Mellan galenskap och förnuft

Somliga säger ”äntligen” när en självmordsbombare spränger mitt i Stockholm. Andra är chockade över att något sådant kan hända i Sverige. Och så har vi vetabästarna som talar om för oss andra att Sverige minsann har blivit en del av världen (vad var det förut då?)

Är det ingen som är, till exempel bedrövad? Över just denhär världen som vi är en del av.
Jo Mustafa Can är det, och uttrycker sin vrede och sorg med närmast poetisk kraft. Men först några andra nedslag...

När det handlar om orsaker finner vi denna besynnerliga logik: ”Det finns inga kausala skäl till varför Sverige skulle bli måltavla. Vårt engagemang i Afghanistan är inte mycket debatt, vi har en närvaro, den är solid. Lars Vilks affären har inte samma sprängkraft som Muhammedkarikatyrerna.” Så talade terrorexperten!
Men vem avgör vad som är ett skäl - den som just drivits till att begå ett vansinnesdåd, eller den som utifrån spekulerar över handlingen?
Det går inte att prata bort att Sveriges krigföring på USA:s sida i Afghanistan ställer upp massor av oskyldiga svenskar som möjlig måltavla för islamistiska fanatiker. Men detta innebär inte att Sverige ska dra bort trupperna enbart av det skälet! Om någonting är rätt och riktigt att göra bör man göra det utan att böja sig för hot. Så långt är det inget fel på regeringens logik. Men vilken expert som helst borde begripa att Teddy Reinfeldts ömjärtade inställning till detta krig faktist inte omfattas av alla - inte i Sverige och inte i Afghanistan.

Somliga säger ”äntligen”, och andra beter sig som om de fått frispel. I ivern att bedyra sin egen medmänsklighet tar sig en etablerad ledarblogg för med att förlöjliga den enskilde och eskatologin; förhållandet till döden och evigheten. Det är Gudmundson som tidigt la ut fotot av den döde mannens ansikte med denna bildtext: ”En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset.”
Ett sådant skallerormshugg från en i övrigt välanpassad skribent tyder på att hånet är välintegrerat i den moderna svenska rationalitet vi berömmer oss av. Därför är det inte konstigt att det finns människor som faktiskt upplever att det är acceptabelt att offentligt förnedra muslimer.

Pelaseyed skriver bra om terrorhjulet - om de samhälleliga reaktioner och motreaktioner som vevas igång liksom av sig själva, och Bengtssonsfrestelser gör en långtgående jämförelse med högerextrem och nazistisk terror. Här finns en poäng i frågan om hur press och politiker skulle ha reagerat om det istället för 2000 nazister hade varit lika många islamister som lyssnade på det våldsinspirerande stridstalet vid den årliga rasistmarschen i Salem..!

Åter nu till Mustafa Can. Han riktar ett rasande angrepp mot de fanatiker som tar sig rätten att tala till honom i islams namn, liksom mot de nationalister som hyser ”en perverterad hatkärlek” till islamisterna vars handlingar bekräftar och förstärker islamofobin. Läs - och spara denna aforism:
”Vi tror inte på en kamp mellan civilisationer, utan mellan galenskap och förnuft”