Gårdagens blogg slutade med citatet som blivit något av slamrörelsens valspråk: ”Det går inte att tävla i poesi – därför gör vi det”
(Bob Holman)
Om politik är det möjliga, är poesin det omöjliga.
Att ge sig på att tävla i det svårbestämbart skiftande är nästan dumt.
Men bara nästan.
Uppgiften att bedöma både text och framförande ges till några upplockade besökare som kan vara poesirävar, någons ex, en som råkade gå förbi, en som råkade känna sig ovanligt äventyrlig just idag, en som älskar vackra ord eller en som är blasé på allt vad scensnack heter… och de har en hundragradig skala att laborera med. Det blir lika spännande som simhopp och isdans, det blir ännu mer spännande eftersom tävlingen gäller både simhopp och isdans, både höjd och djup och piruetter, allt samtidigt fast med ord.
När man sedan gör upptäckten att poesitävlingar är både trendkänsliga och kompisklistriga, då har man ändå inte upptäckt annat än att de är precis som allt annat.
Bortsett från den slumpbaserade ultrademokratin som gör dem olika allt annat.
Taxichauffören frågade:
- Estradpoesi, det är väl mest en massa blaj?
- Dels det, sa jag. Och dels bra grejer.
- Då var han väl med, dendär turken, sa taxichauffören. Ja ursäkta, men han som är så bra?
- Jag antar att du menar Daniel Boyacioglu? Det var längesen, men det stämmer att han började på slam, och nu har han gjort Dramaten.
- Jag sa ju att han är bra, sa chauffören.
Liksom det finns en del blaj på Dramaten finns ett och annat som är bra i Biljardpalatset, Rinkeby Folkets Hus eller bibliotek över hela landet. Som bonus - Daniel Boyacioglu är gästpoet på Söder-slammet på Restaurang Sjöhästen vid Hornstull den 11 februari klockan 19.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar