En riktigt lyckad Pride önskas alla!
Första gången jag var på Pride gick jag som vakt vid Blatteflickornas- pojkarnas lastbil. Ungdomarna åkte i berusande festyra. Några av dem hade tagit betydande risker med familjer och nätverk för att våga stå här, och de fick många applåder. Jag hörde också den obetalbara kommentaren från en panikslagen åskådare: ”Nej Maria är inte sån, hon är från Chile!”
Andra gången var jag inbjuden som poesiuppläsare i Pride-huset. Det var mest mycket unga flickor i publiken, och bi-temat gjorde det till en av de mest entusiastiska uppläsningar jag haft.
Ännu ettpar gånger var jag med som hjälpreda i V-tältet, och blev då fundersam över den kompakta stämningen av kärnfamilj och barnalstring. Det ena unga paret efter det andra kom in i tältet, spände ögonen i oss, efterfrågade vår syn på äktenskap, provrör och adoption, och försäkrade att de är helt normala och bara längtar efter en baby!
Ingen kan begära att enkönade par ska vara på tvärs för att underhålla majoriteten, lika lite som urbefolkningen ska vara pittoresk åt turisterna. Men det stör mig att det normala fortfarande framstår som det högsta och mest åtråvärda stadiet.
Det är likhet inför lagen vi begär. Inte lagen om likhet!
Det är inte att undra på att även storföretagen i år passar på att visa sig på Pride. Det om något är normalt. Finns det marknad så finns det tid och intresse – har HBT-rörelsen alltså redan vunnit?
Nej. Se på statistiken över hatbrott. Hör på fåniga vardagskommentarer.
Manifestationen behövs, stoltheten behövs. Erövringen av det normala behövs.
Det blir tydligt när man tar del av ett otal homofoba blogginlägg.
Men sången om det speciellt unika särskilda måste vi ändå sjunga.
- - -
Andra som bloggat utan fobi:
Jinge
Hbt-sossen
och, för säkerhets skull, hela Aftonbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar