Vattnet finns ännu långt där neresöndag, januari 17, 2010
fredag, januari 15, 2010
Tack, Rostsverige!
En av de vackraste, mest tankeväckande bloggarna är nedlagd – Rostsverige. Den ligger kvar på nätet, så du kan ännu forska dig igenom deras lager av utmärkta foton med underfundiga texter från en lång rad av vårt lands halvstora tätorter.
Rostsverige funderade över rekordåren, framstegs- och teknikoptimismen, marknadskrafterna och de oundvikliga nedläggningarna. Där fanns besvikelse och uppkäftighet och saknaden av det gemensamma byggandet av gemensam välfärd.
Kalla det industri- och folkhemsnostalgi om du vill – men jag vet inte varför det skulle vara nostalgiskt att drabbas av lätt överraskning när en livskraftig ort med goda arbetstillfällen slås ut inom loppet av tjugo år.
Hela landet ska kunna bärga sin försörjning. Om det är en utopi – om den enda vägen är att trycka ihop befolkningen i några nogsamt projekterade affärsregioner – då närmar vi oss Guillous dystopi; att ettpar-tre stora företag kan förorsaka jordens undergång om den är det mest lönsamma. Här några foton som en sista hälsning till en fantastisk blogg. Leve Rostsverige!
Apoteket har tagit ned skylten
Butikerna på bruket slår igen
Kiosken där jag köpte kola som barn verkar ha kolat av
Rostsverige funderade över rekordåren, framstegs- och teknikoptimismen, marknadskrafterna och de oundvikliga nedläggningarna. Där fanns besvikelse och uppkäftighet och saknaden av det gemensamma byggandet av gemensam välfärd.
Kalla det industri- och folkhemsnostalgi om du vill – men jag vet inte varför det skulle vara nostalgiskt att drabbas av lätt överraskning när en livskraftig ort med goda arbetstillfällen slås ut inom loppet av tjugo år.
Hela landet ska kunna bärga sin försörjning. Om det är en utopi – om den enda vägen är att trycka ihop befolkningen i några nogsamt projekterade affärsregioner – då närmar vi oss Guillous dystopi; att ettpar-tre stora företag kan förorsaka jordens undergång om den är det mest lönsamma. Här några foton som en sista hälsning till en fantastisk blogg. Leve Rostsverige!
Apoteket har tagit ned skylten
Butikerna på bruket slår igen
Kiosken där jag köpte kola som barn verkar ha kolat av
Men Folkets hus är ännu inte stängt. Med avflagad neon kör de ungdomsverksamhet
Dyster läsning om alls
Det politiska bloggandet är inte lika roligt när det inskränks till länkförmedling. Mer än en gång klickar jag på lovande rubriker bara för att mötas av en länk. Visst, det är som att ha en pressklipptjänst. Någon som har utblicken sprider sina fynd vidare. Men jag saknar själva läsningen, bloggarens ståndpunkt och formuleringar.
Men med tanke på hur få läsare jag ändå har, varför anstränga sig?
Dyster läsning hos Fotolasse om maktkoncentration och likriktning
"Plötsligt har vi alltså en ny utrikesminister. På ett sätt som inte ägt rum sedan den allmänna rösträttens införande. För inget val har ju ägt rum - ingen sida har besegrats. Hur fiktivt valet i en parlamentarisk demokrati än kan kännas är det ju en viktig sak att det åtminstone finns två sidor. Men i EU finns det oftast bara en sida. Den har nu vunnit."
Flammans ledare om Europas utrikesminister med uppgift att gentemot resten av världen bevaka europeiska intressen
Privatbloggandet har jag hittills inte ägnat mig åt. Men om så önskas ställer jag förstås upp:
Imorse åt jag frukost, mina nya byxor är fina, tvättstugan är undermålig, idag är det fredag och nu blir det reklaminslag:
Läs SvD, den är ganska bra.
Vad gör man inte för publiken så säg.
Men med tanke på hur få läsare jag ändå har, varför anstränga sig?
Dyster läsning hos Fotolasse om maktkoncentration och likriktning
"Plötsligt har vi alltså en ny utrikesminister. På ett sätt som inte ägt rum sedan den allmänna rösträttens införande. För inget val har ju ägt rum - ingen sida har besegrats. Hur fiktivt valet i en parlamentarisk demokrati än kan kännas är det ju en viktig sak att det åtminstone finns två sidor. Men i EU finns det oftast bara en sida. Den har nu vunnit."
Flammans ledare om Europas utrikesminister med uppgift att gentemot resten av världen bevaka europeiska intressen
Privatbloggandet har jag hittills inte ägnat mig åt. Men om så önskas ställer jag förstås upp:
Imorse åt jag frukost, mina nya byxor är fina, tvättstugan är undermålig, idag är det fredag och nu blir det reklaminslag:
Läs SvD, den är ganska bra.
Vad gör man inte för publiken så säg.
tisdag, januari 12, 2010
Till minne av Miep Gies
Miep Gies dog, hundra år gammal.
I sin ungdom var hon kontorist på en marmeladfabrik. Det var hennes uppskattade arbetsgivare som bad henne att med största risk för liv och säkerhet ställa upp och försöka rädda två familjer från etnisk rensning.
Gies fuskade med ransoneringskort och svarta-börs-affärer. Hon smög och ljög och teg inför polis och militär och skötte sitt dagliga jobb i ständig oro för att ljud eller ljus skulle avslöja gömstället. Om nätterna låg hon vaken med ångest under flyganfall och bortforsling av människor. Efter jobbet gick hon upp på vinden och tog emot tunga personliga förtroenden och instängdhetens fasa från skyddslingarna, som ivrigt krävde henne på nyheter samtidigt som hon försökte skona dem från att höra de värsta vedervärdigheterna.
Under två år bar hon och hennes make denna psykiska press - endast för att tvingas konstatera att det inte räckte till. Familjerna Frank och van Daan hämtades av Gestapo i augusti 1944.
Gies hittade Anne Franks dagboksanteckningar och gav dem till fadern som var den ende av de gömda som överlevde vintern i koncentrationsläger.
Hon plågades resten av sitt liv av känslan av att ha misslyckats, inte ha gjort tillräckligt. Som om en ensam kvinna kunde övervinna nazismens terror och utrotning.
Miep Gies var en enastående människa. En alldeles vanlig människa som gjorde det hon tyckte var rätt. Nu är hon borta efter ett långt och intensivt liv.
Läs här på svenska.
Läs hennes minnen som hon själv har berättat dem!
I sin ungdom var hon kontorist på en marmeladfabrik. Det var hennes uppskattade arbetsgivare som bad henne att med största risk för liv och säkerhet ställa upp och försöka rädda två familjer från etnisk rensning.
Gies fuskade med ransoneringskort och svarta-börs-affärer. Hon smög och ljög och teg inför polis och militär och skötte sitt dagliga jobb i ständig oro för att ljud eller ljus skulle avslöja gömstället. Om nätterna låg hon vaken med ångest under flyganfall och bortforsling av människor. Efter jobbet gick hon upp på vinden och tog emot tunga personliga förtroenden och instängdhetens fasa från skyddslingarna, som ivrigt krävde henne på nyheter samtidigt som hon försökte skona dem från att höra de värsta vedervärdigheterna.
Under två år bar hon och hennes make denna psykiska press - endast för att tvingas konstatera att det inte räckte till. Familjerna Frank och van Daan hämtades av Gestapo i augusti 1944.
Gies hittade Anne Franks dagboksanteckningar och gav dem till fadern som var den ende av de gömda som överlevde vintern i koncentrationsläger.
Hon plågades resten av sitt liv av känslan av att ha misslyckats, inte ha gjort tillräckligt. Som om en ensam kvinna kunde övervinna nazismens terror och utrotning.
Miep Gies var en enastående människa. En alldeles vanlig människa som gjorde det hon tyckte var rätt. Nu är hon borta efter ett långt och intensivt liv.
Läs här på svenska.
Läs hennes minnen som hon själv har berättat dem!
måndag, januari 11, 2010
Vart ska Moderaterna leda oss?
Moderaten Schlingmann skriver om morgondagens utmaningar. Eller, vilka vackra ord ska hjälpa högern vinna ett val till? Mycket allvar och framtid är det. Moderaterna har inte svalt populistmyten att vanligt folk bara vill prata om sitt eget kvarter och det hedrar dem. Men när Schlingmann inskärper att politikerna har en ”skyldighet att berätta vilket Sverige vi vill se”, lever han inte upp till sina egna krav.
Frihet är åtminstone det viktigaste, och det är bra. Jag gillar frihet och börjar genast fundera på hur den ska utformas, vad den ska inrymma, vilka som ska omfattas av den - men det berättar inte Schlingmann. Jo, han vill se likhet nför lagen. Tänker han ta itu med diskrimineringen? Framgår inte.
Arbete ger frihet! Nåja, så säger inte Schlingmann. Men han är tydlig med att alla som kan arbeta också ska göra det. Givetvis - men hur det ska uppstå arbeten som alla kan utföra aktar han sig för att tala om.
Sålänge arbetsgivarna har sin fulla frihet att inte anställa halvgamla gubbar med ryggproblem eller nyförlösta mödrar med taskig svenska kan friheten att arbeta inte garanteras.
”Vi måste inkludera unga, kvinnor och människor med invandrarbakgrund bättre,” skriver Schlingmann. Vilka vi är det som ska göra det? Om en arbetstidsförkortning genomförs kan vi som har en anställning dela med oss. Hur inkluderingen annars ska gå till framgår inte.
Också de äldre ska motiveras att arbeta längre, och här är frågan hur? enkel att besvara även om Schlingmann inte gör det. Pensionerna måste förstås hållas så låga att folk som närmar sig de 70 ändå inte har råd till välförtjänt vila. Ett lumpet exempel på utsugning av människor som inte gjort annat än arbetat i sina dar.
Att få balans i statsfinanserna ”kräver ansvar och ledarskap”. Men inte av oss, dig och mig. Det är Moderaterna som kräver att få det. Ansvaret och ledarskapet. I stycket om klimatet beontar de ansvaret, i stycket om välfärden poängterar de ledarskapet. Detta har Moderaterna haft framgång med tidigare när det räckte med att framstå som de ansvarstyngda, de som vet och kan, för att väljarna skulle gå med på att bli ledda. Och ju större ledare man är, desto mer grandiosa proportioner får uppdraget och desto svårare blir det att tala om för människor vart det är de ska ledas. En sjukförsäkringsdebatt senare hoppas jag att medborgarna fått upp ögonen för den saken.
Varning för dem som talar om ansvar och ledarskap på dethär sättet.
De vill alltid få dig att tro att de gör något mycket svårt för din skull. Men så är det inte.
Det svåruthärdliga och i djup mening ofria, det är att bara bli ledd.
Fredrik Pettersson skriver: ”Regeringspartiernas dalande opinionskurva beror varken på internationell finanskris eller regeringens fantastiska förmåga att fatta långsiktiga beslut, utan är snarare resultatet av en de allt mer uppenbara orättvisorna i regeringens politik”
Missa inte de nya Moderaternas bajslinje!
