Läste recensionen av en av allt att döma finstämd och tilltalande liten bok; Flensmarcks sammanställning av sin farmors almanackor. Det är bara det att han kallar det ”found poetry” vilket givetvis är nonsens. Hittad poesi vore bättre men inte helt rätt mot farmor, som jag antar faktiskt förde anteckningar. Det är sonsonen som gjort poesi av dem.
Jag irriteras också av recensenten, Helgesons, bekymmer med genrer och etiketter. Är det verkligen poesi? Hon kallar det på flera ställen ett ”projekt” som med sin ”teoretiska dimension” måste begrundas innan man tar itu med texterna, och frågar sig om man verkligen kan göra såhär?
Att använda en annans anteckningar är inte märkvärdigare och vare sig mer eller mindre poetiskt än att vrida ut och in på vokalerna eller få inspiration ur regndroppar. Var och en som har turen att finna sparade texter från gamla släktingar har väl förlorat sig i iakttagelserna och stämningen. Jag arbetade med min farmors brev en hel sommar, samlade intryck från det bonde-Sverige som bara är femtio år gammalt. Att göra poesi av dem vore en idé…
Liksom jag avslutade Rinkebysvit med en poetisk version av Fakta Europa, invandrings- & flyktingpolitiken i den europeiska unionen, sekretariatet för Europainformation, Utrikesdepartementet 1994:4. Det om något borde inte ha gått.
Men det är klart att det går - även om det enligt Helgeson leder till ett panlyriskt förhållningssätt; att poesin finns överallt, ”det handlar om hur man framställer och läser”.
Ja. Bättre kan det nog inte sägas.
Isåfall möjligen av Flensmarcks farmor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar