Europa och den röda bollen

SvD varnade för badleksaker, Svensson för extremhögern i Europa.
Säger det något om mediaklimat? om dagordning? om var väsentligheterna finns?

I sitt läsvärda inlägg skriver Svensson att det som krävs för att hejda en högerextrem utveckling i Europa är ett enande av extremvänstern – för mig oklart vilka det innebär – samt ”en plattform som klart deklararerar att man inte kommer att ge stöd till en nyliberal politik och inte sätta sig i en regering med sådan politik. Ty det var just det som ledde till katastrofen för vänstern i Italien i det senaste valet och som lett till problem i opinionen för norska SV. Svenska vänsterpartiet är för full maskin på väg mot samma katastrof.”
Vilken katastrof är Vänsterpartiet på väg mot – regeringsmakt? Ser inte så ut idag. Onekligen är det ett problem att samtidigt som man vill regera vägra ge stöd åt den nyliberala politik som de flesta partier vill föra, och just den motsägelsen är det som V idag försöker omfatta och ge uttryck åt.
Svensson tillägger: ”I Danmark är det ännu värre. Där har ett vänsterparti, SF valt att bli främlingsfientliga för att kunna växa i opinionen.” Detta är en katastrof för socialismen, mycket farligare än de misstag i regeringsställning som hör till parlamentarismens nödvändiga avigsidor.

Ett hopp nu till Cordelia Edvardson som avslutar sina krönikor (för sommaren eller in i pensionen?) genom att be oss ta hand om följande minne:
Jag stod vid porten till Auschwitz-Birkenau - - - /Jag/ hade till uppgift att springa med bud mellan olika SS-män och kvinnor. Dag efter dag kom tågen, dag efter dag skedde selektionerna, de som ännu ansågs kunna slita hund en tid för Tysklands Endsieg, den slutgiltiga segern, viftades till höger, in genom lägerporten med den bittert ironiska inskriften: Arbeit macht frei! Äldre och gamla män och kvinnor, och kvinnor med ett barn på armen eller vid handen till vänster – mot gaskamrarna. Dit fördes de ibland på lastbilar, ibland traskade de till fots den snörraka vägen från rampen till sin slutgiltiga destination. Det var här jag upptäckte pojken med den röda bollen. Sju-åttaåringen lufsade tryggt på bredvid sin mamma som bar ett yngre syskon på armen. Pojken höll hårt i sin röda boll, kanske studsade han litet försiktigt, jag såg inte riktigt, men plötsligt rullade bollen ner i diket. Vid det laget, då det tyska nederlaget kom allt närmare, hade en god del av vaktmanskapet bytts från SS-soldater till äldre, vanliga tyska inkallade. En av dem som övervakade de dömdas disciplinerade marsch böjde sig ner och tog upp bollen. Ett ögonblick såg han vänligt på pojken, så ryckte han på axlarna i en hopplöshetens gest, och kastade bollen tillbaka ner i diket. Han visste ju att pojken mycket snart inte längre skulle ha någon användning för sin röda boll.

Till CE:
Jag lovar att inte släppa taget om den röda bollen.