Frihet är åtminstone det viktigaste, och det är bra. Jag gillar frihet och börjar genast fundera på hur den ska utformas, vad den ska inrymma, vilka som ska omfattas av den - men det berättar inte Schlingmann. Jo, han vill se likhet nför lagen. Tänker han ta itu med diskrimineringen? Framgår inte.
Arbete ger frihet! Nåja, så säger inte Schlingmann. Men han är tydlig med att alla som kan arbeta också ska göra det. Givetvis - men hur det ska uppstå arbeten som alla kan utföra aktar han sig för att tala om.
Sålänge arbetsgivarna har sin fulla frihet att inte anställa halvgamla gubbar med ryggproblem eller nyförlösta mödrar med taskig svenska kan friheten att arbeta inte garanteras.
”Vi måste inkludera unga, kvinnor och människor med invandrarbakgrund bättre,” skriver Schlingmann. Vilka vi är det som ska göra det? Om en arbetstidsförkortning genomförs kan vi som har en anställning dela med oss. Hur inkluderingen annars ska gå till framgår inte.
Också de äldre ska motiveras att arbeta längre, och här är frågan hur? enkel att besvara även om Schlingmann inte gör det. Pensionerna måste förstås hållas så låga att folk som närmar sig de 70 ändå inte har råd till välförtjänt vila. Ett lumpet exempel på utsugning av människor som inte gjort annat än arbetat i sina dar.
Att få balans i statsfinanserna ”kräver ansvar och ledarskap”. Men inte av oss, dig och mig. Det är Moderaterna som kräver att få det. Ansvaret och ledarskapet. I stycket om klimatet beontar de ansvaret, i stycket om välfärden poängterar de ledarskapet. Detta har Moderaterna haft framgång med tidigare när det räckte med att framstå som de ansvarstyngda, de som vet och kan, för att väljarna skulle gå med på att bli ledda. Och ju större ledare man är, desto mer grandiosa proportioner får uppdraget och desto svårare blir det att tala om för människor vart det är de ska ledas. En sjukförsäkringsdebatt senare hoppas jag att medborgarna fått upp ögonen för den saken.
Varning för dem som talar om ansvar och ledarskap på dethär sättet.
De vill alltid få dig att tro att de gör något mycket svårt för din skull. Men så är det inte.
Det svåruthärdliga och i djup mening ofria, det är att bara bli ledd.
Fredrik Pettersson skriver: ”Regeringspartiernas dalande opinionskurva beror varken på internationell finanskris eller regeringens fantastiska förmåga att fatta långsiktiga beslut, utan är snarare resultatet av en de allt mer uppenbara orättvisorna i regeringens politik”
Missa inte de nya Moderaternas bajslinje!
fredag, januari 08, 2010
Humoristisk hyllning med handväska
Nej till prinsesshyllning! säger två tredjedelar av de tillfrågade poeterna. En är republikan, en annan ogillar knähundsgläfs och stövelslick. Gott så. Men Kungliga svenska media har svårt att hänga med. De tycker poeterna tar sig ton, som om inte detta vore ett sätt att vara just poet.
Castenfors, chefen för Liljevalchs, ser sin självpåtagna roll som event manager blåsas ur och kan inte avhålla sig från att recensera nej-et, som vore det en nyutkommen lyriksamling: ”En återkoppling till vårt rigida 70-tal... samma retorik som de hade 1978 på hösten...”
Vems 70-tal dillar han om? Det decennium som innehöll det förra kungabröllopet?
Försök att förstå: 1970-tal är en tidsbestämning. Inte ett värdeomdöme.
Det är inte alla som byter ståndpunkt i takt med herrmodet och nygamla hegemonier. Det vill säga, om en person var avogt inställd till undersåtementalitet år 1978 (i synnerhet om hösten) är det inte särdeles besynnerligt att han är det ännu vintern 2010.
Men problemet för Castenfors är att inalles tjugo vuxna språkbegåvade personer har missförstått hans gigafestliga evenemang. ”De tror att de ska skriva till Victoria och Daniel, men det var inte så det var upplagt.” Ehrm... upplägget var att poeterna skulle skriva kärleksdikter inför prinsessans bröllop, dikter som ska läsas upp under projectet LOVE där townen hyllar weddingen, dikter som i inbundet skick ska överlämnas till V & D.
Vad är det vi har missförstått?
Vi kanske inte har lodat bottnarna i den enfald där vi lever.
På 70-talet arrangerades alternativfestivaler och antiprylar. Fyrtio år senare ombeds en litteraturprofessor att spekulera i de djupliggande orsakerna till författarnas avstående, orsaker som måste finns i deras psyke eller sociala situation. Att inte gläfsa på anmodan för att hylla kungahus och kärnfamilj synes så egendomligt att det måste analyseras.
Då hade professorn kunnat säga att republik faktiskt inte är namnet på en utländsk smygande febersjukdom med tecken på sinnesförvirring. Men istället svarar han snällt att författarna kanske har vant sig vid att vara självständiga (se där! ordet är inte obsolet) och jämför det med Ekelöfs ”non serviam”.
Alternativet är att svälta dem till underkastelse. Bellman servade sina herrar väl, och se hur det gick för honom. Poesin är det inget fel på, men självständigheten uppgav han till sina borgenärer.
För att trösta Castenfors för de oregerliga poeterna föreslår jag ett ännu festligare bröllopsjippo: låt oss alla hänga upp våra slitna handväskor i träden! Kom med din lilla plastiga från HM, den fina med facken som du önskade dig så länge, din retro doktorsväska och dina tygkassar med urblekt text, och låt dem som alla våra uppgivna hopp vifta och vimpla i vinden längs kortegevägen!
Jag tror jag har en liten axelremsväska kvar från 70-talet. Med pärlor och fransar på.
Om du vill att Haga ska vara kvar som öppen friluftspark, sprid listan och skriv på
Om hovets bidragsberoende, se Fotolasse
Castenfors, chefen för Liljevalchs, ser sin självpåtagna roll som event manager blåsas ur och kan inte avhålla sig från att recensera nej-et, som vore det en nyutkommen lyriksamling: ”En återkoppling till vårt rigida 70-tal... samma retorik som de hade 1978 på hösten...”
Vems 70-tal dillar han om? Det decennium som innehöll det förra kungabröllopet?
Försök att förstå: 1970-tal är en tidsbestämning. Inte ett värdeomdöme.
Det är inte alla som byter ståndpunkt i takt med herrmodet och nygamla hegemonier. Det vill säga, om en person var avogt inställd till undersåtementalitet år 1978 (i synnerhet om hösten) är det inte särdeles besynnerligt att han är det ännu vintern 2010.
Men problemet för Castenfors är att inalles tjugo vuxna språkbegåvade personer har missförstått hans gigafestliga evenemang. ”De tror att de ska skriva till Victoria och Daniel, men det var inte så det var upplagt.” Ehrm... upplägget var att poeterna skulle skriva kärleksdikter inför prinsessans bröllop, dikter som ska läsas upp under projectet LOVE där townen hyllar weddingen, dikter som i inbundet skick ska överlämnas till V & D.
Vad är det vi har missförstått?
Vi kanske inte har lodat bottnarna i den enfald där vi lever.
På 70-talet arrangerades alternativfestivaler och antiprylar. Fyrtio år senare ombeds en litteraturprofessor att spekulera i de djupliggande orsakerna till författarnas avstående, orsaker som måste finns i deras psyke eller sociala situation. Att inte gläfsa på anmodan för att hylla kungahus och kärnfamilj synes så egendomligt att det måste analyseras.
Då hade professorn kunnat säga att republik faktiskt inte är namnet på en utländsk smygande febersjukdom med tecken på sinnesförvirring. Men istället svarar han snällt att författarna kanske har vant sig vid att vara självständiga (se där! ordet är inte obsolet) och jämför det med Ekelöfs ”non serviam”.
Alternativet är att svälta dem till underkastelse. Bellman servade sina herrar väl, och se hur det gick för honom. Poesin är det inget fel på, men självständigheten uppgav han till sina borgenärer.
För att trösta Castenfors för de oregerliga poeterna föreslår jag ett ännu festligare bröllopsjippo: låt oss alla hänga upp våra slitna handväskor i träden! Kom med din lilla plastiga från HM, den fina med facken som du önskade dig så länge, din retro doktorsväska och dina tygkassar med urblekt text, och låt dem som alla våra uppgivna hopp vifta och vimpla i vinden längs kortegevägen!
Jag tror jag har en liten axelremsväska kvar från 70-talet. Med pärlor och fransar på.
Om du vill att Haga ska vara kvar som öppen friluftspark, sprid listan och skriv på
Om hovets bidragsberoende, se Fotolasse
onsdag, januari 06, 2010
Björnen sover. För tillfället
Den som inte är nöjd med sin bostadsort ska flytta! Rayman i SvD tror att det formligen kryllar av bra, billigt, väljbart boende eftersom hon föreslår ett platsbyte mellan lantisarna som hatar varg och 08-orna som hatar bilar. Vitsigt föralldel, men den som gillar både stan och landet kan ändå ha vissa synpunkter på sin miljö.
Är det en plats man älskar är man faktiskt skyldig den ett visst engagemang.
Utan kunskaper om vargjakt är jag förbryllad över aggressionen mot ett djur som är så sällsynt och så skyggt. Jämför med björnarna!
En del av glädjen i att bo på landet är att irra omkring i skogen i timmar. Då helst utan att hela tiden vara livrädd för ett björnmöte. Enligt lokaltidningarna är det åtminstone en person om året som rivs av björn. En och annan björn skjuts också av, för trafikens och kanske köttets skull, men jag har aldrig hört ett sådant liv om saken som det alltid blir om de fåtaliga vargskrällena.
Finns väl massor med elaka djur att skjuta, förresten. Innan jag lägger fångstgrop för rådjur är det bra att någon som inte jäser av emotioner har fått bestämma reglerna.
När det gäller frågan om bil i stan är förstår jag Rayman än mindre. Det är på landet bilen är oumbärlig, en teknisk länk i näringskedjan. De stadsbor som envisas med att korka igen vägarna med sig själva är förmodligen inflyttade från någon avkrok där man aldrig lärt sig det urbana beteendet att raskt knalla på i en halvtimme i rät linje.
Sedan har vi de bestialiska småkrypen! Här en FB-grupp för den som tycker man ska jaga fästingar istället. Smittspridande blodsugare vilka som bekant hör ihop med rådjur och därmed kan förena land och stad i gemensam kamp!
- - -
En helt annan vinkling på vem som ska flytta har Aktuellt från ett kafébord. Läs om pojkliberalismen!
Är det en plats man älskar är man faktiskt skyldig den ett visst engagemang.
Utan kunskaper om vargjakt är jag förbryllad över aggressionen mot ett djur som är så sällsynt och så skyggt. Jämför med björnarna!
En del av glädjen i att bo på landet är att irra omkring i skogen i timmar. Då helst utan att hela tiden vara livrädd för ett björnmöte. Enligt lokaltidningarna är det åtminstone en person om året som rivs av björn. En och annan björn skjuts också av, för trafikens och kanske köttets skull, men jag har aldrig hört ett sådant liv om saken som det alltid blir om de fåtaliga vargskrällena.
Finns väl massor med elaka djur att skjuta, förresten. Innan jag lägger fångstgrop för rådjur är det bra att någon som inte jäser av emotioner har fått bestämma reglerna.
När det gäller frågan om bil i stan är förstår jag Rayman än mindre. Det är på landet bilen är oumbärlig, en teknisk länk i näringskedjan. De stadsbor som envisas med att korka igen vägarna med sig själva är förmodligen inflyttade från någon avkrok där man aldrig lärt sig det urbana beteendet att raskt knalla på i en halvtimme i rät linje.
Sedan har vi de bestialiska småkrypen! Här en FB-grupp för den som tycker man ska jaga fästingar istället. Smittspridande blodsugare vilka som bekant hör ihop med rådjur och därmed kan förena land och stad i gemensam kamp!
- - -
En helt annan vinkling på vem som ska flytta har Aktuellt från ett kafébord. Läs om pojkliberalismen!
tisdag, januari 05, 2010
Äter frukost okänd och megafonlös
Gräsrötterna tar makten på nätet, skriver SvD i en fortsatt granskning av hur bloggar och andra sociala medier används i politiken.
Makten – ska man skratta eller spy?
Den finns allt någon annanstans den. Till exempel i att de största tidningarna länkar till de mest länkade bloggarna och att bloggmotorerna avgör vilka nyheter som är viktiga att diskutera, nämligen de som redan tagits upp i gam-media. Så går det runt runt.
Rekordet har vi här. Tidningens redaktion bloggar genom att länka till alla som länkat till en tidigare införd artikel.
Som kinesiska askar, fast inte lika vackert.
Makt finns också hos riksdagsledamöterna. Men när de bloggar kallas det partimegafon och envägskommunikation. Har det slagit någon att en riksdagsledamot tycker som sitt parti? Att det rentav är en förbannat viktig kvalifikation för att bli vald?
Heltidspolitker bloggar inte för att de har lust att sitta och svara personligt till dig och mig och alla som kunde ha läst partiprogrammet lite tidigare. De bloggar för att de har kommit på att det är viktigt eller till och med roligt. Sen får de ris för att de inte bloggar lika bra som alla vi oviktiga som kan lägga ner tid på sysslan därför att vi inte sitter med departementspromemorior just då. Men när en riksdagare twitterkvittrar som vilken bella som helst om att de har ätit frukost idag (o originalitet!) då duger inte det heller. Då ska de föra fram sin politik. Utan megafon.
Därför är jag så glad åt att vara maktlös och okänd och knappast få en länk i veckan!
Nej, inte alls. Men bloggandet börjar urvattnas.
Hela diskussionen fick jag i ansiktet just när jag - jag är ju ändå bloggare - åt frukost.
Se Alliansfritt Sverige om hur en Kd-politiker bloggar om att blogga
Föredrar du originalitet, se härliga kobilder hos Fotolasse
Makten – ska man skratta eller spy?
Den finns allt någon annanstans den. Till exempel i att de största tidningarna länkar till de mest länkade bloggarna och att bloggmotorerna avgör vilka nyheter som är viktiga att diskutera, nämligen de som redan tagits upp i gam-media. Så går det runt runt.
Rekordet har vi här. Tidningens redaktion bloggar genom att länka till alla som länkat till en tidigare införd artikel.
Som kinesiska askar, fast inte lika vackert.
Makt finns också hos riksdagsledamöterna. Men när de bloggar kallas det partimegafon och envägskommunikation. Har det slagit någon att en riksdagsledamot tycker som sitt parti? Att det rentav är en förbannat viktig kvalifikation för att bli vald?
Heltidspolitker bloggar inte för att de har lust att sitta och svara personligt till dig och mig och alla som kunde ha läst partiprogrammet lite tidigare. De bloggar för att de har kommit på att det är viktigt eller till och med roligt. Sen får de ris för att de inte bloggar lika bra som alla vi oviktiga som kan lägga ner tid på sysslan därför att vi inte sitter med departementspromemorior just då. Men när en riksdagare twitterkvittrar som vilken bella som helst om att de har ätit frukost idag (o originalitet!) då duger inte det heller. Då ska de föra fram sin politik. Utan megafon.
Därför är jag så glad åt att vara maktlös och okänd och knappast få en länk i veckan!
Nej, inte alls. Men bloggandet börjar urvattnas.
Hela diskussionen fick jag i ansiktet just när jag - jag är ju ändå bloggare - åt frukost.
Se Alliansfritt Sverige om hur en Kd-politiker bloggar om att blogga
Föredrar du originalitet, se härliga kobilder hos Fotolasse
fredag, januari 01, 2010
Läst -09
Det gångna årets läsupplevelser var inte så många, iallafall inte de nya. Det visade sig att det mesta jag läst var omläsningar av gamla barnböcker eller favoriter som John Irving.
Bland barnböckerna vill jag lyfta Solveig Widholms Ann finner lyckan. En så kallad flickbok som vann pris någon gång för över femtio år sedan. På platt och lysterlös prosa gör Widholm trots allt en ansats att skildra ett yrke; en studie av hur en nyutbildad lärarinna försöker ta sig fram bland kyrkofullmäktige och handelsmän i en dalasocken.
Som jämförelsematerial har jag Anna Maria Ursings Fantastiska fröknar; en doktorsavhandling av hur kvinnliga lärare skildras i litteraturen. Ursing gör det hon säger att hon ska göra, men mer ger det inte. Och bättre yrkesböcker än Widholms väntar vi fortfarande på.
Två biografier präglade året: Beatles the biography av Bob Spitz, där du faktiskt får veta allt du behöver och lite till om alla fyra i Beatles, avfattat på ett stundtals poetiskt språk där pubar och bussar i Liverpool ligger mycket nära den egna förorten.
Den andra biografin var Lilian Karinas Mitt liv i rörelse, som fick mig att reflektera dels över ett ytterst spännande flyktingöde, dels över utbildningsprinciperna för solist- och kårdansare i Sverige idag. Alltså en högaktuell bok för ett mindre antal entusiaster.
Inom avdelning sociologiska kåserier finns den obegripligt uppskrivna Stil och politik av Greider & Hedvall. Om du själv någonsin funderat över varför politiker klär sig som de gör behöver du inte läsa den boken. Du har redan tänkt alltihop själv.
Men Herins I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra var en vardagspsykologisk pärla. Där finns ett stoff som går att gräva djupare i: vad är en förort, vad är en by, vad är segregation, vad innebär det att alla vi känner igen varandra – likhet och skillnad inom väsensskilda socioekonomiska grupper.
Ernst Billgrens Vad är konst är inte en stor bok. Men han svarar på sitt eget sätt på frågan om vad konst är.
En stor bok är Imre Kertesz’ Mannen utan öde. Utan att Kertesz för den skull svarar på frågan om vad vare sig en människa eller ett öde är.
En ung människa som har upplevt ”den första kvällen i Auschwitz” eller Buchenwalds relativa skönhet, som lyckats överleva detta och har skrivit böcker om det, en sådan författare behöver ingen mer reklam.
Bland barnböckerna vill jag lyfta Solveig Widholms Ann finner lyckan. En så kallad flickbok som vann pris någon gång för över femtio år sedan. På platt och lysterlös prosa gör Widholm trots allt en ansats att skildra ett yrke; en studie av hur en nyutbildad lärarinna försöker ta sig fram bland kyrkofullmäktige och handelsmän i en dalasocken.
Som jämförelsematerial har jag Anna Maria Ursings Fantastiska fröknar; en doktorsavhandling av hur kvinnliga lärare skildras i litteraturen. Ursing gör det hon säger att hon ska göra, men mer ger det inte. Och bättre yrkesböcker än Widholms väntar vi fortfarande på.
Två biografier präglade året: Beatles the biography av Bob Spitz, där du faktiskt får veta allt du behöver och lite till om alla fyra i Beatles, avfattat på ett stundtals poetiskt språk där pubar och bussar i Liverpool ligger mycket nära den egna förorten.
Den andra biografin var Lilian Karinas Mitt liv i rörelse, som fick mig att reflektera dels över ett ytterst spännande flyktingöde, dels över utbildningsprinciperna för solist- och kårdansare i Sverige idag. Alltså en högaktuell bok för ett mindre antal entusiaster.
Inom avdelning sociologiska kåserier finns den obegripligt uppskrivna Stil och politik av Greider & Hedvall. Om du själv någonsin funderat över varför politiker klär sig som de gör behöver du inte läsa den boken. Du har redan tänkt alltihop själv.
Men Herins I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra var en vardagspsykologisk pärla. Där finns ett stoff som går att gräva djupare i: vad är en förort, vad är en by, vad är segregation, vad innebär det att alla vi känner igen varandra – likhet och skillnad inom väsensskilda socioekonomiska grupper.
Ernst Billgrens Vad är konst är inte en stor bok. Men han svarar på sitt eget sätt på frågan om vad konst är.
En stor bok är Imre Kertesz’ Mannen utan öde. Utan att Kertesz för den skull svarar på frågan om vad vare sig en människa eller ett öde är.
En ung människa som har upplevt ”den första kvällen i Auschwitz” eller Buchenwalds relativa skönhet, som lyckats överleva detta och har skrivit böcker om det, en sådan författare behöver ingen mer reklam.
måndag, december 28, 2009
Nazister och folk
Rekommenderas: God dag, kampsyster, en bok om kvinnorna i extremhögern av Blomquist/Bjurwald. En mycket intressant redogörelse för vad det är gör att uinga kvinnor idag dras till våldsamma rasistiska rörelser där kvinnan betraktas som avelsko. I extrem sammanfattning är det två motsatta lockelser: man vill tillbaka till köket, eller man vill ut och sparkas.
Ett avsnitt i boken ägnas åt Vera Oredsson, år 1975 av sin make utsedd till partiledare för dåvarande svenska nazistpartiet. Sveriges första kvinnliga partiledare, dock inte en vald sådan, för det nazistparti som grundades år 1956 och nu äntligen har lagts ned, enligt vad Expo berättar. En orsak till nedläggning är sjukdom hos den åldrade partiledningen (paret Oredsson). En annan tycks, väl att märka, vara framgångarna för Sverigedemokraterna.
I Oredssons egna skrifter, citerade i God dag, kampsyster, berättar hon minnen från sin barndom i nazi-Tyskland. Framgångsberusningen, hoppet, kreativiteten: ”Flaggstängerna blommade!”
Den hoppfullheten kan vi också ta del av i den tyska dokumentärsamlingen Tredje rikets uppgång och fall. En dvd-cykel med delvis privat smalfilmsmaterial från 30- och 40-talens Tyskland. Åtskilliga hittills osedda bilder visar glada semesterfirare bland militärparaderna vilket ger en ny inblick, framför allt i de dåtida ännu inte utbombade tyska städerna. Men speakertexten är högst diskutabel.
Det börjar med berättarens bemödanden att få oss att förstå Versailles-fredens orättvis och hur djupt den kränkte varje tysk, så att hämndbegäret ska framstå som naturligt. Det fortsätter med hans envisa kvardröjande vid idyllen ”också mitt i kriget”. Att människor tyckte om att idrotta och sjunga, att människor tyckte om att vara tyska! – javisst, men i vilken utsträckning som helst? Det stämmer väl med Oredssons barndomsminnen som gjorde henne till övertygad nazist livet ut. I hela berättarframställningen går det igen att ”folk fick det bättre” under Hitler. Gång på gång vädjar han om vår förståelse: ”semester, pension… folk fick det bättre!” Riktigt osmakligt blir det när berättaren gläds åt att alla som blev utbombade i Tredje riket fick en ny bostad – eftersom han inte talar om vem som bodde i den förut.
Ordet ”bättre” är inte en direkt lögn. Semester är bättre än att inte ha semester. Men ordet ”folk” används i berättartexten på samma vis som A Hitler och V Oredsson använder det. Det betyder att somliga får det bättre, och de som inte får det är inte folk!
Kalla det att vara rasist-döv: att inte höra när det görs skillnad. Att inte se att någon lever och arbetar vid din sida utan att vara "folk".
Gläds åt nazistpartiets nedläggning.
Lyssna varje gång någon talar om folk.
- - -
Johannes blogg handlar om någonting helt annat, men jag länkar för att han skriver om Folk ocih folk. För övrigt, skriv under på att Haga ska vara park!
Ett avsnitt i boken ägnas åt Vera Oredsson, år 1975 av sin make utsedd till partiledare för dåvarande svenska nazistpartiet. Sveriges första kvinnliga partiledare, dock inte en vald sådan, för det nazistparti som grundades år 1956 och nu äntligen har lagts ned, enligt vad Expo berättar. En orsak till nedläggning är sjukdom hos den åldrade partiledningen (paret Oredsson). En annan tycks, väl att märka, vara framgångarna för Sverigedemokraterna.
I Oredssons egna skrifter, citerade i God dag, kampsyster, berättar hon minnen från sin barndom i nazi-Tyskland. Framgångsberusningen, hoppet, kreativiteten: ”Flaggstängerna blommade!”
Den hoppfullheten kan vi också ta del av i den tyska dokumentärsamlingen Tredje rikets uppgång och fall. En dvd-cykel med delvis privat smalfilmsmaterial från 30- och 40-talens Tyskland. Åtskilliga hittills osedda bilder visar glada semesterfirare bland militärparaderna vilket ger en ny inblick, framför allt i de dåtida ännu inte utbombade tyska städerna. Men speakertexten är högst diskutabel.
Det börjar med berättarens bemödanden att få oss att förstå Versailles-fredens orättvis och hur djupt den kränkte varje tysk, så att hämndbegäret ska framstå som naturligt. Det fortsätter med hans envisa kvardröjande vid idyllen ”också mitt i kriget”. Att människor tyckte om att idrotta och sjunga, att människor tyckte om att vara tyska! – javisst, men i vilken utsträckning som helst? Det stämmer väl med Oredssons barndomsminnen som gjorde henne till övertygad nazist livet ut. I hela berättarframställningen går det igen att ”folk fick det bättre” under Hitler. Gång på gång vädjar han om vår förståelse: ”semester, pension… folk fick det bättre!” Riktigt osmakligt blir det när berättaren gläds åt att alla som blev utbombade i Tredje riket fick en ny bostad – eftersom han inte talar om vem som bodde i den förut.
Ordet ”bättre” är inte en direkt lögn. Semester är bättre än att inte ha semester. Men ordet ”folk” används i berättartexten på samma vis som A Hitler och V Oredsson använder det. Det betyder att somliga får det bättre, och de som inte får det är inte folk!
Kalla det att vara rasist-döv: att inte höra när det görs skillnad. Att inte se att någon lever och arbetar vid din sida utan att vara "folk".
Gläds åt nazistpartiets nedläggning.
Lyssna varje gång någon talar om folk.
- - -
Johannes blogg handlar om någonting helt annat, men jag länkar för att han skriver om Folk ocih folk. För övrigt, skriv under på att Haga ska vara park!
lördag, december 26, 2009
Födelsedagspresenter
Beskriv de nyförälskade i storstadsnatten - som Lady & Lufsen, förstås. Håll frågesport i familjen: ”Vad stod det på matadorens bröst?” Svaret var förstås... ja du vet själv, ”Daisy”. Och när vi åkte hem från jobbet fredag eftermiddag skrek vi: ”Mot Sherwoodskogen!!”
Så låter vår generation vars jular inleds av Disney klockan 15 den 24 december. Teveprogrammet som är som julen själv - tjatigt, inskränkt, bullrigt och alldeles... alldeles underbart.
En jul rasade det bomber över Hanoi. En del av oss glömmer det aldrig. En annan jul snöade det i Betlehem. Det såg komiskt ut i teve men var det inte, sett ur klimatperspektiv.
Julhändelser fastnar i minnet.
Hur förklarade vi julen för barnen i Rinkeby? De kände dess laddning, de tyckte om ljus och presenter och att ta in träd i lägenheten var roligt. Men detaljerna ingick inte i någon för dem bekant helhet.
I Luciatåget ändrade vi ordet ”oss” i Stilla Natt till ”er är en frälsare född”. Då kunde de muslimska och buddhistiska barnen sjunga med. Om barnen kände sig säkra på att inte själva häda, unnade de gärna oss svenskar glädjen att Jesus var född. De hade inget emot honom.
Jesus gjorde fenomenet Jul lättare att förklara: Det är Jesus’ födelsedag.
Barnens reaktion var, att då gick det väl bra. Klart han ska få sina födelsedagspresenter!
Det finns praktiska vinster med att fira jul. Vi får vila några dagar strax efter vintersolståndet, och det är lite renare hemma om vi nu har ett hem och har orkat städa det. Det finns också seriösa skäl till att inte fira jul, till exempel den orättvisa världsordning vi är insnärjda i. Men det är vi dessvärre varje dag. När skälen vägs mot varandra blir bara det enklaste kvar. Vem nekar ett barn födelsedagspresenter?
Att julen är heterofamiljens högtid såg de tre i Betlehem till. De som ingen familj har känner sin ensamhet ännu svårare, medan vissa kärnfamiljer firar genom att klå upp sina närmaste. Den magiska triangeln i Betlehem hade ingen aning om vad de satte igång – utom möjligen modern, hon som gömde och begrundade. Men ett barn blev fött, och det barnet ger vi födelsedagspresenter.
Ljus och glaskulor och hela träd kan vem som helst ta emot. Men också den kallaste ångesten är en tribut åt babyn i stallet, och förtvivlans vådeld kan bara Modern förstå.
Hur vi firar jul är privat. Men allt vad vi tar oss för dessa egendomliga nätter av stjärnstunget mörker, kommer med eller mot vår vilja att vävas in i den Jul som för länge sedan blev större än oss själva.
Texten publicerad som krönika på Estradpoesi -04
Så låter vår generation vars jular inleds av Disney klockan 15 den 24 december. Teveprogrammet som är som julen själv - tjatigt, inskränkt, bullrigt och alldeles... alldeles underbart.
En jul rasade det bomber över Hanoi. En del av oss glömmer det aldrig. En annan jul snöade det i Betlehem. Det såg komiskt ut i teve men var det inte, sett ur klimatperspektiv.
Julhändelser fastnar i minnet.
Hur förklarade vi julen för barnen i Rinkeby? De kände dess laddning, de tyckte om ljus och presenter och att ta in träd i lägenheten var roligt. Men detaljerna ingick inte i någon för dem bekant helhet.
I Luciatåget ändrade vi ordet ”oss” i Stilla Natt till ”er är en frälsare född”. Då kunde de muslimska och buddhistiska barnen sjunga med. Om barnen kände sig säkra på att inte själva häda, unnade de gärna oss svenskar glädjen att Jesus var född. De hade inget emot honom.
Jesus gjorde fenomenet Jul lättare att förklara: Det är Jesus’ födelsedag.
Barnens reaktion var, att då gick det väl bra. Klart han ska få sina födelsedagspresenter!
Det finns praktiska vinster med att fira jul. Vi får vila några dagar strax efter vintersolståndet, och det är lite renare hemma om vi nu har ett hem och har orkat städa det. Det finns också seriösa skäl till att inte fira jul, till exempel den orättvisa världsordning vi är insnärjda i. Men det är vi dessvärre varje dag. När skälen vägs mot varandra blir bara det enklaste kvar. Vem nekar ett barn födelsedagspresenter?
Att julen är heterofamiljens högtid såg de tre i Betlehem till. De som ingen familj har känner sin ensamhet ännu svårare, medan vissa kärnfamiljer firar genom att klå upp sina närmaste. Den magiska triangeln i Betlehem hade ingen aning om vad de satte igång – utom möjligen modern, hon som gömde och begrundade. Men ett barn blev fött, och det barnet ger vi födelsedagspresenter.
Ljus och glaskulor och hela träd kan vem som helst ta emot. Men också den kallaste ångesten är en tribut åt babyn i stallet, och förtvivlans vådeld kan bara Modern förstå.
Hur vi firar jul är privat. Men allt vad vi tar oss för dessa egendomliga nätter av stjärnstunget mörker, kommer med eller mot vår vilja att vävas in i den Jul som för länge sedan blev större än oss själva.
Texten publicerad som krönika på Estradpoesi -04
onsdag, december 23, 2009
Anklagelser och riskfaktorer
För något år sedan blev jag anklagad för att vara antisemit därför att jag citerat Jinges blogg. När jag tog upp saken var det helt ointressant vad jag/Politik och poesi sagt eller skrivit. Det var frågan om skuld genom förbindelse, så jag avkrävdes enbart ställningstaganden för eller emot den bloggen.
Därför är det ett visst risktagande att jag nu länkar till Homopoliticus som skriver om den antisemitiska verkligheten som omringar staten Israel. Att jag länkar till Svensson som skriver om de organstölder som medgivits. Slutligen att jag länkar till Nyheter24 där medgivandet finns.
Donald Boström som media tog hedern av när han presenterade misstankarna om organstöld och föreslog att de skulle utredas, anser fortfarande att en utredning av händelserna bör göras, delvis för staten Israels skull: ”Kan man styrka att det är kriminella element, så att säga, och inte staten som gjort det här kan Israel gå stärkta ur en utredning” säger han.
- - -
Buller, asbest och invandrare betraktas som riskfaktorer i HSB-områden i Skåne. HSB ska ändra listan, efter påstötningar. Verkligen tillmötesgående!
Vid porten till helvetet är dörrskylten åter på plats. Även om bokstaven I saknas och några av svetsfogarna har spruckit.
Låt detta tolkas som hoppingivande.
Därför är det ett visst risktagande att jag nu länkar till Homopoliticus som skriver om den antisemitiska verkligheten som omringar staten Israel. Att jag länkar till Svensson som skriver om de organstölder som medgivits. Slutligen att jag länkar till Nyheter24 där medgivandet finns.
Donald Boström som media tog hedern av när han presenterade misstankarna om organstöld och föreslog att de skulle utredas, anser fortfarande att en utredning av händelserna bör göras, delvis för staten Israels skull: ”Kan man styrka att det är kriminella element, så att säga, och inte staten som gjort det här kan Israel gå stärkta ur en utredning” säger han.
- - -
Buller, asbest och invandrare betraktas som riskfaktorer i HSB-områden i Skåne. HSB ska ändra listan, efter påstötningar. Verkligen tillmötesgående!
Vid porten till helvetet är dörrskylten åter på plats. Även om bokstaven I saknas och några av svetsfogarna har spruckit.
Låt detta tolkas som hoppingivande.
tisdag, december 22, 2009
En skylt, en sten
Skylten från Auschwitz är upphittad. Polska polisen har gripit ett gäng misstänkta. Inget om motivet förmedlas, men tidningen tillägger att nazi-saker är ofantligt heta samlarobjekt.
En bil som Hitler ägt gick på 60 miljoner, och en SS-uniform kan kosta runt 80000.
Då talar vi om lagliga antikviteter, sådant som säljs lika öppet som nynassarna slår sig ner med en öl på Hofbräukeller i München. Koncentrationslägerprylar och stölder från muséer blir däremot svarta-börs-affärer. För cynism och perversion finns ingen gräns.
Den klagande muren*
Tusen år sedan begravningen av gudarna
världen lämnad åt människan
sten staplad på sten
Tusentals kommer från de längtande länderna
böner piper i sprickorna
sköra ben söker sten
En sten
är hämtad från helvetet
En sak är kvar,
ental, stensak
från Treblinka
Gudarna är borta.
Muren är för alla.
Klagan är för himlen.
stenen
är
för
sig
*en stund i Jerusalemn, ur Manifest -04
En bil som Hitler ägt gick på 60 miljoner, och en SS-uniform kan kosta runt 80000.
Då talar vi om lagliga antikviteter, sådant som säljs lika öppet som nynassarna slår sig ner med en öl på Hofbräukeller i München. Koncentrationslägerprylar och stölder från muséer blir däremot svarta-börs-affärer. För cynism och perversion finns ingen gräns.
Den klagande muren*
Tusen år sedan begravningen av gudarna
världen lämnad åt människan
sten staplad på sten
Tusentals kommer från de längtande länderna
böner piper i sprickorna
sköra ben söker sten
En sten
är hämtad från helvetet
En sak är kvar,
ental, stensak
från Treblinka
Gudarna är borta.
Muren är för alla.
Klagan är för himlen.
stenen
är
för
sig
*en stund i Jerusalemn, ur Manifest -04
måndag, december 21, 2009
Detta är ett test på mobilt bloggande. Du behöver inte bry dig. Blogger har lagt till tjänsten alldeles själv, utan att jag frågat. Harre javvlar...
Keep your friends updated— even when you're not signed in.
Keep your friends updated— even when you're not signed in.
Arbete ger frihet
Arbeit macht frei. Arbete ger frihet. Så löd texten på portalen vid ingången till Auschwitz läger. Nu har den ökända skylten stulits, trots att området har nattlig bevakning. Den polske ex-pesidenten Lech Walesa anser att stölden inte är ideologisk, utan rent kriminell.
Högst troligt är att skylten blir ett obskyrt och hemligt samlarobjekt. Sådana lär ska cirkulera bland samlarvärldens kufar. Artefakter som inte går att sälja öppet går upp i vanvettiga summor för att någon passionerad kapitalist ska få njuta kittlingen att vara ensam om ett fynd.
Men om det verkligen finns avsättning för dörrskylten till helvetet, då snuddar affären ändå vid ideologi eller moral. Om någon tillåter sig att göra pengar på det mest förfärliga, om någon annan tillfredsställer ett perverst ägandebegär, om det alltså finns en marknad - då finns det också personer som inte avskräcks, som inte stannar vid dörren, som är totalt i avsaknad av samvete och som förmodligen känner en lockelse från mordplatsen.
Det lär knappast vara något av de barn som föddes i Auschwitz, av personal eller interner, som lockas av souveniren.
- - -
Den svenska regeringens människoförakt håller sig inom civilisationens ramar. I ett Agenda-program lär Reinfeldt ha sagt: ”Jag tänker fråga det svenska folket om vi ska bryta arbetslinjen och återgå till utanförskap.”
Så maskerar han den samhälleliga konflikten, kampen mellan fattiga och rika, den nya arbetsorätten och hetsjakten på sjuka människor: "arbetslinje eller utanförskap".
I regeringens vokabulär får den inte kallas för någonting annat.
Ty nöter man in en glosa tillräckligt länge blir den sann, så lärde oss Dr G.
Mer om regeringen hos Johannes
Högst troligt är att skylten blir ett obskyrt och hemligt samlarobjekt. Sådana lär ska cirkulera bland samlarvärldens kufar. Artefakter som inte går att sälja öppet går upp i vanvettiga summor för att någon passionerad kapitalist ska få njuta kittlingen att vara ensam om ett fynd.
Men om det verkligen finns avsättning för dörrskylten till helvetet, då snuddar affären ändå vid ideologi eller moral. Om någon tillåter sig att göra pengar på det mest förfärliga, om någon annan tillfredsställer ett perverst ägandebegär, om det alltså finns en marknad - då finns det också personer som inte avskräcks, som inte stannar vid dörren, som är totalt i avsaknad av samvete och som förmodligen känner en lockelse från mordplatsen.
Det lär knappast vara något av de barn som föddes i Auschwitz, av personal eller interner, som lockas av souveniren.
- - -
Den svenska regeringens människoförakt håller sig inom civilisationens ramar. I ett Agenda-program lär Reinfeldt ha sagt: ”Jag tänker fråga det svenska folket om vi ska bryta arbetslinjen och återgå till utanförskap.”
Så maskerar han den samhälleliga konflikten, kampen mellan fattiga och rika, den nya arbetsorätten och hetsjakten på sjuka människor: "arbetslinje eller utanförskap".
I regeringens vokabulär får den inte kallas för någonting annat.
Ty nöter man in en glosa tillräckligt länge blir den sann, så lärde oss Dr G.
Mer om regeringen hos Johannes
fredag, december 18, 2009
Den ungdomen
Det är gott gry i ungdomen. Ungvänstrarna i Landskrona planerade ett preventivt gripande av danske konsuln. Väl inne på hans rum, dit de tog sig genom att på vanligt civiliserat maner ringa på dörren, nöjde de sig med att läsa upp en protestskrivelse mot det danska polisvåldet. Men konsuln blev rädd och ringde polisen.
Det är mindre gott gry i konsuler, om återgivningen är riktig. Den som är rädd för fyra ungdomsförbundare som ringt på dörren, vad gör han när Jehovas vittnen kommer? Och hur snart trycker han till i händelse av uttalat hot?
Incidenten kan dessvärre tolkas som att det är såhär danska myndigheter uppfattar ungdomlig politisk protest – som något i sig riskabelt oavsett hur de beter sig.
- - -
Läs här svaren från några mer eller mindre ungdomliga tänkare om valfrågorna inför det nya året. Har Olofsson fått ett Timbro-uppdrag att lägga ned Centerpartiet? Vill Miljöpartisterna helst vara borgerliga? Och vilken är den viktigaste politiska händelsen år 2009? -”Upptäckten av ’verklighetens folk’. Eller mer brett: borgerlighetens flört med högerpopulismen” som Esbati snyggt sammanfattar den katastrofalt tunna polityren på borgarnas sinne för mänskliga rättigheter.
- - -
När jag var ung, hur var det då?
Hos Tankar från vänsterkanten kan du läsa några fina 70-talsminnen. En annan som skriver underbart om 60- och 70-talen är Alien in Landskrona.
Mer och mer fascineras jag retrospektivt av detta förtalade årtionde som inte verkade särskilt märkvärdigt medan det pågick – det var ju bara den dåvarande verklighetens folk som roade och oroade sig.
Vi hade hår och sjalar, vi satt på golvet och drack te ur keramikmugg, och det är alldeles sant att det var massor med ljus och blommor överallt, trots att vi var i stan hela tiden.
Vi genomled långtråkiga elgitarrsolon mellan betongväggar bara några år innan vi ryckte upp oss med träskodans till folkligt sväng på elfiol. Vi kallade synt för elorgel och tyckte att en kassettbandspelare var ett fantastiskt sätt att ladda ner musik, gratis från radion eller bibliotekets LP-skivor.
Vi ansåg att alla skulle älska alla, och vi kritiserade i stort sett alla.
Det var den dåliga sidan.
Vi trodde att konst handlade om någonting annat än oss själva och trodde att konsten hade makt.
Det var den goda sidan.
Vi trodde (utan att någon som jag kände någonsing gjorde ingripande på konsulat) att varje gest, varje ljus och varje sång var ett politiskt ingripande.
Det var den oförglömliga sidan.
Det är mindre gott gry i konsuler, om återgivningen är riktig. Den som är rädd för fyra ungdomsförbundare som ringt på dörren, vad gör han när Jehovas vittnen kommer? Och hur snart trycker han till i händelse av uttalat hot?
Incidenten kan dessvärre tolkas som att det är såhär danska myndigheter uppfattar ungdomlig politisk protest – som något i sig riskabelt oavsett hur de beter sig.
- - -
Läs här svaren från några mer eller mindre ungdomliga tänkare om valfrågorna inför det nya året. Har Olofsson fått ett Timbro-uppdrag att lägga ned Centerpartiet? Vill Miljöpartisterna helst vara borgerliga? Och vilken är den viktigaste politiska händelsen år 2009? -”Upptäckten av ’verklighetens folk’. Eller mer brett: borgerlighetens flört med högerpopulismen” som Esbati snyggt sammanfattar den katastrofalt tunna polityren på borgarnas sinne för mänskliga rättigheter.
- - -
När jag var ung, hur var det då?
Hos Tankar från vänsterkanten kan du läsa några fina 70-talsminnen. En annan som skriver underbart om 60- och 70-talen är Alien in Landskrona.
Mer och mer fascineras jag retrospektivt av detta förtalade årtionde som inte verkade särskilt märkvärdigt medan det pågick – det var ju bara den dåvarande verklighetens folk som roade och oroade sig.
Vi hade hår och sjalar, vi satt på golvet och drack te ur keramikmugg, och det är alldeles sant att det var massor med ljus och blommor överallt, trots att vi var i stan hela tiden.
Vi genomled långtråkiga elgitarrsolon mellan betongväggar bara några år innan vi ryckte upp oss med träskodans till folkligt sväng på elfiol. Vi kallade synt för elorgel och tyckte att en kassettbandspelare var ett fantastiskt sätt att ladda ner musik, gratis från radion eller bibliotekets LP-skivor.
Vi ansåg att alla skulle älska alla, och vi kritiserade i stort sett alla.
Det var den dåliga sidan.
Vi trodde att konst handlade om någonting annat än oss själva och trodde att konsten hade makt.
Det var den goda sidan.
Vi trodde (utan att någon som jag kände någonsing gjorde ingripande på konsulat) att varje gest, varje ljus och varje sång var ett politiskt ingripande.
Det var den oförglömliga sidan.
torsdag, december 17, 2009
De stjäl våra sparpengar
I en förträfflig debattartikel klargör Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren hur det egentligen hänger ihop med sjukförsäkringarna. Dem som Alliansen snor från oss om de tycker vi är sjuka för länge, trots att vi betalar in till försäkringen hela vårt yrkesverksamma liv.
Extra tack för artikeln eftersom jag var en av dem som gått på myten om att det är hål i sparbössan så att vi inte skulle ”ha råd med” sjukförsäkringar. Dumheter, eftersom det är vi själva som betalar. Det handlar inte om ekonomiskt underskott utan om borgarnas överlägsna syn på sjukdom och hälsa, på gemensamt och privat, och ytterst på vem det är som ska arbeta.
Bidragsmyten har regeringen spridit även om a-kassan. Eftersom a-kassa var mitt uppehälle under valåret hade jag under den periodens intensiva attacker lättare att begripa att det var mina egna pengar kampen gällde. Pengar jag satt in under alla år, och nu tog ut en liten del av. Att sänka a-kassan har inget med samhällsekonomin att göra, utan med samhällsmoralen. Och då inte alla-ska-arbeta-moralen, utan somliga-ska-klämmas-åt-moralen.
Hur det sen var möjligt att fuska sig igenom systemet övergick mitt förstånd. A-kassan jagade mig med nässlor den gången jag var sjuk en dag i februari och hade kryssat fel datum, eller hur det nu var. Det var alltså min egen kassa som lärt sig hur man gör när man fått lite makt och vill sätta sig på nån stackare.
Enligt regeringen får sjukskrivna inte skaffa hund.
Enligt min mening kan ett husdjur göra dig friskare.
Och vem har tid med hund om man ska jobba vareviga dag?
- - -
Läs rimmande vänsterpolitiker om tramset med prinsessdikter. Och glöm inte att Haga ska vara park!
Extra tack för artikeln eftersom jag var en av dem som gått på myten om att det är hål i sparbössan så att vi inte skulle ”ha råd med” sjukförsäkringar. Dumheter, eftersom det är vi själva som betalar. Det handlar inte om ekonomiskt underskott utan om borgarnas överlägsna syn på sjukdom och hälsa, på gemensamt och privat, och ytterst på vem det är som ska arbeta.
Bidragsmyten har regeringen spridit även om a-kassan. Eftersom a-kassa var mitt uppehälle under valåret hade jag under den periodens intensiva attacker lättare att begripa att det var mina egna pengar kampen gällde. Pengar jag satt in under alla år, och nu tog ut en liten del av. Att sänka a-kassan har inget med samhällsekonomin att göra, utan med samhällsmoralen. Och då inte alla-ska-arbeta-moralen, utan somliga-ska-klämmas-åt-moralen.
Hur det sen var möjligt att fuska sig igenom systemet övergick mitt förstånd. A-kassan jagade mig med nässlor den gången jag var sjuk en dag i februari och hade kryssat fel datum, eller hur det nu var. Det var alltså min egen kassa som lärt sig hur man gör när man fått lite makt och vill sätta sig på nån stackare.
Enligt regeringen får sjukskrivna inte skaffa hund.
Enligt min mening kan ett husdjur göra dig friskare.
Och vem har tid med hund om man ska jobba vareviga dag?
- - -
Läs rimmande vänsterpolitiker om tramset med prinsessdikter. Och glöm inte att Haga ska vara park!
onsdag, december 16, 2009
Det gör bara ont när jag skrattar
En Kd-ledamot i Solnas fullmäktige läste upp detta citat:
“Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska”
Men när reaktionerna kom, då var det bara på skoj. Citatet försvaras med att det är använt som ett skämt, iallafall enligt kommentarerna till Politikerbloggen. Fattar man inte det har man ingen humor.
“Det gör bara ont när jag skrattar” - som Husbocken* sa.
I detta läge är det som jag bör meditera över det goda samtalet, enligt Poirier-Martinsson. Han som skrev i SvD att vänstern inte vet vad samtal är, vänstern som i huvudsak kommer med "medvetna missförstånd och fördummande förenklingar".
Till skillnad från den nyanserade, humoristiska högern?
“Det finns inget inom vänstern som tvingar den att vara osaklig, skrikig och elak” säger P-M. Alldeles riktigt. Jag har ett inre tvång att försöka vara saklig och hålla tonen. När den regeln blir till en börda får man komma vidare med stöd i citat.
P-M citerar Habermas som ”tecknar det ideala offentliga samtalet som i avsaknad av egenintresse och maktanspråk. Att diskussionen bör ha sig själv som mål och syfte, att undersöka begrepp, finna gemensamma slutsatser.”
Är det så Timbro och mediaetablissemanget arbetar? - hängivna den begreppsliga innebörden, helt i avsaknad av maktanspråk.
Gemensamma slutsatser må vara ett ideal, men når vi fram till dem är vi sannolikt utan ideologi. När högerns slutsatser blivit gemensamma för oss alla behövs inte längre något offentligt samtal, ty då finns knappast längre någon offentlighet att föra det i.
I dagens offentliga samtal väljer jag att granska Kd-ledamotens skämtsamhet lite närmare. Direkt ur citatet, och rent sakligt:
“Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse”
1. Nej, det finns borgerlig feminism
2. Nej, den är inte principiellt anti-familjär, även om många feminister är starkt kritiska mot den nuvarande kärnfamiljens begränsning
3. Ja, den är en politisk rörelse
“som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska”
4. Ja, den uppmuntrar kvinnor
5. Nej, inte att lämna sina män, utan att få männen att ta ansvar
6. Nej, endast Medea mördade sina barn i besinningslöst hämndbegär på en otrogen karlslok
7. Nej, häxkonst hör endast hemma inom Wicca-rörelsen som har en slags metafysisk särartsfeminism som sällan eller aldrig hörs i debatten
8. Nej, se punkt ett
9. Nej, att vara lesbisk är inte utmärkande för feminismen
Det blir två rätt av nio till Kd på Solna-arenan!
Lite kul var det, kanske.
* Hembiträdet i Lindgrens Karlsson på taket
- - -
Läs Jöran Fagerlund om världens största klimatdemonstration i ett litet land med inskränkta lagar
“Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska”
Men när reaktionerna kom, då var det bara på skoj. Citatet försvaras med att det är använt som ett skämt, iallafall enligt kommentarerna till Politikerbloggen. Fattar man inte det har man ingen humor.
“Det gör bara ont när jag skrattar” - som Husbocken* sa.
I detta läge är det som jag bör meditera över det goda samtalet, enligt Poirier-Martinsson. Han som skrev i SvD att vänstern inte vet vad samtal är, vänstern som i huvudsak kommer med "medvetna missförstånd och fördummande förenklingar".
Till skillnad från den nyanserade, humoristiska högern?
“Det finns inget inom vänstern som tvingar den att vara osaklig, skrikig och elak” säger P-M. Alldeles riktigt. Jag har ett inre tvång att försöka vara saklig och hålla tonen. När den regeln blir till en börda får man komma vidare med stöd i citat.
P-M citerar Habermas som ”tecknar det ideala offentliga samtalet som i avsaknad av egenintresse och maktanspråk. Att diskussionen bör ha sig själv som mål och syfte, att undersöka begrepp, finna gemensamma slutsatser.”
Är det så Timbro och mediaetablissemanget arbetar? - hängivna den begreppsliga innebörden, helt i avsaknad av maktanspråk.
Gemensamma slutsatser må vara ett ideal, men når vi fram till dem är vi sannolikt utan ideologi. När högerns slutsatser blivit gemensamma för oss alla behövs inte längre något offentligt samtal, ty då finns knappast längre någon offentlighet att föra det i.
I dagens offentliga samtal väljer jag att granska Kd-ledamotens skämtsamhet lite närmare. Direkt ur citatet, och rent sakligt:
“Feminismen är en socialistisk, anti-familjär, politisk rörelse”
1. Nej, det finns borgerlig feminism
2. Nej, den är inte principiellt anti-familjär, även om många feminister är starkt kritiska mot den nuvarande kärnfamiljens begränsning
3. Ja, den är en politisk rörelse
“som uppmuntrar kvinnor att lämna sina män, mörda sina barn, praktisera häxkonst, krossa kapitalismen och att bli lesbiska”
4. Ja, den uppmuntrar kvinnor
5. Nej, inte att lämna sina män, utan att få männen att ta ansvar
6. Nej, endast Medea mördade sina barn i besinningslöst hämndbegär på en otrogen karlslok
7. Nej, häxkonst hör endast hemma inom Wicca-rörelsen som har en slags metafysisk särartsfeminism som sällan eller aldrig hörs i debatten
8. Nej, se punkt ett
9. Nej, att vara lesbisk är inte utmärkande för feminismen
Det blir två rätt av nio till Kd på Solna-arenan!
Lite kul var det, kanske.
* Hembiträdet i Lindgrens Karlsson på taket
- - -
Läs Jöran Fagerlund om världens största klimatdemonstration i ett litet land med inskränkta lagar
tisdag, december 15, 2009
Ofarligt vid vattenhålet
Vänligt av SvD att utnämna Sundbyberg till demokratins vattenhål! Även om orsaken var en smula missvisande. Det handlar om Socialdemokraternas så kallade primärval. Sundbybergsborna får rösta om vilka namn de vill ha på valsedeln till fullmäktige. Det är ett trevligt initiativ, om också lite fånigt eftersom man får förutsätta att samtliga föreslagna personer är socialdemokrater. Den som vill rösta S kan alltså känna sig ganska trygg med vem som helst.
Vilka ställningstaganden de här personerna har gjort – vem som vill utveckla välfärden och hyresrätterna och vem som vill sänka skatten och sälja skolorna, det framgår inte av primärvalsblanketten. Det är alltså ett såväl opolitiskt som ofarligt val.
I demokratins vattenhål har du chansen att rösta på din granne eller tanten i skoaffären! Låter inte det spännande?
När Vänsterpartiet gick runt och knackade dörr för att höra människor själva beskriva sina villkor och tala om vilka förändringar de vill göra var det vitalisering och medborgarperspektiv. Fråga förorten! I rättvisans namn tror jag också S genomfört liknande frågevandringar.
Då var det ingen borgartidning som hejade på. Lika lite som de borgerliga var intresserade när medborgarförslagen införts i allt fler fullmäktige.
Demokrati handlar om att ta makten - inte om grannsämja eller ordförandens frisyr.
Vilka ställningstaganden de här personerna har gjort – vem som vill utveckla välfärden och hyresrätterna och vem som vill sänka skatten och sälja skolorna, det framgår inte av primärvalsblanketten. Det är alltså ett såväl opolitiskt som ofarligt val.
I demokratins vattenhål har du chansen att rösta på din granne eller tanten i skoaffären! Låter inte det spännande?
När Vänsterpartiet gick runt och knackade dörr för att höra människor själva beskriva sina villkor och tala om vilka förändringar de vill göra var det vitalisering och medborgarperspektiv. Fråga förorten! I rättvisans namn tror jag också S genomfört liknande frågevandringar.
Då var det ingen borgartidning som hejade på. Lika lite som de borgerliga var intresserade när medborgarförslagen införts i allt fler fullmäktige.
Demokrati handlar om att ta makten - inte om grannsämja eller ordförandens frisyr.
måndag, december 14, 2009
Allas rätt till kunskap
Vänsterpartiets förslag till nytt utbildningspolitisk program är nu ute på remiss.
Den enda mediakommentaren hittills är från en som benämner rätten till kunskap med den gamla schablonen ”flum” och som förolämpar vänsterns ledande utbildningspolitiker genom att slänga ur sig att de skulle gå på skåpmat från sosse-byråkrater fyrtio år tillbaka i tiden. Bara tanken..! Men en bra glosa från 60-talet är ”saklig och allsidig”. Den som vill lyfta sig över borgarkverulansen och skriva trovärdig kritik bör begagna sig av de dygderna.
Från kritiken av kritiken till en nyckelmening ur programmet: ”I dagens skola finns bara rätten att genomgå en utbildning. Vänsterpartiets vision är att alla ska ha rätt till kunskap.”
Detta är en av de viktigaste skillnaderna på vår skolpolitik och borgarnas. Mest väsentligt är innehållet, barnens kunskap. Inte kringarrangemangen ifråga om mätmetoder, straffskalor, mutlöner eller pr-knep.
Några punkter ur programförslaget:
- Alla barn har förutsättningar att lära sig, så skolan ska kompensera för omständigheter som hindrar lärandet
- Alla barn ska mötas i en gemensam skola; den sammanhållna utbildning som är tillgänglig för alla
- Skolan ska vara offentligt finansierad och demokratiskt styrd, samt avgiftsfri
- Tillräckliga resurser ska fördelas likvärdigt efter behov
- Lärarna är välutbildade och kompetenta och bemöter barnen med positiva förväntningar
- All bedömning är framåtsyftande och ska visa hur barnen kan utveckla sina kunskaper
- Rätt till modersmålsstöd i förskolan
- Högst 20 barn i fritidsgrupperna
- Inga graderade betyg
- Avgiftsfri gymnasieskola
Programmet finns att ladda ned här. Sist ett förtydligande - programmet heter förstås inte De rödaste fanornas utbildningspolitik, som den förvirrade stackars ledarskribenten vill ha det till. Det heter Allas rätt till kunskap. Blir lite tydligare så.
Den enda mediakommentaren hittills är från en som benämner rätten till kunskap med den gamla schablonen ”flum” och som förolämpar vänsterns ledande utbildningspolitiker genom att slänga ur sig att de skulle gå på skåpmat från sosse-byråkrater fyrtio år tillbaka i tiden. Bara tanken..! Men en bra glosa från 60-talet är ”saklig och allsidig”. Den som vill lyfta sig över borgarkverulansen och skriva trovärdig kritik bör begagna sig av de dygderna.
Från kritiken av kritiken till en nyckelmening ur programmet: ”I dagens skola finns bara rätten att genomgå en utbildning. Vänsterpartiets vision är att alla ska ha rätt till kunskap.”
Detta är en av de viktigaste skillnaderna på vår skolpolitik och borgarnas. Mest väsentligt är innehållet, barnens kunskap. Inte kringarrangemangen ifråga om mätmetoder, straffskalor, mutlöner eller pr-knep.
Några punkter ur programförslaget:
- Alla barn har förutsättningar att lära sig, så skolan ska kompensera för omständigheter som hindrar lärandet
- Alla barn ska mötas i en gemensam skola; den sammanhållna utbildning som är tillgänglig för alla
- Skolan ska vara offentligt finansierad och demokratiskt styrd, samt avgiftsfri
- Tillräckliga resurser ska fördelas likvärdigt efter behov
- Lärarna är välutbildade och kompetenta och bemöter barnen med positiva förväntningar
- All bedömning är framåtsyftande och ska visa hur barnen kan utveckla sina kunskaper
- Rätt till modersmålsstöd i förskolan
- Högst 20 barn i fritidsgrupperna
- Inga graderade betyg
- Avgiftsfri gymnasieskola
Programmet finns att ladda ned här. Sist ett förtydligande - programmet heter förstås inte De rödaste fanornas utbildningspolitik, som den förvirrade stackars ledarskribenten vill ha det till. Det heter Allas rätt till kunskap. Blir lite tydligare så.
fredag, december 11, 2009
Uppretade muslimer och poeter
För några år sedan blev två av mina kolleger osams. En av dem, Ali, fick då höra att han kanske har svårt att samarbeta med kvinnor, han som är muslim.
Ali blev ännu mer förbannad än han redan var. Jag glömmer aldrig hans rytande: ”Jag är inte muslim, jag är socialist för helvete!”
Till saken hör att Ali inte var så lätt att tas med alla gånger. Han var lynnig och ojämn i humöret. Somliga är det. Den aktuella konflikten förvärrades alltså rejält när andra förirrade sig på kulturella sidospår.
Tänkte på det idag när jag läste om ateisten som blev muslim i Flamman.
- - -
Sveriges poeter kan ännu stå raka i ryggen. Knappt en tredjedel av de tillfrågade ställer upp på att skriva kärlekspoesi till prinsessbröllopet (eller love poems till princess weddingen som det väl heter på nystockholmska).
Liljevalchs-chefen som kom upp med idén tycker det är ”lite larvigt att folk är så känsliga”.
Men folk är framför allt olika. Om han tycker det är festligt att gå emot sina övertygelser och fjanta bort sitt yrkesuppdrag behöver inte landets kulturarbetare tycka detsamma.
Lite larvigt att inte inse det, faktiskt.
Dahlgren har samlat vassa citat från poeterna.
För övrigt anser jag att Haga ska vara park
Ali blev ännu mer förbannad än han redan var. Jag glömmer aldrig hans rytande: ”Jag är inte muslim, jag är socialist för helvete!”
Till saken hör att Ali inte var så lätt att tas med alla gånger. Han var lynnig och ojämn i humöret. Somliga är det. Den aktuella konflikten förvärrades alltså rejält när andra förirrade sig på kulturella sidospår.
Tänkte på det idag när jag läste om ateisten som blev muslim i Flamman.
- - -
Sveriges poeter kan ännu stå raka i ryggen. Knappt en tredjedel av de tillfrågade ställer upp på att skriva kärlekspoesi till prinsessbröllopet (eller love poems till princess weddingen som det väl heter på nystockholmska).
Liljevalchs-chefen som kom upp med idén tycker det är ”lite larvigt att folk är så känsliga”.
Men folk är framför allt olika. Om han tycker det är festligt att gå emot sina övertygelser och fjanta bort sitt yrkesuppdrag behöver inte landets kulturarbetare tycka detsamma.
Lite larvigt att inte inse det, faktiskt.
Dahlgren har samlat vassa citat från poeterna.
För övrigt anser jag att Haga ska vara park
torsdag, december 10, 2009
Oemotståndliga erbjudanden och odrickbar cognac
Annars läsvärda Bokhora skriver på nyhetskvarnen en uppmaning till landets poeter att ”inte följa strömmen och tacka nej” till att dikta för prinsessbröllopet.
Bokhora arbetar seriöst för att lyfta poesin, men här tycks hon inte ha större respekt för poeterna än att utgå ifrån att ett ställningstagande mot kungahuset beror på följsamhet.
Med tanke på det märkliga exempel Bokhora anger kanske det verkligen beror på följsamhet i ett enskilt fall, en person som inte låter som en poet.
Oavsett vilket kan hyllningsdikter aldrig bli ett fräckt och frimodigt tilltag.
Bokhora avundas England som har hovpoeter av rang och ett kungahus med smak. Jojo, det är med nöje jag minns ett gammalt kungareportage där det gick ut på att kungen tänkte bjuda norska kungahuset på balettpremiär. Kung Olav hade plågat Karl-Gustaf med opera, så nu skulle han hämnas, han som var ”van vid” balett tack vare sin danskultiverade lillasyster.
Lite kul var detta för en balettoman.
Men uppriktigt sagt – vad rör det oss?
Bokhora slänger fram att det kanske var kungafamiljen som Hägglund tänkte på när han myntade sitt uttryck Verklighetens folk.
Eftersom de har "dålig smak” gubevars!
Eftersom Victoria gillar ishockey och Gyllene tider.
Det är "svennebanankultur”, enligt Bokhora, och det framgår att kungahuset inte borde ha den.
När en kulturbloggare ger så tydliga klassmarkörer råder inte gyllene tider.
Nyhetskvarnen beledsagar Bokhoras artikel med denna fråga:
"Merparten av Sveriges författarelit tackar nej till att skriva kärleksdikter inför Victoria och Daniels bröllop. Sviker de kungahuset?”
Efter det behöver ingen längre undra på vems sida kvarnen befinner sig.
Cognac-fråga, igen*. Så var ska jag börja:
Sviker författarna kungahuset?
Hur definierar du ”sviker”? Har författarna tidigare lovat kungahuset något?
De författare som tackat nej, har de missförstått frågan?
Var frågan en uppmaning, ett erbjudande du inte kan motstå?
Om så, vad är då kungahuset för slags ”familj”?
40 mille kostar upprustningen av Haga slott. Vi har fortfarande inte fått reda på hur mycket av parken som Familjen tänker lägga under sig, så skriv föralldel på namnlistan Haga ska vara park.
Tack till Aktuellt från ett kafébord för tipset
* En fråga som inte rättvist kan besvaras, exempelvis "Har du slutat dricka konjak om morgnarna?" enligt A Lindgren
Bokhora arbetar seriöst för att lyfta poesin, men här tycks hon inte ha större respekt för poeterna än att utgå ifrån att ett ställningstagande mot kungahuset beror på följsamhet.
Med tanke på det märkliga exempel Bokhora anger kanske det verkligen beror på följsamhet i ett enskilt fall, en person som inte låter som en poet.
Oavsett vilket kan hyllningsdikter aldrig bli ett fräckt och frimodigt tilltag.
Bokhora avundas England som har hovpoeter av rang och ett kungahus med smak. Jojo, det är med nöje jag minns ett gammalt kungareportage där det gick ut på att kungen tänkte bjuda norska kungahuset på balettpremiär. Kung Olav hade plågat Karl-Gustaf med opera, så nu skulle han hämnas, han som var ”van vid” balett tack vare sin danskultiverade lillasyster.
Lite kul var detta för en balettoman.
Men uppriktigt sagt – vad rör det oss?
