Förtroende för vad?

Att 72 procent av svenskarna hyser förtroende för sin statsminister lyfts idag fram som en sensation. Det måste vara någonting jag inte har förstått här. Det är väl ändå meningen att vi ska hysa förtroende för landets valde ledare? – förutsatt att han inte har begått värre stolligheter än att utnämna sin häst till senator eller sin major till folkbildare.

Bleve jag tillfrågad i en telefonintervju skulle jag, dessvärre mediastyrd och på tvärs mot mitt intellekt, svara att nej, saknar förtroende. Detta eftersom jag vet att varje promille av ett sanningsenligt svar skulle omtolkas till att jag stöder Alliansens politik.
Det gör jag inte. Men hyser jag förtroende för Reinfeldt? Som vad?
Moderatledare? – Oöverträffad. Statsminister? – Gör sitt jobb, fastän jag inte delar hans åsikter. Skulle jag köpa en bil av denne man? – Nej tack, hellre av en märkesbutik. Skulle jag anförtro denne man mina innersta hemligheter? – Möjligen om han vore prästvigd.
Mitt val av liknelser bottnar i att bilförsäljaren ska kränga en produkt medan prästen innehar ett ämbete, och båda förväntas besitta viss professionalitet, materiell eller andlig.

En statsminister ska både sälja och vara företrädare, och Teddy Reinfeldt har lyckats. Han har fått svenska folket att gilla att Dom Andra ska sättas åt när de är sjuka, vilket bara är att beklaga. Han företräder också landet någorlunda kompetent så att man slipper skämmas, vilket är notabelt för oss som upplevt T.Fälldin eller för den delen G.Persson.

Sedan kallar ledarskribenten Alliansens Sverige för ”den nya välfärdsstaten”, vilket bara är symptomatiskt. ”Den nya välfärden” är en nyliberal tankesmedja som förespråkar halverade arbetsgivaravgifter, förbättrat skydd för företagare gentemot de anställda, granskning av kommunal upphandling för att säkra konkurrensen, samt att låta företagare slippa regler för sitt arbete.
Det räcker gott och väl för att jag ska sakna förtroende för den nygamla ofärdspolitik som Teddy är vald att genomdriva.

Jul - fest -

Post-jul betraktelse. Eller manifest. Citat från Imre Kertesz och en intervjuare.

Kertesz:
Konsten betraktar alltid livet som en fest, vare sig det tilltalar oss eller inte.
Intervjuaren: Som karneval eller som sorgehögtid?
Kertesz:
Som fest.

Vi fortsätter. Med jordisk vagn och himmelska hästar. Eller med både hopplöshet och hopp. Eller mellan, om en sådan plats gives. Och platsen heter Europa. Hör Kertesz:
"Auschwitz var förvisso möjligt, men det enda svaret på detta unika brott var inte möjligt. Det är realiteten, vårt liv och levnadssätt, som har gjort svaret omöjligt – det vill säga, detsamma som gjorde A möjligt."

Där är vi nu. Där är vi ännu.

- - -
Till gam-media:
Beklagar, men jag kan inte länka detta inlägg ens på gränsen till vad ni bedömer vara era intressanta nyheter
Till intresserade:
Kertesz är en överlevare från Auschwitz och Buchenwald, och citaten ingår i Kertesz: Dossier K
För övrigt:
Ett konstnärligt Festmanifest ingår i Duroj: Manifestation, 2004

När alla tågen gått

"När alla tågen gått och alla klockor stannat”
skrev Erik Lindegren i sitt utsökta stycke Arioso.
Vilket i vid bemärkelse påminner om julen 2010

när människor väntar och längtar över hela vårt avlånga land

som aldrig verkat så avlägset.

När alla tågen stannat och alla klockor gått

sitter ett folk av familjer och väntar på varandra

på insnöade stationer och dikesrenar.

När alla tågen stannat får käcka systersöner

via tevenyheterna framföra julhälsningar till sina släktingar.
När alla klockor gått sitter vi med en jul i knäet,

ty den kommer av sig själv, oemotståndligt

och när alla klockor gått ett varv till tar sommaren oss i famnen,

vilket är det viktigaste som finns.

När alla tågen gått, kommer ett till!

God jul till er alla, poeter, tågluffare och verklighetens folk
från upp-till-kamp-tomten och den klingande Mozart
- politik och poesi -

Nobelpriset i Rinkeby

Eftersom det inte ser ut som att jag får något Nobelpris själv är det en glädje att ha arbetat i Rinkeby. Där det sedan tjugo år är en tradition att barnen tar emot litteraturpristagaren med luciatåg och uppläsningar. Nästan en termins temaarbete föregår besöket.

Hur det började minns jag inte riktigt. Det var något med biblioteket och studier på flera språk och nödvändigheten att läsa böcker och höra samman med resten av världen. Enda gången jag var med på ett hörn var när barnen tog emot Dario Fo; en stor upplevelse.

I spanska media hyllar nu Vargas Llosa vår mesta bästa förort för arbetet med flerspråkiga barn. Tack för det!

Vad roligt vi hade! säger vi ex-kolleger när vi träffas.
Om Rinkebyskolans och Bredbyskolans mottagande, se här

Papperslösa är också barn

Enligt Barnkonventionen har alla barn rätt till undervisning. Det finns dock politiker av minst sagt olika kulör som anser att denna rätt är villkorlig.

Barn till asylsökande, gömda barn och så kallade papperslösa har samma rätt till undervisning som alla andra barn - det görs inga undantag i Barnkonventionen. Men deras skolgång är ständigt ifrågasatt och måste i olika sammanhang motiveras på nytt.

Så var det igår i Sundbybergs kommunfullmäktige. De som röstade för barnens skolgång var Vänsterpartiet och Folkpartiet. Moderaterna la ner sina röster, plus en hederlig socialdemokrat. De som röstade emot var den nya mini-majoriteten, lilla Alliansen, bestående av Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Inte oväntat fick de stöd av Sverigedemokraterna.

Det är skamligt. Och motiveringen?
”Budgethantering är en sak, handling en annan.” (källa: Facebook)
Råare än så kan det inte sägas.

- - -
Har inte bloggat om Primeaffären och de köpta idéspridarna. Det var för tungt att lyfta. Naivt nog trodde jag också att affären skulle vridas och vändas i media. I brist på det, läs Approximationer som i skarp ton uppmanar en hymlande socialdemokrati att snygga till sig.

Jämlikhet, det glömda budskapet

Riktigt glad blir jag över Lars Ohlys debattartikel där han ger sin syn på vad som gick fel i det rödgröna samarbetet. Allt sedan valet har jag sett hur många varianter som helst av den superenkla analysen att vänstern borde aldrig ha varit med - den kommer från besvikna vänsterpartister, från syndabocksletande socialdemokrater och självfallet från borgarna som i en logisk vurpa önskar att vi inte funnes trots att vår besmittade närvaro skrämmer väljarna åt höger.

Så vad säger Ohly? Att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet la sig för nära Alliansen och i första hand förhöll sig till deras politik hellre än att visa på alternativet.

Socialdemokraterna skulle koncentrera sig på jobben, Miljöpartiet på miljön och Vänsterpartiet på välfärden. Men det var bara den sista uppgiften som fungerade. Istället började våra samarbetspartier tävla med Alliansen om att sänka skatter. Något som vem som helst kan räkna ut att borgarna är bättre på.

Visste du att de rödgröna hade kommit överens om att i valrörelsen utgå från jämlikhetsbegreppet? Att boken Jämlikhetsanden skulle användas som gemensam värdegrund?

Det hade varit något till budskap det! - kanske till och med den så kallade berättelse som nu efterlyses; det sammanhang som skulle ha gjort vår politik begriplig.

Ohly tror att om vi hade vågat stå upp för den politik och värdegrund vi kommit överens om hade vi kunnat vinna valet. Jag är inte så säker på det - efter en kris är folk rädda och försiktiga och inte särskilt förändringsbenägna ens när det behövs. Med andra ord, jag håller inte med Ohly om vartenda ord han skriver, men jag är glad att vänsterns partiledare äntligen ger sin syn på vad som hände.

Rayman tycker att Ohly är både fräck och kaxig. Alldeles riktigt - det borde vi ha varit för längesen. Den kritik som nu kommer mot artikeln går förstås ut på att Ohly pekar ut två andra partier och inte talar om vad Vänsterpartiet gjorde för fel.
Men för det första lever vi med vetskapen att vi anses vara ett fullständigt felaktigt parti, för det andra framförs kritiken mot ledningen ofta internt, och för det tredje ska framtidskommissionen dra sina slutsatser ur våra misslyckade valrörelser. Därför är det viktigt att också vända perspektivet och se på vad som hände mellan våra tre partier.

Detdär med jämlikhet är svårt att komma förbi.
Varför användes begreppet i valrörelsen?
Varför gick vi inte ut med jämlikhetsreformer?

Ohlys artikel finns här.

Se min kurbits!

"Se min kurbits, dess resning och snits!"

skrev EA Karlfeldt. Foto: detalj ur Ålderstrappan

Endast personer med en lätt släng av asperger är så förbannat rakspåriga att man går på Skansen i snöyra och arktiskt mörker bara för att man har bestämt det.
Men personer med en lätt släng av kulturintresse har alltid roligt på Skansen. Nu är det andra gången som vi ramlar in som blötsnögubbar i en stuga där två fiolspelare håller igång medan elden ryker i spiseln.
Under denna stund av värme lyckas vi glömma de nationalister som bedriver emotionell utpressning mot folket med ett helt lands kultur i potten.

Att Åkesson (Sd) gick på riksdagsöppnande i folkdräkt störde inte mig. Tvärtom. Folkdräkt är högtidsdräkt och kan användas mycket oftare än vad som vanligen är fallet. Om man har en ska man såklart dra den på sig om man får uppleva detta det mest högtidliga av allt; att av folket ha blivit vald att styra.
Men nu var det så att Åkesson inte alls har någon folkdräkt.
Han hyrde en för detta celebra tevetillfälle, vilket framgick av en liten sidonotis i papperstidningen.

Karln som ska få hela landets befolkning att lyssna på spelmansmusik (inte bara kommunistiska dårar som vallfärdar till Skansen), karln som ska plöja ner statsbudgeten i hembygdsgårdar och förbjuda all provocerande konst utom rondellhundar, den karln har inte ens en egen folkdräkt. Det är ju skitlöjligt.
Och snudd på missbruk, att göra folkdräkten till propagandadräkt.

Inte vet jag hur mycket folkkonst Åkesson har sett. Inte vet jag om det var tovning och knyppling han och hans gäng ägnade sig åt under studierna i Lund, på det sätt som mina proggiga lärarkandidatkamrater växtfärgade och nyckelharpade på det glada 70-talet.
Men en sak vet jag, och det är att folkkonst är sann i båda sina led: sann konst och sant folklig, och detta betyder gemensam.
Folkkonsten består av mönster som går igen och upprepas världen över.

Ta kurbitsen på fotot ovan, denna ur- eller pursvenska dekorationsslinga som syns på väggmålningar, brudkistor och dalahästar. Kurbits är ett latinskt ord som översatts ungefärligt i olika upplagor av Bibeln, denna fantastiska bästsäljare från Mellanöstern. Förmodligen betyder ordet pumpa eller ricinbuske, inte särdeles purt svenska växter.
Så glöm urpsrunget. Ty det är uttrycket det handlar om.

Två Rinkebyhästar av Ylva Ekman. En dalahäst.
Blomslingan framför dem är på en fejkfolklig byrå målad i Kina.

Bloggosfären gör det som andra inte gör

Vänsterpolitikerna märks för lite, får vi höra med jämna mellanrum. Låt Politik och poesi avhjälpa den saken. Här är några citat:

- Wiwi-Anne Johansson i debatt socialförsäkringarna i riksdagen: ”Vissa står långt ifrån arbetsmarknaden. Regeringen står långt ifrån verkligheten.”
Mer om Johanssons kritik av socialförsäkringsreformen här .

- Hans Linde lär ha tipsat Reinfeldt om fiffiga besparingar: ”1) Banta regeringen. 2) Sänk din lön. 3) Lägg ner den svenska representationen vid Natos högkvarter.”
(källa: fejsboken)

- Ulla Andersson rasar över vinster i omsorgen: ”Tydligen är vinst till ägarna viktigare än att barnen på förskolan får äta sig mätta. Är det inte dags att inse att vinster inte har något att göra inom pedagogisk verksamhet och i barns uppväxtvillkor.”

Så har Politik och poesi gjort sitt för balans i bevakningen - men det är fanimej inte mitt jobb! Rapporteringen ska skötas av media, som aktivt motarbetar vänstern. Och landets främsta fiender av sans och balans är regeringen som tar till vad som helst inklusive grundlagsbrott för att marknaden fullständigt ska segra över demokratin. Hör bara:
”När SVT har en ny programidé ska den anmälas till regeringen som låter tjänstemännen på den nya Myndigheten för radio och tv godkänna eller underkänna.”
Syftet eller, förlåt, vinsten med att kopiera sovjetmetoder är, enligt kulturministern, att skydda de kommersiella kanalerna.

På 70-talet trodde vi att kapitalismen var bräcklig när den gick ut i desperat försvar. Men vad kallar man den som redan vunnit men fortsätter slå vilt omkring sig?
Paranoid. Totalitär.

Senare tillägg:
Därför är jag glad att det finns en riksdagsvald vänster som, ohörd givetvis, kan KU-anmäla skitstövlarna. Oavsett hur media väljer att behandla en sådan liten nyhet-

Pursvensk är jag, men demokrat!

Boulevardblaskan Expressen låter kolumnisten Ulf Nilson breda ut sig om att vi - de ”pursvenska” som han skriver - befinner oss i krig och måste börja försvara oss.
Det verkar inte vara en provokation, Nilsons oro låter äkta: ”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre.”

Den raljante Nilson kritiserade polisen för tafflighet och DO för dumhet samt berömde Karl XII:s krigföring. (Och jag som trodde att raljans ska innehålla lite humor!)
Den mindre raljante Nilson hotar med sjunkande ”pursvenska” födelsetal och eldar upp sig så han blir farlig: ”Blod kommer att flyta. Eländet har bara börjat. Tid att vakna, att förstå att Sverige är sårbart och väl värt att försvara.”

Fullkomligt vaken och inte det minsta raljant vet jag mycket väl hur sårbar demokratin är.
Den måste försvaras mot fanatiska bombkastare och från rasistiska våldsinspiratörer.
Den måste erövras från den kapitalistiska eurocentriska hegemonin.

Politik och poesi

Ibland blir politik och poesi synkront.
Kanske inte som att arbeta i Rinkeby,
men ändå en klustereffekt.

När jag fixade med släppfesten för Hela tiden tackade jag ja till att prata om Vänsterpartiet i Studio ett. Radion kom och intervjuade mig en dag när jag studerade klassklyftornas inverkan på folkhälsan. Sedan kunde jag höra programmet efter en politisk poesiuppläsning.

Det var Vänsterpartiet i Solna som hade kulturkväll.
Goda kamrater, glögg och te.
Poeterna är här:
Jenny Wrangborg och HD
Länken till Studio ett-inslaget med Ida Gabrielsson, Jonas Sjöstedt m fl är här.

När jag var ung trodde jag att det var såhär livet skulle vara.
Det är det ju också,
någon gång ibland.

Mellan galenskap och förnuft

Somliga säger ”äntligen” när en självmordsbombare spränger mitt i Stockholm. Andra är chockade över att något sådant kan hända i Sverige. Och så har vi vetabästarna som talar om för oss andra att Sverige minsann har blivit en del av världen (vad var det förut då?)

Är det ingen som är, till exempel bedrövad? Över just denhär världen som vi är en del av.
Jo Mustafa Can är det, och uttrycker sin vrede och sorg med närmast poetisk kraft. Men först några andra nedslag...

När det handlar om orsaker finner vi denna besynnerliga logik: ”Det finns inga kausala skäl till varför Sverige skulle bli måltavla. Vårt engagemang i Afghanistan är inte mycket debatt, vi har en närvaro, den är solid. Lars Vilks affären har inte samma sprängkraft som Muhammedkarikatyrerna.” Så talade terrorexperten!
Men vem avgör vad som är ett skäl - den som just drivits till att begå ett vansinnesdåd, eller den som utifrån spekulerar över handlingen?
Det går inte att prata bort att Sveriges krigföring på USA:s sida i Afghanistan ställer upp massor av oskyldiga svenskar som möjlig måltavla för islamistiska fanatiker. Men detta innebär inte att Sverige ska dra bort trupperna enbart av det skälet! Om någonting är rätt och riktigt att göra bör man göra det utan att böja sig för hot. Så långt är det inget fel på regeringens logik. Men vilken expert som helst borde begripa att Teddy Reinfeldts ömjärtade inställning till detta krig faktist inte omfattas av alla - inte i Sverige och inte i Afghanistan.

Somliga säger ”äntligen”, och andra beter sig som om de fått frispel. I ivern att bedyra sin egen medmänsklighet tar sig en etablerad ledarblogg för med att förlöjliga den enskilde och eskatologin; förhållandet till döden och evigheten. Det är Gudmundson som tidigt la ut fotot av den döde mannens ansikte med denna bildtext: ”En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset.”
Ett sådant skallerormshugg från en i övrigt välanpassad skribent tyder på att hånet är välintegrerat i den moderna svenska rationalitet vi berömmer oss av. Därför är det inte konstigt att det finns människor som faktiskt upplever att det är acceptabelt att offentligt förnedra muslimer.

Pelaseyed skriver bra om terrorhjulet - om de samhälleliga reaktioner och motreaktioner som vevas igång liksom av sig själva, och Bengtssonsfrestelser gör en långtgående jämförelse med högerextrem och nazistisk terror. Här finns en poäng i frågan om hur press och politiker skulle ha reagerat om det istället för 2000 nazister hade varit lika många islamister som lyssnade på det våldsinspirerande stridstalet vid den årliga rasistmarschen i Salem..!

Åter nu till Mustafa Can. Han riktar ett rasande angrepp mot de fanatiker som tar sig rätten att tala till honom i islams namn, liksom mot de nationalister som hyser ”en perverterad hatkärlek” till islamisterna vars handlingar bekräftar och förstärker islamofobin. Läs - och spara denna aforism:
”Vi tror inte på en kamp mellan civilisationer, utan mellan galenskap och förnuft”

Forum för levande historia bidrar till skapandet av levande historia

En ny undersökning visar att antisemitismen ökar bland unga och att potentialen för högerextremism och rasism är fortsatt stark. Den minoritet som är minst gillad är romer, och de som klarar sig bäst undan fördomar och diskriminering är de homosexuella. Vilket överensstämmer med stereotypen, varför det på inget vis är någon glädjande läsning.

Minst glädjande av allt är frågorna, som till min bestörtning har formulerats av Forum för levande historia, som verkligen borde veta bättre.
I papperstidningen återges den, som jag hoppas, värsta frågan:
”Vilken uppfattning har du om människor med följande bakgrund…
afrikansk
arabisk
judisk
muslimsk
romsk”

Varje gång en liknande undersökning genomförts har jag sagt detsamma: det går inte att fråga vad någon anser om den ena eller andra folkgruppen, som grupp. Så fort frågan är ställd är sorteringen gjord.
Forskaren Helene Lööw säger, att varje gång en liknande undersökning genomförs visar den att runt fem procent av befolkningen har åsikter om olika folkgrupper, vilket gör dem mottagliga för högerextrema ideal.
Isåfall är Forum för levande historia lika mottagligt, myndigheten som öppnar för och bekräftar ungdomarnas åsikter om olika folkgrupper.

Frågar du vad jag tycker om karelare eller indonesier är det enda anständiga förnuftiga svaret förstås ”Ingen uppfattning”.
Detta är också är vad mellan 20 och 30 procent av ungdomarna har svarat i denhär enkäten. En ungefärlig fjärdedel av de drygt 4000 gymnasisterna insåg att de utsattes för en omöjlig fråga. Heder åt dem.

Det är de negativa svaren som nu granskas i media och föranleder rubriker. Araberna är illa omtyckta av 40 procent, judarna av 26 procent, och den siffra som ökat är den negativa inställningen till judar vilket sannerligen är illavarslande.
Men vad säger siffrorna? Vad anser ungdomarna om arabiska judar och muslimska romer, om homosexuella afrikaner och fyrkantiga enkätmakare?
Granskar vi de positiva svaren ser det inte bättre ut. 57 procent är positiva till afrikaner och 28 procent till romer.
Men vad säger siffrorna nu? Hur många människor kan du bara med att vara positiv till? Hur gör du när du jämför kontinenten Afrika med en svensk minoritet?

Talar vi överhuvudtaget om människor?
Talar vi överhuvudtaget - och vem är det isåfall som talar - om vem? eller rentav om vad?

Så fort frågan om grupper är ställd, är sorteringen gjord.
De ungdomar som identifierar sig med frågeställarna har för länge sedan insett att de tillhör ett vi som håller oss med uppfattningar om dem.
De ungdomar som har afrikansk, arabisk, judisk, muslimsk eller romsk bakgrund har för länge sedan insett de ingår i de av frågeställarna utpekade problemgrupperna som vi-et ska förhålla sig till.

Det ingenting annat än vansinne att hysa en uppfattning om miljoner människor du aldrig träffat. Så lägg nu ned Forum för levande historia. De vet inte längre vad de håller på med.

Avslutar med citatet från avhoppade folkpartisten Michael Trolin:
"Sveriges invandrare blev kravliberalismens första offer."

Diska inte hästen!

När var det politiken gick alldeles fel? En gammal arbetarkämpe från Göteborg sa såhär:

”På 80-talet förändrades det politska landskapet, arbetsgivarföreningen och borgarpressen blåste till storms. Folk föll pladask för skitargument. Jag har alltid haft uppfattningen att gubbarna /på arbetsplatserna/ är klokare än vad överklassen tror, men även en sådan kolartro kan få sig en dödssmäll. Folk föll för idiotisk propaganda om att jobbarna var för ineffektiva och hade för hög lön. Sossarna gav upp helt. När såg du ett reformförslag senast från sossarna? Var det skattereformen och vem gynnades av den? De blev sprattelgubbar som förde en så kallat realistisk ekonomisk politik. Men den var realistisk för storkapitalet, inte för vanligt folk. Bolagen hade aldrig tjänat så mycket som de började göra då.”

På 1930-talet kämpade den mannen för demokratin i Madrid. Hans hustru gick i diktaturens partiskola i Moskva. Tillsammans levde och verkade de i Masthugget. Livskamrater, partikamrater. Föregångare.
Ibland hade de fel.

Men hade de verkligen så fel att det föranleder frågan från ”en gammal före detta kommunist: Hur fan är det, har vi i hela vårt liv satsat på fel häst?” Svaret från partikamraten lyder: ”Hästen är det inget fel på. Men de som har ridit den har varit åt helvete. De är de som ska diskas, inte hästen.”

Historia och historier om dessa kamrater finns i Jonas Sjöstedts intervju- och memoarbok Masthugget, Moskva, Madrid – Berättelsen om Bengt och Greta, som jag här har citerat.

Vanlig skitskola

Ett vanligt skitland i EU... ja det var dit regeringen ville ha oss. Den senaste PISA-undersökningen tyder på att det är precis vad de har fått också. Svenska 15-åringar läser och räknar på genomsnittlig nivå och är sämre i naturvetenskap än OECD-ländernas genomsnitt. Och den likvärdiga svenska grundskolan har försämrats under hela 00-talet, så att numera även likvärdigheten är genomsnittlig.

Skillnaderna mellan flickor och pojkar har ökat. Skillnaderna mellan utlands- och svenskfödda är fortsatt höga. Betydelsen av ett barns sociala och ekonomiska bakgrund har förstärkts. Det finns ingenting av jämlikhet och likvärdighet i detta, och uppenbarligen mycket lite av kunskap.

Kunskapen, den presenterade Skolverket förra året i sin rapport: Vad påverkar resultaten i svensk skola. De diskuterade inte, eller i mycket ringa grad, antal sittplatser eller skärpningen av ordningsregler i klassrummet, inte heller de professionellas metodval eller kronor på lönekontot. Skolan utspelas inte i ett samhälleligt vakum, och vad Skolverket belyste var de övergripande förändringar som har ägt rum under de senaste tjugo åren, och som ger just de tråkiga resultat som PISA-undersökningen idag visar.

De starka trenderna var och är en serie uppsplittrande aktioner:
- Decentralisering (kommunerna måste trolla med resurserna så att olika kommuninvånare ställs emot varandra)
- Segregering (föräldrarna väljer skolor utifrån vad de tror ska ge status, så att barnen delas in efter socialgrupp och hudfärg)
- Differentiering (skolan delar in barnen i undervisningsgrupper där de presterar likartat, så att de blir lättare att hantera och ingen av dem stimuleras)
- Individualisering (arbetet läggs över på barnet så att hen får skulden om det går illa)

Svenska skolpolitiker har i åratal varit inne på fel spår, och vägrat lyssna till kunskap. Till exempel till boken Jämlikhetsanden som fastslår: när jämlikheten sjunker, ökar skillnaderna mellan människor i alla avseenden, inklusive hälsa och bildning.

När utbildningsmajoren sa att det inte kommer att bli bättre på länge än lät det som en nyttig övning i anspråkslöshet. Men långsiktigheten använde han mest som en ursäkt.
Inte som ett skäl att genast ta itu med frågorna om jämlikhet och likvärdighet.

Rapporten finns i sammanfattning här.
Men för att finnas i bloggosfären duger det inte med att ha läst källan. Här måste man länka till en nyhet också, så var så god.

Kräftgång, knähundar och intervju med HD

Det händer att jag instämmer med Sanna Rayman. Senast idag, apropå Socialdemokraternas snöpliga kräftgång bort från sin egen politik.

Fotot till höger är ur papperstidningen. S affischerade på sin konferens med denna färg- och formgivning snarlik Moderaternas.
Inklusive budskapet: Vi går in för vad som helst bara ni röstar på oss nästa gång.

I den goda staden Sundbyberg har vi haft ett väl fungerande rödgrönt styre, men här valde Socialdemokraterna efter valet att göra upp med de små blå partierna. De små blå ville inte ha med vänstern att göra och inte vi med dem, så hädanefter opponerar vi. Det lär det bli anledning till. Det vänligaste man kan säga om S’ beteende är att det är rimligt: den som absolut vill sänka skatten och sälja ut allmännyttans bostäder (utan att ha gått till val på det) får det enklare att styra ihop med andra som också vill det.

- - -
Den statliga utredningen Romers rätt är en strategi för att förbättra den romska minoritetens ställning i Sverige. Ett försök att komma tillrätta med sekler av diskriminering. Men moderaterna i Malmö dissar utredningen. Deras motförslag lyder ”Ställ krav på zigenarna!”
Så osmakligt kan man yttra sig när man är Sveriges bästa, ja rentav enda parti, där statsminister Teddy Reinfeldt är barnens bästa vän… enligt en blaska som fjäskar värre än knähundar.

- - -
Som en roligare nyhet länkar jag till författarintervjun jag gav i Södra Dalarnes tidning

Borgerlig bekvämlighet, borgerlig feghet

På ledarsidan ska vi möta tidningens ideologiska profil. Gärna anslående och tillspetsat. Vilket berättigande har då en ledarskribent som lyfter fram utslätning, ideologibrist och privatmys?

Claeson lånar idag repliker ur filmen Fanny & Alexander för att beskriva hur belåtna vi borde få vara: ”Vi Ekdahlare vill inte genomskåda världen, vi ger tusan i de stora sammanhangen. Vi vill leva i den lilla världen.”
Ett fall av andlig lättja som Claeson menar att vi bör ta till oss för att få ett opolitiskt privatliv. För att få krypa in i en liten värld ”skyddad från feminism och socialism” med tomteluvan över ögonen. I samma förment opolitiska anda ger Claeson beröm till Reinfeldt som har anpassat ideologin till verkligheten och gjort sina förändringar begripliga tack vare budgettaken!

Så visst platsar Claeson som ledarskribent. Hycklad ideologilöshet och låtsad intressegemenskap i julmysets famn är så tillspetsat att det skär i öronen. När borgarna har slagit sönder solidariteten och sammanhållningen och skamlöst går in för livsnjutande ojämlikhet måste de maskera det som icke-politik för att inte riskera att något ideologiskt knorrande når upp till de smakfullt inredda vindsvåningarna. Ohöljt egoistiska och andligt lata måste de skyddas från varje ifrågasättande av den egna så kallade livsstilen, varje påpekande om hur beroende den är av andras arbete.

Det är bara på film det är beundransvärt: att ordna en så läcker och ombonad dekor att den fege ekdahlske borgaren kan härja och domdera som en riktig karlakarl när han fått i sig ettpar konjak, trygg i vissheten om att husan håller tofflorna varma och tömmer pissepottan.

Utan att blanda in fiktiva filmgestalter skriver Dagenskonflikt rakt ut om den borgerliga hegemonin, till exempel:
”Genom att undvika att tala om ideologi och drömmar har regeringen Reinfeldt skapat en bild av sig själv - - - som sanningens bärare och objektiv tolkare av verkligheten. Här ligger all makt och allt ansvar hos individen, samtidigt som denne individs omgivning är en strukturbefriad konstant.
Ideologi - - - bör åtminstone erkännas som sådan och inte maskeras i lögner om metafysiska marknadsfunktioner.”

Folkhälsorapporten 2010 skriver: "År 2007 uppmättes de högsta inkomstskillnaderna sedan Statistiska centralbyrån började sina mätningar 1975".
Av intresse?

Poeterna är HÄR

Hos Amledo fann jag ett inlägg jag inte kan motstå, inte efter dess provocerande inledning:
Varför finns det inga poeter? Var är poeterna, vad gör de nu?
Nehej, kanske finns vi inte. Men om vi finns så är vi här. Och det vi gör är det vi ska; vi skriver och läser och talar och formar poesi. Det är vad vi har att göra.

Men lite längre in i texten framgår det att det kanske inte är poeterna som Amledo är så förbannad på. Han ogillar massor av otrevliga saker; det småborgerligt innojade liksom det pseudolitterära sop-såp-skrivandet, plus de soffprogram som ger frispel åt talför medelmåttighet.
Han tycker också att poeter ska skriva om fattigdom, inte om barndom. Vilket med viss rätt låter sig sägas. Men talar vi om en poet skriver hen vanligen inte om saker, utan skriver det som i detta ögonblick ska och låter sig skrivas.

Idag finns det en bra jordmån för samhällsskildrande litteratur, säger Amledo, varifrån han nu fått detta efter att just ha kritserat den rådande utgivningsnormen. Han frågar också efter författarna som menar allvar och som vågar bli ovän med det rådande.
Vi kanske vågade och redan har blivit det?
Eftersom ingen har hört talas om oss.

Här är Kaneltimmen av Jane Morén. Här är de berättelser som inte skrivits förut om gamla människors överlevnad om om de unga människor som på övertid bistår dem.

Här är Mannen har hatten av Ingela Svenson, påfrestande närgången feministisk poesi om det manliga våldet och de utsatta i rättssalen.

Här är Kallskänken av Jenny Wrangborg, vassa jämlikhetsdrömmar rakt från restaurangköket.

Här är Hela tiden av Helena Duroj, existensiell poesi som faktiskt menar allvar med sin granskning av vår bräckliga position i tiden.

Poeterna gör så gott vi kan. Det är vad vi har att göra.

Inledning på Festmanifest*
Poesi är stundens talade folkkonst
Någon fick färgen
någon stal orden
var blev glädjen av?
Den rymde in i julgranspynt och påskägg
barnsligaste bitarna
tills poeterna växte upp som solrosor:

Poesi ska skrikas ut från hustaken
begrundas i lyktskenet
brigadmålas på banderoller
kritas på gatstenen, innan du kastar den
bedjas i den älskades båggångar

Poesi är seg som navelsträngen
och de hängdas rep
nej den lämnar inte ifred
den är allas och ingens
tillhör dem som älskar den

*= ur Manifestation, som även innehåller samhällskritisk poesi av HD

Diplomatiskt pubtugg

Sverige förpassar neutraliteten till historiens soptunna... jag tror vänstern har använt ungefär den formuleringen i någon valrörelse. Då avfärdades vi som paranoida. Blir det mer sant när USA:s ambassad säger det?

Att Sverige har ett mycket närmare samarbete med NATO än vad någon regering har velat berätta för folket kan inte gärna komma som en nyhet. Det är väl en av landets mest offentliga hemligheter. Men just därför är det bra att få en källhänvisning.

Att försvarsministern älskar USA var ingen överraskning. Det gör vår raggare till granne också. Somliga människor har dendär förtrollade dragningen kvar, det bara är så. Men det verkar lite barnsligt att ta till det som första insteg i stormakternas pompösa koreografi.

”Merparten av telegrammen innehåller trivial rapportering” skriver tidningen, och de glimtar som publicerades igår lät mycket riktigt som någonting grabbarna står och tuggar på puben. Mindre smickrande omdömen om Berlusconi kan vi få höra i vartenda italienskt gathörn.

Förr eller senare kommer väl ett avslöjande som är upprörande eller rentav farligt. Men det vore en välgärning om media drog ner på bastonerna tills detta inträffar.

En vill inte bli sedd, och de andra ser vi inte

Slutligen kom DO fram till ett beslut: förbud mot niqab inom en utbildning strider mot diskrimineringslagen. Märkligt att kvinnan i fråga hann genomgå hela kursen innan DO kom till den slutsatsen.
Möjligen har det att göra med det hätska tonläget i debatten och med alla hänvisningar till vad det inte handlar om. DO uttrycker det själva: de har inte tagit ställning till om niqab är ett trevligt plagg eller om man måste visa ansiktet inom barnomsorgen. De har tagit ställning till hur människors möjlighet att genomföra en utbildning ska regleras. Med tanke på sin klädsel är det möjligt att kvinnan aldrig får en anställning.

DO skriver: ”Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt - - /och/ kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället. Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.”

En mer subtil form av diskriminering är osynliggörande. Erfarenheterna hos barn med utländsk bakgrund tas inte tillvara inom förskola och grundskola. Personalen vet i allmänhet bara vilket språk barnet talar, men saknar annan insikt i deras bakgrund. Då blir det svårt att erbjuda ett lärande där barnet ser sammanhang och bygger upp en förståelse. Modersmålsundervisningen lever ofta sitt eget liv, utan krav på kunskaper, och svenska som andraspråk ges som ren färdighetsträning utan samband med skolarbetet i övrigt.
Tack och lov är det inte såhär på alla skolor. Men på alldeles för många. Kom sen inte och undra varför barn som flyttat in från utlandet har svårt att nå målen!
Det finns mycket att göra i fråga om interkulturell undervisning. En undervisning som på sikt gör att fler flickor och kvinnor kan ta itu med frågor om traditionens makt och sin ställning på arbetsmarknaden.

Skolinspektionens rapport finns här!
Lång diskussion i frågan hos Alltid rött, alltid rätt

Ljus

Nu behöver vi ljus


Foto: HD. Inspiration att lägga ut dem fick jag
av insektsfotona i dagens SvD.
Den fotografen kunde verkligen konsten
att låta detaljera och ljuset leka
tills vi inte vet om det är monster eller juveler vi ser.
Mängder av belysta insekter finns hos fotografen själv.

Slarv är inte rasism, bara symptomatiskt

”Av annat etniskt ursprung än vitt”… skrev nyligen en god journalist. Det är med avsikt jag inte länkar, ty det är inte skribentens fel att det felaktiga uttryck hen begagnar är fullt förståeligt för läsarna.

Etnicitet är en uppsättning sedvänjor som vi förväntas bära med oss, medan ras avser hudfärg eller ögonform eller andra fysiska kännetecken. Uttrycket ”annat etniskt ursprung än vitt” är orimligt, ungefär som att säga ”av andra småföretagare än vänsterhänta”.

Raskaraktäristika är nästintill omöjliga att använda sedan den biologiska rasismen nådde fram till slutgiltiga lösning och landade i det outhärdliga.
Etnicitet och kultur är uttryck som fortfarande är möjliga att begagna, men som i respektabla sammanhang ändå kräver definitioner eftersom det är abstraktioner vi rör oss med.

Vit hudfärg är inte är en etnisk markör och etnicitet baseras inte på så kallade raskaraktäristika. Ändå är den vanvettiga adjektivblandningen begriplig: ”Av annat etniskt ursprung än vitt” betyder en disparat grupp av Andra. En grupp som kanske har mörkt pigment eller som i statistisken räknas som nyinflyttade eller som är analfabeter eller som bor på ett ställe där svennar inte vill bo. Eller en grupp vars kult innebär fredagsbön eller vars döttrar måste ta ställning till bruket av huvudbonad. Det kan också vara de som har lägst betyg i grundskolan, eller den grupp som är överrepresenterad bland mottagare av ekonomiskt bistånd i större kommuner.
Begripligt till en början. Men så fort vi försöker ringa in den åsyftade gruppen blir det en enda röra.

Den underliggande tanken är att ljust pigment ska kombineras med en uppsättning önskvärda outtalade etniska och sociala markörer för att bilda ett ”vi”. Övriga är de andra.
Journalisten var inte rasist, bara slarvig. Men att vi förstår henom säger något om hur intensivt sorteringen av trängt in i det offentliga samtalet.

Heja mångfald, heja poesi - och leve Karlfeldt!

Det tar sig! Tre poesiaktioner i Stockholm samma kväll, och i snöstorm dessutom. Finpoesin höll till inne i värmen på Dramaten, i arrangemang av tidskriften 10-tal. De stred för mångfalden, tyvärr under en så görlöjlig paroll som ”Håll för öronen, Jimmie Åkesson”. Delvis på grund av parollen höll Sverigedemokratisk ungdom ett protestmöte utanför, med uppläsning av vad de tycker är klassisk svensk poesi. Lite vid sidan av pågick ett protestmöte med Poetisk front, som var emot båda de tidigare nämnda! Heja!

”Det är både synd och skam att höja omvärldens kulturer och nedvärdera den egna” hävdar Sd-ungdomarna. Visst, det är därför man så sällan hör någon göra det. Utom möjligen de rasister som tycker att det duger som starkt argument när de säger att det är bara i dumma Sverige som flyktingar får introduktionsersättning , annat är det minsann i Saudiarabien...

Den sverigedemokratiska ungdomen hade för sitt möte valt ut vad de håller för nationalromantiska skalder, där ibland Eddan som är isländsk och Bellman som verkade långt före den (inte helt lyckade) litterära strömning som kallas nationalromantik. Dan Andersson lär de ska ha deklamerat, han som var vildmarksromantiker och andlig visionär, aldrig nationalromaniker. Inom den nationalromantiska diktningen var Tegnér, Geijer, Snoilsky och Heidenstam de främsta, och endast den sistnämnde producerade rader som är läsbara än idag. Att också ärkerepublikanen Moberg lästes på ett möte som avslutades med Kungssången må väl ses som ett utslag av senkommen mångfaldsvurm.

När jag läser nationalistsajten Politiskt inkorrekt ser jag kommentaren: ”om Karlfeldt levat hade han varit sverigedemokrat”.
Tro det!
Seriösa litteraturkritiker har ofta hävdat att Karlfeldt i det närmaste var nazist.
Tänk att inte ens nationalisterna själva kan hålla dessa åsiktsriktningar isär.

Vad, o vad, skulle då den hypotetiske 146-årige författaren ha varit?
Karlfeldt, den kanske störste diktaren på svenska, dog år 1931, så nazist hann han aldrig bli. Dock var han inbäddad i det nationalromantiska förra sekelskiftets normaleuropeiska rasism. De personliga idiosynkrasierna hos Karlfeldt riktas mot det storvulet karlaktiga, ett ideal som för honom framstår som urtypiskt nordiskt och som får göra tjänst som ursäkt för hans privata patriarkala livsform. I hans tal ”Till det unga Dalarne och det unga Sverige” (ungdomsmöte på Bispbergs klack -05) finns en del passager att hicka till av, det går säkert att finna flera.
Särdeles politiskt intresserad var Karlfeldt aldrig, utom i litterära spörsmål. Denna politiska vaghet kan i sig innebära en risk att hamna fel, men när Karlfeldt väl tog ställning var han i första hand intellektuell och liberal. Den beundran för kraft och styrka som är påfallande i hans verk, speglar Karlfeldts egen vekhet, hans skräck för tvång och våld.
Därför tror jag att Karlfeldt, vid närmare kunskap om nazismen, skulle ha skytt dess brutalitet. Och att han vid sentida kontakt med Sverigedemokraterna skulle ha skytt deras inskränkthet.
Det fanns ändå, en gång, något som hette liberalism.
Karlfeldt skulle näppeligen ha motdemonstrerat mot något, inte med någon som helst front. Om han hade han levt idag skulle han stillsamt ha festivalat på Dramaten. Just på den plats som sannerligen var hans - parnassen.

Mer om Karlfeldt och mångfald finns i Dalademokraten

”Du höga orgelverk, jag är en man i din menighet
som samlar din mångfald så gott jag kan till enighet”
ur Vinterorgel

Betydelsen av idéburet arbete

I SvD:s ledare har Linder idag fått in ettpar riktiga poänger, en rolig och en viktig. Den roliga är att ”Den som envisas med att tala om Sverige som en sorts nordiskt DDR har dels helt fel i sak, dels kommer han snabbt att förlora förtroende i sin åhörarkrets.” Tacksam för de orden hoppas jag på ebb i absurditeterna, så att exempelvis Lars Ohly kan debattera inrikespolitik utan att någon kommer dragande med situationen i Nord-Korea, eller att vi kan ha synpunkter på Israels och USA:s krigföring utan att bli utmålade som antisemiter och talibanförespråkare. Lite respekt är alltid klädsamt, eller hur.

Nu till den viktiga poängen. Linder tar upp de borgerligas framgångar och sammanfattar: ”Förändringarna hade inte skett utan samhällskritik, konstruktivt policyarbete och aktiv opinionsbildning. Det var när borgerligheten bröt upp från sin undfallenhet och tystnad som saker började hända. Vill man att att det som har uppnåtts ska konsolideras och fördjupas, måste det idéburna arbetet fortsätta. Annars rör vi oss snart i fel riktning.” Ty även om man kan ifrågasätta graden av borgerlighetens undfallenhet genom tiderna har Linder naturligtvis rätt i att den som vill skapa en världsbild har långsiktigt arbete framför sig - och behöver ett-par tre tidningar och tevekanaler till sitt förfogande.
Detta var vad socialdemokratin aldrig insåg. De trodde att det räckte med bara att vinna. Opinion, ideologi och kultur lämnade de över åt andra. Och visserligen kan folket rösta lite puckat ibland, men en sak är klar: plånboksfrågorna är inte tillräckliga. Det idéburna arbetet måste fortsätta.
Det har borgarna förstått, liksom ordförande Mao förstod det. Resultaten är förskräckande, om än inte jämförbara.

Men här kommer Linder med en mening som jag tittat på i en kvart utan att begripa den, när han beklagar att ”alldeles för få har egna förmögenheter att tala om”.
Betyder det att fler borde vara rika, men inte alla förstås? Betyder det att de fett rika ska dela med sig åt de tämligt välbeställda? Eller menar han att pengar som staten plottrar bort på motorvägar och militärkonvojer skulle göra större glädje på ditt och mitt bankkonto? Och om det är för få som har egna förmögenheter, är det då för många som har andras? Sist undrar jag vad som är en förmögenhet att tala om - ska det stå i motsats till de rikedomar som en person med god uppfostran helst inte talar om?
Dethär fenomenet när vi förstår alla orden men inte vad de vill säga, borde ha ett namn. Kontext-insufficiens, kanske.

- - -
Min favoritmiljöpartist slår till igen. Läs här om sambandet mellan euro-land och den irländska krisen! Gemensamma regler - skrivna för de starkaste.

Mera hambo och capoeira åt folket!

I gårdagens nyheter berättade Sverigedemokraterna om sin kulturpolitik som är trångsynt på gränsen till pekoralism. Bevara hembygdsgårdarna, låt turisterna titta på utklädda vikingar och hugg din egen runsten!
Vi som älskar hembygdsgårdar och fäbodar har aldrig haft en tanke på att skötseln av dem och aktiviteterna där skulle gå ut över klezmer, magdans eller grekiska körer. Inte heller att utställningar och kurser på våra historiska muséer skulle drabba människor med ett annorlunda kulturintresse.

Sd sätter upp en av tänkt svenskhet som kriterium för att få vara med och dela på skattemedel, och väljer ut några exempel på kulturaktiviteter som ska kallas svenska. Det är både historielöst och kulturfattigt.

Glädjande nog har de inte mycket att hämta i hembygdsrörelsen eller inom folkmusikskrået. Folk som verkligen bryr sig om kultur vill inte använda den som slagträ mot andra. På fejsboken finn Folkmusiker mot främlingsfientlighet.
Leve Knätofsmanifestet!

- - -
Ser du Ung & bortskämd? Efter att ha hört snacket om första avsnittet såg jag fram emot någonting rysansvärt, del två var intetsägande. Först tjafsade de om vem som skulle städa, sen gjorde de sitt bästa på ett praktikjobb, så inte ens den mest skruvade dramaturgi kunde hetsa upp soppan/såpan. Därför är jag glad när min favoritmiljöpartist skriver om verkliga samhällsmotsättningar och fingerade generationsmotsättningar.

Sedelärande berättelse eller skräckpropaganda

Idag fanns en sedelärande berättelse i morgonbladet. Berättelsen om hur det går för det lokala näringslivet när internationella storbolag släpps lösa. Politik och poesi har tagit upp det tidigare, och Fotolasse redogör för hela historien om hur det gått för de förortscentrum som Boultbee tilläts köpa när borgarna i stadshuset spelade krypkasino med vår gemensamma egendom.

Fotolasse hänvisar också till Skytte, som har en kolumn skräckpropaganda om hur illa det skulle ha gått om de rödgröna vunnit valet, en text som i många stycken är pinsam. Men det allra tråkigaste är faktiskt att Skytte har fiskat upp ett förmodligen autentiskt exempel på hur makt går före ideologi hos, i detta fall, socialdemokraterna. Skytte redogör för ett teveinslag där journalisten frågade hur Sahlin kan säga att det var fel på den politik som hon bara några veckor tidigare gått till val på, och S’ tidigare kommunikationschef svarade: Därför att man förlorade valet.

Att den politik som vinner val på något vis skulle vara ”rätt” politik är en ohygglig slutsats som kan göra vem som helst till rikskansler.

Borgarna har vunnit valet i Stockholms stad flera gånger i sträck. Därför är det rätt att de styr staden. Men blott därför, är det inte rätt att de låter skinna folket i förorterna.

Legitimerad läxutdelare ett flumyrke

- Vet du vad kvart över heter på engelska, frågade den lilla flickan på pendeltåget.
- A quarter past, sa henne mor, och kom sen på: Men gud, du hade ju klockan i LÄXA!
- Jag vet, suckade flickan olyckligt.
Mor och dotter såg på varandra, ett utbyte av trötthet och bekymmer. En dålig dag hade bara börjat.
Vad var de så oroliga för? Att den lilla inte kan hålla reda på tiden när hon kommer till England? Inte alls. De var oroliga för LÄXAN. Fröken kan bli arg och flickan kanske inte blir godkänd i kärnämnena plikt, flit och gott minne.
Utbildningsmajoren skulle ha sugit i sig deras dystra blick som en frukostmazarin.
I senaste numret av Grundskoletidningen skriver Maja Keszei att vi måste granska läxorna. Deras tilltänka och verkliga betydelse för barnens studier, deras utformning och status, framför allt frågan om deras berättigande.

Läxan är som bekant inte valfri för eleven. Den skrivs till och med in i åtgärdsprogram för barn som redan fått svårigheter (exempelvis med läxorna). Många familjer säger att läxor stressar sönder deras privatliv och ökar konflikterna hemma. Men somliga kan lösa problemet genom att köpa läxhjälp med statligt rut-avdrag. Trots att det är lag på att skolan ska vara kostnadsfri för alla kan man betala för privat hjälp med den obligatoriska undervisningen.

Barn som går i grundskola är inte skyldiga att arbeta mer än högst åtta timmar per dag och inte över helger eller skollov (nya Skollagen 7 kap 17§). Sex timmar borde sannerligen räcka, men inte ens åtta timmar räcker till när pedagogerna tar sig rätten att förlänga arbetsdagen genom att ge hemuppgifter.
Uppgifter, måste vi då understryka, vars värde ingenstans finns belagt i forskningen. Ingen vetenskapare har fastslagit att läxor är den bästa lärometoden. Ingen teoribildning finns om hur läxor ska ges, och när och av vilken typ.
Läxor är en stående ingrediens i barns utbildning. Men inte för att de är erkänt överlägsna. Läxor finns därför att de är oupplösligt infattade i vår schablonbild av vad skola ska vara.

Lite mer vetenskaplighet och lite mindre det-säger-alla-flum skulle både barn och personal i den svenska skolan vinna på. Istället slänger borgarna ur sig förslag som går ut på att det ska höras mycket!
Lärarlegitimation är ett förslag som såg ut som bara en i raden majorens muskelspänningar i skolans mest avlägsna korridorer. Därför är denna debattartikel en stark ögonöppnare: Det håller inte att jämföra läraryrket med läkaryrket. Förutsättningarna är för olika, pedagogik är inte medicin. De nya lärarna kommer att få hanka sig fram på vikariat tills de finner en lämplig introduktionstjänst som kan legitimera dem. Detta höjer på intet vis yrkets status.

Genustrams

Socialdemokraterna är kända för sin extremt starka lojalitet och uppbackning av ledare. Hur kunde de vara så kallsinniga gentemot Sahlin? Jo, jämfört med tidigare ledare har hon en egenskap som är oerhört provocerande: hon är kvinna.
Då är det tunt med uppslutningen.
Palme var arrogant, Carlsson tråkig och Persson dryg. Men de hade alla sina fanklubbar, sina ”pojkar” som sopade upp resterna.

En kvinna som utmanar män måste, i likhet med Thatcher, förklä sig till pansarvagn för att männen omkring ska härda ut. Några exempel på kvinnor som möter samma typ av motstånd som Sahlin finns i tidningen NSD. (Ja, det låter som en naziförkortning, men det är det inte. Tack till Ulla Andersson för uppslaget!)

Ohly tar upp ämnet, liksom Jöran Fagerlund, vars saftiga slutkläm lyder:
”Det ansvarsfulla för den socialdemokratiska ledningen hade varit att sluta upp bakom Mona Sahlin och säga: ’Vi sumpade valet fett och därför skall vi ta ansvar för att en rejäl valanalys görs...’”

Genustrams, säger antifeministbloggarna. Det kan man ju kalla det, fastän tvärtom. Tråkigt nog lever vi i ett samhälle som är besjälat av ett genustrams som inte ger oss lika möjligheter.

Tack och adjö, Sahlin

Inte för att jag är någon varm beundrare av Sahlin. Men beskedet om hennes avgång är ändå ett sorgligt bevis på hur en person kan pressas att ge upp. Det är bara någon vecka sedan Politik och poesi kritiserade Sahlin när hon tillkännagav sin politiska inriktning, den som skulle bli till innehåll efter hennes aviserade linjetal i december. Nu aviserar hon istället sin avgång i mars. Vad har utspelats bakom kulisserna?

Socialdemokratins sammanbrott är inte Sahlins fel, inte valförlusten heller. Partiet kom aldrig över traumat att inte längre ha egen majoritet, och de föreföll ha behållit en irrationell tro på att dessa goda tider skulle komma tillbaka om man bara inte gjorde någonting mer än att vara socialdemokrat.
Vidare är partiet så stort och så utomordentligt genomsnittligt att de antingen de vill det eller ej spelar upp den nuvarande svenska politiska tveksamheten i megaformat.
Sahlins avgång är, förutom segern för ett systematiskt motarbetande, ytterligare en förstärkning av den dramaturgi som säger att politiken består av sina ansikten.

