Att många privatskolor fungerar väl används stundom som argument för att ägandet skulle vara oviktigt. Det stämmer, så till vida att en privatskola mycket väl kan vara trygg och ge god undervisning. Ingen klok vänsterpolitiker har heller påstått något annat.
Men varje privatskola innebär att medel dras från det offentliga, demokratiskt kontrollerade, in i det privata, kontrollerat av ägaren, och detta bara stärker argumentet att just ägande är viktigt.
DN lovordar i en ledare att det nu ska sättas stopp för avknoppning. Det vill säga att kommunala skolor inte får säljas till personalen till lägre pris än marknadsvärdet. Helt ekonomiskt och juridiskt korrekt. Med förbluffande sinne för balans påpekar DN också att privatskolor kan vägra att ta emot elever, så att den sista kommunala skolan behövs för att upprätthålla såväl skolplikt som servicenivå.
Den som startar en skola får samma skolpeng per barn utan krav att utföra samma verksamhet – det kan handla om elevhälsa, skolskjuts, modersmål, hjälpmedel för funktionshindrade och så vidare. Detta ska den kommunala skolan erbjuda. För samma skolpeng per barn, fast med färre barn och krympande budget.
Vari ligger det affärsmässiga? konkurrensneutraliteten?
Skattebetalarnas pengar används som investeringsbidrag till privat näringsverksamhet.
Ingen har frågat om det är vad medborgarna vill. Om någon fråga överhuvudtaget ställs brukar den lyda: Vill ni ha bra skolor?
Svaret är ja. Oavsett ägarform, som ju inte nödvändigt påverkar kvaliteten.
Alltså ser medborgarna lika gärna att skolorna är kommunala, så länge de är bra.
Därför ska skolor inte slumpas bort, som DN skriver, men jag vill gå ett steg längre. De ska inte säljas med vinst heller. Barns utveckling och lärande ska vara en demokratiskt styrd verksamhet med höga kvalitets- och omsorgskrav, och en budget till att klara dem.
- - -
Andra som bloggat: HBT-sossen
måndag, augusti 18, 2008
lördag, augusti 16, 2008
Gäller det livet eller näringslivet?
Fin liten krönika i LO-tidningen om service i glesbygd. Eller om näringspolitik, eller om apoteket. Dessa tre saker hör nämligen ihop.
Det handlar om Horndal, ett litet ställe du säkert aldrig har hört talas om. Stället ser förskräckligt ut och har gång på gång försökt lyfta sig ur depressionen. Det överlever, trots att varje kulturell eller kommersiell inrättning undan för undan lagts ned. Dock har Horndal, påpekar LO-krönikören, förnämlig apoteksservice. Men hur länge?
I stan har jag så förnämlig apoteksservice att jag kan köpa nikotintuggummin en söndageftermiddag. Det är marknad.
Marknad är inte vad som behövs.
Det handlar om Horndal, ett litet ställe du säkert aldrig har hört talas om. Stället ser förskräckligt ut och har gång på gång försökt lyfta sig ur depressionen. Det överlever, trots att varje kulturell eller kommersiell inrättning undan för undan lagts ned. Dock har Horndal, påpekar LO-krönikören, förnämlig apoteksservice. Men hur länge?
I stan har jag så förnämlig apoteksservice att jag kan köpa nikotintuggummin en söndageftermiddag. Det är marknad.
Marknad är inte vad som behövs.
fredag, augusti 15, 2008
Produktionsprocess, logistik och logik
Oavsett hur väl inläst man är på nazi-Tyskland och utrotningen av människor tillkommer alltid nya detaljer. Om teknik, om motivbild, om lägervardag och om hur den enskilda människan påverkades.
Den senaste bok jag läste var ”Auschwitz” av Laurence Rees (historiker och BBC-journalist). Hur skrämmande och motbjudande den än är måste jag rekommendera den som en ganska enkelt avfattad historik över det största och mest komplexa av nazisternas koncentrationsläger. Den bygger på intervjuer med offer och förövare, och är även viktig ur den synvinkeln. Inom kort kommer ingen längre att finnas kvar att intervjua.
”Kumulativ beslutsprocess” är ett uttryck värt att komma ihåg. Varje gång någon frågar Hur var det möjligt? eller När fattades det definitiva beslutet? bör ”kumulativ beslutsprocess” blinka till.
Führer Hitler varken skrev ned eller undertecknade några beslut. Han godkände muntliga rapporter och förslag, komponerade av underordnade som lärt sig tolka führerviljan. I det fallet kanske en reciprok beslutsprocess.
För att sedan tala vardagssvenska: det ena gav det andra.
De beslutade sig för att göra något. Detta var svårt och skapade nya problem. Problemen måste lösas. Ordergivningen löd ofta: ”Lös problemet!”, vilket gjort det svårare att utpeka någon skyldig.
”Det var ingen tillfällighet att fler människor dog /i Treblinka/ - - eftersom man drog nytta av tidigare erfarenheter i Belzec och Sobibor. - - - Till att börja med gick inte dödandet friktionsfritt vid något av lägren. - - Liksom i alla industriföretag måste komponenterna vara helt synkroniserade om det önskade slutresultatet skulle uppnås.”
Friktionen kunde vara av psykologisk art. Som att SS-männen i Baltikum mådde illa av att skjuta ner folk i massgravar timmar i sträck. Då måste man skapa större avstånd till offren.
Eller av logistisk art, som att tågen fick stå för länge och vänta så att folk dog av törst på fel ställe där civilbefolkningen hörde dem. Då måste man skapa smidiga transporter.
Eller av biologisk art, som att redan döda och begravda människor i sin förruttnelse jäser så att marken börjar bubbla. Då måste man skapa effektiva krematorier som gör av med kroppsfetterna.
Det är vad ”kumulativ beslutsprocess” betyder.
- - -
Boken finns här
Den senaste bok jag läste var ”Auschwitz” av Laurence Rees (historiker och BBC-journalist). Hur skrämmande och motbjudande den än är måste jag rekommendera den som en ganska enkelt avfattad historik över det största och mest komplexa av nazisternas koncentrationsläger. Den bygger på intervjuer med offer och förövare, och är även viktig ur den synvinkeln. Inom kort kommer ingen längre att finnas kvar att intervjua.
”Kumulativ beslutsprocess” är ett uttryck värt att komma ihåg. Varje gång någon frågar Hur var det möjligt? eller När fattades det definitiva beslutet? bör ”kumulativ beslutsprocess” blinka till.
Führer Hitler varken skrev ned eller undertecknade några beslut. Han godkände muntliga rapporter och förslag, komponerade av underordnade som lärt sig tolka führerviljan. I det fallet kanske en reciprok beslutsprocess.
För att sedan tala vardagssvenska: det ena gav det andra.
De beslutade sig för att göra något. Detta var svårt och skapade nya problem. Problemen måste lösas. Ordergivningen löd ofta: ”Lös problemet!”, vilket gjort det svårare att utpeka någon skyldig.
”Det var ingen tillfällighet att fler människor dog /i Treblinka/ - - eftersom man drog nytta av tidigare erfarenheter i Belzec och Sobibor. - - - Till att börja med gick inte dödandet friktionsfritt vid något av lägren. - - Liksom i alla industriföretag måste komponenterna vara helt synkroniserade om det önskade slutresultatet skulle uppnås.”
Friktionen kunde vara av psykologisk art. Som att SS-männen i Baltikum mådde illa av att skjuta ner folk i massgravar timmar i sträck. Då måste man skapa större avstånd till offren.
Eller av logistisk art, som att tågen fick stå för länge och vänta så att folk dog av törst på fel ställe där civilbefolkningen hörde dem. Då måste man skapa smidiga transporter.
Eller av biologisk art, som att redan döda och begravda människor i sin förruttnelse jäser så att marken börjar bubbla. Då måste man skapa effektiva krematorier som gör av med kroppsfetterna.
Det är vad ”kumulativ beslutsprocess” betyder.
- - -
Boken finns här
torsdag, augusti 14, 2008
Se hantverket!
DN har en intressant ledare om hur toppstudenter i USA och England lockats att bli lärare i storstadsskolor. Jag väntade mig ett halleluja till strikt ämnesundervisning, men faktum är att experimentet i sina framgångar lyckades visa på pedagogyrkets spännvidd.
För det första utvaldes inte studenterna enbart på sina studiemeriter, utan även efter personliga egenskaper. För det andra fick de introduktion och handledning (som de flesta nyligen lärarutbildade aldrig får), och för det tredje utförde de inga mirakler. Men det fungerade. Och medan det fungerade fick de nya minilärarna upp ögonen för reella sociala problem som de aldrig skulle ha sett om de gått en spikrak akademisk karriär. Samtidigt gav de en dos energi och utifrånreaktioner till nedgångna skolor.
Verkar intressant. Kan synliggöra pedagogiken som det hantverk den är.
Ämneskunskaper är bra och personlighet är bra. Sen ska man göra alltihop också.
När jag får tid ska jag skriva en bok om det.
För det första utvaldes inte studenterna enbart på sina studiemeriter, utan även efter personliga egenskaper. För det andra fick de introduktion och handledning (som de flesta nyligen lärarutbildade aldrig får), och för det tredje utförde de inga mirakler. Men det fungerade. Och medan det fungerade fick de nya minilärarna upp ögonen för reella sociala problem som de aldrig skulle ha sett om de gått en spikrak akademisk karriär. Samtidigt gav de en dos energi och utifrånreaktioner till nedgångna skolor.
Verkar intressant. Kan synliggöra pedagogiken som det hantverk den är.
Ämneskunskaper är bra och personlighet är bra. Sen ska man göra alltihop också.
När jag får tid ska jag skriva en bok om det.
onsdag, augusti 13, 2008
Medborgarskapet som juridik eller symbol
I Sverigedemokraternas program står det: ”Svenskt medborgarskap ska vara ett privilegium i första hand för svenskar”, vilket Rödgrönsolidaritet uppmärksammar i ett fint inlägg.
Den formuleringen är ganska festlig. Lite som ”röda äpplen ska vara röda”. Ty medborgarskapet är juridiskt. Den som är svensk är svensk.
Sverigedemokraterna menar att medborgarskapet ska vara ett privilegium för människor födda på en viss plats, eller med föräldrar födda på en viss plats, eller med ett visst språk, eller kanske ett visst utseende eller en viss klädedräkt. De vet inte riktigt vad de menar, och de underkänner medborgarskapets juridiska status. En person född i Frankrike är för dem för evigt ”fransk”, hur mycket hon än viftar med sitt svenska pass.
Franskan har två uttryck: jus de sol & jus de sang. Jordens rätt och blodets rätt. I Frankrike tillämpas jus de sol-principen: den som är född på fransk mark får franskt medborgarskap. I Sverige tillämpas jus de sang-principen: den som har svenska föräldrar är svensk. Ingen av rättsprinciperna medger ett individuellt val, men utöver dem finns förvärvade medborgarskap. I Frankrike poängteras språket starkt, i Sverige vistelsetiden i landet. För båda länderna gäller att den som fått medborgarskap är fransk respektive svensk.
Det sista är vad Sverigedemokraterna vill ändra på. Rättslig status ut, känslosamt godtycke in.
Hur är det med privilegiet då? Svenskt medborgarskap är inte ett privilegium i sig, bättre än alla andra medborgarskap. Men det ger oss rätten att rösta i riksdagsval, och att bli efterlysta om vi försvinner utrikes. Samma privilegier som franska medborgare har i Frankrike.
Svenskt medborgarskap är alltså ett privilegium för svenskar, liksom röda äpplen är röda.
- -
Andra som bloggat: Rödgrönsolidaritet
Den formuleringen är ganska festlig. Lite som ”röda äpplen ska vara röda”. Ty medborgarskapet är juridiskt. Den som är svensk är svensk.
Sverigedemokraterna menar att medborgarskapet ska vara ett privilegium för människor födda på en viss plats, eller med föräldrar födda på en viss plats, eller med ett visst språk, eller kanske ett visst utseende eller en viss klädedräkt. De vet inte riktigt vad de menar, och de underkänner medborgarskapets juridiska status. En person född i Frankrike är för dem för evigt ”fransk”, hur mycket hon än viftar med sitt svenska pass.
Franskan har två uttryck: jus de sol & jus de sang. Jordens rätt och blodets rätt. I Frankrike tillämpas jus de sol-principen: den som är född på fransk mark får franskt medborgarskap. I Sverige tillämpas jus de sang-principen: den som har svenska föräldrar är svensk. Ingen av rättsprinciperna medger ett individuellt val, men utöver dem finns förvärvade medborgarskap. I Frankrike poängteras språket starkt, i Sverige vistelsetiden i landet. För båda länderna gäller att den som fått medborgarskap är fransk respektive svensk.
Det sista är vad Sverigedemokraterna vill ändra på. Rättslig status ut, känslosamt godtycke in.
Hur är det med privilegiet då? Svenskt medborgarskap är inte ett privilegium i sig, bättre än alla andra medborgarskap. Men det ger oss rätten att rösta i riksdagsval, och att bli efterlysta om vi försvinner utrikes. Samma privilegier som franska medborgare har i Frankrike.
Svenskt medborgarskap är alltså ett privilegium för svenskar, liksom röda äpplen är röda.
- -
Andra som bloggat: Rödgrönsolidaritet
måndag, augusti 11, 2008
Hur stormar vi hemmen?
”Med hänvisning till tradition eller religion inskränks ibland människors frihet. Jag tror på pluralism och mångfald, men vissa saker kan inte tolereras bara för att de händer inom hemmets ram.”
Vem sa det? Död-åt-familjen Schyman?
Nej statsministern. När han lanserar en trygghetsreform med ökat antal poliser som ”fyller rättssalarna med nya fall”.
Så bra. Jag gillar när skurkar åker dit.
Men jag fattar inte hur en konservativ familjepolitik, stärkt valfrihet för föräldrar, färre barn inom omsorgen, fritt fram för skoletableringar och allmänt ökad privatisering ska kunna motverka övergrepp i hemmen?
Ska poliserna bryta sig in?
Ja föralldel. I varenda Fritzls källare. Det finns absolut tillfällen när det är motiverat. Liksom det kan finnas skäl att försvara ett ökat omhändertagande av barn. Jag vill bara än en gång påpeka att den frågan är svår - med hänvisning till integritet och mänskliga rättigheter samt det mer diffusa privatlivets helgd.
Förtryck och övergrepp går inte att moralisera bort.
- -
Andra som bloggat:
Esbati
Irmeli Krans
Vem sa det? Död-åt-familjen Schyman?
Nej statsministern. När han lanserar en trygghetsreform med ökat antal poliser som ”fyller rättssalarna med nya fall”.
Så bra. Jag gillar när skurkar åker dit.
Men jag fattar inte hur en konservativ familjepolitik, stärkt valfrihet för föräldrar, färre barn inom omsorgen, fritt fram för skoletableringar och allmänt ökad privatisering ska kunna motverka övergrepp i hemmen?
Ska poliserna bryta sig in?
Ja föralldel. I varenda Fritzls källare. Det finns absolut tillfällen när det är motiverat. Liksom det kan finnas skäl att försvara ett ökat omhändertagande av barn. Jag vill bara än en gång påpeka att den frågan är svår - med hänvisning till integritet och mänskliga rättigheter samt det mer diffusa privatlivets helgd.
Förtryck och övergrepp går inte att moralisera bort.
- -
Andra som bloggat:
Esbati
Irmeli Krans
söndag, augusti 10, 2008
Två mördade barn i veckan
I Flamman denna vecka berättar en volontär från International Solidarity Movement om det fasansfulla läget i Palestina. Ulrika Andersson skriver veckobrev, en till synes vardaglig syssla - och två barn har mördats.
”Två barn har mördats, och omvärldens reaktioner uteblir”, skiver Ulrika. ”Det dagliga våldet skapar inga medierubriker eller toppmöten.”
Nej. Och när det skrivs är det enligt någon utslätade lika-för-lika-teori där de palestinska ”terroristerna” i normalvästliga ögon betraktas som provokatörerna och de israeliska ”soldaterna” som de som sköter försvaret, om än med vissa övergrepp. Men vem är terroristen?
Det finns inga motiv för att skjuta barn, och i en demokrati skulle soldaten dras inför rätta.
Men i Israel har vi att göra med överordnade rättsprinciper; ”Israels rätt”. Det kan kallas statsterrorism, fanatism, etniskt förtryck...
Jag förstår Ulrikas vrede inför övergrepp som ingen verkar bry sig om, det är som när jag tar upp kränkningarna av romer. Enda ljuspunkten i det är att vi, de frivilligt engagerade, är så många att vi kan ta oss an olika frågor.
Det är tråkigt att jag inte sätter löpsedlar. Jag ville ändå hjälpa till.
”Två barn har mördats, och omvärldens reaktioner uteblir”, skiver Ulrika. ”Det dagliga våldet skapar inga medierubriker eller toppmöten.”
Nej. Och när det skrivs är det enligt någon utslätade lika-för-lika-teori där de palestinska ”terroristerna” i normalvästliga ögon betraktas som provokatörerna och de israeliska ”soldaterna” som de som sköter försvaret, om än med vissa övergrepp. Men vem är terroristen?
Det finns inga motiv för att skjuta barn, och i en demokrati skulle soldaten dras inför rätta.
Men i Israel har vi att göra med överordnade rättsprinciper; ”Israels rätt”. Det kan kallas statsterrorism, fanatism, etniskt förtryck...
Jag förstår Ulrikas vrede inför övergrepp som ingen verkar bry sig om, det är som när jag tar upp kränkningarna av romer. Enda ljuspunkten i det är att vi, de frivilligt engagerade, är så många att vi kan ta oss an olika frågor.
Det är tråkigt att jag inte sätter löpsedlar. Jag ville ändå hjälpa till.
lördag, augusti 09, 2008
Rasism ny, gammal eller medium
Redan sista juli hade Esbati en intressant, lite skrämmande artikel i Aftonbladet om utvecklingen i Norge, där Höyre förbereder sig på att regera med rasistiska Fremskrittspartiet. I artikeln nämnde han bland mycket annat sajten HonestThinking som (enl Esbati) skrivit om ”islamiseringen” av Norge, och ett tänkt samband mellan ras och intelligens.
Detta ogillade HonestThinkings redaktör Anfindsen, som fått möjlighet att svara. Men istället för att belägga Esbati med felcitat beskyller han honom för att använda härskartekniker och att ha anklagat Anfindsen för ”nyrasism”*.
Anfindsen tar upp tre kriterier som måste vara förefintliga för att en utsaga ska kallas rasistisk: faktafel, förtigande eler kränkningar. Visst. Men stereotypisering, egendomliga faktasammanställningar, individualisering och skuldbeläggande, acceptans av nuläget med mera kan också räknas in. En man som är så uppenbart förtjust i fri debatt som Anfindsen får nog finna sig i att de kriterier han själv väljer inte omfattas av alla.
Till mannens mera besynnerliga idéer hör att han lider av att vara censurerad och tystad – med en hel sajt till sitt förfogande, en sajt som citeras i norska dagstidningar!
Inte på någon punkt vederlägger han Esbati genom att påvisa hur grovt han blivit missförstådd. Nej – en kritisk artikel om hur de demokratiska partierna påverkas av närvaron av ett stort rasistiskt parti uppfattas av Anfindsen enbart som ett försök att tysta honom själv och hans meningsfränder. De som tycker att ”utmaningarna som knyts till det multikulturella projektet är större än vad man trodde på 1970-talet” och som vill ta upp en debatt om ”det obehagliga temat ras”.
Vilken debatt? Om ras finns ingenting annat att säga än att en enda mänsklig ras existerar.
Allt annat är faktafel.
Och faktafel är enligt Anfindsen ett tecken på rasism.
- -
*Ordet nyrasism finns inte i Esbatis artikel och är för övrigt ett uttryck vi inom den antirasistiska rörelsen inte alls brukar använda eftersom vi menar att det är samma gamla rasism som vanligt.
Detta ogillade HonestThinkings redaktör Anfindsen, som fått möjlighet att svara. Men istället för att belägga Esbati med felcitat beskyller han honom för att använda härskartekniker och att ha anklagat Anfindsen för ”nyrasism”*.
Anfindsen tar upp tre kriterier som måste vara förefintliga för att en utsaga ska kallas rasistisk: faktafel, förtigande eler kränkningar. Visst. Men stereotypisering, egendomliga faktasammanställningar, individualisering och skuldbeläggande, acceptans av nuläget med mera kan också räknas in. En man som är så uppenbart förtjust i fri debatt som Anfindsen får nog finna sig i att de kriterier han själv väljer inte omfattas av alla.
Till mannens mera besynnerliga idéer hör att han lider av att vara censurerad och tystad – med en hel sajt till sitt förfogande, en sajt som citeras i norska dagstidningar!
Inte på någon punkt vederlägger han Esbati genom att påvisa hur grovt han blivit missförstådd. Nej – en kritisk artikel om hur de demokratiska partierna påverkas av närvaron av ett stort rasistiskt parti uppfattas av Anfindsen enbart som ett försök att tysta honom själv och hans meningsfränder. De som tycker att ”utmaningarna som knyts till det multikulturella projektet är större än vad man trodde på 1970-talet” och som vill ta upp en debatt om ”det obehagliga temat ras”.
Vilken debatt? Om ras finns ingenting annat att säga än att en enda mänsklig ras existerar.
Allt annat är faktafel.
Och faktafel är enligt Anfindsen ett tecken på rasism.
- -
*Ordet nyrasism finns inte i Esbatis artikel och är för övrigt ett uttryck vi inom den antirasistiska rörelsen inte alls brukar använda eftersom vi menar att det är samma gamla rasism som vanligt.
torsdag, augusti 07, 2008
Déjà vu-debatt
Pripp & Ölanders bok ”Fallet Nogger Black" spridet nytt ljus över gammal debatt. Utan att ännu ha läst den tillåter jag mig att citera Politik och poesi från i mars:
”Pripp & Ölander skriver om Nogger-Black-fajten i senaste numret av Invandrare & minoriteter.
Vad som hände var att Centrum mot Rasism ansåg att glassreklamen gav nytt liv åt rasistiska stereotyper. Sedan tog det hus i helvete. Motkritiken gick ut på att CMR gått för långt och gjort sig löjliga. Därmed var det fritt fram för alla andra att skämta om ras, sex och våld. Sånt som alla ’vi’ tycker är roligt, ’vi’ som vet precis var gränsen går.
Jag tyckte inte heller att CMR gjort årets mest sensibla inlägg. Öppen diskriminering och rasistiskt våld är viktigare att lyfta än en reklamslogan. Å andra sidan ligger det nära konsensus att vara emot öppen diskriminering och rasistiskt våld. Den omedvetna stereotypiseringen och den nedlåtande raljansen är viktigare att belysa, om man som CMR är en riksorganisation med detta i sitt uppdrag.
’Hur kommer det sig att ett pressmeddelande om rasistisk utformning av reklam får väletablerade människor att förlöjliga pressmeddelandets innehåll genom att frossa i just ras-och sexskämt?’ frågar sig Pripp & Ölander, eftersom de som passade på att nypa till var journalister, seriösa bloggare och även myndighetspersoner. CMR tycks ha ’yttrat sig på ett sätt som föranledde omedebar bestraffning från den svenska offentligheten’.
Det verkar som om CMR:s övertramp bestod i att de dristade sig flytta rasismen ifrån de rakade våldsverkare som alla vi fördömer, till svenskt kapital och omedvetna föreställningar däri.”
Sommaren 2005 övergick kritiken från att handla om ett enskilt och mindre lyckat pressutspel till att gå loss på hela CMR:s organisation. Dels beskylldes de för ekonomiska oegentligheter, vilket revisorerna sedan tillbakavisade, dels för att vara en del i det så kallade statliga åsiktsmaskineriet.
Märkligt, med tanke på att CMR var och är paraplyet för antirasistiska frivilligorganisationer. Möjligen tog det statliga åsiktsmaskineriet över när Alliansen i sin första budget drog in det statliga verksamhetsstödet.
- - -
Andra som bloggat:
No size fits all, kvar i misstänkliggörandet av CMR
Promemorian, mest om yttranden som tillskrivits honom
Recensioner av boken, emot och för:
Sanna Rayman
Mana
”Pripp & Ölander skriver om Nogger-Black-fajten i senaste numret av Invandrare & minoriteter.
Vad som hände var att Centrum mot Rasism ansåg att glassreklamen gav nytt liv åt rasistiska stereotyper. Sedan tog det hus i helvete. Motkritiken gick ut på att CMR gått för långt och gjort sig löjliga. Därmed var det fritt fram för alla andra att skämta om ras, sex och våld. Sånt som alla ’vi’ tycker är roligt, ’vi’ som vet precis var gränsen går.
Jag tyckte inte heller att CMR gjort årets mest sensibla inlägg. Öppen diskriminering och rasistiskt våld är viktigare att lyfta än en reklamslogan. Å andra sidan ligger det nära konsensus att vara emot öppen diskriminering och rasistiskt våld. Den omedvetna stereotypiseringen och den nedlåtande raljansen är viktigare att belysa, om man som CMR är en riksorganisation med detta i sitt uppdrag.
’Hur kommer det sig att ett pressmeddelande om rasistisk utformning av reklam får väletablerade människor att förlöjliga pressmeddelandets innehåll genom att frossa i just ras-och sexskämt?’ frågar sig Pripp & Ölander, eftersom de som passade på att nypa till var journalister, seriösa bloggare och även myndighetspersoner. CMR tycks ha ’yttrat sig på ett sätt som föranledde omedebar bestraffning från den svenska offentligheten’.
Det verkar som om CMR:s övertramp bestod i att de dristade sig flytta rasismen ifrån de rakade våldsverkare som alla vi fördömer, till svenskt kapital och omedvetna föreställningar däri.”
Sommaren 2005 övergick kritiken från att handla om ett enskilt och mindre lyckat pressutspel till att gå loss på hela CMR:s organisation. Dels beskylldes de för ekonomiska oegentligheter, vilket revisorerna sedan tillbakavisade, dels för att vara en del i det så kallade statliga åsiktsmaskineriet.
Märkligt, med tanke på att CMR var och är paraplyet för antirasistiska frivilligorganisationer. Möjligen tog det statliga åsiktsmaskineriet över när Alliansen i sin första budget drog in det statliga verksamhetsstödet.
- - -
Andra som bloggat:
No size fits all, kvar i misstänkliggörandet av CMR
Promemorian, mest om yttranden som tillskrivits honom
Recensioner av boken, emot och för:
Sanna Rayman
Mana
tisdag, augusti 05, 2008
Ny & bra
Föreningslivet är i starkt behov av förnyelse, konstateras i SvD. Javisst – nya medlemmar.
Det är medlemmarna som förändrar föreningarna. Det finns inget annat sätt.
Finns det någon som på allvar menar att gamla medlemmar mot sin egen vilja ska förändra föreningens stadgar och verksamhet i en riktning de inte önskar för att på något vis kunna locka till sig helt andra medlemmar som inte ska finna någonting att ändra på, därför att det redan är gjort av de gamla?
Finns det någon som på allvar tror att platt organisation och godare mackor skulle besegra konkurrensen från övertidsarbete, barn, hushåll, underhållning och nätet?
Stefan de Vylder, själv föreningsräv, vojar sig över att det är lätt att bli utmanövrerad på sitt första möte. Som om du på första cocktailpartyt, första vernissagen och första begravningen genast finner dig väl tillrätta och får ett hov av beundrare! Men den som är ny ska inte manövrera alls, utan ta in och fatta galoppen.
Finns det någon som på allvar tycker att de nya ska gå in och tala om hur det ska vara för dem som med varierande resultat arbetat i åratal?
Det kan komma som en överraskning, men orden "ny" och "bra" är faktiskt inte synonyma.
Märk väl, den länkade artikeln var den som ska föreställa vänligt engagerad i föreningsverksamhet. ”Tacka revisorssuppleanten för vårt svenska välstånd” med mera.
Imorgon kommer Rothstein att fnysa åt 60-talet. Låtom oss bäva...
Det är medlemmarna som förändrar föreningarna. Det finns inget annat sätt.
Finns det någon som på allvar menar att gamla medlemmar mot sin egen vilja ska förändra föreningens stadgar och verksamhet i en riktning de inte önskar för att på något vis kunna locka till sig helt andra medlemmar som inte ska finna någonting att ändra på, därför att det redan är gjort av de gamla?
Finns det någon som på allvar tror att platt organisation och godare mackor skulle besegra konkurrensen från övertidsarbete, barn, hushåll, underhållning och nätet?
Stefan de Vylder, själv föreningsräv, vojar sig över att det är lätt att bli utmanövrerad på sitt första möte. Som om du på första cocktailpartyt, första vernissagen och första begravningen genast finner dig väl tillrätta och får ett hov av beundrare! Men den som är ny ska inte manövrera alls, utan ta in och fatta galoppen.
Finns det någon som på allvar tycker att de nya ska gå in och tala om hur det ska vara för dem som med varierande resultat arbetat i åratal?
Det kan komma som en överraskning, men orden "ny" och "bra" är faktiskt inte synonyma.
Märk väl, den länkade artikeln var den som ska föreställa vänligt engagerad i föreningsverksamhet. ”Tacka revisorssuppleanten för vårt svenska välstånd” med mera.
Imorgon kommer Rothstein att fnysa åt 60-talet. Låtom oss bäva...
lördag, augusti 02, 2008
Gulligt, chict, vaa?
Skytte skriver en patetisk ledare om medias ”gullande med gayrörelsen”. Som om inte media skulle gilla alla ytliga, festliga, näringslivsanpassade livsstilar – för det är på så vis de utmålar Pride. Inte som den dynamiska sociala rörelse det skulle kunna vara. Att begulla företeelser är ett oskadliggörande, det borde Skytte veta.
Men nu är han avundsjuk. Eftersom ingen sa emot popkillen Bard som sagt att kristendomen är dum. Den som yttrar sig nedsättande om gaykulturen blir minsann anmäld för det, gnölar Skytte, medan Bard anses ”chic” .
Det senare är en besynnerlig uppfattning. Jag visste inte vem Bard var förrän jag såg honom i Allsången i tisdags, och visste inte att han var en gayprofil förrän Skytte underrättade mig om saken. Om vi ska tävla i världsfrånvänd konservatism, alltså.
Om inte, gå då och anmäl Bard för religiös diskriminering. Nu. Varför är det alltid någon annan som ska göra allting?
Men nu är han avundsjuk. Eftersom ingen sa emot popkillen Bard som sagt att kristendomen är dum. Den som yttrar sig nedsättande om gaykulturen blir minsann anmäld för det, gnölar Skytte, medan Bard anses ”chic” .
Det senare är en besynnerlig uppfattning. Jag visste inte vem Bard var förrän jag såg honom i Allsången i tisdags, och visste inte att han var en gayprofil förrän Skytte underrättade mig om saken. Om vi ska tävla i världsfrånvänd konservatism, alltså.
Om inte, gå då och anmäl Bard för religiös diskriminering. Nu. Varför är det alltid någon annan som ska göra allting?
fredag, augusti 01, 2008
Europa och den röda bollen
SvD varnade för badleksaker, Svensson för extremhögern i Europa.
Säger det något om mediaklimat? om dagordning? om var väsentligheterna finns?
I sitt läsvärda inlägg skriver Svensson att det som krävs för att hejda en högerextrem utveckling i Europa är ett enande av extremvänstern – för mig oklart vilka det innebär – samt ”en plattform som klart deklararerar att man inte kommer att ge stöd till en nyliberal politik och inte sätta sig i en regering med sådan politik. Ty det var just det som ledde till katastrofen för vänstern i Italien i det senaste valet och som lett till problem i opinionen för norska SV. Svenska vänsterpartiet är för full maskin på väg mot samma katastrof.”
Vilken katastrof är Vänsterpartiet på väg mot – regeringsmakt? Ser inte så ut idag. Onekligen är det ett problem att samtidigt som man vill regera vägra ge stöd åt den nyliberala politik som de flesta partier vill föra, och just den motsägelsen är det som V idag försöker omfatta och ge uttryck åt.
Svensson tillägger: ”I Danmark är det ännu värre. Där har ett vänsterparti, SF valt att bli främlingsfientliga för att kunna växa i opinionen.” Detta är en katastrof för socialismen, mycket farligare än de misstag i regeringsställning som hör till parlamentarismens nödvändiga avigsidor.
Ett hopp nu till Cordelia Edvardson som avslutar sina krönikor (för sommaren eller in i pensionen?) genom att be oss ta hand om följande minne:
Jag stod vid porten till Auschwitz-Birkenau - - - /Jag/ hade till uppgift att springa med bud mellan olika SS-män och kvinnor. Dag efter dag kom tågen, dag efter dag skedde selektionerna, de som ännu ansågs kunna slita hund en tid för Tysklands Endsieg, den slutgiltiga segern, viftades till höger, in genom lägerporten med den bittert ironiska inskriften: Arbeit macht frei! Äldre och gamla män och kvinnor, och kvinnor med ett barn på armen eller vid handen till vänster – mot gaskamrarna. Dit fördes de ibland på lastbilar, ibland traskade de till fots den snörraka vägen från rampen till sin slutgiltiga destination. Det var här jag upptäckte pojken med den röda bollen. Sju-åttaåringen lufsade tryggt på bredvid sin mamma som bar ett yngre syskon på armen. Pojken höll hårt i sin röda boll, kanske studsade han litet försiktigt, jag såg inte riktigt, men plötsligt rullade bollen ner i diket. Vid det laget, då det tyska nederlaget kom allt närmare, hade en god del av vaktmanskapet bytts från SS-soldater till äldre, vanliga tyska inkallade. En av dem som övervakade de dömdas disciplinerade marsch böjde sig ner och tog upp bollen. Ett ögonblick såg han vänligt på pojken, så ryckte han på axlarna i en hopplöshetens gest, och kastade bollen tillbaka ner i diket. Han visste ju att pojken mycket snart inte längre skulle ha någon användning för sin röda boll.
Till CE:
Jag lovar att inte släppa taget om den röda bollen.
Säger det något om mediaklimat? om dagordning? om var väsentligheterna finns?
I sitt läsvärda inlägg skriver Svensson att det som krävs för att hejda en högerextrem utveckling i Europa är ett enande av extremvänstern – för mig oklart vilka det innebär – samt ”en plattform som klart deklararerar att man inte kommer att ge stöd till en nyliberal politik och inte sätta sig i en regering med sådan politik. Ty det var just det som ledde till katastrofen för vänstern i Italien i det senaste valet och som lett till problem i opinionen för norska SV. Svenska vänsterpartiet är för full maskin på väg mot samma katastrof.”
Vilken katastrof är Vänsterpartiet på väg mot – regeringsmakt? Ser inte så ut idag. Onekligen är det ett problem att samtidigt som man vill regera vägra ge stöd åt den nyliberala politik som de flesta partier vill föra, och just den motsägelsen är det som V idag försöker omfatta och ge uttryck åt.
Svensson tillägger: ”I Danmark är det ännu värre. Där har ett vänsterparti, SF valt att bli främlingsfientliga för att kunna växa i opinionen.” Detta är en katastrof för socialismen, mycket farligare än de misstag i regeringsställning som hör till parlamentarismens nödvändiga avigsidor.
Ett hopp nu till Cordelia Edvardson som avslutar sina krönikor (för sommaren eller in i pensionen?) genom att be oss ta hand om följande minne:
Jag stod vid porten till Auschwitz-Birkenau - - - /Jag/ hade till uppgift att springa med bud mellan olika SS-män och kvinnor. Dag efter dag kom tågen, dag efter dag skedde selektionerna, de som ännu ansågs kunna slita hund en tid för Tysklands Endsieg, den slutgiltiga segern, viftades till höger, in genom lägerporten med den bittert ironiska inskriften: Arbeit macht frei! Äldre och gamla män och kvinnor, och kvinnor med ett barn på armen eller vid handen till vänster – mot gaskamrarna. Dit fördes de ibland på lastbilar, ibland traskade de till fots den snörraka vägen från rampen till sin slutgiltiga destination. Det var här jag upptäckte pojken med den röda bollen. Sju-åttaåringen lufsade tryggt på bredvid sin mamma som bar ett yngre syskon på armen. Pojken höll hårt i sin röda boll, kanske studsade han litet försiktigt, jag såg inte riktigt, men plötsligt rullade bollen ner i diket. Vid det laget, då det tyska nederlaget kom allt närmare, hade en god del av vaktmanskapet bytts från SS-soldater till äldre, vanliga tyska inkallade. En av dem som övervakade de dömdas disciplinerade marsch böjde sig ner och tog upp bollen. Ett ögonblick såg han vänligt på pojken, så ryckte han på axlarna i en hopplöshetens gest, och kastade bollen tillbaka ner i diket. Han visste ju att pojken mycket snart inte längre skulle ha någon användning för sin röda boll.
Till CE:
Jag lovar att inte släppa taget om den röda bollen.
torsdag, juli 31, 2008
Djupdyk i bloggosfären
Allasmutsigadetaljer har ett bra inlägg om Fejan; facebook.
Hanna har ett bra om vädret och folks töntkommentarer.
Vädret självt har gjort bra inlägg hela veckan.
Själv står jag över denna gång.
Hanna har ett bra om vädret och folks töntkommentarer.
Vädret självt har gjort bra inlägg hela veckan.
Själv står jag över denna gång.
onsdag, juli 30, 2008
Vad tror du på?
Tror du på Gud, på Livet eller på Vetenskapen?
En stor vetenskapare har sagt:
”Kommunismens filosofi har många förtjänster eftersom den handlar om att avskaffa exploateringen av vanliga människor och att fördela varor och arbete efter behov och förmågor. Kommunismen som politisk teori är ett storslaget experiment, men i Ryssland är den oturligt nog ett experiment som utförs i ett dåligt utrustat laboratorium."
Gissa vem?
Det kan du läsa hos Röda raketer som först citerade citatet!
En stor vetenskapare har sagt:
”Kommunismens filosofi har många förtjänster eftersom den handlar om att avskaffa exploateringen av vanliga människor och att fördela varor och arbete efter behov och förmågor. Kommunismen som politisk teori är ett storslaget experiment, men i Ryssland är den oturligt nog ett experiment som utförs i ett dåligt utrustat laboratorium."
Gissa vem?
Det kan du läsa hos Röda raketer som först citerade citatet!
Stöd Expo!
Att stöda Expo är att långsiktigt bidra till arbetet mot rasism. .
Expo är en stiftelse, tidskrift och webbsida som studerar, kartlägger och motverkar högerextremism och rasism. De grupper som sprider rasistiska budskap bevakas sedan flera år av Expo som idag är en en djup och ändå lättillgänglig kunskapskälla i dessa frågor.
Expo är partipolitiskt obunden och stöds av bl.a. Rädda Barnen och Vuxenskolan. De erbjuder också föreläsningar i skolor och på arbetsplatser.
Eftersom Expos verksamhet är ideell drivs den med tidsbegränsade projektpengar. Det långsiktiga arbetet är helt beroendet av stödet till donationsfonden. Privatpersoner, organisationer och företag kan ansluta sig. För en privatperson kostar det 600 kr.
Se: http://www.expo.se/donationsfond.html
Expo är en stiftelse, tidskrift och webbsida som studerar, kartlägger och motverkar högerextremism och rasism. De grupper som sprider rasistiska budskap bevakas sedan flera år av Expo som idag är en en djup och ändå lättillgänglig kunskapskälla i dessa frågor.
Expo är partipolitiskt obunden och stöds av bl.a. Rädda Barnen och Vuxenskolan. De erbjuder också föreläsningar i skolor och på arbetsplatser.
Eftersom Expos verksamhet är ideell drivs den med tidsbegränsade projektpengar. Det långsiktiga arbetet är helt beroendet av stödet till donationsfonden. Privatpersoner, organisationer och företag kan ansluta sig. För en privatperson kostar det 600 kr.
Se: http://www.expo.se/donationsfond.html
tisdag, juli 29, 2008
Mödomsmyten och landstinget
Svårsmält nyhet: att landstinget opererar tillbaka mödomshinnor som aldrig har funnits. Ger ett kortsiktigt handtag åt flickor och kvinnor som säkerligen behöver hjälp - men kanske med någonting helt annat. Visst kände jag till ingreppet, men trodde att det utfördes som privat plastikkirurgi, liksom med andra konstlade, medicinskt tvivelaktiga men svårt upplevda behov.
Men varifrån kommer den, myten om den lilla hinnan? För även om jag aldrig behövt någon, lika litet som nya bröst eller bättre näsa, så "visste" jag tills för bara några år sedan att mödomen fanns.
Den var inget vi brydde oss om i min ungdom, men vi talade om den som ett faktum. ”Tycker du man ska vara oskuld på bröllopsnatten?” var en såndär fråga som ställdes i veckotidningarna. De flesta flickor (frågan var ju ställd till oss!) svarade nej, men frågan var möjlig att ställa, hade någon sorts relevans.
Den felaktiga uppfattningen om mödomshinnan var inte bara muntlig tradition eller kvinnlig folklore. Vi hade sexualundervisning i skolan. Man kan idag undra varför modiga kvinnor och män offrade sitt goda rykte (jag höll på att skriva heder) för att få detta ämne infört när så mycket av det vi fick lära oss var alldeles fel:
1. Alla blir i en viss ålder intresserade av det motsatta könet
2. Pojkar har starkare sexualdrift än flickor
3. Flickor har en mödomshinna som kan göra ont och blöda vid första samlaget
Att flickor har en clitoris fick däremot inte lära oss. Men upplysningen att pojkar onanerar ibland, och att det är helt normalt, ansågs oundgänglig.
I min sjuttiotalistiska förort var mödomsmyten starkare än vetenskapen, och användes avsiktligt som avskräckare inför sexdebuten. Då blir det lite mindre svårt att förstå dess fortsatta grepp om sinnena i de familjer som tror att respektabiliteten sitter i döttrarnas könsorgan.
Men det är inget som ska underblåsas inom medicinen.
Men varifrån kommer den, myten om den lilla hinnan? För även om jag aldrig behövt någon, lika litet som nya bröst eller bättre näsa, så "visste" jag tills för bara några år sedan att mödomen fanns.
Den var inget vi brydde oss om i min ungdom, men vi talade om den som ett faktum. ”Tycker du man ska vara oskuld på bröllopsnatten?” var en såndär fråga som ställdes i veckotidningarna. De flesta flickor (frågan var ju ställd till oss!) svarade nej, men frågan var möjlig att ställa, hade någon sorts relevans.
Den felaktiga uppfattningen om mödomshinnan var inte bara muntlig tradition eller kvinnlig folklore. Vi hade sexualundervisning i skolan. Man kan idag undra varför modiga kvinnor och män offrade sitt goda rykte (jag höll på att skriva heder) för att få detta ämne infört när så mycket av det vi fick lära oss var alldeles fel:
1. Alla blir i en viss ålder intresserade av det motsatta könet
2. Pojkar har starkare sexualdrift än flickor
3. Flickor har en mödomshinna som kan göra ont och blöda vid första samlaget
Att flickor har en clitoris fick däremot inte lära oss. Men upplysningen att pojkar onanerar ibland, och att det är helt normalt, ansågs oundgänglig.
I min sjuttiotalistiska förort var mödomsmyten starkare än vetenskapen, och användes avsiktligt som avskräckare inför sexdebuten. Då blir det lite mindre svårt att förstå dess fortsatta grepp om sinnena i de familjer som tror att respektabiliteten sitter i döttrarnas könsorgan.
Men det är inget som ska underblåsas inom medicinen.
måndag, juli 28, 2008
Grabbarna i grottan
George W Bush som satanist? Åtminstone lätt djävulusiskt anstucken, ser jag i Clas Svahns bok ”Sekter och hemliga sällskap”.
Världens mäktigaste krigsherre ingår i Skull & Bones, en klubb på Yale där årligen ett litet urval väljs in med riter influerade av svart magi och – oförklarligt nog – även av den stackars don Quixote. Med tramset som kitt grottar de i hop sig för att allt framgent under obrottslig lojalitet ta över alla viktiga poster i Förenta Staterna.
Det är så man börjar tycka Lundsberg är rena kulturinstitutionen i jämförelse. Bara för att den svenska överklassen inte är såna förbannade hycklare och aldrig blandar in moraliska skäl för att flyta ovanpå, iallafall inte när vi hör dem.
Så nej, jag tror inte GWB tillber Satan, vilket han gärna skulle få göra om han bara lämnade världen ifred. Men det var intressant att läsa om det fascistoida kamaraderi som fortplantar sig självt, bland annat genom frammjölkade kompishemlisar som ger en framtida utpressningsrisk.
Lockelsen med de här kretsarna sägs vara att de utvalda känner att de tillhör en elit.
Men... första kännetecknet på en elit är väl att det inte ingår en massa andra i den?
Världens mäktigaste krigsherre ingår i Skull & Bones, en klubb på Yale där årligen ett litet urval väljs in med riter influerade av svart magi och – oförklarligt nog – även av den stackars don Quixote. Med tramset som kitt grottar de i hop sig för att allt framgent under obrottslig lojalitet ta över alla viktiga poster i Förenta Staterna.
Det är så man börjar tycka Lundsberg är rena kulturinstitutionen i jämförelse. Bara för att den svenska överklassen inte är såna förbannade hycklare och aldrig blandar in moraliska skäl för att flyta ovanpå, iallafall inte när vi hör dem.
Så nej, jag tror inte GWB tillber Satan, vilket han gärna skulle få göra om han bara lämnade världen ifred. Men det var intressant att läsa om det fascistoida kamaraderi som fortplantar sig självt, bland annat genom frammjölkade kompishemlisar som ger en framtida utpressningsrisk.
Lockelsen med de här kretsarna sägs vara att de utvalda känner att de tillhör en elit.
Men... första kännetecknet på en elit är väl att det inte ingår en massa andra i den?
lördag, juli 26, 2008
fredag, juli 25, 2008
Stolt och onormal
En riktigt lyckad Pride önskas alla!
Första gången jag var på Pride gick jag som vakt vid Blatteflickornas- pojkarnas lastbil. Ungdomarna åkte i berusande festyra. Några av dem hade tagit betydande risker med familjer och nätverk för att våga stå här, och de fick många applåder. Jag hörde också den obetalbara kommentaren från en panikslagen åskådare: ”Nej Maria är inte sån, hon är från Chile!”
Andra gången var jag inbjuden som poesiuppläsare i Pride-huset. Det var mest mycket unga flickor i publiken, och bi-temat gjorde det till en av de mest entusiastiska uppläsningar jag haft.
Ännu ettpar gånger var jag med som hjälpreda i V-tältet, och blev då fundersam över den kompakta stämningen av kärnfamilj och barnalstring. Det ena unga paret efter det andra kom in i tältet, spände ögonen i oss, efterfrågade vår syn på äktenskap, provrör och adoption, och försäkrade att de är helt normala och bara längtar efter en baby!
Ingen kan begära att enkönade par ska vara på tvärs för att underhålla majoriteten, lika lite som urbefolkningen ska vara pittoresk åt turisterna. Men det stör mig att det normala fortfarande framstår som det högsta och mest åtråvärda stadiet.
Det är likhet inför lagen vi begär. Inte lagen om likhet!
Det är inte att undra på att även storföretagen i år passar på att visa sig på Pride. Det om något är normalt. Finns det marknad så finns det tid och intresse – har HBT-rörelsen alltså redan vunnit?
Nej. Se på statistiken över hatbrott. Hör på fåniga vardagskommentarer.
Manifestationen behövs, stoltheten behövs. Erövringen av det normala behövs.
Det blir tydligt när man tar del av ett otal homofoba blogginlägg.
Men sången om det speciellt unika särskilda måste vi ändå sjunga.
- - -
Andra som bloggat utan fobi:
Jinge
Hbt-sossen
och, för säkerhets skull, hela Aftonbladet
Första gången jag var på Pride gick jag som vakt vid Blatteflickornas- pojkarnas lastbil. Ungdomarna åkte i berusande festyra. Några av dem hade tagit betydande risker med familjer och nätverk för att våga stå här, och de fick många applåder. Jag hörde också den obetalbara kommentaren från en panikslagen åskådare: ”Nej Maria är inte sån, hon är från Chile!”
Andra gången var jag inbjuden som poesiuppläsare i Pride-huset. Det var mest mycket unga flickor i publiken, och bi-temat gjorde det till en av de mest entusiastiska uppläsningar jag haft.
Ännu ettpar gånger var jag med som hjälpreda i V-tältet, och blev då fundersam över den kompakta stämningen av kärnfamilj och barnalstring. Det ena unga paret efter det andra kom in i tältet, spände ögonen i oss, efterfrågade vår syn på äktenskap, provrör och adoption, och försäkrade att de är helt normala och bara längtar efter en baby!
Ingen kan begära att enkönade par ska vara på tvärs för att underhålla majoriteten, lika lite som urbefolkningen ska vara pittoresk åt turisterna. Men det stör mig att det normala fortfarande framstår som det högsta och mest åtråvärda stadiet.
Det är likhet inför lagen vi begär. Inte lagen om likhet!
Det är inte att undra på att även storföretagen i år passar på att visa sig på Pride. Det om något är normalt. Finns det marknad så finns det tid och intresse – har HBT-rörelsen alltså redan vunnit?
Nej. Se på statistiken över hatbrott. Hör på fåniga vardagskommentarer.
Manifestationen behövs, stoltheten behövs. Erövringen av det normala behövs.
Det blir tydligt när man tar del av ett otal homofoba blogginlägg.
Men sången om det speciellt unika särskilda måste vi ändå sjunga.
- - -
Andra som bloggat utan fobi:
Jinge
Hbt-sossen
och, för säkerhets skull, hela Aftonbladet
torsdag, juli 24, 2008
Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör!
Häpp – Lotta Gröning skriver historia! Ja hon skriver i vart fall om den: ”Det var socialdemokraterna och vänstern som banande vägen för Hitler på sin tid i Tyskland”.
Nej, som jag skrev den 19 maj var det ”de borgerliga i Tyskland som gav Hitler diktatorisk fullmakt. Socialdemokraterna röstade nej. Kommunisterna var redan fängslade. ”
Visst kan man långsökt få det till att arbetarrörelsen gjorde fel genom att misslyckas med sin påbörjade revolution. Inför en militaristisk tradition, svaga regeringar, ekonomisk kris och med gator kokande av politiskt våld var det så att vi föga ärorikt förlorade.
Varje gång vi förlorar banar vi väg för de enkla lösningarna.
Gröning kommer med en av dem: att "hylla fosterlandet".
Sverigedemokraternas knep, som hon uppenbarligen finner rekommendabelt.
Hon verkar tro att makt och motstånd är ett attitydfråga. Att det bara är den käcka fosterlandskänslan som saknas.
Mänska, försök samla tankarna!
- - -
Andra som bloggat:
Promemorian som bl.a. rätar upp Grönings totalmiss ang antisemitismen
S-info som bättrar på kunskaperna i tysk mellankrigshistoria
Nej, som jag skrev den 19 maj var det ”de borgerliga i Tyskland som gav Hitler diktatorisk fullmakt. Socialdemokraterna röstade nej. Kommunisterna var redan fängslade. ”
Visst kan man långsökt få det till att arbetarrörelsen gjorde fel genom att misslyckas med sin påbörjade revolution. Inför en militaristisk tradition, svaga regeringar, ekonomisk kris och med gator kokande av politiskt våld var det så att vi föga ärorikt förlorade.
Varje gång vi förlorar banar vi väg för de enkla lösningarna.
Gröning kommer med en av dem: att "hylla fosterlandet".
Sverigedemokraternas knep, som hon uppenbarligen finner rekommendabelt.
Hon verkar tro att makt och motstånd är ett attitydfråga. Att det bara är den käcka fosterlandskänslan som saknas.
Mänska, försök samla tankarna!
- - -
Andra som bloggat:
Promemorian som bl.a. rätar upp Grönings totalmiss ang antisemitismen
S-info som bättrar på kunskaperna i tysk mellankrigshistoria
tisdag, juli 22, 2008
Berättigad tilltro?
I juni arrangerade Delegationen för romska frågor ett viktigt seminarium på Rosenbad. Huvudfrågan var: Hur ska den svenska staten kunna försonas med romerna, efter flera sekler av svåra övergrepp och diskriminering?
”I ett integrerat samhälle hyser individen berättigad tilltro till myndigheterna” är ett konstaterande vi gjort i Vänsterpartiet. Många romer ser än idag bara att myndigheterna förtryckt dem. Nu är det allt fler som anmäler diskriminering till DO, vilket kan tyda på att förtroendet ökar. Men utan uppmärksamhet och respekt försvinner det förstås igen.
Som delegationens ordförande Maria Leissner sa apropå pogromerna i Italien: ”Till skillnad från antisemitismen finns ingen skamgräns när det gäller antiziganismen.”
Bra biografier om roma-liv i Sverige:
I betraktarens ögon av Hans Caldaras
Nadia Taikon, tjejen från Tanto av Karine Mannerfelt och Ann Eriksson
samt en fackbok:
Den romska minoriteten i majoritetssamhällets skola av Christina Rodell Olgac
- - -
Rätt ska vara rätt: även Pastey har bloggat i ämnet
Och se, det tar sig: även Gröning, på sitt sätt
”I ett integrerat samhälle hyser individen berättigad tilltro till myndigheterna” är ett konstaterande vi gjort i Vänsterpartiet. Många romer ser än idag bara att myndigheterna förtryckt dem. Nu är det allt fler som anmäler diskriminering till DO, vilket kan tyda på att förtroendet ökar. Men utan uppmärksamhet och respekt försvinner det förstås igen.
Som delegationens ordförande Maria Leissner sa apropå pogromerna i Italien: ”Till skillnad från antisemitismen finns ingen skamgräns när det gäller antiziganismen.”
Bra biografier om roma-liv i Sverige:
I betraktarens ögon av Hans Caldaras
Nadia Taikon, tjejen från Tanto av Karine Mannerfelt och Ann Eriksson
samt en fackbok:
Den romska minoriteten i majoritetssamhällets skola av Christina Rodell Olgac
- - -
Rätt ska vara rätt: även Pastey har bloggat i ämnet
Och se, det tar sig: även Gröning, på sitt sätt
måndag, juli 21, 2008
Ekande tyst protestvåg
I en liten vass kolumn skriver Irka Cederberg, författare med starkt engagemang för romer, om det italienska förslaget om registrering av folkgruppen. Hon knyter ihop förslaget med tidigare erfarenheter i Europa av syndabockstänkande, pogromer och folkmord.
Hon nämner också att inrikesminister Maroni värjer sig mot omvärldens protester.
Det gläder mig att det finns protester att värja sig emot. I svenska media har vi inte hört mycket av dem.
Var är nyhets- och ledarartiklarna? Var är reportrarna som dag för dag bevakar rasismens upptrappning i det härliga, hjärtliga kulturland där tusentals svenskar semestrar varje år? Var är tevesofforna där svenska parlamentariker pressas på aktuella ställningstaganden?
Nej, de lidanden som åsamkas den romska minoriteten är inte viktiga i gajés, majoritetens, ögon. Utom GP som hade en bra artikel i juni om antiziganismen, dess bakgrund och utbredning. Författare var – Irka Cederberg.
Men SvD använder en ledare till gnöl om kärnfamiljen och nyhetsplats till avslöjandet att vitpulvret i kaffeautomaterna inte är mjölk. Sinne för väsentligheter, på min ära.
- - -
Andra som bloggat om detta:
? ? ?
Hon nämner också att inrikesminister Maroni värjer sig mot omvärldens protester.
Det gläder mig att det finns protester att värja sig emot. I svenska media har vi inte hört mycket av dem.
Var är nyhets- och ledarartiklarna? Var är reportrarna som dag för dag bevakar rasismens upptrappning i det härliga, hjärtliga kulturland där tusentals svenskar semestrar varje år? Var är tevesofforna där svenska parlamentariker pressas på aktuella ställningstaganden?
Nej, de lidanden som åsamkas den romska minoriteten är inte viktiga i gajés, majoritetens, ögon. Utom GP som hade en bra artikel i juni om antiziganismen, dess bakgrund och utbredning. Författare var – Irka Cederberg.
Men SvD använder en ledare till gnöl om kärnfamiljen och nyhetsplats till avslöjandet att vitpulvret i kaffeautomaterna inte är mjölk. Sinne för väsentligheter, på min ära.
- - -
Andra som bloggat om detta:
? ? ?
lördag, juli 19, 2008
Öppna landskap
Landets hjältar. Fäbod i drift, öppna marker i storskogen. Ost åt oss, ängsblommor åt fjärilarna, fler insekter åt fåglarna.
Mitt i allt detta finns hoppet om livet efter detta.
måndag, juli 14, 2008
Hemuler bär klänning
Det verkade inte vara så mycket att bry sig om. Högerslynglar som glor och pekar finger, klart Ida Gabrielsson blir irriterad. Men inte var det så viktigt... utom en rad: ”Intressant är det i alla fall att klasskampen nu förs i moderiktiga kläder,” säger Assarsson. Ja-ha?
Det skulle göra skillnad alltså?
Tyvärr, nej. Grabbhalvan lovar mer än han kan hålla. Inte tänker han låta sig imponeras av vänsterrörelsen, om än aldrig så väklädd. Han är bara en omedveten decimal i den pågående trenden titta-jag-kan-också-skriva-mode.
Greiders & Hedvalls Stil och politik vore säkert rolig att läsa, men känns alltför helrätt 2008. Och i intervjun med Greider görs samma trista kategorisering som i Assarssons blogg: att en trasig, ovårdad person ser ut som en typisk vänsterpartist.
Jag väntar mig inte precis att borgerskapet ska vara hyggliga emot oss. Men det vore tacknämligt om de levde upp till sin egen fina uppfostran, ty den innehöll bland annat att man inte skulle peka på människor eller genera dem genom kommentarer om deras utseende.
Det vore också roligt om någon kunde skriva om kläder nångång.
Alltså inte om var man köper kläder (”grymmaste fyndet, want!!”) som modebloggarna.
Inte om vilken livsstil du förväntas iaktta i vissa kläder ("city woman" eller ”långa lata dagar”) som modejournalisterna.
Inte om vilka ståndpunkter och statusanspråk dina kläder förmedlar, som modesociologerna.
Utan låta kläderna tala.
Estetiska, kreativa, kulturhistoriska och biografiska som de är.
- - -
Fler som bloggat: Esbati, Ung vänster
Det skulle göra skillnad alltså?
Tyvärr, nej. Grabbhalvan lovar mer än han kan hålla. Inte tänker han låta sig imponeras av vänsterrörelsen, om än aldrig så väklädd. Han är bara en omedveten decimal i den pågående trenden titta-jag-kan-också-skriva-mode.
Greiders & Hedvalls Stil och politik vore säkert rolig att läsa, men känns alltför helrätt 2008. Och i intervjun med Greider görs samma trista kategorisering som i Assarssons blogg: att en trasig, ovårdad person ser ut som en typisk vänsterpartist.
Jag väntar mig inte precis att borgerskapet ska vara hyggliga emot oss. Men det vore tacknämligt om de levde upp till sin egen fina uppfostran, ty den innehöll bland annat att man inte skulle peka på människor eller genera dem genom kommentarer om deras utseende.
Det vore också roligt om någon kunde skriva om kläder nångång.
Alltså inte om var man köper kläder (”grymmaste fyndet, want!!”) som modebloggarna.
Inte om vilken livsstil du förväntas iaktta i vissa kläder ("city woman" eller ”långa lata dagar”) som modejournalisterna.
Inte om vilka ståndpunkter och statusanspråk dina kläder förmedlar, som modesociologerna.
Utan låta kläderna tala.
Estetiska, kreativa, kulturhistoriska och biografiska som de är.
- - -
Fler som bloggat: Esbati, Ung vänster
lördag, juli 12, 2008
fredag, juli 11, 2008
Jane Austens bokklubb har talat!
I dagens Flamman hittar jag en recension av Martina Haags senaste bok. Den verkar inte vara särskilt bra. Därför blir jag ordentligt uppretad när jag mitt i den försiktiga sågningen ser en komplett onödig referens till en av de allra största engelska författarna. Haags bok tänks vara ett modernt svar på Jane Austen, som till och med benämns ”föregångare”.
Recensenten har iakttagit att både Austen och Haag skildrar ”fina och halvfina människor som efter vissa besvär till slut gifter sig” (ja det var ett otroligt sammanträffande!), och fortsätter med att även Austens tema är kvinnan av folket och mannen av börd.
Klasskillnaderna på äktenskapsmarknaden har hos Austen en speciell och reell betydelse. Hon förespråkade den för sin tid moderna idén om kärleksäktenskap, men menade att de måste bygga på materiell grund. Paret måste kunna klara sin försörjning. En av hennes tidiga titlar, Sense and sensibility eller Förnuft och känsla, skulle kunna stå som motto för författaren själv. Det hon gång på gång skriver om är att kvinnor inte ska tvingas välja mellan förhållningssätten utan ges möjlighet att efter mogen begrundan förena dem.
I dessa skildringar är Austen intellektuell, lågmäld och lyhörd. Hon vet exakt vad hon skildrar och varför. Hennes ironi och inlevelse är så finstämda att de kanske upptäcks först vid en omläsning – för hennes böcker bör läsas om, först då får vi miniatyrkomedin fullt utfylld med meningsbärande detaljer ur vardagslivet.
Skulle hon vara en föregångare till det som recensenten benämner ”sötsliskiga praliner” hos Haag? Och om Haag är ett ”svar”, vilken var frågan?
Recensenten avrundar med att Haags bok förefaller hopkommen för att tjäna pengar. Hittar vi kanske här en likhet iallafall?
Som ogift dotter, syster och moster var det för Austen livsviktigt att kunna dra in pengar till hushållet där hon levde utan egna tillgångar. Brödskriveri var på inget vis en föraktlig gärning, och hon utförde den till fulländning. Så nog var hon på många vis en föregångskvinna. Men kanske inte just till Haag.
Vill man absolut racka ner på engelska författare, varför inte ta till storsläggan? Dickens, by Jove! Hos denne "föregångare" finns också lockelsen hos det glittrande framgångslivet, de underhållande karaktärerna och den sentimentala familjefesten på slutet. Skrev för att tjäna pengar gjorde även han. Men skrev bra - åter denna förargliga skillnad.
Recensenten har iakttagit att både Austen och Haag skildrar ”fina och halvfina människor som efter vissa besvär till slut gifter sig” (ja det var ett otroligt sammanträffande!), och fortsätter med att även Austens tema är kvinnan av folket och mannen av börd.
Klasskillnaderna på äktenskapsmarknaden har hos Austen en speciell och reell betydelse. Hon förespråkade den för sin tid moderna idén om kärleksäktenskap, men menade att de måste bygga på materiell grund. Paret måste kunna klara sin försörjning. En av hennes tidiga titlar, Sense and sensibility eller Förnuft och känsla, skulle kunna stå som motto för författaren själv. Det hon gång på gång skriver om är att kvinnor inte ska tvingas välja mellan förhållningssätten utan ges möjlighet att efter mogen begrundan förena dem.
I dessa skildringar är Austen intellektuell, lågmäld och lyhörd. Hon vet exakt vad hon skildrar och varför. Hennes ironi och inlevelse är så finstämda att de kanske upptäcks först vid en omläsning – för hennes böcker bör läsas om, först då får vi miniatyrkomedin fullt utfylld med meningsbärande detaljer ur vardagslivet.
Skulle hon vara en föregångare till det som recensenten benämner ”sötsliskiga praliner” hos Haag? Och om Haag är ett ”svar”, vilken var frågan?
Recensenten avrundar med att Haags bok förefaller hopkommen för att tjäna pengar. Hittar vi kanske här en likhet iallafall?
Som ogift dotter, syster och moster var det för Austen livsviktigt att kunna dra in pengar till hushållet där hon levde utan egna tillgångar. Brödskriveri var på inget vis en föraktlig gärning, och hon utförde den till fulländning. Så nog var hon på många vis en föregångskvinna. Men kanske inte just till Haag.
Vill man absolut racka ner på engelska författare, varför inte ta till storsläggan? Dickens, by Jove! Hos denne "föregångare" finns också lockelsen hos det glittrande framgångslivet, de underhållande karaktärerna och den sentimentala familjefesten på slutet. Skrev för att tjäna pengar gjorde även han. Men skrev bra - åter denna förargliga skillnad.
torsdag, juli 10, 2008
Beslutsfattande via prästkrage
En lättnadens suck i kvällningen när jag går igenom dagens bloggerier. Jag får bekräftat att mitt parti inte behöver "markera" avstånd till högerextremister. Vi håller det.
Men S och Mp presenterar det som världsnyheten: nu har de bestämt sig, de ska inte samarbeta med Sverigedemokraterna!
Gick det åt mycket svett för att komma fram till det?
Och så fort de bestämt sig tänker de följdriktigt att alla andra inte har det utan går där och tvekar med prästkragsbladen: rasism ja, nej, ja, nej...
”Det är dags för alla riksdagspartier att klart och tydligt lova väljarna att inte samarbeta med Sverigedemokraterna om de skulle ta plats i riksdagen. Våra två partier sätter nu ned foten,” skriver S och Mp.
Men gode makter, våra tänkta samarbetspartier: Var hade ni foten förut? Bakom örat??
Det är inte dags att lova. Det är inte heller dags att spekulera i valutgången.
Det är dags och i senaste laget att föra ut en politik så uppenbart skild från högerextremister och populister att ett samarbete utesluts på sin egen orimlighet. Nolltolerans, som vi brukar kalla det inom vänstern.
Tack Ohly, för att du inte undertecknade något så patetiskt som detta "beslut". Hade det hänt skulle jag fanimej sätta ner alla fötter jag har. Hårt.
Fler som bloggat är die Quelle och Jinge
Men S och Mp presenterar det som världsnyheten: nu har de bestämt sig, de ska inte samarbeta med Sverigedemokraterna!
Gick det åt mycket svett för att komma fram till det?
Och så fort de bestämt sig tänker de följdriktigt att alla andra inte har det utan går där och tvekar med prästkragsbladen: rasism ja, nej, ja, nej...
”Det är dags för alla riksdagspartier att klart och tydligt lova väljarna att inte samarbeta med Sverigedemokraterna om de skulle ta plats i riksdagen. Våra två partier sätter nu ned foten,” skriver S och Mp.
Men gode makter, våra tänkta samarbetspartier: Var hade ni foten förut? Bakom örat??
Det är inte dags att lova. Det är inte heller dags att spekulera i valutgången.
Det är dags och i senaste laget att föra ut en politik så uppenbart skild från högerextremister och populister att ett samarbete utesluts på sin egen orimlighet. Nolltolerans, som vi brukar kalla det inom vänstern.
Tack Ohly, för att du inte undertecknade något så patetiskt som detta "beslut". Hade det hänt skulle jag fanimej sätta ner alla fötter jag har. Hårt.
Fler som bloggat är die Quelle och Jinge
Under Stockholms broar
På Stockholms stadsmuseum kan man under sommaren se en bild som ser ut ungefär såhär, som denna jag tog någonstans under Slussen.
Bilden på muséet är fotograferad av Andreas Feininger, "en av de ledande arkitekturfotograferna" och avbildar ett brospann i svartvitt.
Skönheten i Stockholm finns på udda platser.
onsdag, juli 09, 2008
Än slank hon hit, än slank hon dit
Att S sedan tidigare inte var främmande för avlyssning visste vi. Antingen det gällde kommunister i fackföreningarna eller FRA-spaning. Det har därför varit glädjande men inte helt övertygande med deras stöd i den senaste tidens intensiva proteströrelse.
Däremot litade jag på Mp:s inställning. Man ska visserligen aldrig lita på en miljöpartist (inget ont menat, men de har som politisk kultur att ändra sig hela tiden), och ändå trodde jag att motståndet mot FRA var grundmurat inom Mp just på grund av deras individualist-opportunistiska framtoning. Maria Wetterstrand har också satt upp som absolut krav för regeringssamarbete att avlyssning inte ska förekomma.
Men nu har de gröna fullföljt sin linje. Det vill säga ändrat den. Tillsammans med S kan de tänka sig att genomföra lagändringen, bara de får ministerposter – nej ursäkta, bara frågan utreds på nytt, menade jag förstås.
Vill du veta mer, läs Lars Ohly eller Alice Åström och Rick Falkvinge
Däremot litade jag på Mp:s inställning. Man ska visserligen aldrig lita på en miljöpartist (inget ont menat, men de har som politisk kultur att ändra sig hela tiden), och ändå trodde jag att motståndet mot FRA var grundmurat inom Mp just på grund av deras individualist-opportunistiska framtoning. Maria Wetterstrand har också satt upp som absolut krav för regeringssamarbete att avlyssning inte ska förekomma.
Men nu har de gröna fullföljt sin linje. Det vill säga ändrat den. Tillsammans med S kan de tänka sig att genomföra lagändringen, bara de får ministerposter – nej ursäkta, bara frågan utreds på nytt, menade jag förstås.
Vill du veta mer, läs Lars Ohly eller Alice Åström och Rick Falkvinge
tisdag, juli 08, 2008
Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap. Utanförskap
”Sahlins integrationspolitik gynnar sverigedemokrater” är den föga tilltalande rubriken på en
så kallad presentation av en rapport från Folkpartiet. Möjligen hade Fp gjort som Vänsterpartiet brukar när vi har nya rapporter i integrationsfrågan. Vi inbjuder till presskonferens, och ingen kommer, för den frågan anses inte medialt het om man inte kan få en liten extremistvinkling på den. Därför är det väl för regeringen att de har ett plakat på sid 3 i landets största morgontidning.
I Sabunis text nämns ordet ”utanförskap” så många gånger att det skulle vara komiskt om det inte tvärtom vore så trist. När Fp diskuterar samhällsproblem existerar inte fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, diskriminering och maktlöshet. Då finns bara ”utanförskap”, en närmast genial beteckning i och med att den enkelt förstås av alla och inte har definierats av någon. Om beteckningen fylls med ”allt det vi tycker är dåligt” är det inte konstigt om lösningen på samhällsproblemen heter ”allt det vi tycker är bra”. Vilka fiffon!
Som samlande namn för ”allt det vi tycker är dåligt” håller Fp upp Mona Sahlin. Det är naturligt, hon är deras främsta politiska motståndare. Och en motståndare de måste vara mycket rädda för, eftersom Sahlin beskylls för att ha förorsakat såväl utanförskapet som högerextremisternas framgång. Nog för att jag tilltror kvinnan en viss effektivitet, men att peka ut henne som ytterst ansvarig för denna typiska europeiska kris ser ändå ut som ett tecken på neurotisk överskattning.
Fast jag kan förstå Sabuni. Det måste kännas rysligt att det fanns en integrationsminister som skaffade sig en sådan kunskapsbas att folk faktiskt lyssnade på henne. När man själv gäller för att vara bara halvpoängen mer kompetent än Jens Orback.
Att Malmö är ett så kallat utanförskapsområde och att botkyrkaborna röstar på Sverigedemokraterna är två häpnadsväckande konstateranden i artikeln. Det finns flera: dessa så kallade utanförskapsområden ökade i antal mellan 1990 och 2006 från tre stycken till hela 156! Och orsaken var socialdemokraternas envisa alstrande av arbetsöshet, bristande jämställdhet och låga skolresultat. Inga faktorer förutom regeringen påverkade den utvecklingen.
Eftersom Socialdemokraterna är orsak till allt ont är det kanske inte konstigt, bara gement, att Fp länkar ihop dem med framgångarna för högerpopulister också. Men det enda vi med någon säkerhet vet om Sverigedemokraternas väljare är att de har förlorat förtroende för politiken (som helhet, nota bene), att de misstänker all överhet för att vara samma skit (varvid Ohly och Bonniers hamnar jämsides i lorten), och att de avskyr när politikerna till synes tjafsar fast de egentligen genomför liknande åtgärder.
Det är helt riktigt, Sabuni, att Sverigedemokraterna tog en del röster från S och V. Det är så det brukar se ut i Europa när de maktlösa har fått nog. Men Folkpartiet fick en del röster från det hållet, och det är större orsak att skämmas!
Slutligen kommer Sabuni med forskningsresultaten: ”Utanförskapet fördjupas.” ”Extrema förhållanden råder”. Mer specifikt åsyftas arbetslöshet, låga betyg och fattigdom, det senare kallat ”ekonomiskt utanförskap”.
Vid vilken inkomtsgräns närmar man sig ett ”ekonomiskt innanförskap”? Och vid vilken gräns hamnar man i ”extrema förhållanden”? Hur, Sabuni, ska vi få in de extremt rika, den självklara överklassen, i det solidariska innanförskap där vi försöker skapa inte bara tillfälliga timvik, utan meningsfulla arbeten, hälsosam fritid och demokratiskt deltagande för folkflertalet?
De framgångar för Alliansregeringen som Sabuni räknar upp är till största delen – arbetsmarknadsåtgärder. Detta tog de bestämt avstånd ifrån under den förra regeringen. Dock ser vi ännu inte till några fasta anställningar. Med flera låtsasjobb och ständigt ökad otrygghet blir det kanske större omsättning så att flera delar på deltiderna.
”Oppositionen går till storms mot regeringens politik, men har mycket lite att säga om vad deras eget alternativ innebär” skriver Sabuni, och utmanar Sahlin på debatt.
S får tala för sig själva. Men Vänsterns integrationsplattform ligger länkad här till vänster, och nyare förslag har lagts i riksdagen bland annat i samband med budgetarbetet.
Vi som inte kommer in på sid 3 har flera gånger utmanat Fp på debatt i denna fråga, men intresset har varit svalt.
- - -
Andra bloggar: Sjölander och Esbati
så kallad presentation av en rapport från Folkpartiet. Möjligen hade Fp gjort som Vänsterpartiet brukar när vi har nya rapporter i integrationsfrågan. Vi inbjuder till presskonferens, och ingen kommer, för den frågan anses inte medialt het om man inte kan få en liten extremistvinkling på den. Därför är det väl för regeringen att de har ett plakat på sid 3 i landets största morgontidning.
I Sabunis text nämns ordet ”utanförskap” så många gånger att det skulle vara komiskt om det inte tvärtom vore så trist. När Fp diskuterar samhällsproblem existerar inte fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, diskriminering och maktlöshet. Då finns bara ”utanförskap”, en närmast genial beteckning i och med att den enkelt förstås av alla och inte har definierats av någon. Om beteckningen fylls med ”allt det vi tycker är dåligt” är det inte konstigt om lösningen på samhällsproblemen heter ”allt det vi tycker är bra”. Vilka fiffon!
Som samlande namn för ”allt det vi tycker är dåligt” håller Fp upp Mona Sahlin. Det är naturligt, hon är deras främsta politiska motståndare. Och en motståndare de måste vara mycket rädda för, eftersom Sahlin beskylls för att ha förorsakat såväl utanförskapet som högerextremisternas framgång. Nog för att jag tilltror kvinnan en viss effektivitet, men att peka ut henne som ytterst ansvarig för denna typiska europeiska kris ser ändå ut som ett tecken på neurotisk överskattning.
Fast jag kan förstå Sabuni. Det måste kännas rysligt att det fanns en integrationsminister som skaffade sig en sådan kunskapsbas att folk faktiskt lyssnade på henne. När man själv gäller för att vara bara halvpoängen mer kompetent än Jens Orback.
Att Malmö är ett så kallat utanförskapsområde och att botkyrkaborna röstar på Sverigedemokraterna är två häpnadsväckande konstateranden i artikeln. Det finns flera: dessa så kallade utanförskapsområden ökade i antal mellan 1990 och 2006 från tre stycken till hela 156! Och orsaken var socialdemokraternas envisa alstrande av arbetsöshet, bristande jämställdhet och låga skolresultat. Inga faktorer förutom regeringen påverkade den utvecklingen.
Eftersom Socialdemokraterna är orsak till allt ont är det kanske inte konstigt, bara gement, att Fp länkar ihop dem med framgångarna för högerpopulister också. Men det enda vi med någon säkerhet vet om Sverigedemokraternas väljare är att de har förlorat förtroende för politiken (som helhet, nota bene), att de misstänker all överhet för att vara samma skit (varvid Ohly och Bonniers hamnar jämsides i lorten), och att de avskyr när politikerna till synes tjafsar fast de egentligen genomför liknande åtgärder.
Det är helt riktigt, Sabuni, att Sverigedemokraterna tog en del röster från S och V. Det är så det brukar se ut i Europa när de maktlösa har fått nog. Men Folkpartiet fick en del röster från det hållet, och det är större orsak att skämmas!
Slutligen kommer Sabuni med forskningsresultaten: ”Utanförskapet fördjupas.” ”Extrema förhållanden råder”. Mer specifikt åsyftas arbetslöshet, låga betyg och fattigdom, det senare kallat ”ekonomiskt utanförskap”.
Vid vilken inkomtsgräns närmar man sig ett ”ekonomiskt innanförskap”? Och vid vilken gräns hamnar man i ”extrema förhållanden”? Hur, Sabuni, ska vi få in de extremt rika, den självklara överklassen, i det solidariska innanförskap där vi försöker skapa inte bara tillfälliga timvik, utan meningsfulla arbeten, hälsosam fritid och demokratiskt deltagande för folkflertalet?
De framgångar för Alliansregeringen som Sabuni räknar upp är till största delen – arbetsmarknadsåtgärder. Detta tog de bestämt avstånd ifrån under den förra regeringen. Dock ser vi ännu inte till några fasta anställningar. Med flera låtsasjobb och ständigt ökad otrygghet blir det kanske större omsättning så att flera delar på deltiderna.
”Oppositionen går till storms mot regeringens politik, men har mycket lite att säga om vad deras eget alternativ innebär” skriver Sabuni, och utmanar Sahlin på debatt.
S får tala för sig själva. Men Vänsterns integrationsplattform ligger länkad här till vänster, och nyare förslag har lagts i riksdagen bland annat i samband med budgetarbetet.
Vi som inte kommer in på sid 3 har flera gånger utmanat Fp på debatt i denna fråga, men intresset har varit svalt.
- - -
Andra bloggar: Sjölander och Esbati
Forskningsillusioner
Jag läste nyss Heather Pringles Härskarplanen, en bok om Himmler och ”Ahnenerbe”, det vill säga det nonsens som under vetenskaplig täckmantel försökte få fatt på den germanska rasens urhem. En mycket speciell bok som ger ett specifikt utsnitt av denna ytterst välbeforskade period.
För en arkeolog ger boken ny punktbelysning. För en ideolog väcks fler frågor än svar.
Hur kom det sig att relativt välrenommerade forskare gick in i Ahnenerbe? Tja, några insåg vilket trams det var men sålde sig för att få lite tid och resurser över till den forskning de innerst inne ville bedriva. Men de var ett fåtal. Alldeles för många trodde på vad de gjorde, därför att de långt före Hitlers maktövertagande hade tänkt tankarna och var införstådda med premisserna. De bara väntade på... tid och resurser.
Vilket avslöjar att det vi kallar kritiskt rationellt tänkande inte är riktigt det vaccin vi älskar att tro, därför att den omedvetna sanning jag bebor (att Gud styr, att vita är bättre, att skatter skapar arbetslöshet) mycket väl kan förenas med till synes seriös forskning inom dess ram.
Pringles beskrivning av ideologisk kamp, från statliga forskningsinstitut till mytologisk omskolning av unga SS-kämpar, får det att låta som om detta pågick i generationer. Men idag vet vi att det var en tämligen kort period – nå, hur länge höll de på?
Hitler skrev sin Kamp på 1920-talet, tog makten tio år senare, och tolv år efter det, varav sex krigsår, drog eldstormen över den tyska civilbefolkning som ”svikit” sin ledare. Sedan började rekonstruktionen av den europeiska historien.
Nazivansinnet varade grovt räknat i max tjugofem, minimum sex år, beroende på vem du var och var du befann dig.
För den som är ung är tjugofem år livet. Vilket är detsamma som länge. Men alla var inte unga vare sig 1920, 1930 eller 1940. Därför var det en årtusendets mest sagolika propagandavinst att få fullständigt ahistoriska ämbeten och uppgifter att framstå som samtidigt det nya, uppkäftigt fräscha och det uråldrigt vördnadsbjudande.
Pringle har ingen förklaring till hur de lyckades med det. Det har inte jag heller.
Jag ser bara att det ligger något fruktansvärt riskabelt i det.
Vilka tankar tänks idag, på vilka underförstådda premisser? Vilken andlig mark är upplöjd?
För en arkeolog ger boken ny punktbelysning. För en ideolog väcks fler frågor än svar.
Hur kom det sig att relativt välrenommerade forskare gick in i Ahnenerbe? Tja, några insåg vilket trams det var men sålde sig för att få lite tid och resurser över till den forskning de innerst inne ville bedriva. Men de var ett fåtal. Alldeles för många trodde på vad de gjorde, därför att de långt före Hitlers maktövertagande hade tänkt tankarna och var införstådda med premisserna. De bara väntade på... tid och resurser.
Vilket avslöjar att det vi kallar kritiskt rationellt tänkande inte är riktigt det vaccin vi älskar att tro, därför att den omedvetna sanning jag bebor (att Gud styr, att vita är bättre, att skatter skapar arbetslöshet) mycket väl kan förenas med till synes seriös forskning inom dess ram.
Pringles beskrivning av ideologisk kamp, från statliga forskningsinstitut till mytologisk omskolning av unga SS-kämpar, får det att låta som om detta pågick i generationer. Men idag vet vi att det var en tämligen kort period – nå, hur länge höll de på?
Hitler skrev sin Kamp på 1920-talet, tog makten tio år senare, och tolv år efter det, varav sex krigsår, drog eldstormen över den tyska civilbefolkning som ”svikit” sin ledare. Sedan började rekonstruktionen av den europeiska historien.
Nazivansinnet varade grovt räknat i max tjugofem, minimum sex år, beroende på vem du var och var du befann dig.
För den som är ung är tjugofem år livet. Vilket är detsamma som länge. Men alla var inte unga vare sig 1920, 1930 eller 1940. Därför var det en årtusendets mest sagolika propagandavinst att få fullständigt ahistoriska ämbeten och uppgifter att framstå som samtidigt det nya, uppkäftigt fräscha och det uråldrigt vördnadsbjudande.
Pringle har ingen förklaring till hur de lyckades med det. Det har inte jag heller.
Jag ser bara att det ligger något fruktansvärt riskabelt i det.
Vilka tankar tänks idag, på vilka underförstådda premisser? Vilken andlig mark är upplöjd?
måndag, juli 07, 2008
Vilken värdegrund?
I DN uppmärksammar Ramqvist att Sverigedemokraterna i en artikel formulerat sig likadant som Nationalsocialistisk front.
DN:s poäng är: ”Sverigedemokraterna vill inte kalla sig ett främlingsfientligt parti”. Ramqvist ställer frågan gång på gång med journalistisk idoghet: hur kan ett parti som inte vill vara ”främlingsfientligt” citera ett parti som bevisligen är det?
Enkelt, min käre Ramqvist: båda partierna är rasistiska. Det ena öppet och uttalat. Det andra underförstått och taktiskt undertryckt. Partiledare Jimmie Åkesson är inte dummare än att han vet att rent rasistsnack inte leder till riksdagen. Inte idag, inte ännu.
Sd:s omtalade och numera borttagna formulering lyder: ”Över våra huvuden har politikerna, i största möjliga tysthet, beviljat bygganden av osvenska symboler i våra kommuner. Moskéer kommer inom kort att förfula allt fler av våra stadsbilder. Till Sverige pågår en invasion av främmande människor. På sikt hotas det svenska folket att utrotas till följd av rasblandning, lågt barnafödande, ökade aborter och andra inslag som drabbar vårt folk.” Författare är lokalpolitikern Älgemalm i Växjö, upphovet är en hemsida från Nationalsocialistisk front.
Enligt Älgemalm är detta ett rent sammanträffande, och Ramqvist pressar honom verkligen på det – när han hellre borde avfärda det som ointressant. Älgemalm får gärna tro att det är automatisk skrift eller gudomlig inspiration. Det väsentliga är att det är oacceptabel rasism.
Detta säger inte bara jag, utan även Jimmie Åkesson, på olika bevekelsegrunder. Även Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen säger ifrån. Hans parti ställer inte upp på den nazistiska ”värdegrunden” – han bara kallar det för en värdegrund...
Men Ramqvist driver inte resonemanget längre, utan avrundar med att ställa frågan om vilken kontroll som utövas på Sverigedemokraternas valda representanter. Jodå, den är väldigt sträng säger Kinnunen.
Därmed skulle ordningen vara återställd i konungariket:
Rasister skrivs bort så som demoniska och utanför.
Nazister kallas för främlingsfientliga.
Högerextrema populister lånar nazisternas verklighetsbeskrivning och misstänks för att möjligen kunna vara främlingsfientliga.
Detta kan de beskedligen dementera.
- - -
Trollhare m fl har bloggat
DN:s poäng är: ”Sverigedemokraterna vill inte kalla sig ett främlingsfientligt parti”. Ramqvist ställer frågan gång på gång med journalistisk idoghet: hur kan ett parti som inte vill vara ”främlingsfientligt” citera ett parti som bevisligen är det?
Enkelt, min käre Ramqvist: båda partierna är rasistiska. Det ena öppet och uttalat. Det andra underförstått och taktiskt undertryckt. Partiledare Jimmie Åkesson är inte dummare än att han vet att rent rasistsnack inte leder till riksdagen. Inte idag, inte ännu.
Sd:s omtalade och numera borttagna formulering lyder: ”Över våra huvuden har politikerna, i största möjliga tysthet, beviljat bygganden av osvenska symboler i våra kommuner. Moskéer kommer inom kort att förfula allt fler av våra stadsbilder. Till Sverige pågår en invasion av främmande människor. På sikt hotas det svenska folket att utrotas till följd av rasblandning, lågt barnafödande, ökade aborter och andra inslag som drabbar vårt folk.” Författare är lokalpolitikern Älgemalm i Växjö, upphovet är en hemsida från Nationalsocialistisk front.
Enligt Älgemalm är detta ett rent sammanträffande, och Ramqvist pressar honom verkligen på det – när han hellre borde avfärda det som ointressant. Älgemalm får gärna tro att det är automatisk skrift eller gudomlig inspiration. Det väsentliga är att det är oacceptabel rasism.
Detta säger inte bara jag, utan även Jimmie Åkesson, på olika bevekelsegrunder. Även Sverigedemokraternas pressekreterare Martin Kinnunen säger ifrån. Hans parti ställer inte upp på den nazistiska ”värdegrunden” – han bara kallar det för en värdegrund...
Men Ramqvist driver inte resonemanget längre, utan avrundar med att ställa frågan om vilken kontroll som utövas på Sverigedemokraternas valda representanter. Jodå, den är väldigt sträng säger Kinnunen.
Därmed skulle ordningen vara återställd i konungariket:
Rasister skrivs bort så som demoniska och utanför.
Nazister kallas för främlingsfientliga.
Högerextrema populister lånar nazisternas verklighetsbeskrivning och misstänks för att möjligen kunna vara främlingsfientliga.
Detta kan de beskedligen dementera.
- - -
Trollhare m fl har bloggat
lördag, juli 05, 2008
Dator+dans+demo = finns!
I en i övrigt helt okej ledare tycker Sanna Rayman att torsdagens FRA-demonstration inte var nåt vidare. Nja, den var liten. Men i övrigt helt okej, liksom hennes text var det.
”FRA-kritiken kan inte överleva försöket att ta motståndet till gator och torg. De människor som föredrar att verka eftertänksamt bakom en datorskärm är inte samma som de som gillar dansdemos på stan”, skriver Rayman. Kritikens överlevnadspotential återstår att se – än så länge lever den. Att överleva är något annat, något man gör i isigt klimat som bister minoritet.
FRA-kritiken lever idag på sin mångfald. Stekarnas party på Café Opera var som Alla-smutsiga-detaljer sa en ”hysteriskt rolig” idé, och att demonstrera ihop med Liberal ungdom och Piraterna är en sanslöst ny upplevelse för SSU och vänsterut.
En del av oss är de människor Rayman inte tror finns – vi som verkar bakom en datorskärm OCH gillar allmän gatudans.
Rayman konstaterar: ”Alla vill de ’Stoppa FRA!’ – men sen då? Oenigheten ligger runt hörnet. Frågan behöver en konstruktiv fas mer än en partyperiod.”
Jodå, hon har rätt. Oenigheten ligger runt hörnet, så fort vi slutar komma med rappa kommentarer och börjar prata ideologi. Därför tror jag det är bra om konstruktiviteten får vänta bara lite till, till i höst och riksdagens öppnande ungefär.
FRAm till dess kan FRA-motståndarna FRA-ternisera!
”FRA-kritiken kan inte överleva försöket att ta motståndet till gator och torg. De människor som föredrar att verka eftertänksamt bakom en datorskärm är inte samma som de som gillar dansdemos på stan”, skriver Rayman. Kritikens överlevnadspotential återstår att se – än så länge lever den. Att överleva är något annat, något man gör i isigt klimat som bister minoritet.
FRA-kritiken lever idag på sin mångfald. Stekarnas party på Café Opera var som Alla-smutsiga-detaljer sa en ”hysteriskt rolig” idé, och att demonstrera ihop med Liberal ungdom och Piraterna är en sanslöst ny upplevelse för SSU och vänsterut.
En del av oss är de människor Rayman inte tror finns – vi som verkar bakom en datorskärm OCH gillar allmän gatudans.
Rayman konstaterar: ”Alla vill de ’Stoppa FRA!’ – men sen då? Oenigheten ligger runt hörnet. Frågan behöver en konstruktiv fas mer än en partyperiod.”
Jodå, hon har rätt. Oenigheten ligger runt hörnet, så fort vi slutar komma med rappa kommentarer och börjar prata ideologi. Därför tror jag det är bra om konstruktiviteten får vänta bara lite till, till i höst och riksdagens öppnande ungefär.
FRAm till dess kan FRA-motståndarna FRA-ternisera!
fredag, juli 04, 2008
Fourth of July
Kort besök i Förenta Staterna
Glansen av Glassen
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning
Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda
Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng
Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad
Glansen av Glassen
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning
Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda
Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng
Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad
Glansen av Glassen
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning
Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda
Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng
Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad
Skärvulgär Dumhet
Fräsande Svällande Välartad Utbuktning
Fläk upp Fläsket
Flänsa Kräkset
Snubblande svullna, Julkulekvävda
Drömsoppa med krampklump
äts till övertygelse
av utan insikt tvångsgödda
hängbuksvin med leverhäng
Proklamastitution, legerad
Kommersinstitutionaliserad
reprodemokratiskt vald, Regerad
otäcka tecken ogrundat grunda
skallen i sanden var
liket av läsaren
ur Manifestation, -04
Håll käften och var söt
Hold kaeft og vaer smuk, det var titeln på en dansk 70-talsroman. Boken minns jag inte, bara titeln som var en såndär enrading som under en period upprepas ivrigt.
- Jag tycker vi ska... nu måste vi samla oss... om alla ställer upp... vi ska visa dom... försökte man.
- Äh, håll käften och var söt, kom i retur som tecken på uppgivenhet.
Under större delen av året får vi lokala mellanchefer höra hur duktiga vi är. När det omöjliga ska genomföras eller storkonflikter lösas är vår duktighet så välkänd att närmaste övre instans inte alls behöver engagera sig; ett vackert bevis på förtroende. Men ettpar gånger om året behöver även vi duktiga utvecklas. Då släpper övre instans lös en karlakarl till estradör som strör förenklingar och bon mots omkring sig och berättar vilka underverk han åstadkommer (”levererar” på nusvenska) endast genom att ifrågasätta gamla sanningar och tänka nytt.
Det kan vi också göra, säger de uppmuntrande. Men antalet saker vi ska ifrågasätta är ganska begränsat. Undermåliga chefsutbildningar hör inte dit. För är de inte bra ska vi åtminstone ha roligt!
Senast var det en karl som skröt med att han gav folk sparken lite nu och då på oklara premisser (t.ex. att de inte hade roligt vid önskvärt tillfälle). Nu tror jag inte att han faktiskt verkställde så ofta som det lät, för då vore han ett fall i AD istället för framgångsrik konsult. Men han sa rentut till sina anställda att de var tråkiga, lata, gammalmodiga och borde dra.
Det hör inte till vad jag menar med god ton vid medarbetarsamtal, men på scen låter det så tufft att manliga chefskolleger börjar erigera.
Detta stjärnskott framhölls som ett föredöme för att han ”vågar” provocera. Men han tar ju ingen risk - han får betalt för att hålla låda!
Vi andra får betalt för att hålla med, hålla igen och hålla inne.
Håll käften och var duktig - så fullständigt underutvecklat.
- Jag tycker vi ska... nu måste vi samla oss... om alla ställer upp... vi ska visa dom... försökte man.
- Äh, håll käften och var söt, kom i retur som tecken på uppgivenhet.
Under större delen av året får vi lokala mellanchefer höra hur duktiga vi är. När det omöjliga ska genomföras eller storkonflikter lösas är vår duktighet så välkänd att närmaste övre instans inte alls behöver engagera sig; ett vackert bevis på förtroende. Men ettpar gånger om året behöver även vi duktiga utvecklas. Då släpper övre instans lös en karlakarl till estradör som strör förenklingar och bon mots omkring sig och berättar vilka underverk han åstadkommer (”levererar” på nusvenska) endast genom att ifrågasätta gamla sanningar och tänka nytt.
Det kan vi också göra, säger de uppmuntrande. Men antalet saker vi ska ifrågasätta är ganska begränsat. Undermåliga chefsutbildningar hör inte dit. För är de inte bra ska vi åtminstone ha roligt!
Senast var det en karl som skröt med att han gav folk sparken lite nu och då på oklara premisser (t.ex. att de inte hade roligt vid önskvärt tillfälle). Nu tror jag inte att han faktiskt verkställde så ofta som det lät, för då vore han ett fall i AD istället för framgångsrik konsult. Men han sa rentut till sina anställda att de var tråkiga, lata, gammalmodiga och borde dra.
Det hör inte till vad jag menar med god ton vid medarbetarsamtal, men på scen låter det så tufft att manliga chefskolleger börjar erigera.
Detta stjärnskott framhölls som ett föredöme för att han ”vågar” provocera. Men han tar ju ingen risk - han får betalt för att hålla låda!
Vi andra får betalt för att hålla med, hålla igen och hålla inne.
Håll käften och var duktig - så fullständigt underutvecklat.
torsdag, juli 03, 2008
Protestfest i den sovjetiska bananrepubliken
Med sambarytmer och många tuffa tal hölls bananrepubliksfest utanför Riksdagshuset i eftermiddags. Varför vänta tills efter valet med att avskaffa FRA? Se till att den aldrig genomförs! sa Alice Åström, V. Någon från Mp sa också att om ett lagförslag får kritik från höger, vänster, folket eller eliten kan det vara värt att genomföra ändå - men med kritik från samtliga dessa håll borde Reinfeldt ha tänkt sig för.
Amanda som grundat nätverket Svart måndag påminde om att detta inte är första, sista eller enda gången vi samlas i protest. När riksdagen öppnar igen 16 september är vi här igen!
http://stoppafralagen.nu/
http://www.svartmandag.se/
Tre som liknar Fem fast med sex
Stieg Larsson, tredje delen... Ja, tredjedelen hade räckt. Men det är inte i första hand Larsson som irriterar mig, utan de recensenter som fullständigt tappar både byxor och ansikte inför hans Millenniumtrilogin.
- "Den vassa dialogen" - men de totalhavererade samtalen anser jag vara Larssons största svaghet. Alla personer talar likadant, förmodligen larssonska. Här frågas om det är "okej med dig" eller slängs in någon fras på engelska. Samtliga talar med tät interpunktion. Det vill säga effektiv tidningsprosa. Inget brus. Ingen tankeflykt. Ingen individualitet. Vilket leder till...
- "Den skickliga personskildringen", dvs de fyrkantiga presentationer som jag anser vara Larssons näst största svaghet. För varje person, även bipersoner, får vi veta namn, ålder, yrke, i vissa fall yrkeserfarenhet, och något attribut. Därefter är personerna inringade och bundna att agera efter den mall Larsson bestämt. De goda brukar sätta sig i arrogant respekt, arbeta dygnet om och knulla obekymrat. De onda lyckas inte med vare sig respekt, arbete eller sex utan att ta till våld. Till och med Salander-gestalten, "ett så sammansatt och fascinerande porträtt" som någon skrivit, är inte ett portätt som resultat av inlevese- och motsägelsefull gestaltning. Det är en beskrivning, en förevisning.
- "Humorn" - vilken då? Jo jag flinade väl åt någon ironisk släng. Inget som direkt fastnade, inget värt att nämna*.
- "Samhällskritiken" - men vad Larsson betonar är vikten av respekt för lagarna, inklusive konstitutionen. Som jag konstaterade redan efter första boken: om detta idag går som samhällskritik ligger vårt samhälle illa till.
Låt oss avrunda med en skopa femtiotalistiska pojkbokfloskler:
- ha något fuffens för sig
- en riktigt ful fisk
- på fri fot
- det pågick något skumt
- han trutade med läpparna
- den fähunden!
- de bägge kumpanerna (nja, jag ska inte svära på att det står så, men det kunde ha gjort)
Det står Larsson fritt att gå tillbaka till Fem-böckernas underliga vokabulär. Men det anstår inte kritikerkåren att upphöja trilogin till något annat än vad den är: spännande, lite för utdragna deckare.
* Exempel på deckare med humor: Men at arms och Feet of Clay av Terry Pratchett. Liksom spännande, samhällskritiska och med god personskildring oavsett om man är dvärg, troll eller golem.
- "Den vassa dialogen" - men de totalhavererade samtalen anser jag vara Larssons största svaghet. Alla personer talar likadant, förmodligen larssonska. Här frågas om det är "okej med dig" eller slängs in någon fras på engelska. Samtliga talar med tät interpunktion. Det vill säga effektiv tidningsprosa. Inget brus. Ingen tankeflykt. Ingen individualitet. Vilket leder till...
- "Den skickliga personskildringen", dvs de fyrkantiga presentationer som jag anser vara Larssons näst största svaghet. För varje person, även bipersoner, får vi veta namn, ålder, yrke, i vissa fall yrkeserfarenhet, och något attribut. Därefter är personerna inringade och bundna att agera efter den mall Larsson bestämt. De goda brukar sätta sig i arrogant respekt, arbeta dygnet om och knulla obekymrat. De onda lyckas inte med vare sig respekt, arbete eller sex utan att ta till våld. Till och med Salander-gestalten, "ett så sammansatt och fascinerande porträtt" som någon skrivit, är inte ett portätt som resultat av inlevese- och motsägelsefull gestaltning. Det är en beskrivning, en förevisning.
- "Humorn" - vilken då? Jo jag flinade väl åt någon ironisk släng. Inget som direkt fastnade, inget värt att nämna*.
- "Samhällskritiken" - men vad Larsson betonar är vikten av respekt för lagarna, inklusive konstitutionen. Som jag konstaterade redan efter första boken: om detta idag går som samhällskritik ligger vårt samhälle illa till.
Låt oss avrunda med en skopa femtiotalistiska pojkbokfloskler:
- ha något fuffens för sig
- en riktigt ful fisk
- på fri fot
- det pågick något skumt
- han trutade med läpparna
- den fähunden!
- de bägge kumpanerna (nja, jag ska inte svära på att det står så, men det kunde ha gjort)
Det står Larsson fritt att gå tillbaka till Fem-böckernas underliga vokabulär. Men det anstår inte kritikerkåren att upphöja trilogin till något annat än vad den är: spännande, lite för utdragna deckare.
* Exempel på deckare med humor: Men at arms och Feet of Clay av Terry Pratchett. Liksom spännande, samhällskritiska och med god personskildring oavsett om man är dvärg, troll eller golem.
onsdag, juli 02, 2008
Statlig historisk vånda
På den tiden när jag skrev som mest om Europa fick jag kritik för att jag rörde ihop fiktionen och kartan. Konstruktiv kritik - eftersom jag valde att medvetet fortsätta det spåret. Europa är både karta och fiktion; geografi och ideologi.
Att den europeiska unionen komplicerar saken, eller rentav rör ihop den ytterligare, framgår av Eklund-Amirells understreckare ”Det evigt föränderliga Europa”, med ingressen: ”Konstruktionen Europa har allt sedan man först började definiera dess gränser varit föremål för debatt. Otaliga försök har gjorts och görs för att uttrycka vad som är och inte är europeiskt, och vår tids vånda inför EU:s utvidning ter sig som en naturlig historisk följd.”
Just därför, just på grund av första och halva andra meningen, förstår jag inte de tretton sista orden om vår tids ”vånda”.
En tid hyser ingen vånda. Men regeringarna i nationalstaterna på den europeiska kontinenten gör det, eller uttrycker iallafall en vånda som inte gäller kartans gränser. Medborgarna i sagda stater hyser kanske viss vånda över att beblandas med dem som i förrgår var bosch och löst folk, men vanligtvis har vi annat att våndas över.
Understreckaren är en utmärkt genomgång av Europas gränsdragningar och motiven för dem. Men samtidigt, praktiskt taget i samma meningar, skriver författaren om unionen. Som vore de ett och detsamma – som om ideologin slutligen besegrat geografin, fiktionen fått makten över kartan.
Eklöf-Amirell har en stor poäng i sin historisk-relativistiska slutsats: att förståelsen av ”Europa” har utvecklats i skilda kontexter och av skilda folk, och att denna process ännu pågår, lika omstridd som tidigare. Är det detta som förorsakar statschefernas vånda? Att befinna sig i en komplex process som de inte kan styra på förhand?
Nyss stod Sarkozy i teve och vädjade till Polen att de ska hänga med. Han gjorde faktiskt precis det Eklöf-Amirell skrev: våndades. Det var gula stjärnor på Eiffeltornet och unionens ordförande såg gråtfärdig och förvirrad ut.
Förståelsen av EU är inte den gamla frågan, den är ny. Den handlar om hur staterna i och omkring Europa ska organisera sig, och om hur vi vill presentera och tolka den europeiska historien, och om vi står ut med att vara européer.
När jag skrev som mest om Europa blev jag också tillfrågad om jag vill lägga en hel kontinent på analyssoffan.
Jag svarade ja.
Att den europeiska unionen komplicerar saken, eller rentav rör ihop den ytterligare, framgår av Eklund-Amirells understreckare ”Det evigt föränderliga Europa”, med ingressen: ”Konstruktionen Europa har allt sedan man först började definiera dess gränser varit föremål för debatt. Otaliga försök har gjorts och görs för att uttrycka vad som är och inte är europeiskt, och vår tids vånda inför EU:s utvidning ter sig som en naturlig historisk följd.”
Just därför, just på grund av första och halva andra meningen, förstår jag inte de tretton sista orden om vår tids ”vånda”.
En tid hyser ingen vånda. Men regeringarna i nationalstaterna på den europeiska kontinenten gör det, eller uttrycker iallafall en vånda som inte gäller kartans gränser. Medborgarna i sagda stater hyser kanske viss vånda över att beblandas med dem som i förrgår var bosch och löst folk, men vanligtvis har vi annat att våndas över.
Understreckaren är en utmärkt genomgång av Europas gränsdragningar och motiven för dem. Men samtidigt, praktiskt taget i samma meningar, skriver författaren om unionen. Som vore de ett och detsamma – som om ideologin slutligen besegrat geografin, fiktionen fått makten över kartan.
Eklöf-Amirell har en stor poäng i sin historisk-relativistiska slutsats: att förståelsen av ”Europa” har utvecklats i skilda kontexter och av skilda folk, och att denna process ännu pågår, lika omstridd som tidigare. Är det detta som förorsakar statschefernas vånda? Att befinna sig i en komplex process som de inte kan styra på förhand?
Nyss stod Sarkozy i teve och vädjade till Polen att de ska hänga med. Han gjorde faktiskt precis det Eklöf-Amirell skrev: våndades. Det var gula stjärnor på Eiffeltornet och unionens ordförande såg gråtfärdig och förvirrad ut.
Förståelsen av EU är inte den gamla frågan, den är ny. Den handlar om hur staterna i och omkring Europa ska organisera sig, och om hur vi vill presentera och tolka den europeiska historien, och om vi står ut med att vara européer.
När jag skrev som mest om Europa blev jag också tillfrågad om jag vill lägga en hel kontinent på analyssoffan.
Jag svarade ja.
tisdag, juli 01, 2008
Äntligen
Bekymrad över medias bristande uppmärksamhet inför romernas situation läser jag med glädje denna DN-ledare!
Litteratur och internationalism
Waltic, internationell kongress för författare och översättare, pågår just nu i Stockholm. En spännande samling som för kanske första gången kanaliserar litteraturen som positiv global kraftkälla. ”Med litteraturens hjälp kommer man närmare det annorlunda” som DN-kultur skriver.
Temat för kongressen är ökad läskunnighet, yttrandefrihet och stärkta rättigheter för författare. Gästerna är litteratörer från hela världen, och de särskilt inbjudna talarna fyller en lång internationell lista. Från Horace Engdahl till Gayatri Spivak, postkolonial feminist, Assia Djebar som började som algerisk motståndskämpe, och Jamaica Kincaid, migranten som skriver för de fattiga.
Kincaid har också en annan sida som jag uppskattar; trädgårdsintresse. Hon tror att ganska många författare är trädgårdsmänniskor, eftersom ”du skriver bra medan du gräver”. Hon har rätt!
Om jag inte hade ett helt annat arbete att sköta skulle jag gått dit. Men nu sitter jag bakom gallerförsedda fönster och ser ut över trasiga baracker där ogräset växer i sprickorna i dörrtrappan.
Temat för kongressen är ökad läskunnighet, yttrandefrihet och stärkta rättigheter för författare. Gästerna är litteratörer från hela världen, och de särskilt inbjudna talarna fyller en lång internationell lista. Från Horace Engdahl till Gayatri Spivak, postkolonial feminist, Assia Djebar som började som algerisk motståndskämpe, och Jamaica Kincaid, migranten som skriver för de fattiga.
Kincaid har också en annan sida som jag uppskattar; trädgårdsintresse. Hon tror att ganska många författare är trädgårdsmänniskor, eftersom ”du skriver bra medan du gräver”. Hon har rätt!
Om jag inte hade ett helt annat arbete att sköta skulle jag gått dit. Men nu sitter jag bakom gallerförsedda fönster och ser ut över trasiga baracker där ogräset växer i sprickorna i dörrtrappan.
I sin skröplighet har även detta en internationell prägel.
måndag, juni 30, 2008
Ett upprört hmmm från eliten
I maj skrev jag under rubriken Kulturarv och pogromer om upploppen i Napoli när romer tvingades bort från sina enkla bostäder av en italiensk mobb.
Efter pogromerna, den 5 juni, var det en romsk demonstration i Stockholm - helt obemärkt i massmedia. Siv Holma (V) var där och höll ett tal där hon (enligt den rapport jag fått från deltagare) ifrågasatte regeringen och utrikesminister Carl Bildts brist på uttalande och fördömande när Italien kränker de mänskliga rättigheterna och begränsar rörelsefriheten för bland andra Europas romer.
Strax därefter var det frågestund i riksdagen, och Holma begärde att Cecilia Malmström (Fp och handläggare av Europafrågor) ska ta upp dessa brott mot mänskliga rättigheter inom ramen för EU-unionens samarbete. Även Malmström var djupt oroad av händelsern i Italien. Holmas och övriga ledamöters inlägg finns att höra här.
Idag kan vi ta del av nyheten att Berlusconis regering planerar att ta fingeravtryck av romska barn för att stoppa tiggeriet. Det är en del av den satsning mot kriminaliteten som aviserades i valrörelsen.
Med "kriminalitet" införstås tiggande romska barn. Inte den pöbel som är beredda att jaga ut dem från deras hem, ej heller det samhälle som underlåter att ge de besvärliga små barnen den obligatoriska skolgång de har rätt till.
EU kritiserar givetvis den italienska regeringens barnfientliga förslag som strider mot EU:s regler, och chefen för Unicef i Italien säger att planerna är "mycket oroande" och har chockat FN. Bra. Men sedan?
Var finns allmänhetens intresse? Var finns den gemensamma, kraftfulla reaktionen när EU:s medlemsstater bryter mot mänskliga rättigheter och barnkonventionen?
När får vår förbannade sjuka hycklande världsdel nog av utsortering, utstämpling, utdrivande och utrotning?
Efter pogromerna, den 5 juni, var det en romsk demonstration i Stockholm - helt obemärkt i massmedia. Siv Holma (V) var där och höll ett tal där hon (enligt den rapport jag fått från deltagare) ifrågasatte regeringen och utrikesminister Carl Bildts brist på uttalande och fördömande när Italien kränker de mänskliga rättigheterna och begränsar rörelsefriheten för bland andra Europas romer.
Strax därefter var det frågestund i riksdagen, och Holma begärde att Cecilia Malmström (Fp och handläggare av Europafrågor) ska ta upp dessa brott mot mänskliga rättigheter inom ramen för EU-unionens samarbete. Även Malmström var djupt oroad av händelsern i Italien. Holmas och övriga ledamöters inlägg finns att höra här.
Idag kan vi ta del av nyheten att Berlusconis regering planerar att ta fingeravtryck av romska barn för att stoppa tiggeriet. Det är en del av den satsning mot kriminaliteten som aviserades i valrörelsen.
Med "kriminalitet" införstås tiggande romska barn. Inte den pöbel som är beredda att jaga ut dem från deras hem, ej heller det samhälle som underlåter att ge de besvärliga små barnen den obligatoriska skolgång de har rätt till.
EU kritiserar givetvis den italienska regeringens barnfientliga förslag som strider mot EU:s regler, och chefen för Unicef i Italien säger att planerna är "mycket oroande" och har chockat FN. Bra. Men sedan?
Var finns allmänhetens intresse? Var finns den gemensamma, kraftfulla reaktionen när EU:s medlemsstater bryter mot mänskliga rättigheter och barnkonventionen?
När får vår förbannade sjuka hycklande världsdel nog av utsortering, utstämpling, utdrivande och utrotning?
lördag, juni 28, 2008
Blott Sverige svenska öron har
Måttfullt och välavvägt skriver Wik & Rönnow från FRA om avlyssningslagen. Avsikten är att lugna. ”FRA får inte bryta mot lagen och FRA gör det inte heller” – gott så.
Det var därför en lagreglering behövdes.
”Att spana på - - kommunikation mellan två parter i Sverige har inte funnits i FRA:s inriktning och jag är övertygad om att ingen - - skulle - - ge oss en sådan inriktning”. Fint. Men det som kommit till uttryck i debatten är att vi är många som inte delar FRA:s övertygelse. För övrigt är det numera lika värdefullt att behålla möjligheten att kommunicera med parter även utanför Sverige. Antingen det är vår onkel i Cedar Rapids eller vår älskarinna i Mogadishu.
”Främmande underrättelsetjänster bedriver redan en omfattande avlyssning. Om FRA slutade lyssna - - skulle vi bara bli beroende av vad utländska underrättelsetjänster uppsnappar” – tja, så är alltså läget idag, och det kan tolkas som att FRA har legat illa till; stackars lillebror som lyssnar minst. Därför är FRA nu tillfreds.
Men som medborgare kan jag inte förstå att det skulle vara bättre att ha öronen på nära håll. Eller att svenska öron skulle utgöra ett mindre hot än... utländska (?)
”Att FRA-lagen skulle innebära en Stasiliknande övervakning, unik för västerlandet, är helt enkelt inte sant” – nej för guds skull. Vem är det som säger att Stasi utgör en unik företeelse i detta så kallade västerland?
Som bekant låg gamla öst-Tyskland i Europa, precis som gamla nazi-Tyskland, centrala delar av Stalin-Sovjet, de bräckliga demokratierna i Baltikum och den för sin tid stabila jugolaviska samlingsrepubliken.
Vi här i västerlandet är på inget vis förvånade över totalitära metoder.
Den korta men vackra perioden i Europas historia som handlade om borgerlig demokrati och mänskliga rättigheter är vad vi står upp för.
Det var därför en lagreglering behövdes.
”Att spana på - - kommunikation mellan två parter i Sverige har inte funnits i FRA:s inriktning och jag är övertygad om att ingen - - skulle - - ge oss en sådan inriktning”. Fint. Men det som kommit till uttryck i debatten är att vi är många som inte delar FRA:s övertygelse. För övrigt är det numera lika värdefullt att behålla möjligheten att kommunicera med parter även utanför Sverige. Antingen det är vår onkel i Cedar Rapids eller vår älskarinna i Mogadishu.
”Främmande underrättelsetjänster bedriver redan en omfattande avlyssning. Om FRA slutade lyssna - - skulle vi bara bli beroende av vad utländska underrättelsetjänster uppsnappar” – tja, så är alltså läget idag, och det kan tolkas som att FRA har legat illa till; stackars lillebror som lyssnar minst. Därför är FRA nu tillfreds.
Men som medborgare kan jag inte förstå att det skulle vara bättre att ha öronen på nära håll. Eller att svenska öron skulle utgöra ett mindre hot än... utländska (?)
”Att FRA-lagen skulle innebära en Stasiliknande övervakning, unik för västerlandet, är helt enkelt inte sant” – nej för guds skull. Vem är det som säger att Stasi utgör en unik företeelse i detta så kallade västerland?
Som bekant låg gamla öst-Tyskland i Europa, precis som gamla nazi-Tyskland, centrala delar av Stalin-Sovjet, de bräckliga demokratierna i Baltikum och den för sin tid stabila jugolaviska samlingsrepubliken.
Vi här i västerlandet är på inget vis förvånade över totalitära metoder.
Den korta men vackra perioden i Europas historia som handlade om borgerlig demokrati och mänskliga rättigheter är vad vi står upp för.
fredag, juni 27, 2008
Skräckexempel
Igår berättade jag om de citat med uttryck för vardagsrasism som jag samlade på Alla-betyder-alla. Jag slutade samla -06, men kanske är det dags att börja om.
Rubriken på den gamla sidan var ”Skräckexempel”, eftersom det väcker förväntan om att här har vi dom värsta rashatarna... Men vad vi finner är dom så kallade vanliga människorna.
Skräckexempel - det är normalitet, förgivettagande.
Här följer ett litet urval:
Nu har vi för en gångs skull två invandrarkandidater som är bra!
partipolitiskt aktiv
Vi tar emot hundratals asylsökande och flyktingar och det har gått mycket bättre än väntat tack vare vår kunniga, erfarna personal.
kommunföreträdare
Utan offentlig finansiering kan vi inte anställa några invandrarakademiker, utan då blir det ju så att vi tar där kompetensen finns.
företagsledare
Hur ska de lära sig hitta till valurnorna?
forskare
Toleransen mot invandrare ökar!
rubrik i morgontidning
Hur blir du behandlad av invandrarkillarna i skolan?
intervjufråga
Hederliga svenska ideal som demokrati, jämlikhet och tolerans...
kultursidesartikel
Det är bara maktspråk som gäller om de ska ändra sig!
middagssamtal
Nej tyvärr, det är redan så många svarta härinne.
i krogdörren
Här har vi inga av de konflikter som mötena med muslimer annars ger dagliga upphov till.
idrottsledare
Rubriken på den gamla sidan var ”Skräckexempel”, eftersom det väcker förväntan om att här har vi dom värsta rashatarna... Men vad vi finner är dom så kallade vanliga människorna.
Skräckexempel - det är normalitet, förgivettagande.
Här följer ett litet urval:
Nu har vi för en gångs skull två invandrarkandidater som är bra!
partipolitiskt aktiv
Vi tar emot hundratals asylsökande och flyktingar och det har gått mycket bättre än väntat tack vare vår kunniga, erfarna personal.
kommunföreträdare
Utan offentlig finansiering kan vi inte anställa några invandrarakademiker, utan då blir det ju så att vi tar där kompetensen finns.
företagsledare
Hur ska de lära sig hitta till valurnorna?
forskare
Toleransen mot invandrare ökar!
rubrik i morgontidning
Hur blir du behandlad av invandrarkillarna i skolan?
intervjufråga
Hederliga svenska ideal som demokrati, jämlikhet och tolerans...
kultursidesartikel
Det är bara maktspråk som gäller om de ska ändra sig!
middagssamtal
Nej tyvärr, det är redan så många svarta härinne.
i krogdörren
Här har vi inga av de konflikter som mötena med muslimer annars ger dagliga upphov till.
idrottsledare
Ha en trevlig kväll!
torsdag, juni 26, 2008
Marsianerna är mitt ibland oss
”Det behövs verkligen en kurs om dom. Det är ju så mycket regler, man måste få veta. Det känns så krångligt för oss annars, med allt dethär som styr dom.”
De sekteristiska robotar som åsyftas är inte marsianer. Det gäller muslimer.
Genomsnittligt kapabel servicepersonal kan möta missbrukande, senildementa, pubertetsfinniga, inkontinenta, glutenallergiska, långtidssjukskrivna och till och med dumdryga brukare. Men de måste gå en kurs för att inte överväldigas när en person av den islamiska trosbekännelsen vill ha skolskjuts eller beställa hemtjänst .
Jag hoppas att den typen av kunskapstörst inte är så vanlig. Men jag vet att den är vanligare än jag hoppas.
”Alla betyder alla” var ett antirasistiskt upprop med dito hemsida som jag drev i ungefär tre år. Bland artiklar och argumentation samlade jag också på sådana här vardagliga, omedvetna yttranden från politiker, journalister, professionella och i sällskapslivet. Jag fick också yttranden skickade till mig. Det var en ständig källa till förvåning, allt detta som sägs en passant av i övrigt förnuftiga och välanpassade människor.
Rasister skulle jag inte kalla dem. Strukturbärare duger.
De sekteristiska robotar som åsyftas är inte marsianer. Det gäller muslimer.
Genomsnittligt kapabel servicepersonal kan möta missbrukande, senildementa, pubertetsfinniga, inkontinenta, glutenallergiska, långtidssjukskrivna och till och med dumdryga brukare. Men de måste gå en kurs för att inte överväldigas när en person av den islamiska trosbekännelsen vill ha skolskjuts eller beställa hemtjänst .
Jag hoppas att den typen av kunskapstörst inte är så vanlig. Men jag vet att den är vanligare än jag hoppas.
”Alla betyder alla” var ett antirasistiskt upprop med dito hemsida som jag drev i ungefär tre år. Bland artiklar och argumentation samlade jag också på sådana här vardagliga, omedvetna yttranden från politiker, journalister, professionella och i sällskapslivet. Jag fick också yttranden skickade till mig. Det var en ständig källa till förvåning, allt detta som sägs en passant av i övrigt förnuftiga och välanpassade människor.
Rasister skulle jag inte kalla dem. Strukturbärare duger.
onsdag, juni 25, 2008
Gå och rösta, gå och bada
Det finns stora likheter mellan republiken Irland och vår lilla stad. Folk tycker om öl. Det regnar. Och vi har haft folkomröstning. Här var frågan: Ska det byggas ett bassängbad här, där eller inte alls? Eftersom ja-alternativen var två och nej-alternativet ett var utgången säkrad.
Ungefär en tredjedel av de röstberättigade deltog i omröstningen, och av dem var svaret ganska jämnt fördelade på varsin tredjedel. Det är alltså betydligt fler som vill ha ett bad, än inte.
Hur tokig jag än är i att bada kan jag inte annat än beklaga röstningsutslaget. Kommunen ska investera högvis med pengar till att gräva upp det mest besökta grönområdet i norra stor-Stockholm, för att anlägga en simbassäng som riskerar att klickas full med fågelskit, eftersom den livsfarligt otjänliga fågelsjön ligger strax intill.
Bassängen har motiverats bland annat med att det är så många barn som går kvar i stan om sommaren. Men jag tror det vore billigare att ge dem SL-kort. Då går de inte kvar i denhär stan åtminstone, utan kan ta sig till en stad med bad. Riktigt bad i riktig sjö. (Finns flera. Jag har hela listan!)
Hemma i biblioteket och ute i bloggen kan jag tycka detta så mycket jag orkar. Men som kommunalpolitiker är det bara till att hjälpas åt med grävningen. För folkomröstningen är genomförd och ska respekteras. Vill folk bada, så får de bada. Vill folk inte ha överstatlig fördragskapitalism, så får de vara utan.
Det är så det går till, eller hur?
Ungefär en tredjedel av de röstberättigade deltog i omröstningen, och av dem var svaret ganska jämnt fördelade på varsin tredjedel. Det är alltså betydligt fler som vill ha ett bad, än inte.
Hur tokig jag än är i att bada kan jag inte annat än beklaga röstningsutslaget. Kommunen ska investera högvis med pengar till att gräva upp det mest besökta grönområdet i norra stor-Stockholm, för att anlägga en simbassäng som riskerar att klickas full med fågelskit, eftersom den livsfarligt otjänliga fågelsjön ligger strax intill.
Bassängen har motiverats bland annat med att det är så många barn som går kvar i stan om sommaren. Men jag tror det vore billigare att ge dem SL-kort. Då går de inte kvar i denhär stan åtminstone, utan kan ta sig till en stad med bad. Riktigt bad i riktig sjö. (Finns flera. Jag har hela listan!)
Hemma i biblioteket och ute i bloggen kan jag tycka detta så mycket jag orkar. Men som kommunalpolitiker är det bara till att hjälpas åt med grävningen. För folkomröstningen är genomförd och ska respekteras. Vill folk bada, så får de bada. Vill folk inte ha överstatlig fördragskapitalism, så får de vara utan.
Det är så det går till, eller hur?
tisdag, juni 24, 2008
Makt eller fjädrar?
”Hur gick det till när en borgerlig majoritet i fredstid fattar ett beslut att börja massavslyssna vanliga människor som inte är misstänkta för något brott?” frågar sig Hanne Kjöller i en ledare som i nätupplagan heter ”Borgerligt självmål” (rätt) och i pappersupplagan hette något i stil med Ska-jag-rösta-på-Ohly? (sannolikt inte).
Kjöller kräver en aning mer mognad och integritet hos dem som valts att styra oss, och hennes ledare är alldeles utmärkt. Spelet kring det nu fattade FRA-beslutet finner hon ”ledsamt”, vilket är nedtonat för oss som aldrig accepterat personfixerad utspelspolitik. Och den, det får Kjöller allt erkänna, har inte bara skapats av media, utan utövas också via dem.
Numera har bloggosfären börjat knapra på utrymmet, vilket är friskt men inte parlamentariskt.
Riksdagens för närvarande mest berömde personfixerade ledamot förstår att människor är besvikna sedan Han efter stort offentligt braverande fogade sig i FRA-frågan. Han förklarar för oss hur hårt de arbetade och hur komplicerat det var. Kanhända ska vi med detta förstå Honom också.
Saken är bara den att politiska människor faktiskt förstår, på ett helt annat sätt, vad det innebär att befinna sig i en position av förtroende, makt och beslut.
Vad trodde grabben att han skulle göra i riksdagen? Spela ut, bravera, fjädra sig?
Det fanns ”i realiteten inget alternativ för oss att agera” skriver Federley. Men det gör det alltid. Ansvar och val finns är det enda som alltid finns. Hela vägen ner i helvetet om så är.
”Att socialdemokraterna - egentligen - inte är ett spår bättre är i detta sammanhang /FRA/ en klen tröst” säger Kjöller. Nä, för tusan - fråga vänstern! Men vi har det lilla glädjeämnet kvar att vi åtminstone kan rösta på ett annat parti. Det parti som av en personfixerad rubriksättare kallades för "Ohly".
Kjöller kräver en aning mer mognad och integritet hos dem som valts att styra oss, och hennes ledare är alldeles utmärkt. Spelet kring det nu fattade FRA-beslutet finner hon ”ledsamt”, vilket är nedtonat för oss som aldrig accepterat personfixerad utspelspolitik. Och den, det får Kjöller allt erkänna, har inte bara skapats av media, utan utövas också via dem.
Numera har bloggosfären börjat knapra på utrymmet, vilket är friskt men inte parlamentariskt.
Riksdagens för närvarande mest berömde personfixerade ledamot förstår att människor är besvikna sedan Han efter stort offentligt braverande fogade sig i FRA-frågan. Han förklarar för oss hur hårt de arbetade och hur komplicerat det var. Kanhända ska vi med detta förstå Honom också.
Saken är bara den att politiska människor faktiskt förstår, på ett helt annat sätt, vad det innebär att befinna sig i en position av förtroende, makt och beslut.
Vad trodde grabben att han skulle göra i riksdagen? Spela ut, bravera, fjädra sig?
Det fanns ”i realiteten inget alternativ för oss att agera” skriver Federley. Men det gör det alltid. Ansvar och val finns är det enda som alltid finns. Hela vägen ner i helvetet om så är.
”Att socialdemokraterna - egentligen - inte är ett spår bättre är i detta sammanhang /FRA/ en klen tröst” säger Kjöller. Nä, för tusan - fråga vänstern! Men vi har det lilla glädjeämnet kvar att vi åtminstone kan rösta på ett annat parti. Det parti som av en personfixerad rubriksättare kallades för "Ohly".
Två avslöjanden
Nu har vi fått förklaringen till att irländarna kunde rösta så förfärligt fel om Lissabonfördraget. Hör, hör: ”Nej-sidan skrämdes med EG-domstolens liberala syn på aborter när det nya fördraget röstades ned.”
A-ha! Provinsiella bakåtsträvare, förstås. Tänk, det ante mig på något vis att avslöjandet skulle komma.
Och här ett avslöjande av kvinnosjälens mysterier: Källar-Fritzl får kärleksbrev från kvinnor som förstår honom. De tror att det klappar ett varmt hjärta längst där inne.
Detta satans felfostrade frälsarnit! Hundratals kvinnor saknar allt annat hopp är att få vara Hon den Enda i en ond mans liv. Urbota obotligt - madonnan omvänder monstret, ty hon har inget annat för sig.
A-ha! Provinsiella bakåtsträvare, förstås. Tänk, det ante mig på något vis att avslöjandet skulle komma.
Och här ett avslöjande av kvinnosjälens mysterier: Källar-Fritzl får kärleksbrev från kvinnor som förstår honom. De tror att det klappar ett varmt hjärta längst där inne.
Detta satans felfostrade frälsarnit! Hundratals kvinnor saknar allt annat hopp är att få vara Hon den Enda i en ond mans liv. Urbota obotligt - madonnan omvänder monstret, ty hon har inget annat för sig.
måndag, juni 23, 2008
"Alla betyder alla"
Läs Greider om liberalerna som blir hemlösa eftersom högerns lagstiftning är ett beställningsjobb åt Washington!
Greider påpekar att - hängiven mediespegling till trots - oppositionen mot avlyssning faktiskt inte utgjordes av en handfull borgare med mer eller mindre stryktålig integritet, utan av tre hela riksdagspartier: S, V, Mp.
Detta trodde inte någon Louise P som bloggledes förlustar sig åt att Kalle Larsson värnar friheten - något han ”gärna får utveckla”.
Den frihetstörstande damen måtte inte ha lyssnat på debatten på länge. Mänskliga fri- och rättigheter är för alla, och därmed en vänsterfråga. Högern är upptagna med att begränsa vilka som ska ingå i kategorin alla.
Greider påpekar att - hängiven mediespegling till trots - oppositionen mot avlyssning faktiskt inte utgjordes av en handfull borgare med mer eller mindre stryktålig integritet, utan av tre hela riksdagspartier: S, V, Mp.
Detta trodde inte någon Louise P som bloggledes förlustar sig åt att Kalle Larsson värnar friheten - något han ”gärna får utveckla”.
Den frihetstörstande damen måtte inte ha lyssnat på debatten på länge. Mänskliga fri- och rättigheter är för alla, och därmed en vänsterfråga. Högern är upptagna med att begränsa vilka som ska ingå i kategorin alla.
söndag, juni 22, 2008
Anti USA
Uppfattningen om amerikanism/antiamerikanism i Förenta Staterna bygger på idén om det harmoniska samhället och vilka som måste hållas utanför det. Endast totalitära stater håller sig med ett begrepp motsvarande amerikanism, och det kan bara upprätthållas genom kontroll av människors tankar.
Men det är inte jag, USA-hatare sedan 1960-talet som påstår det. Det är den usa:nske lingvisten och debattören Noam Chomsky i ett bandat inlägg hos Pastey.
Men det är inte jag, USA-hatare sedan 1960-talet som påstår det. Det är den usa:nske lingvisten och debattören Noam Chomsky i ett bandat inlägg hos Pastey.
lördag, juni 21, 2008
Demo måndag morgon
"Följ med till Riksdagshuset på morgonen den 23 juni.
För att visa våra svenska folkvalda politiker att vi inte accepterar, glömmer eller förlåter genomröstningen av FRA's spaningslag som röstades igenom 18 juni 2008 och träder i kraft 1 januari 2009.
Vi kan inte tillåta att den svenska demokratin får falla utan att vi säger emot. Spaningslagen är ett hot mot våra grundläggande rättigheter, vår integritet, vår brevhemlighet, vår yttrandefrihet."
Svart måndag är en grupp på Facebook
För att visa våra svenska folkvalda politiker att vi inte accepterar, glömmer eller förlåter genomröstningen av FRA's spaningslag som röstades igenom 18 juni 2008 och träder i kraft 1 januari 2009.
Vi kan inte tillåta att den svenska demokratin får falla utan att vi säger emot. Spaningslagen är ett hot mot våra grundläggande rättigheter, vår integritet, vår brevhemlighet, vår yttrandefrihet."
Svart måndag är en grupp på Facebook
torsdag, juni 19, 2008
Yttring av midsommar
Förr i världen, före den borgerliga regeringen, fanns en tid när överheten tyckte det var bättre att svenska folket satt i kyrkan än att vi dansade i ring runt en blomsterklädd påle vid midsommartid.
Den gamla fruktbarhetsriten hade kopplats till Johannes döparen redan på kontinenten. Vad som återstod var att mixtra lite med sommarsolståndet och detdär med fast eller rörlig helg.
Men det hjälpte inte. Det lövas och det dansas i alla tider.
Imorgon kväll när stången är rest ska jag stå uppe i backen vid trekanten och hålla talet till sommaren. Utan att statsmakten vare sig lyssnar eller registrerar. Jag trodde aldrig att jag skulle fira midsommar för mötes- och yttrandefriheten, men i år är det dags.
Sjung och dansa, blogg- och mejlbomba, och kom ihåg att skratta på offentlig plats!
Vi är klara, vi är färdiga, vi går!
Den gamla fruktbarhetsriten hade kopplats till Johannes döparen redan på kontinenten. Vad som återstod var att mixtra lite med sommarsolståndet och detdär med fast eller rörlig helg.
Men det hjälpte inte. Det lövas och det dansas i alla tider.
Imorgon kväll när stången är rest ska jag stå uppe i backen vid trekanten och hålla talet till sommaren. Utan att statsmakten vare sig lyssnar eller registrerar. Jag trodde aldrig att jag skulle fira midsommar för mötes- och yttrandefriheten, men i år är det dags.
Sjung och dansa, blogg- och mejlbomba, och kom ihåg att skratta på offentlig plats!
Vi är klara, vi är färdiga, vi går!
onsdag, juni 18, 2008
Yttrandefriheten än en gång
Yttringar
Vi som bor här talar språk,
så många de samma
från stentavlor och brinnande buskar,
produktivt påpekande
Men när regeln vrids i lås
med slutna öron i ett mörker
på vakt mot huggna tungor,
upphör utbytet
Det finns ingen som hör på.
Vårt namn inget vapen
mot det som inte skulle hända här, men händer nu:
ordens onödighet
Det är några som ska bort.
Det sedda, det skedda, en kontinents
kulturskymning av häxbål belyst underifrån.
Ramsorna övervintrade.
Vi gör om det än en gång:
nystar upp spindelväven
lägger ut i nya mönster sjösatta i vassbåtar,
blindskrift åt barnbarnen
Det går lättare i blåst:
i berget och barken där sprickorna tätnar växer,
med och mot vindriktningen
andas en aning
Dikten ingår i Manifestation och var ett beställningsarbete inför en uppläsning på Yttrandefrihetens dag år 2000. Idag skulle den lika gärna kunna heta Yttrandefrihetens lov. Eller Motståndets lov. Eller Motståndets estetik, rentav...
Vi som bor här talar språk,
så många de samma
från stentavlor och brinnande buskar,
produktivt påpekande
Men när regeln vrids i lås
med slutna öron i ett mörker
på vakt mot huggna tungor,
upphör utbytet
Det finns ingen som hör på.
Vårt namn inget vapen
mot det som inte skulle hända här, men händer nu:
ordens onödighet
Det är några som ska bort.
Det sedda, det skedda, en kontinents
kulturskymning av häxbål belyst underifrån.
Ramsorna övervintrade.
Vi gör om det än en gång:
nystar upp spindelväven
lägger ut i nya mönster sjösatta i vassbåtar,
blindskrift åt barnbarnen
Det går lättare i blåst:
i berget och barken där sprickorna tätnar växer,
med och mot vindriktningen
andas en aning
Dikten ingår i Manifestation och var ett beställningsarbete inför en uppläsning på Yttrandefrihetens dag år 2000. Idag skulle den lika gärna kunna heta Yttrandefrihetens lov. Eller Motståndets lov. Eller Motståndets estetik, rentav...
tisdag, juni 17, 2008
Falkvinge, FRedrik med Flera
Falkvinge närvarobloggar från riksdagens FRA-debatt. Vasst och vaket! Ja, jag menar rapporteringen. Det han redogör för är en sorglig radda kvasikompetens, endast bruten av Alice Åström (V) vars demokratiska profil är oantastlig.
Mitt i all dyster dussinvara frågar sig bloggaren: Är det sådana här plattnackar som stiftar våra lagar?
Ja. Till stor del. Detta är en helt annan demokratisk fråga – vi som är briljanta, inspirerande och pedagogiska måste respektera människor som inte är det, därför att några andra människor tycker de är väl värda att styra oss. Det är en aning förödmjukande. Men motsatsen vore en oligarki: meritokrati, aristokrati... artistokrati kanske, det skulle jag gilla, eller encefaloarki. Det är en aning farligt.
Men nu över till dem som både hjärna och humor har, ett gäng ungdomliga arkivarier som elegant löser uppbackningsproblemen genom att låta de resursstarka betala. Tokfascism hela dagen på er, Röd press!
Senaste så kallade signalen på TT var att Federley möjligen må skulle ha kunnat få med sig Centerns riksdagsgrupp på ett nej. Om det nu skulle visa sig stämma 'r det sant att hoppet stundom hänger på en påfågelfjäder - och då ska han som belöning få ett skumbad med Condoleezza.
Mitt i all dyster dussinvara frågar sig bloggaren: Är det sådana här plattnackar som stiftar våra lagar?
Ja. Till stor del. Detta är en helt annan demokratisk fråga – vi som är briljanta, inspirerande och pedagogiska måste respektera människor som inte är det, därför att några andra människor tycker de är väl värda att styra oss. Det är en aning förödmjukande. Men motsatsen vore en oligarki: meritokrati, aristokrati... artistokrati kanske, det skulle jag gilla, eller encefaloarki. Det är en aning farligt.
Men nu över till dem som både hjärna och humor har, ett gäng ungdomliga arkivarier som elegant löser uppbackningsproblemen genom att låta de resursstarka betala. Tokfascism hela dagen på er, Röd press!
Senaste så kallade signalen på TT var att Federley möjligen må skulle ha kunnat få med sig Centerns riksdagsgrupp på ett nej. Om det nu skulle visa sig stämma 'r det sant att hoppet stundom hänger på en påfågelfjäder - och då ska han som belöning få ett skumbad med Condoleezza.
måndag, juni 16, 2008
Yttrandefrihet
En vän undrade varför jag inte skrivit något om FRA, men jag har inget att tillägga. Andra har skrivit utomordentligt om denna skitlag som jag naivt nog inte trodde var möjlig i vårt land.
Som jag har förstått det är det västerlandet som ska skyddas mot ett fientligt utland genom att övervaka sina egna medborgare. Metoden provades i Sovjetunionen, men vann på den tiden inget gehör här i Norden. I terroristjaktens västtyska 1970-tal fick övervakningen sin lysande skildrare i Heinrich Böll; Skyddande belägring, endast lätt framtidsskruvad.
Du minns väl vår västerländska tradition av individens okränkbarhet, mänskliga rättigheter, tanke- och yttrandefrihet osv osv. Ska vi bara hylla det, eller ska vi använda det?
Bild: www.freewayblogger.com
Som jag har förstått det är det västerlandet som ska skyddas mot ett fientligt utland genom att övervaka sina egna medborgare. Metoden provades i Sovjetunionen, men vann på den tiden inget gehör här i Norden. I terroristjaktens västtyska 1970-tal fick övervakningen sin lysande skildrare i Heinrich Böll; Skyddande belägring, endast lätt framtidsskruvad.
Du minns väl vår västerländska tradition av individens okränkbarhet, mänskliga rättigheter, tanke- och yttrandefrihet osv osv. Ska vi bara hylla det, eller ska vi använda det?
Bild: www.freewayblogger.com
Vardagsrädsla
Otryggheten bland kvinnor - i synnerhet unga kvinnor - är utbredd. Man vill inte gå hem ensam, vänta i mörkret, springa ensam i motionsspåret. Det är den så kallade vardagsrädslan, den som egentligen inte är upplevd rädsla utan mera av ett automatiserat beteendemönster för att undvika situationer som gör mig rädd.
DN skriver om en undersökning: "De personer som uttryckt oro för att utsättas för brott fick svara på frågor om oron medfört livsinskränkande konsekvenser, typ att inte våga gå ut under vissa tider på dygnet, att inte våga gå på bio eller restaurang, att ta omväg eller taxi hem på kvällen, etcetera. Av alla tillfrågade kvinnor uppgav över häften att oron medfört fyra eller fler konsekvenser. Motsvarande siffra för alla män var 38 procent."
Idag passerade jag ett äldre, trevligt bostadshus i Birkastan. Det var visning av köpelägenheter, och två kvinnor, också de äldre och trevliga, hade tydligen varit därinne. Jag hörde bara repliken när jag gick förbi: "Jo det är fint, men det är för långt från tunnelbanan, då vågar man ju inte gå hem."
När kvällspromenaden utgör en negativ faktor vid bostadsköpet - då kan man tala om livsinskränkningar.
DN skriver om en undersökning: "De personer som uttryckt oro för att utsättas för brott fick svara på frågor om oron medfört livsinskränkande konsekvenser, typ att inte våga gå ut under vissa tider på dygnet, att inte våga gå på bio eller restaurang, att ta omväg eller taxi hem på kvällen, etcetera. Av alla tillfrågade kvinnor uppgav över häften att oron medfört fyra eller fler konsekvenser. Motsvarande siffra för alla män var 38 procent."
Idag passerade jag ett äldre, trevligt bostadshus i Birkastan. Det var visning av köpelägenheter, och två kvinnor, också de äldre och trevliga, hade tydligen varit därinne. Jag hörde bara repliken när jag gick förbi: "Jo det är fint, men det är för långt från tunnelbanan, då vågar man ju inte gå hem."
När kvällspromenaden utgör en negativ faktor vid bostadsköpet - då kan man tala om livsinskränkningar.
fredag, juni 13, 2008
Vet miljontals irländare vad de vill?
Irlands nej handlar ”mer om ett allmänt missnöje med den sittande irländska regeringen och den lokala politiken än med EU-fördraget” tror Gustavsson i SvD.
Ave Maria – hur många bortförklaringar finns det?
Det är klart att det handlar om det. För hundratusen irländare sådär. För hundratusen andra handlar det om missnöje med unionen. Eller med vädret. Det kan handla om att man ogillar turkar eller engelsmän eller att man föredrar usa:ner , särskilt sina barn som bor där. Några hundra kanske vill reta sin lokale bankpamp medan hundra andra röstar som sina välutbildade yngre släktingar. Och detta gäller båda sidor.
Folkomröstningar hålls för att respekteras. Inte för spekulationer.
Det tycker Barroso också: ”Resultatet ska självklart respekteras. Samtidigt måste vi inom EU ta ett kollektivt ansvar och gå vidare med processen.” Efter detta utbrott av motsägelsefullt djupsinnen framhöll Barroso att Irlands nej rimligen måste åtföljas av irländska förslag på hur man inom EU ändå ska komma vidare med fördragsprocessen.
Det kan man tycka, ja det är precis en såndär sak som man brukar tycka när man är missnöjd. ”Men nu får dom väl ta och...” brukar man säga.
Men om svaret blivit ja. Då skulle inte detta kapabelt röstberättigade folk besväras med att utifrån miljontals skilda motiv enas om ett nytt förslag. Ty detta säger Barroso för att han är sur, och den känslan jag lite von oben sympatisera med, kan ta mig råd med det en sånhär dag.
Men med SvDs inställning kan ingen demokrat sympatisera:
”Finns det något alternativ till Lissabonfördraget?
– Egentligen inte
Vad händer nu?
– Business as usual.”
Jahapp..!
Ave Maria – hur många bortförklaringar finns det?
Det är klart att det handlar om det. För hundratusen irländare sådär. För hundratusen andra handlar det om missnöje med unionen. Eller med vädret. Det kan handla om att man ogillar turkar eller engelsmän eller att man föredrar usa:ner , särskilt sina barn som bor där. Några hundra kanske vill reta sin lokale bankpamp medan hundra andra röstar som sina välutbildade yngre släktingar. Och detta gäller båda sidor.
Folkomröstningar hålls för att respekteras. Inte för spekulationer.
Det tycker Barroso också: ”Resultatet ska självklart respekteras. Samtidigt måste vi inom EU ta ett kollektivt ansvar och gå vidare med processen.” Efter detta utbrott av motsägelsefullt djupsinnen framhöll Barroso att Irlands nej rimligen måste åtföljas av irländska förslag på hur man inom EU ändå ska komma vidare med fördragsprocessen.
Det kan man tycka, ja det är precis en såndär sak som man brukar tycka när man är missnöjd. ”Men nu får dom väl ta och...” brukar man säga.
Men om svaret blivit ja. Då skulle inte detta kapabelt röstberättigade folk besväras med att utifrån miljontals skilda motiv enas om ett nytt förslag. Ty detta säger Barroso för att han är sur, och den känslan jag lite von oben sympatisera med, kan ta mig råd med det en sånhär dag.
Men med SvDs inställning kan ingen demokrat sympatisera:
”Finns det något alternativ till Lissabonfördraget?
– Egentligen inte
Vad händer nu?
– Business as usual.”
Jahapp..!
Den gröna ön, den grå kontinenten
”TT 18:17. Irland röstade nej till EU:s nya fördrag, bekräftas det officiellt. Nejsidan vann med 53,4 procent mot 46,6 procent ja, enligt tv-bolaget RTE. Nu går EU mot en ny grundlagskris.”
Jubel galore! Irland vann EM!
Och EU kan inte ha någon ”grundlagskris”. För EU har ingen grundlag. Det är ju det som är grejen!
Dom kommer förstås att fortsätta olagligt, sa en dyster vän. Jo – men hurra ändå.
Under rubriken ”Mannen som inspekterade Europa” rekommenderar Melberg en samling rese-essäer av Geert Mak. Boken verkar mycket intressant, och jag kan bara beklaga att kvinnan som inspekterade Europa inte hade samma framgång då mitt manus ännu inte är publicerat.
Mak menar att det ”europeiska projektet” är dömt att misslyckas utan ett gemensamt ”kulturellt, politiskt och demokratiskt rum”, vilket Melberg bedömer vara i det närmaste omöjligt. Inte ett ögonblicks tvist om detta! Dock önskar jag att någon reagerade på uttrycket ”det europeiska projektet”, eftersom det är EU som åsyftas, den politiska överbyggnad som sedan åtminstone tio år har ockuperat Europa.
Europa finns. Det är inte ett projekt utan en kontinent. Det är här vi bor, på våra stenar, i vår historia (även om Melberg tror att andra svenskar än han själv tror att Sverige ligger utanför). ”Projektet” är bara svaret på kapitalisternas makt-& ägandebegär.
Men ända sedan den svenska medlemsomröstningen har det varit omöjligt att säga det:
den som älskar Europa fruktar det europeiska arvet och är därför emot unionen.
”Vi är i en europeisk stad, där lövträden bildar rosettfönster mot himlen.
En katedral av bokstäver bebor vi
vinden blåser kantat i våra benpipor
vi har byggt en fästning av varmt järn
Tåget ska strax gå
och om glädje finns, det kan man inte veta.”
ur Tåget ska strax gå, en europeisk mosaik
Jubel galore! Irland vann EM!
Och EU kan inte ha någon ”grundlagskris”. För EU har ingen grundlag. Det är ju det som är grejen!
Dom kommer förstås att fortsätta olagligt, sa en dyster vän. Jo – men hurra ändå.
Under rubriken ”Mannen som inspekterade Europa” rekommenderar Melberg en samling rese-essäer av Geert Mak. Boken verkar mycket intressant, och jag kan bara beklaga att kvinnan som inspekterade Europa inte hade samma framgång då mitt manus ännu inte är publicerat.
Mak menar att det ”europeiska projektet” är dömt att misslyckas utan ett gemensamt ”kulturellt, politiskt och demokratiskt rum”, vilket Melberg bedömer vara i det närmaste omöjligt. Inte ett ögonblicks tvist om detta! Dock önskar jag att någon reagerade på uttrycket ”det europeiska projektet”, eftersom det är EU som åsyftas, den politiska överbyggnad som sedan åtminstone tio år har ockuperat Europa.
Europa finns. Det är inte ett projekt utan en kontinent. Det är här vi bor, på våra stenar, i vår historia (även om Melberg tror att andra svenskar än han själv tror att Sverige ligger utanför). ”Projektet” är bara svaret på kapitalisternas makt-& ägandebegär.
Men ända sedan den svenska medlemsomröstningen har det varit omöjligt att säga det:
den som älskar Europa fruktar det europeiska arvet och är därför emot unionen.
”Vi är i en europeisk stad, där lövträden bildar rosettfönster mot himlen.
En katedral av bokstäver bebor vi
vinden blåser kantat i våra benpipor
vi har byggt en fästning av varmt järn
Tåget ska strax gå
och om glädje finns, det kan man inte veta.”
ur Tåget ska strax gå, en europeisk mosaik
torsdag, juni 12, 2008
Inte särskilt postmodern vänster
Intressant understreckare om postmodernism och dess förhållande till vänstern. Idéhistorikern Burman menar att postmodernismen mycket väl kan uppfattas som vänsterprojekt - för den händelse den inte redan är nedlagd, vilket i värsta fall kan gälla såväl vänstern som postmodernismen.
Burman har rätt i att postmodernismen knappast kan vara konservativ. Den som ifrågasätter allt inklusive de gamla sanningarna har svårt att vara just det. Personligen vill jag kalla den liberal, i ordets bästa bemärkelse: individualism och tvivel. Det är det faktum att postmodernismen kommit till användning inom ”cultural studies, feminism, queer och postkolonialism” som ger Burman anledning att förknippa den med vänstern. Men både feminism och cultural studies är vidare begrepp. Postkolonialism kan (och bör) leda åt vänster men inte med automatik. Och queer – denna besynnerliga antikategori, så välbehövlig för att kliva över gränser, så obehaglig när den blir amoralisk – queer är inte att betrakta som vänster, men sannerligen postmodernt.
Vänsterns förhållande till postmodernismen är alltså inte omedelbart ämabelt. Den som säger att all kunskap är konstruerad och att intet existerar utanför språket, har svårt att vara just vänster, med dess krav på reella materialistiska utgångspunkter. Riktigt fyrkantiga marxister får rena ångesten av verklighetsglidningen.
Men i artikeln jämförs akademisk diskussion i USA och Frankrike, och det får mig att misstänka att det mentala klimatet nu är så uselt i USA, att det som där är vänster framstår som höger i det ändå inte påfallande socialistiska Europa?
Burman avslutar sin utblicksrika artikel med konstaterandet att det idag finns radikal teori men inte radikal politik. Tråkigt att det skulle sluta så!
Vänsterns uppgift är radikal, socialistisk politik och praktik, en uppgift där vi helt enkelt inte får lämna oavgjort antingen vi har teorier att ta till eller ej. Häromdagen fick jag igenom ett partiprogram i en skara mer eller mindre entusiastiska parlamentariker som ska omsätta det i utförande i enlighet med demokratins regler. Det är ingen liten uppgift.
Burman har, med all respekt, säkert annat att tänka på.
Men det har inte vi.
Burman har rätt i att postmodernismen knappast kan vara konservativ. Den som ifrågasätter allt inklusive de gamla sanningarna har svårt att vara just det. Personligen vill jag kalla den liberal, i ordets bästa bemärkelse: individualism och tvivel. Det är det faktum att postmodernismen kommit till användning inom ”cultural studies, feminism, queer och postkolonialism” som ger Burman anledning att förknippa den med vänstern. Men både feminism och cultural studies är vidare begrepp. Postkolonialism kan (och bör) leda åt vänster men inte med automatik. Och queer – denna besynnerliga antikategori, så välbehövlig för att kliva över gränser, så obehaglig när den blir amoralisk – queer är inte att betrakta som vänster, men sannerligen postmodernt.
Vänsterns förhållande till postmodernismen är alltså inte omedelbart ämabelt. Den som säger att all kunskap är konstruerad och att intet existerar utanför språket, har svårt att vara just vänster, med dess krav på reella materialistiska utgångspunkter. Riktigt fyrkantiga marxister får rena ångesten av verklighetsglidningen.
Men i artikeln jämförs akademisk diskussion i USA och Frankrike, och det får mig att misstänka att det mentala klimatet nu är så uselt i USA, att det som där är vänster framstår som höger i det ändå inte påfallande socialistiska Europa?
Burman avslutar sin utblicksrika artikel med konstaterandet att det idag finns radikal teori men inte radikal politik. Tråkigt att det skulle sluta så!
Vänsterns uppgift är radikal, socialistisk politik och praktik, en uppgift där vi helt enkelt inte får lämna oavgjort antingen vi har teorier att ta till eller ej. Häromdagen fick jag igenom ett partiprogram i en skara mer eller mindre entusiastiska parlamentariker som ska omsätta det i utförande i enlighet med demokratins regler. Det är ingen liten uppgift.
Burman har, med all respekt, säkert annat att tänka på.
Men det har inte vi.
onsdag, juni 11, 2008
När kommer ursäkt från höger?
Vi långsinta påpekar* att...
i februari -39 marscherade över 500 blivande medicinare genom Stockholm under blågula fanor, med banderoller som krävde omedelbart slut på inflyttningen av judiska läkare, även av intellektuella utlänningar i allmänhet. Medicinska föreningen höll fullsatta protestmöten mot ”judeimporten”, och när socialisten John Takman la fram den humanistiska synen på saken klubbades han – nej inte ner, men hans inlägg klubbades av, av ordföranden. Den senare hette Gunnar Biörck och blev senare riksdagsledamot för moderaterna.
På ett senare möte i Lund fastslogs att immigrationen medförde att främmande element upptas i folket, vilket sas vara ”inför framtiden oförsvarbart”.
Ja det kan man lugnt säga: att några yttrade sig inför framtiden oförsvarbart. Men varför har de inte bett om ursäkt?
I januari -41 publicerade dåvarande kommunistiska tidningen Ny Dag den skakande artikeln ”Judarna dömda till undergång”. Men idag ifrågasätts vänstersympatisörers demokratisyn. Låt vara motiverat av andra bedrövliga artiklar i sagda tidning.
Vi rättviseivrare påpekar bara att...
de andra, de oförsvarbara, står oifrågasatta.
* Faktauppgifter ur Werner Schmidt: C-H Hermansson, en politisk biografi
i februari -39 marscherade över 500 blivande medicinare genom Stockholm under blågula fanor, med banderoller som krävde omedelbart slut på inflyttningen av judiska läkare, även av intellektuella utlänningar i allmänhet. Medicinska föreningen höll fullsatta protestmöten mot ”judeimporten”, och när socialisten John Takman la fram den humanistiska synen på saken klubbades han – nej inte ner, men hans inlägg klubbades av, av ordföranden. Den senare hette Gunnar Biörck och blev senare riksdagsledamot för moderaterna.
På ett senare möte i Lund fastslogs att immigrationen medförde att främmande element upptas i folket, vilket sas vara ”inför framtiden oförsvarbart”.
Ja det kan man lugnt säga: att några yttrade sig inför framtiden oförsvarbart. Men varför har de inte bett om ursäkt?
I januari -41 publicerade dåvarande kommunistiska tidningen Ny Dag den skakande artikeln ”Judarna dömda till undergång”. Men idag ifrågasätts vänstersympatisörers demokratisyn. Låt vara motiverat av andra bedrövliga artiklar i sagda tidning.
Vi rättviseivrare påpekar bara att...
de andra, de oförsvarbara, står oifrågasatta.
* Faktauppgifter ur Werner Schmidt: C-H Hermansson, en politisk biografi
tisdag, juni 10, 2008
Kongress... fildelning
”Hellre fildelning än Fidel-ledning”, sa någon vitsig kongressdeltagare. Kan väl instämma, även om jag inte är helt säker på att Vänsterpartiets fildelningsbeslut är det rätta.
Frågan debatteras till stor del av sakkunniga med olika ståndpunkter: kulturarbetarna vs. datorkännarna. Övriga begriper egentligen inte så mycket, även om vi önskar det. Det vill säga, vi önskar både upphovsrätt och gratisfiler.
Instinktivt står jag på kultursidan. Självklart ska konstnären ha ersättning för sitt verk!
Men jag som inte tjänat ett skit på mitt författarskap har svårt att känna mig riktigt engagerad i andra författares digitala levebröd.
Men kassettbandspelaren tog inte kål på musikindustrin, så sannolikt finns det något sätt för producenterna att klara filhistorian också.
Men eftersom jag inte vet hur man laddar ner, känner jag mig inte så engagerad i gratismusiken heller.
En gång laddade jag hem ett program som var välbehövligt för att ladda ner filer. Sen var det bara att sätta igång! Jag hittade några musiksidor där man fick välja tre obekanta rocklåtar innan man blev medlem och prenumerant på veckans nyheter.
För det första var det inte gratis, för det andra var det ingen musik jag ville höra.
Återgår alltså till kultursidan. För att själv få välja innehåll åtar jag mig att betala för mina cd. Tack.
Frågan debatteras till stor del av sakkunniga med olika ståndpunkter: kulturarbetarna vs. datorkännarna. Övriga begriper egentligen inte så mycket, även om vi önskar det. Det vill säga, vi önskar både upphovsrätt och gratisfiler.
Instinktivt står jag på kultursidan. Självklart ska konstnären ha ersättning för sitt verk!
Men jag som inte tjänat ett skit på mitt författarskap har svårt att känna mig riktigt engagerad i andra författares digitala levebröd.
Men kassettbandspelaren tog inte kål på musikindustrin, så sannolikt finns det något sätt för producenterna att klara filhistorian också.
Men eftersom jag inte vet hur man laddar ner, känner jag mig inte så engagerad i gratismusiken heller.
En gång laddade jag hem ett program som var välbehövligt för att ladda ner filer. Sen var det bara att sätta igång! Jag hittade några musiksidor där man fick välja tre obekanta rocklåtar innan man blev medlem och prenumerant på veckans nyheter.
För det första var det inte gratis, för det andra var det ingen musik jag ville höra.
Återgår alltså till kultursidan. För att själv få välja innehåll åtar jag mig att betala för mina cd. Tack.
måndag, juni 09, 2008
Kongress IV
Under kongressen babblade vi också mer förstrött. Ju tuffare debatter och svårare beslut, desto mer upprymt i pauserna. Här är några spridda repliker ur folkmängden:
- Heeej, gu vad kul att se dig och inte bara fejsboka!
- Visste du det, att alla blir snyggare när dom är i Göteborg.
- Vad kul med tre före detta partiledare, både Lars Werner, CH och Ulla Hoffman! Men vänta, vem var hon dendär som var emellan?
- Nu har jag hört att mina favobloggare kan prata också!
- Äh, vi gör en ansiktslyftning och går med i Ung Vänster istället.
- Är dethär godiset klimatsmart?
- Antingen vet inte presidiet vad dom gör eller också vet dom det, och det oroar mig mera.
- Synd att folk klär sig så lufsigt, det börjar likna Miljöpartiet...
- Men kasta inte pappmuggen, hur många gånger har du återanvänt den?
- Om man inte hinner gå på Arbetets museum är det väl ingen vänsterkongress.
- Jahapp, nu har vi skannat läget, nu får vi gå vidare med praktisk politik!
- Heeej, gu vad kul att se dig och inte bara fejsboka!
- Visste du det, att alla blir snyggare när dom är i Göteborg.
- Vad kul med tre före detta partiledare, både Lars Werner, CH och Ulla Hoffman! Men vänta, vem var hon dendär som var emellan?
- Nu har jag hört att mina favobloggare kan prata också!
- Äh, vi gör en ansiktslyftning och går med i Ung Vänster istället.
- Är dethär godiset klimatsmart?
- Antingen vet inte presidiet vad dom gör eller också vet dom det, och det oroar mig mera.
- Synd att folk klär sig så lufsigt, det börjar likna Miljöpartiet...
- Men kasta inte pappmuggen, hur många gånger har du återanvänt den?
- Om man inte hinner gå på Arbetets museum är det väl ingen vänsterkongress.
- Jahapp, nu har vi skannat läget, nu får vi gå vidare med praktisk politik!
söndag, juni 08, 2008
Kongress III
Festen igår gästades av - Mikael Wiehe! Han spelade Cheops pyramid, Victor Jara, Sång till modet och mycket mer, och drog sig inte för att ge sig in i fildelningsdebatten, som extranummer så att säga. Sen var det dans till gamla låtar från Nationalteatern till Kizz framförda av en rivigt rockig grupp. Gick hem längsmed kanalen i sommarnatten, utan ytterkläder, och det unga Norrköping satt på balkongerna och glammade.
Åter till allvaret, flera beslut:
I kongressuttalandet ska vi även i fortsättningen driva det feministiska kravet att höja kvinnors löner, inte ett allmänt löneökningskrav. Ett internationellt stycke lades också till.
Alla frågor om skolpolitiken lämnades vidare till den nyligen tillsatta arbetsgruppen.
Något förbud mot sjal/slöja på flickor blir det inte. Inte för att vi på något vis uppskattar att en patriarkal symbol hängs på barn med eller mot deras vilja, utan därför att vi inte hjälper de flickorna med ett förbud. Risken finns att de kontrolleras än mer, eller sätts i privata konfessionella skolor. "Fokusera inte på tyget, utan på tvånget" som en kamrat sa i debatten.
Åter till allvaret, flera beslut:
I kongressuttalandet ska vi även i fortsättningen driva det feministiska kravet att höja kvinnors löner, inte ett allmänt löneökningskrav. Ett internationellt stycke lades också till.
Alla frågor om skolpolitiken lämnades vidare till den nyligen tillsatta arbetsgruppen.
Något förbud mot sjal/slöja på flickor blir det inte. Inte för att vi på något vis uppskattar att en patriarkal symbol hängs på barn med eller mot deras vilja, utan därför att vi inte hjälper de flickorna med ett förbud. Risken finns att de kontrolleras än mer, eller sätts i privata konfessionella skolor. "Fokusera inte på tyget, utan på tvånget" som en kamrat sa i debatten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)