Förtroende för vad?

Att 72 procent av svenskarna hyser förtroende för sin statsminister lyfts idag fram som en sensation. Det måste vara någonting jag inte har förstått här. Det är väl ändå meningen att vi ska hysa förtroende för landets valde ledare? – förutsatt att han inte har begått värre stolligheter än att utnämna sin häst till senator eller sin major till folkbildare.

Bleve jag tillfrågad i en telefonintervju skulle jag, dessvärre mediastyrd och på tvärs mot mitt intellekt, svara att nej, saknar förtroende. Detta eftersom jag vet att varje promille av ett sanningsenligt svar skulle omtolkas till att jag stöder Alliansens politik.
Det gör jag inte. Men hyser jag förtroende för Reinfeldt? Som vad?
Moderatledare? – Oöverträffad. Statsminister? – Gör sitt jobb, fastän jag inte delar hans åsikter. Skulle jag köpa en bil av denne man? – Nej tack, hellre av en märkesbutik. Skulle jag anförtro denne man mina innersta hemligheter? – Möjligen om han vore prästvigd.
Mitt val av liknelser bottnar i att bilförsäljaren ska kränga en produkt medan prästen innehar ett ämbete, och båda förväntas besitta viss professionalitet, materiell eller andlig.

En statsminister ska både sälja och vara företrädare, och Teddy Reinfeldt har lyckats. Han har fått svenska folket att gilla att Dom Andra ska sättas åt när de är sjuka, vilket bara är att beklaga. Han företräder också landet någorlunda kompetent så att man slipper skämmas, vilket är notabelt för oss som upplevt T.Fälldin eller för den delen G.Persson.

Sedan kallar ledarskribenten Alliansens Sverige för ”den nya välfärdsstaten”, vilket bara är symptomatiskt. ”Den nya välfärden” är en nyliberal tankesmedja som förespråkar halverade arbetsgivaravgifter, förbättrat skydd för företagare gentemot de anställda, granskning av kommunal upphandling för att säkra konkurrensen, samt att låta företagare slippa regler för sitt arbete.
Det räcker gott och väl för att jag ska sakna förtroende för den nygamla ofärdspolitik som Teddy är vald att genomdriva.