När du och jag kan rösta om Sahlins efterträdare på Aftonbladets förstasida är vi nere på nivån för sällskapsspel. Det vore betydligt mer intressant att veta hur partiet har tänkt.
Vem är mirakelpersonen som ska rädda landet? Har det att göra med politik, med mediadramaturgi eller med magiskt tänkande?

När Sahlins kolleger ska uttala sig ser jag, vid sidan av Mp:s Eriksson, just nu bara Jan Björklund och Jimmie Åkesson. Är detta kolleger behöver hon inga fiender.

Jonas Wikström bloggar bra om eftervalsprocessen: "Att det är rätt att vara ödmjuk efter ett valnederlag betyder inte att det är rätt att ägna sig åt oupphörlig självprygel"

Att vara övertygad är inte detsamma som att ha rätt

Det är med viss fascination jag läser blogg och debatt för Vänsterpartiets framtidskommission. Det är imponerande med så många människor som vet precis vad som bör göras, åt partiet och politiken och för framtiden. Själv vet jag då inte alls.

De som har allting klart för sig kan mycket väl ha rätt. Men inte alla samtidigt. Vilket påminner mig om hur det var att sitta i programkommission med Johan Lönnroth. Vid andra mötet kom han med ett nytt partiprogram på några A4-sidor; han kunde skriva programmet själv. Givetvis kunde han det, det kunde vi allihop. Fyra sidor så-ska-det-vara är inte så svårt, men den uppgift vi fått oss ålagd var att mejsla ut programmet i en grupp, med lyhördhet för resten av partiet.
Samma svåra uppgift är vad Framtidskommissionen ska ta itu med. Jag önskar dem många givande diskussioner, fria från tvärsäkerhet.

I senaste Flamman skriver Etzler klokt att lösningarna aldrig är enkla och att vårt parti idag inte har råd att tänka antingen-eller. Det är när vi är som svagast som vi måste göra mycket samtidigt.

”- en färsk analys av hur det ekonomiska systemet ser ut
- en sociologisk och politisk bild av det nya samhällskontrakt som Reinfeldt vunnit sina val på
- dörrknackning och enkäter för att lyssna på folk
- en tydlig argumentation inåt och utåt kring vad vänstern vill göra med Sverige
- ihållande arbete med ett fåtal profilfrågor
- bästa tänkbara valstrategier och skickliga företrädare”
Kanske blev Etzler lite trött i slutet. Hårt arbete har aldrig lönat sig, och vilka strategier och företrädare som är bäst vet vi inte innan de är prövade. Men bortsett från det har han rätt.

I denna debatt har jag skrivit att vi inte ens kan vara säkra på att det är Vänsterpartiet som kommer att göra det som ska göras. Vi är reducerade till noll betydelse och kanske inte kommer att spela någon roll när morgondagens människor börjar organisera sig igen.
Jag hade väntat mig mothugg, men märkte inga reaktioner alls. Därför väljer jag att betrakta det som något av ett gott motargument när Etzler skriver:
”Det är möjligt att Vänsterpartiet någon gång i historien kunde nöja sig med att ha fem procent av väljarkåren. Men det är en sak att vara ett femprocentsparti, till vänster om en stabil socialdemokrati som har 47 procent som varit fallet tidigare, en annan att vara det i en period när S knappt når 30 procent.”
Detta låter onekligen alldeles riktigt. Så då är det bara allting annat kvar...

- - -
Leve republiken! Och just i år, Ohly samt Sydsvenskans ledarredaktion!

Borgarna + borgarna

Borgarna + Bonniers = sant, konstaterar Aftonbladet i en kulturartikel som borde ha tryckts före valet, inte efter. Inom vänstern anklagas vi ibland – eller anklagar oss själva – för att skylla på media. Som om det bara vore att konsulta en mediahanterare och så är saken oskar. Inom vänstern har somliga av oss också påtalat att borgerlig hegemoni är ett faktum, inte en dålig ursäkt. Nu har Aftonbladet upptäckt denna icke-nyhet.
Det enda nya är den oanade fräckhet med vilken en kapitalist idag kan köpa ett medium och kringgå lagen i utbyte mot lojalitet.

För övrigt orkar jag inte höra ett muspip till om vem som ska vara partiledare för Socialdemokraterna. Låt dem som det angår avgöra den saken! När en klok s-kvinna säger att visst finns det andra som kan leda partiet, då slås det i tidningen upp som en stor nyhet. Fastän det klokaste kvinnan har att säga är: ”Innan man väljer partiledare måste man bestämma vilken inriktning partiet ska ha”.
Den politiska inriktningen har jag mycket starka åsikter om, till skillnad från ledarfrågan. Men också den ska avgöras av dem det angår.

Föreningsvana är ett gott arv från folkrörelsen. Behåll den!

Linderborg fortsätter kampen mot Bonniers. Bra. Men sent.

Gemensam välfärd eller julklappspolitik

Vi kommer att få ännu ett borgerligt parti, om jag förstått saken rätt. Sahlin är beredd att ompröva just den del av politiken som varit socialdemokratisk - reformerna för rättvisa och solidaritet. Hon vill inte se skatter som ett medel för omfördelning (vad vill hon se dem som; konfiskation?) och anser att valrörelsen fokuserade för mycket på de fattiga. Ingen talade om dem som har ett jobb, en hygglig lön och kanske bor i hus, menar hon.

Men för det första börjar de fattiga bli väldigt vanliga. För det andra är det en stor del av de fattiga som har ett jobb, fastän lågbetalt och tillfälligt. För det tredje är yttrandet ett ångande exempel på socialdemokratisk fixarmentalitet: Alla ska ha något att se fram emot i partiets stora julklappssäck!

Generell välfärd är inte riktad till de allra fattigaste. Den innefattar även de rika, det är därför den kallas generell. Men den är ingen present som ministrarna snickrat till i sin tomteverkstad, den är något medborgarna samlar till. Efter förmåga.
Efter borgarnas privatiseringstsunami är detta lätt att glömma bort. Nu ska varje liten familj få bocka av sin önskelista: en piska åt de fattiga, en morot åt de rika och kanske ett litet bidrag i vardagen för verklighetens folk!
Tvi fan.

För övrigt är media totalförvirrade ifråga om begreppen avgå, ställa sin plats till förfogande och i rubriken till och med utrensning. Avgår gör man när man tömmer kontoret och går hem. Ställer sin plats till förfogande gör man på lite sikt, så att valberedningen hinner arbeta. I ett demokratiskt parti står platsen alltid till förfogande i det att ”alla platser ska betraktas som obesatta” inför ett val (Vänsterpartiets stadgar). Att välja ny partistyrelse är ingenting dramatiskt, men om partiledaren är den som väljer är det onekligen uppseendeväckande.
Lika uppseendeväckande odemokratiskt som att Sahlin annonserar att hon via ett stort tal ska ändra den politiska inriktningen. Något som borgerliga media applåderar!

Alltid rött, alltid rätt filosoferar i samma fråga.

- - -
Igår hade Hanne Kjöller en utmärkt krönika om torskturisterna. Sluta rota i prostituerade kvinnors psyke och ta reda på vad männen är ute efter! kan den sammanfattas. Rubriken ”plantageägare på turné” sätter också in texten i sitt koloniala sammanhang.

Helst hela tiden

Helst skulle jag vara författare hela tiden.
Nu är det tvärtom är ett dubbeljobb.
Visst är det lärorikt att vara med i hela proceduren med omslag, utskick, reklam och så vidare, men minst lika roligt vore att låta förlaget göra jobbet och ändå betala mig, istället för tvärtom.

I poesitävlingar är det publiken som avgör. När det gäller böcker avgör lektörer, redaktörer, litteratörer. Skillnaden för den som skriver är inte så rasande stor.
Man får lära sig vad det kostar, helt enkelt. Som med så mycket annat i livet.

Hela tiden är min fjärde bok (se inlägg nedan) och säljs här!

På estraden lever poeten

Dör poeten av att tävla? Det tror författaren Anisur Rahman i Upsala nya tidning. Men det kan inte ha varit poesislammen som gjorde att Sveriges estradpoeter nyligen måste ta avsked av mästaren Erkki Lappalainen. Vet Rahman ens att en stor poet tillika slamarrangör har lämnat oss?
Kanske inte, för han verkar inte särskilt väl insatt i diskussionerna kring poesislam. Samma kritik som hans har hörts och bemötts under alla år som poesitävlingar utspelats i Sverige.
Det berättigade i kritiken är att vi alltid bör ifrågasätta varför allt ska gå ut på konkurrens och tävlan. Men när vi nu lever i ett samhälle där det tävlas i allt, då ska ”allt” också innefatta poesin. Estradgenren som helhet har varit ett sätt att popularisera och församhälleliga den, göra den gemensam.

När jag var liten*... usch ja, då för tiden var den som skrev en suspekt introvert nörd. Den som talade om att hen skrev betraktades med deltagande, och den som blev utvald att läsa sitt lilla opus högt inför klassen kunde känna sig utskämd för evigt. Men den som skriver idag har muntliga och digitala mötesplatser för att odla sitt intresse, sin talang, sin eventuella konst i vardande. Detta är, om något, poetens smala väg till överlevnad även om hen inte har förmånen att figurera i tryck. (Tryck som ger betalning, dessutom!)

Det Rahman har hängt upp sig på är att stå-upp-komik ofta har framgång i slamsammanhang. Det hängde jag upp mig på för drygt tio år sedan, för det var då humorn var som starkast. Mycket har hänt sedan dess, ty en muntlig genre förändras snabbt. Ett tag var det att väsa i miken som gick bäst, sen var det ståupp, ett tag skulle man wejla som en galning, förra hösten var det inne att rimma – just idag vet jag inte hur poesibörsen står, det är publiken som avgör. Det är publiken som avgör.
På hur stort allvar vi tar publiken, anstår poeten själv att svara på.

Rahman är skrivandet hängiven och menar att slam är scenkonst som ska hållas skilt från skapandet på papper eller i dator. Det är just den motsatsställningen som är så tokig. Alla poeter jag känner skriver med hängivelse, samtidigt som vi gillar att stå på scenen. Sedan backar Rahman något i det han tillägger att visst ska en poet läsa upp sina verk. Så vad är han så starkt emot, själva tävlingsmomentet?
Om så, behöver man inte delta. Jag tävlar inte – dock inte av princip, utan därför att jag aldrig vinner. Det är publiken som avgör, som sagt.
Meningen med att tävla är att vinna. Meningen med estradpoesi är att bli hörd, få respons, beröra. Meningen med en författaruppläsning är att presentera ett författarskap. Meningen med poesin är - poesi, och att framträda inför publik är också ett sätt att skapa eller redigera den. Håller texten, hur uppfattas den? Vilken version håller på en boksida, vilken version håller framför tvåhundra åhörare, vilken version håller framför fem biblioteksbesökare? Hur förändras texten om jag talar utantill eller från bladet, om det är begravning eller Första Maj?
Mötet är medskapande. Publiken avgör om de gillar det, men bara poeten avgör när det är dags att lägga till eller sätta punkt.

”Poesi behöver ingen tävling” skriver Rahman. Nej, verkligen inte. Men han kan inte gärna invända mot att några poeter behöver tävla och får uppskattning den vägen.

*När jag var liten är titeln på en antologi av Johan Nordgren, Jasim Mohamed och ännu en poet

Hela tiden

Nu är den här.

Nu i allhelgonatid 2010 är den färdig: Hela tiden.
Detta är min fjärde bok, dess tema är tiden.

En Parad från 1970-talet och

Den återvunna tiden, en dialog om att skiljas.

Se mer på http://www.helenaduroj.n.nu/bocker

Köp boken här!

Människor är inte olönsamma

Hela landet ska leva - det är en önskvärd utveckling, men den går inte att önska fram. SvD har i ettpar artiklar uppmärksammat avfolkningen och utarmningen av landsbygden, som ökar igen. Idag låter de den nye landsbygdsministern ge ett mer positivt budskap, att den nedåtgående trenden genom lokalt småföretagande håller på att vända.

Avfolkning och utarmning måste ses som en cirkelprocess. När man inte kan försörja sig i bygden, flyttar man. När människor flyttar, blir möjligheterna till försörjning än färre. Ett exempel på det är skolnedläggelser. En skola med för få barn måste stänga. Men när skolan stängt flyttar de kvarvarande barnfamiljerna. En liten skola som är dyr i drift kan alltså på lite längre sikt visa sig vara av stor betydelse för att en liten ort ska överleva.

Att sitta med obefolkad glesbygd är inget klipp för en kommun. Det är inte alls säkert att skattebetalarna flyttar in till tätorten - måste de ändå flytta kan det lika gärna bli till storstan. Tätortens butiker, administration och service förlorar på det viset underlag. Men fortfarande måste vägnätet underhållas, liksom vatten och avlopp för de fåtaliga kvarvarande pensionärerna samt eventuella sommargäster.
Det är inte så olönsamt med människor som budgetarna kan få oss att tro.

Men håller trenden verkligen på att vända? Hur vet landsbygdsministern det? Jo: ”Jag ser ju detta när jag åker runt i landet.”
Ett löjeväckande amatöriskt påstående. Inga tecken syns på minskad avfolkning, men ministern han vet vad han sett. Och det är inte svårt att mitt i rostsverige se goda exempel. Lokal matvaruproduktion, turism och äventyr, små loppisar och stora konferensanläggningar.
Det djupt illavarslande är att trenden trots detta inte har vänt!

Människor på landsbygden har en beundransvärd förmåga att tillvarata varje möjlighet och leva på låneknep och av varandra för att få det att gå runt. Men det räcker inte. Fabrikerna har för länge sedan slagit igen. Nu flyttar de större företagen till andra delar av världen. Då räddas inte Sunnanäng av några bikupor.

Orsaken till den bistra utvecklingen ser ministern i en ”70-årig sossefieringsperiod”. Det stämmer att Socialdemokraterna under sin regeringstid starkt bidrog till centraliseringen av kapital och rationaliseringen av produktionen. Det vill säga, de bidrog starkt till att stärka de stora företagen på bekostnad av de små, och anpassa landet till centralismen inom den europeiska unionen.
Med landsbygdsministerns naivitet och förenklade skällsord ser det inte ut som om någon långsiktig politik för hela landets utveckling är att vänta.

Fuskarna finns minsann

Försäkringskassan jagar fuskare. Drygt fem miljarder kronor om året gissar man kan vara bortfuskade pengar, inom hela socialförsäkringssystemet. Men hittills har man inte hittat fusk för mer pengar än vad det kostar att driva själva enheten som gör efterforskningarna.

Skatteverket jagar inte fuskare. Varje år är det 133 miljarder kronor som inte når statskassan. Men verket talar om att folk lätt gör fel, och regeringen har inte begärt några efterforskningar, inte heller aviserat några förnyelser av skattesystemet för att komma åt fuskarna.

Läs mer i Dagens Arbete!
Där finns också en faktaruta om uppgifterna ovan, samt en länk till den forskare som avslöjat att det kopplingen av höga sjuktal till fusk och slapp attityd är en ren myt.

133-5 = 128 miljarder kronor. Så mycket kostar oss borgarnas totala arrogans.

- - -
Det är allvarligare med grova skämt i en serie, än med seriöst syftande konstverk. Så kulturfientligt i alla bemärkelser kan man tolka svaret på frågan varför det var lika viktigt att inte publicera hån av judar som att få publicera hån av muslimer.
Komplicerat? Ja, det blir det alltid när någon försöker reda ut varför det ska göras skillnad på folk och folk.

Långt ifrån Sorgenfri

Hörde ett radioinslag från Malmö där folk tillfrågades om de är rädda nu när det går en seriemördare lös. Nä, sa de, det är som vanligt.
Nog för att Malmö är en tuff stad, men riktigt så långt trodde jag inte det hade gått.
Jag är rädd, fastän jag är svensk och långt ifrån Fosie Hyllie Oxie, Kirseberg och Augustenborg och allt vad stadsdelarna heter. I synnerhet mycket långt ifrån Sorgenfri...
Jag fruktar inte att bli skjuten, utan är rädd för vårt samhälle och det som sker i det, i synnerhet det som åsamkats det.

Mustafa Can skriver klokt om det som skrämmer mest – skrapet på civilsationens fernissa, den långsamma tillvänjningen till föraktet när människor mister måttstocken för moraliska värden.
Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk är visserligen snudd på outärdligt pladdrigt skriven, men skildrar i sina bästa stycken denna gradvisa brutalisering. Den danska islamofobin har förändrat först den offentliga debatten, sedan lagstiftningen, sedan vardagen. ”Planterat, skavt, ristat” med Cans liknelse.

Det är ingen som tror att miljontals tyskar röstade på A. Hitler därför att han ville svälta ut och gasa ihjäl miljontals judar, romer, homosexuella, förståndshandikappade, kommunister och Jehovas vittnen. Kanske visste han det inte ens själv. Ändå var det folkmord som blev resultatet – den lösning som framstod som slutgiltig när hatet legaliserats och våldet gradvis accepterats.

Vi vet inte ens om morden i Malmö faller under rubriceringen hatbrott. Men att så många av oss så snabbt drog den slutsatsen säger också någonting om att samhället har brutaliserats i en viss, alldeles bestämd riktning.

Folk eller folket

När nationalister och rasister kommenterar Politik och poesi använder de ofta uttrycket mitt folk, vårt folk. Senast gick det ut på att vi ska värna vårt eget folk först.
Folket är ett uttryck jag ofta använder själv, så då borde jag vara väl bekant med fenomenet folk. Men begreppen tycks inte stå för detsamma.

Folket är medborgare. I värsta fall, en mobb. I normalfallet, väljarna eller en disparat massa av någorlunda kompetenta vuxna. I sällsynta fall en organiserad grupp vars helhet är större än summan av delarna.
Folk är de som man har runtomkring. Dem som man trängs med, de som står på fel sida i rulltrappan och gapar i telefon på allmän plats. Folk läser kvällstidningar istället för politiska bloggar och har generellt sett fel. Envar är värd respekt som människa. Men folk?

Mitt folk, vårt folk – med detta verkar kommentatorerna mena ”vi svenskar”. Redan indelningen är penibel eftersom den kan avse alla svenska medborgare eller alla födda på svensk mark eller alla födda av föräldrar som talar svenska. Men att i tanke, känsla och handling betrakta alla dessa svenskar som ”mitt folk”, det går bara inte.

De mina är få eller många; olika grupper i olika sammanhang. Inget av sammanhangen utgår från gruppen svenskar, eftersom den är intetsägande. Det är familje- eller arbetsgemenskap som skapar en grupp, eller vänskap. Eller gemensamma erfarenheter och behov.

Ett gemensamt språk gör det lättare att samtala och förstå. Även om jag tvivlar på det när jag läser några av kommentarerna. Men ett gemensamt språk gör inte alltid att vi har något att samtala om. Ett liv på landsbygden eller i staden kan vara en hög barriär mellan människor av samma nationalitet som lätt anpassar sig till lands- respektive stadsbor i helt andra delar av världen.

Nationalisterna har alltså rätt när de säger att en viss grad av likhet är en grund för gemenskap. Men de har fel när de tror att likheten bestäms av födelseorten, och de har generalfel när de upphöjer denna mänskliga böjelse till norm; ett så-ska-det-vara.
Tvärtom. Precis som vi måste bearbeta vår medfödda egoism och våra aggressiva impulser, måste vi bearbeta vår förenklande lust till likhet.
Det är vad FN:s deklaration om mänskliga rättigheter går ut på: Eftersom vi helst sätter vår egen familj i första rummet, behöver vi ständigt påminnas om att envar är värd respekt som människa.

Även om hen pratar i telefon på fel plats eller bär kippa.

Vill du se en betydligt elakare skrivning om vårt folk, kolla wiki

Sandemose och Alice i Underlandet

Visst lät det som ett skämt? Fyra moderater som lyckats bli invalda i riksdagen ägnar sin tid där åt en motion om förbud mot Jantelagen.

Sandemoses obehagliga beskrivning av en inskränkt och steril miljö har idag blivit en stereotyp som folk slänger ur sig hur som helst. Så fort du får kritik kan du alltid skrika att du hatar jante och alla förstår att du anser dig orättvist behandlad. Men Jantelagen som Sandemose formulerade är något mycket värre då den syftar till systematisk utfrysning. Detta är något som är förbjudet redan idag, i den mån vi visar att mobbning och trakasserier är oacceptabelt.

