Det tar sig! Tre poesiaktioner i Stockholm samma kväll, och i snöstorm dessutom. Finpoesin höll till inne i värmen på Dramaten, i arrangemang av tidskriften 10-tal. De stred för mångfalden, tyvärr under en så görlöjlig paroll som ”Håll för öronen, Jimmie Åkesson”. Delvis på grund av parollen höll Sverigedemokratisk ungdom ett protestmöte utanför, med uppläsning av vad de tycker är klassisk svensk poesi. Lite vid sidan av pågick ett protestmöte med Poetisk front, som var emot båda de tidigare nämnda! Heja!
”Det är både synd och skam att höja omvärldens kulturer och nedvärdera den egna” hävdar Sd-ungdomarna. Visst, det är därför man så sällan hör någon göra det. Utom möjligen de rasister som tycker att det duger som starkt argument när de säger att det är bara i dumma Sverige som flyktingar får introduktionsersättning , annat är det minsann i Saudiarabien...
Den sverigedemokratiska ungdomen hade för sitt möte valt ut vad de håller för nationalromantiska skalder, där ibland Eddan som är isländsk och Bellman som verkade långt före den (inte helt lyckade) litterära strömning som kallas nationalromantik. Dan Andersson lär de ska ha deklamerat, han som var vildmarksromantiker och andlig visionär, aldrig nationalromaniker. Inom den nationalromantiska diktningen var Tegnér, Geijer, Snoilsky och Heidenstam de främsta, och endast den sistnämnde producerade rader som är läsbara än idag. Att också ärkerepublikanen Moberg lästes på ett möte som avslutades med Kungssången må väl ses som ett utslag av senkommen mångfaldsvurm.
När jag läser nationalistsajten Politiskt inkorrekt ser jag kommentaren: ”om Karlfeldt levat hade han varit sverigedemokrat”.
Tro det!
Seriösa litteraturkritiker har ofta hävdat att Karlfeldt i det närmaste var nazist.
Tänk att inte ens nationalisterna själva kan hålla dessa åsiktsriktningar isär.
Vad, o vad, skulle då den hypotetiske 146-årige författaren ha varit?
Karlfeldt, den kanske störste diktaren på svenska, dog år 1931, så nazist hann han aldrig bli. Dock var han inbäddad i det nationalromantiska förra sekelskiftets normaleuropeiska rasism. De personliga idiosynkrasierna hos Karlfeldt riktas mot det storvulet karlaktiga, ett ideal som för honom framstår som urtypiskt nordiskt och som får göra tjänst som ursäkt för hans privata patriarkala livsform. I hans tal ”Till det unga Dalarne och det unga Sverige” (ungdomsmöte på Bispbergs klack -05) finns en del passager att hicka till av, det går säkert att finna flera.
Särdeles politiskt intresserad var Karlfeldt aldrig, utom i litterära spörsmål. Denna politiska vaghet kan i sig innebära en risk att hamna fel, men när Karlfeldt väl tog ställning var han i första hand intellektuell och liberal. Den beundran för kraft och styrka som är påfallande i hans verk, speglar Karlfeldts egen vekhet, hans skräck för tvång och våld.
Därför tror jag att Karlfeldt, vid närmare kunskap om nazismen, skulle ha skytt dess brutalitet. Och att han vid sentida kontakt med Sverigedemokraterna skulle ha skytt deras inskränkthet.
Det fanns ändå, en gång, något som hette liberalism.
Karlfeldt skulle näppeligen ha motdemonstrerat mot något, inte med någon som helst front. Om han hade han levt idag skulle han stillsamt ha festivalat på Dramaten. Just på den plats som sannerligen var hans - parnassen.
Mer om Karlfeldt och mångfald finns i Dalademokraten
”Du höga orgelverk, jag är en man i din menighet
som samlar din mångfald så gott jag kan till enighet”
ur Vinterorgel
5 kommentarer:
Vilken intressant sammanställning av en poesidag att minnas!
Jag hade en lång diskussion med en god vän i morse om debatten mellan Grive och Frick. Deras debatt blev ganska obehaglig, trots en del ofrivillig komik.
Grive gjorde sina obetänksamma utspel om Jimmie och Naziflaggor utan att tänka på att nu när SD finns i Riksdagen har de tillträde till media på ett sätt som de saknade tidigare.
Sagt och gjort: Nu kan de skicka en person som nästan gör en poäng av att han inte är särskilt insatt i modern poesi till en poesikraftmätning med 10-tals redaktör!
Denne unge herre kan sedan ge sig själv rätten att tillrättavisa Grive med att tilltala henne överlägset och nedlåtande.
Det kändes som sagt dystert med båda sidors agerande, men nu när jag läste att det även anordnades en protestaktion mot protestaktionen samt att protestaktionen mot protestaktionen även protesterade mot den ursprungliga poesikvällen så blev humöret genast bättre!
Tänk-poesi duger till mycket,
tydligen även ordkrig som riktar sej
mot olika kulturers yttringar.
Lyssnade om bataljen på radion och
tyckte synd om dem som stog ute i kylan.
Tröstade mej med att "glöden" de kände
på båda sidor, säkert värmde lite extra.
Snart får de kanske värma sig vid ord
brasor som eldas för kråkorna.?
Gladiatan
Poetisk Front anordnade inte protestaktion mot poesikvällen som sådan, utan mot det förvånande faktum att man valt att förlägga efterfesten på Berns.
På Berns Salonger har nyanlända, papperslösa, icke-svensktalande personer diskat och städat under omänskliga former för slavlöner som betalats ut i kuvert i deras lokaler, bland annat av bemanningsföretag som existerat endast för att erbjuda tjänster till Berns. Städarna har blivit bollade mellan olika bemanningsföretag för att Berns ska slippa ansvar. Och de som slutligen organiserat sig i det enda fackförbundet som organiserar papperslösa, blev utrensade.
Konflikten är i dödläge eftersom Berns vägrar förhandla, och istället lägger ned pengar på PR-konsulter och att tvätta sitt varumärke genom bland annat ha antirasistiska efterfester.
Arrangörerna skyller på att de varit bortresta och oinsatta. Det tyder tydligt på att man inte bryr sig så mycket om rasism i dagens Sverige, och att man är mer intresserad av att vara med i grupper på facebook, läsa dikter med fina ord än att faktiskt ta aktiv ställning mot institutionaliserad rasism. Pinsamt.
tack anonym, för din viktiga korrigering!
Är inte "parnassen" utomhus på något sätt? Eller har jag fått det om bakfoten?
Skicka en kommentar