Jane Austens bokklubb har talat!

I dagens Flamman hittar jag en recension av Martina Haags senaste bok. Den verkar inte vara särskilt bra. Därför blir jag ordentligt uppretad när jag mitt i den försiktiga sågningen ser en komplett onödig referens till en av de allra största engelska författarna. Haags bok tänks vara ett modernt svar på Jane Austen, som till och med benämns ”föregångare”.

Recensenten har iakttagit att både Austen och Haag skildrar ”fina och halvfina människor som efter vissa besvär till slut gifter sig” (ja det var ett otroligt sammanträffande!), och fortsätter med att även Austens tema är kvinnan av folket och mannen av börd.

Klasskillnaderna på äktenskapsmarknaden har hos Austen en speciell och reell betydelse. Hon förespråkade den för sin tid moderna idén om kärleksäktenskap, men menade att de måste bygga på materiell grund. Paret måste kunna klara sin försörjning. En av hennes tidiga titlar, Sense and sensibility eller Förnuft och känsla, skulle kunna stå som motto för författaren själv. Det hon gång på gång skriver om är att kvinnor inte ska tvingas välja mellan förhållningssätten utan ges möjlighet att efter mogen begrundan förena dem.

I dessa skildringar är Austen intellektuell, lågmäld och lyhörd. Hon vet exakt vad hon skildrar och varför. Hennes ironi och inlevelse är så finstämda att de kanske upptäcks först vid en omläsning – för hennes böcker bör läsas om, först då får vi miniatyrkomedin fullt utfylld med meningsbärande detaljer ur vardagslivet.

Skulle hon vara en föregångare till det som recensenten benämner ”sötsliskiga praliner” hos Haag? Och om Haag är ett ”svar”, vilken var frågan?

Recensenten avrundar med att Haags bok förefaller hopkommen för att tjäna pengar. Hittar vi kanske här en likhet iallafall?
Som ogift dotter, syster och moster var det för Austen livsviktigt att kunna dra in pengar till hushållet där hon levde utan egna tillgångar. Brödskriveri var på inget vis en föraktlig gärning, och hon utförde den till fulländning. Så nog var hon på många vis en föregångskvinna. Men kanske inte just till Haag.

Vill man absolut racka ner på engelska författare, varför inte ta till storsläggan? Dickens, by Jove! Hos denne "föregångare" finns också lockelsen hos det glittrande framgångslivet, de underhållande karaktärerna och den sentimentala familjefesten på slutet. Skrev för att tjäna pengar gjorde även han. Men skrev bra - åter denna förargliga skillnad.