Men de här moderattomtarna gapar efter mycket mer. De gör utfall mot brukssamhällen och bruksmentalitet och jämställer dem med totalitärt styre - utan att i någondera fallet lyckas se den verkliga faran i sådana samhällen. ”Bruksledningen hade alltså inflytande över de anställdas hela livssituation. Detta kunde leda till förväntningar på förmåner och en allmän passivitet från medarbetarnas sida” skriver moderaterna, och jag önskar verkligen att dethär vore ett skämt.
De talar om makten att hålla en människa i totalt beroende och saknar all insikt i att denna djupt ovärdiga livsform satt i kapitalets själva hjärta.

Kapitalet av idag går in för att disciplinera och indoktrinera individerna. Är vi passiva och inlärt hjälplösa så som de påstår, då ska staten lagstifta mot vårt beteende och skola oss i Gnosjöanda. De fyra moderaterna skriver:
”Det negativa innehållet i jantelagen ska med stöd i diskrimineringslagen uttryckligen kunna motverkas så att människor inte i ord eller handling av annan människa styrs bort från att försöka förverkliga sina önskemål och drömmar när dessa har en för individen och samhället positiv utvecklingsinriktning.”

Plötsligt hör jag drottningen i Alice i Underlandet.
Världen är komplett vansinnig och kärringen skriker ”huvudet av!” för minsta lilla.
När du inte anställer Pelle eller beviljar banklån till Pella, då kan de inte förverkliga sina drömmar.
Huvudet av!

Mer om tomtarna på Alliansfritt Sverige

I borgarnas Sverige är alla lika - tråkiga

Förut var det som en mosaik här... vi hade så roligt...
Detta var vad en rinkebybo och handlare sa om stadsdelens avveckling. Utan arbetsplatser i stadsdelen blir det ingen handel, ingen cirkulation på pengar, tomma lokaler, slitna miljöer. En tristess skapad av känslan av övergivenhet.

Vad säger borgarna då, de som värnar om företagsamheten? De strutsar bort alltihop.
Rinkeby är inte deras typ av stadsdel. Butikerna är inte deras typ av företag. Inga oljemiljarder, utan småhandlare som säljer småkrafs. Ingen silikondal som i Kista, därför underordnades Rinkeby sin grannförort.

Från 15 000 invånare som var en mosaik som hade roligt är man nu 45000, med beslutsfattare på andra sidan fältet. Affärer likaså. Ty internationella storbolaget Boultbee höjer hyrorna i Rinkebys galleria, så att kaféer, muslimskt mode, små teknikfirmor och glassiga möbelaffärer ska ge upp och slå igen. Låt folk ta bussen till Kista och handla i normala svenska kedjebutiker, sådana som bär sig.
De ska minsann inte tro att de kan skapa något själva. Här är det marknaden som bestämmer!

- - -
Så diskuterade vi under en konferens mot fattigdom och segregation som hölls just i Rinkeby förnämliga Folkets hus. Från scenen hördes också några av Rinkebys kritiker anmärka på frånvaron av kvinnor i det offentliga rummet.
Klungor av karlar står på varsin sida av torget, röker och pratar politik. Kvinnor drar sig för att ta plats.
Detta är ett problem.

Konferensen var, utan att veta det, en del av problemet. På scenen avlöste gubbarna varandra. Olika perspektiv skulle presenteras - samtliga manliga. Äldre män stod för erfarenheten, yngre män för de nya idéerna. Vi var åtminstone hälften kvinnor i publiken som fick känna oss lite viktiga över att vara inbjudna lyssnare till herrarnas presentationer. När en kvinna hade ordet fram på eftermiddagen var hon ung och söt och läste från papperet. Könsmaktordningen var massiv, svensk, osynlig.

- - -
Strax innan jag går ska tankesmedjorna Timbro och Arena diskutera välfärdens finansiering, som jag trodde. Istället visar de hur en tvärpolitisk grupp har resonerat om saken. "Från höger till vänster" beskriver de gruppen, men vänstern var inte med. Vilket märks på enigheten kring sådant som att offentliga sektorns problem är att man inte får köpa sig tilläggstjänster, och att du och jag måste ta i och jobba både mer och längre. Adjöss, pension! Den är för styrelseproffs.
Dylik borgerlig smet tycker Timbro och Arena blir "mycket mer spännande" än att diskutera motstridiga intressen.

Inte mycket mosaik alltså. Och inte det minsta roligt.

Det tar nog ett tag att komma igen

Löpsedeln ägnar sig åt mobbningshobbyn att håna olyckan, strö salt i sår och sparka på den som ligger.
Ifall någon förbipasserande skulle ha missat vilka totala nollor vi är, alltså.

Som sagt, valrörelsen har redan börjat.

Får du godkänt?

Den nya läroplanen skiljer sig till sin övergripande anda inte nämnvärt från Lpo-94. Det är med glädje jag noterar att det starka kravet på demokrati finns med, liksom de fyra kunskapsformerna: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.

Kursplanerna består av syfte och centralt innehåll. Kunskapskraven för år 3, 6 och 9 kommer senare. Det centrala innehållet är bindande - men det ska inte ses som en checklista - och barnen får fortfarande delta i planeringen. Det kan ju bli bra. Kanske. I den bästa av världar där alla pedagoger ser sitt eget älsklingsämne i ett större sammanhang. I den bästa av skolor där pedagogen inte avbryter engagerade diskussioner för att hinna med kursen.

De förslag till kunskapskrav som varit ute på remiss var förskräckande. Tolvåringar förväntades musicera på olika instrumet, skapa digitala collage, skriva ledigt i olika genrer och reflektera över religionens roll i samhället. Kravlistan är som sagt inte färdigberedd, men de förslag jag funnit på regeringens hemsida kan fortfarande slå en normalkompetent vuxen med häpnad.

- För att få godkänt i bild i år 9 ska du kunna beskriva vilka uttrycksmedel och utföranden bildskaparen använt i bilder du ser. Du ska framställa egna bilder i olika tekniker och visa att du behärskar olika material och kan såväl komponera bilden som gestalta rumslighet. Du ska kunna kommunicera i bild och tolka bilder i media, samt beskriva några riktningar i konsthistoria, samhällskonst och populärkultur.

- För att få godkänt i historia ska du kunna beskriva karaktäristiska drag för olika tidsepoker och hur människor då tänkte och agerade. Du kan ge exempel på historiska förändringar som är viktiga för att förstå nutiden, du ser samband mellan historiska företeelser och skeenden och kan beskriva nutida händelser utifrån dina historiska kunskaper. Slutligen kan du använda olika källor och avgöra om de är tillförlitliga.

Hur skulle jag kunna veta hur de tänkte i Bellmans Stockholm? Jag vet verkligen inte vad folk tänker i Stockholm idag ens. Hur kan jag avgöra om källan är tillförlig om det står att Torulf dräpte Stein i österled? Gestalta rumslighet vet jag nog inte ens vad det betyder, och hur Rauschenberg utförde sin get är jag inte heller säker på, mer än att ett bildäck är med.

Jag känner mig ungefär som dendär geten när jag läser kravlistorna. Godkänd lär jag inte bli. Undrar hur det går för Björklund?

Censurmyten

Än en gång har Politik och poesi fått den mystiska beskyllningen att ”tysta och censurera” debatten om migration. Det som är ett av bloggens allra vanligaste teman! Saknas på Politik och poesi är småprat om livsstilar och frukostvanor. Dessa väsentliga ämnen för tusentals bloggare formligen tigs ihjäl här. Liksom livsstilsbloggarna ignorerar väsentliga samhällsfrågor.

Vad Politik och poesi däremot har skrivit är att det är en myt att migrations- och integrationsfrågor skulle vara nedtystade. Att tjata om censur så fort någon inte håller med är ett sätt att tigga sympati, som dessvärre visat sig lyckosamt.

I Danmark trodde man att vardagsrasismen skulle avklinga om politikerna tog över Pia Kjaersgårds problemställning. Resultatet var det motsatta - skärpt tonläge från höger till vänster, starkt begränsad inflyttning och krav på yrkesförbud för kvinnor i sjal.

Idag säger Tamas i DN att så som Lasermannen fick moraliskt stöd av att se ett rasistiskt partis genombrott i riksdagen, så kan samhällsklimatet hårdna än en gång, och så kan en ensam vettvilling känna sig uppbackad. I samma tidnings pappersupplaga skriver Arnstad om den nazityska propagandafilmen Jud Süss och hur vi påverkas av ”bakgrundsbruset”, det ständigt pågående mumlet av röster, det vi också kan kalla tidsandan. Arnstad avslutar med frågan:
”Hur kan vi tolka dagens Muhammedteckningar, rondellhundar och ’burkadebatt’? - - Håller vi på att skapa ett nutida bakgrundsbrus angående muslimen? Vad har vi att lära av Goebbels och hans propaganda?”

Låt oss lära en sak: Hitler och Goebbels uppfann inte antisemitismen, utan gav fritt utlopp åt ett befintligt judehat. Och de påstod aldrig att det var för att lätta befolkningens känslor, så att hatet skulle avklinga.

Mycket obehagligt

När Tysklands Angela Merkel skärper tonen mot utomeuropeiska immigranter får hon stöd av svenska ledarskribenter och politiker. Det är som skulle vi alla den vägen vandra... dessa tunga dagar när politik och samhälle verkar fastnaglade på rullbandet utför.

Allt fler politiker som tidigare varit anständiga kommer att låta sig påverkas, att sugas in i det ständiga bruset. Det som börjar med den nedlåtande välviljan i lyssna-på-vanligt-folk och ta-in-deras-rädsla slutar med ett övertagande av rasisternas problem.

Det är klart att folk är rädda! Men värre synd om dem är det inte än att de kan ta reda på vem som skräms, om de bara vill!
Den som per automatik lägger skulden hos folk från andra länder har faktiskt gjort ett val, medvetet eller omedvetet.

Vi kan inte vänta på hjälp från ministrar eller opinionsinstitut. Vår överhet noterar tacksamt att folk äntligen har blivit tillräckligt rädda för att foga sig, och kommer inte att göra något åt att någon annan utpekas som Svarta Madam.

Nu har en tysk opinionsundersökningen visat att 55 procent av tyskarna tycker att araber är obehagliga.
Vem ska ställas till ansvar för att sådana undersökningar görs och sådana frågor formuleras? Vem ska ställas till ansvar för att tillfrågade tyskar (av vilken härkomst?) besvarar frågan som om den vore rimlig?

Hur kort är minnet - i Tyskland, i Sverige?
Rullbandet går utför.
Här har också Magnusson har reagerat på stämningarna.