Svårsmält nyhet: att landstinget opererar tillbaka mödomshinnor som aldrig har funnits. Ger ett kortsiktigt handtag åt flickor och kvinnor som säkerligen behöver hjälp - men kanske med någonting helt annat. Visst kände jag till ingreppet, men trodde att det utfördes som privat plastikkirurgi, liksom med andra konstlade, medicinskt tvivelaktiga men svårt upplevda behov.
Men varifrån kommer den, myten om den lilla hinnan? För även om jag aldrig behövt någon, lika litet som nya bröst eller bättre näsa, så "visste" jag tills för bara några år sedan att mödomen fanns.
Den var inget vi brydde oss om i min ungdom, men vi talade om den som ett faktum. ”Tycker du man ska vara oskuld på bröllopsnatten?” var en såndär fråga som ställdes i veckotidningarna. De flesta flickor (frågan var ju ställd till oss!) svarade nej, men frågan var möjlig att ställa, hade någon sorts relevans.
Den felaktiga uppfattningen om mödomshinnan var inte bara muntlig tradition eller kvinnlig folklore. Vi hade sexualundervisning i skolan. Man kan idag undra varför modiga kvinnor och män offrade sitt goda rykte (jag höll på att skriva heder) för att få detta ämne infört när så mycket av det vi fick lära oss var alldeles fel:
1. Alla blir i en viss ålder intresserade av det motsatta könet
2. Pojkar har starkare sexualdrift än flickor
3. Flickor har en mödomshinna som kan göra ont och blöda vid första samlaget
Att flickor har en clitoris fick däremot inte lära oss. Men upplysningen att pojkar onanerar ibland, och att det är helt normalt, ansågs oundgänglig.
I min sjuttiotalistiska förort var mödomsmyten starkare än vetenskapen, och användes avsiktligt som avskräckare inför sexdebuten. Då blir det lite mindre svårt att förstå dess fortsatta grepp om sinnena i de familjer som tror att respektabiliteten sitter i döttrarnas könsorgan.
Men det är inget som ska underblåsas inom medicinen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar