Det är med viss fascination jag läser blogg och debatt för Vänsterpartiets framtidskommission. Det är imponerande med så många människor som vet precis vad som bör göras, åt partiet och politiken och för framtiden. Själv vet jag då inte alls.
De som har allting klart för sig kan mycket väl ha rätt. Men inte alla samtidigt. Vilket påminner mig om hur det var att sitta i programkommission med Johan Lönnroth. Vid andra mötet kom han med ett nytt partiprogram på några A4-sidor; han kunde skriva programmet själv. Givetvis kunde han det, det kunde vi allihop. Fyra sidor så-ska-det-vara är inte så svårt, men den uppgift vi fått oss ålagd var att mejsla ut programmet i en grupp, med lyhördhet för resten av partiet.
Samma svåra uppgift är vad Framtidskommissionen ska ta itu med. Jag önskar dem många givande diskussioner, fria från tvärsäkerhet.
I senaste Flamman skriver Etzler klokt att lösningarna aldrig är enkla och att vårt parti idag inte har råd att tänka antingen-eller. Det är när vi är som svagast som vi måste göra mycket samtidigt.
”- en färsk analys av hur det ekonomiska systemet ser ut
- en sociologisk och politisk bild av det nya samhällskontrakt som Reinfeldt vunnit sina val på
- dörrknackning och enkäter för att lyssna på folk
- en tydlig argumentation inåt och utåt kring vad vänstern vill göra med Sverige
- ihållande arbete med ett fåtal profilfrågor
- bästa tänkbara valstrategier och skickliga företrädare”
Kanske blev Etzler lite trött i slutet. Hårt arbete har aldrig lönat sig, och vilka strategier och företrädare som är bäst vet vi inte innan de är prövade. Men bortsett från det har han rätt.
I denna debatt har jag skrivit att vi inte ens kan vara säkra på att det är Vänsterpartiet som kommer att göra det som ska göras. Vi är reducerade till noll betydelse och kanske inte kommer att spela någon roll när morgondagens människor börjar organisera sig igen.
Jag hade väntat mig mothugg, men märkte inga reaktioner alls. Därför väljer jag att betrakta det som något av ett gott motargument när Etzler skriver:
”Det är möjligt att Vänsterpartiet någon gång i historien kunde nöja sig med att ha fem procent av väljarkåren. Men det är en sak att vara ett femprocentsparti, till vänster om en stabil socialdemokrati som har 47 procent som varit fallet tidigare, en annan att vara det i en period när S knappt når 30 procent.”
Detta låter onekligen alldeles riktigt. Så då är det bara allting annat kvar...
- - -
Leve republiken! Och just i år, Ohly samt Sydsvenskans ledarredaktion!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar