Rätt Låt Vann

Av princip bör inte nobelpriset gå till svenskar. Iallafall inte särskilt ofta. Men om senaste gången var -74 med den obegripliga utnämningen av Johnson och Martinson kan det möjligen vara dags för en internationellt väletablerad storpoet:
Tack till dig, Tomas Tranströmer.

Övergångsstället
Isblåst mot ögonen och solarna dansar
i tårarnas kaleidoskop är jag korsar
gatan som följt mig så länge, gatan
där grönlandssommaren lyser ur pölarna.

Omkring mig svärmar gatans hela kraft
som ingenting minns och ingenting vill.
I marken djupt under trafiken väntar
den ofödda skogen stilla i tusen år.

Jag får den idén att gatan ser mig.
Dess blick är så skum att solen själv
blir ett grått nystan i en svart rymd.
Men just nu lyser jag! Gatan ser mig.

ur Sanningsbarriären

Nobelpriset i Rinkeby

Eftersom det inte ser ut som att jag får något Nobelpris själv är det en glädje att ha arbetat i Rinkeby. Där det sedan tjugo år är en tradition att barnen tar emot litteraturpristagaren med luciatåg och uppläsningar. Nästan en termins temaarbete föregår besöket.

Hur det började minns jag inte riktigt. Det var något med biblioteket och studier på flera språk och nödvändigheten att läsa böcker och höra samman med resten av världen. Enda gången jag var med på ett hörn var när barnen tog emot Dario Fo; en stor upplevelse.

I spanska media hyllar nu Vargas Llosa vår mesta bästa förort för arbetet med flerspråkiga barn. Tack för det!

Vad roligt vi hade! säger vi ex-kolleger när vi träffas.
Om Rinkebyskolans och Bredbyskolans mottagande, se här

Äntligen!

Så roligt och så riktigt att Lessing får nobelpris. Jag minns gymnasiet, temuggarna, problemen utan ord, och flickorna som bytte Lessing-volymer som bokmärken. Det är lite av lång och trogen tjänst över utmärkelsen!
Jag läste henne aldrig, tyckte inte jag behövde eftersom alla andra gjorde det. Jag fattade att det handlade om förtryck och utmaning. Om att med pennans hjälp gräva sig fram till det riktiga. Om att fatta. Den femte sanningen. The golden notebook.

Lessing är någon sorts feminist. Hon har också varit någon sorts kommunist, men ångrat det, sa de i radio. Är väl en himla tur att vi inte behöver ångra att vi är feminister, ännu.

Lessing är den kvinnliga erfarenhetens epiker, sa Engdahl. Rätt bra sagt.

Löjligt, tyckte Lessing. Rätt bra sagt det med.

Äntligen! hördes inte denna gången, men skulle ha varit ännu bättre sagt. Lessing fick säga det själv.
Inte precis sa, men hon menade det. Vad hon sa var att hon fått alla pris som finns, men behövde detta för full hand.

Grattis till den självkänslan!

Det behövs många anteckningsböcker för att nå dit.