Finns det någon mat i maten? Journalisten Mats-Eric Nilsson har i boken Den hemlige kocken samlat snuskiga fakta om alla kemikalier och falsarier vi tvingas sätta i oss för att hålla livsmedelsfabrikanternas vinster på topp.
Lite vatten i skinkan har man väl hört talas om. Och ingen trodde väl på allvar att det står ett hygglo och hackar pistagenötter ner i glassmaskinen. Men den hemlige kocken går mycket längre än så - hur långt visas av längden på innehållsdeklarationen. Det blir nästan ingen mat kvar i maten. Lite hånfullt är det att den som försökt vara nyttig med lättprodukter och vitaminberikning ofta är den som råkar värst illa ut.
Nilsson driver en motsägelse: att vi nu är så tillvanda att vi föredrar maskerade smakförstärkare framför den milda äkta aromen, och samtidigt att vi bara behöver andas över äkta vara för att känna skillnaden. Det må vara hur som helst med det - företagarna ska ändå inte kalla stärkelse, karamellfärg och en rad kemiska formler för jordgubbe!
Om du inte har läst boken startar SvD nu en artikelserie i ämnet, Mat och klimat,
2 kommentarer:
Vita och uppsvällda människor
Hungrande kroppar-trots mat?
Allt får sin förklaring till slut
Hjärnan signalerar hunger -ät!
Svältande människor-med dignande fat
Äter och äter sej till döds!
MVH Gladiatan
Vad gäller att uppskatta naturliga smaker tror jag det för många av oss handlar om avvänjning!
Vi är så vana vid häftiga sensationer på tungan att det nog krävs ren träning och,som sagt, avvänjning för att lära oss urskilja och uppskatta de finstämda,naturliga aromerna.
Sakkunskapen säger ju att det går att vänja sej av med att översalta maten och att äta mycket sött t.ex-men det är nog en rätt så plågsam övergångsperiod som också kräver stor envishet och jävlaranamma.
Detta borde ju då också gälla andra smaknyanser i maten.
Jag tycker det var en både rolig,skrämmande och framförallt inspirerande bok.
Läser mer på innehållsförteckningar och köper faktiskt lite mer naturlig mat-men riktigt så långt som till salt och socker har praktiken inte kommit! Än... / Kerstin
Skicka en kommentar