Bokhora slänger fram att det kanske var kungafamiljen som Hägglund tänkte på när han myntade sitt uttryck Verklighetens folk.
Eftersom de har "dålig smak” gubevars!
Eftersom Victoria gillar ishockey och Gyllene tider.
Det är "svennebanankultur”, enligt Bokhora, och det framgår att kungahuset inte borde ha den.
När en kulturbloggare ger så tydliga klassmarkörer råder inte gyllene tider.
Nyhetskvarnen beledsagar Bokhoras artikel med denna fråga:
"Merparten av Sveriges författarelit tackar nej till att skriva kärleksdikter inför Victoria och Daniels bröllop. Sviker de kungahuset?”
Efter det behöver ingen längre undra på vems sida kvarnen befinner sig.
Cognac-fråga, igen*. Så var ska jag börja:
Sviker författarna kungahuset?
Hur definierar du ”sviker”? Har författarna tidigare lovat kungahuset något?
De författare som tackat nej, har de missförstått frågan?
Var frågan en uppmaning, ett erbjudande du inte kan motstå?
Om så, vad är då kungahuset för slags ”familj”?
40 mille kostar upprustningen av Haga slott. Vi har fortfarande inte fått reda på hur mycket av parken som Familjen tänker lägga under sig, så skriv föralldel på namnlistan Haga ska vara park.
Tack till Aktuellt från ett kafébord för tipset
* En fråga som inte rättvist kan besvaras, exempelvis "Har du slutat dricka konjak om morgnarna?" enligt A Lindgren
Genomfört vallöfte inget för väljarna
Jag brukar inte fästa större avseende vid opinionsmätningar. Men den senaste, som ger regeringsmakten till den rödgröna oppositionen, är ändå glädjande. Efter en period när det såg ut som om statsministern inte kunde göra fel har det äntligen hakat upp sig.
I SvD tror man att Reinfeldt försummat inrikespolitiken medan han ägnat sig åt att ”leda EU genom finans- och klimatkriser”.
Den sagan, du! Snipp snapp snut, så hade Fredrik räddat klimatet åt kontinenten!
Man orkar inte ens bli trött.
Resultatet i SCB-mätningen kan ha påverkats av Vattenfall-skandalen eller Saab-kollapsen. Den genomfördes nämligen före sjukförsäkringsstriden, alltså innan borgarnas friskhetsfascism och vurm för tvångsarbete uppenbarades.
Å andra sidan har de faktiskt bara gjort vad de sagt att de ska göra.
Folks misstro mot politiker blir till ett ännu större problem om de börjar rösta på tvärs. ”Vi tar Moderaterna, de säger att de ska förstöra sjukförsäkringen men det är nog bara valfläsk” - vaa!?
- - -
Replik ur filmen Regnet i Provence:
”Gnäll på politikerna du bara. Det är iallafall inte lika effektivt som att hålla på med politik!”
I SvD tror man att Reinfeldt försummat inrikespolitiken medan han ägnat sig åt att ”leda EU genom finans- och klimatkriser”.
Den sagan, du! Snipp snapp snut, så hade Fredrik räddat klimatet åt kontinenten!
Man orkar inte ens bli trött.
Resultatet i SCB-mätningen kan ha påverkats av Vattenfall-skandalen eller Saab-kollapsen. Den genomfördes nämligen före sjukförsäkringsstriden, alltså innan borgarnas friskhetsfascism och vurm för tvångsarbete uppenbarades.
Å andra sidan har de faktiskt bara gjort vad de sagt att de ska göra.
Folks misstro mot politiker blir till ett ännu större problem om de börjar rösta på tvärs. ”Vi tar Moderaterna, de säger att de ska förstöra sjukförsäkringen men det är nog bara valfläsk” - vaa!?
- - -
Replik ur filmen Regnet i Provence:
”Gnäll på politikerna du bara. Det är iallafall inte lika effektivt som att hålla på med politik!”
onsdag, december 09, 2009
In i samhället
Flyktingpolitiken måste ändra riktning. En rödgrön regering måste föra en politik som är rättssäker, som ger människor skydd undan förföljelse och överensstämmer med de internationella konventioner som Sverige har undertecknat. Men det räcker inte att släppa in flyktingar i landet. Vi måste också släppa in dem i samhället.
Så skriver Lars Ohly och Kalle Larsson i GP. Läs den för att se Vänsterpartiets förslag i flykting- och asylfrågor.
Avlyssnat:
En flicka och hennes far i videobutiken. Flickan:
- Javisstja, Mohammed ska ringa dej!
- Va? säger pappan irriterat. Du känner väl ingen sån!
- Meh! Min NO-lärare ju. Han måste prata med dej.
Den naturliga frågan vore vad NO-läraren har att ta upp med föräldern. Men pappan suckar tungt och säger efter en laddad paus:
- Va är det för typ? Var kommer han från?
Apropå konsten att komma in i samhället ens med en naturvetenskaplig och pedagogisk högskoleutbildning.
Så skriver Lars Ohly och Kalle Larsson i GP. Läs den för att se Vänsterpartiets förslag i flykting- och asylfrågor.
Avlyssnat:
En flicka och hennes far i videobutiken. Flickan:
- Javisstja, Mohammed ska ringa dej!
- Va? säger pappan irriterat. Du känner väl ingen sån!
- Meh! Min NO-lärare ju. Han måste prata med dej.
Den naturliga frågan vore vad NO-läraren har att ta upp med föräldern. Men pappan suckar tungt och säger efter en laddad paus:
- Va är det för typ? Var kommer han från?
Apropå konsten att komma in i samhället ens med en naturvetenskaplig och pedagogisk högskoleutbildning.
lördag, december 05, 2009
Kom tillbaka marknadsekonomi, allt är förlåtet!
Bloggade tidigare (1113) om Comhems oligarkiska övertagande av hela fastigheter, något som blåser ur hela valfriheten och även hotar näringsfriheten, vilket borde få företagarbedårade borgare att reagera och inkalla Konkurrensverket.
Gör det nu, mina få blå bekanta – reagera. Använd ett språk som marknaden förstår för att försvara marknadsekonomin. Om vi med det menar den sortens ekonomi där kunden får ungefär de varor och tjänster hon betalar för.
Eller är det rövarekonomin som borgarna i själva verket beundrar? Slughetens seger, kasinokungen som skamlar skalper från lurade offer.
Om du köpt en sak, och därtill en tjänst som ska få saken att fungera, då ska det hålla som ett avtal. Men i rövarekonomin börjar ditt oavlönade arbete med att mixtra ihop grejerna. Ingen vet varför de inte fungerar, allraminst du som inte är utbildad för dem och inte får lön för mekandet.
När du ber tjänsteproducenten om hjälp säger hon att det är fel på saken.
När du ber varuproducenten om hjälp säger han att det är fel på tjänsten.
När du ringer det som kallas service låter de som om det är dig det är fel på, medan de svingar sig i trapetser av gissningar om nya sladdkopplingsvarianter (givetvis på din telefonräkning).
Var det verkligen byråkratin Kafka skildrade? På hans tid var det relevant,men idag är det marknaden som intagits av arrogant absurditet. Den marknad som vi är lärda att bejaka, den som vi faktiskt bejakar när den fungerar som den är ämnad att fungera. På den skolboksnivå som Marx förklarat det.
Nu förstår jag varför borgarna fnyser åt marxismen. Att betala och tro att man ska få något, det liknar barnatro!
En av mina vänner är övertygad om att hennes vardagsrum och dess teknikpark är besatta av djinner. När tekniken blir magi och marxismen blir gud-som-haver, vad har du då kvar? Ett snokbo av sladdar och fakturan för dem.
Att du alltid ska betala och vanligen göra jobbet, det kan du alltid med säkerhet tro på.
Du får inget annat för det än – marknadsekonomi .
Gör det nu, mina få blå bekanta – reagera. Använd ett språk som marknaden förstår för att försvara marknadsekonomin. Om vi med det menar den sortens ekonomi där kunden får ungefär de varor och tjänster hon betalar för.
Eller är det rövarekonomin som borgarna i själva verket beundrar? Slughetens seger, kasinokungen som skamlar skalper från lurade offer.
Om du köpt en sak, och därtill en tjänst som ska få saken att fungera, då ska det hålla som ett avtal. Men i rövarekonomin börjar ditt oavlönade arbete med att mixtra ihop grejerna. Ingen vet varför de inte fungerar, allraminst du som inte är utbildad för dem och inte får lön för mekandet.
När du ber tjänsteproducenten om hjälp säger hon att det är fel på saken.
När du ber varuproducenten om hjälp säger han att det är fel på tjänsten.
När du ringer det som kallas service låter de som om det är dig det är fel på, medan de svingar sig i trapetser av gissningar om nya sladdkopplingsvarianter (givetvis på din telefonräkning).
Var det verkligen byråkratin Kafka skildrade? På hans tid var det relevant,men idag är det marknaden som intagits av arrogant absurditet. Den marknad som vi är lärda att bejaka, den som vi faktiskt bejakar när den fungerar som den är ämnad att fungera. På den skolboksnivå som Marx förklarat det.
Nu förstår jag varför borgarna fnyser åt marxismen. Att betala och tro att man ska få något, det liknar barnatro!
En av mina vänner är övertygad om att hennes vardagsrum och dess teknikpark är besatta av djinner. När tekniken blir magi och marxismen blir gud-som-haver, vad har du då kvar? Ett snokbo av sladdar och fakturan för dem.
Att du alltid ska betala och vanligen göra jobbet, det kan du alltid med säkerhet tro på.
Du får inget annat för det än – marknadsekonomi .
fredag, december 04, 2009
Drifts- och kunskapsformer; sånt som är intressant i skoldebatten
Bra skolartiklar är det ont om. Hittar en i Arena där Erik Nilsson, tidigare skolborgarråd i Stockholm, skriver om framtidens skola. Jag är osäker på om han för fram Socialdemokraternas skolpolitik eller den han tycker att de borde föra, men oavsett det innehåller artikeln en hel del tänkvärt.
Intressant är att Nilsson skriver om att ”återvinna makten över skattepengarna”, vilket är den defensiva kamp vi har att ta itu med inför och förhoppningsvis efter valet. Men hur ska det gå till? Artikeln gör det tydligt att privatskolorna är här för att stanna. Socialdemokraterna har lagt sig platt och Miljöpartiet omfamnar dem.
Med tanke på detta blir det inte enkelt att komma fram med ett gemensamt rödgrönt skolalternativ (som Nilsson med rätta efterlyser) när det gäller demokratiska driftsformer. Våra samarbetspartier vill inte röra de vinstdrivande utbildningsföretagen eller dubiösa religionskooperativen.
Flera av förslagen i Nilssons artikel är bra. Här finns ett tydligt vänsterkrav på att det är den pedagogiska kvaliteten som ska höjas, inte barnens stress som ska öka. Särskilt intressant blir det när han kommer in på den aktuella frågan om nya kursplaner. Vi behöver kursplaner som förutom fakta betonar självständigt tänkanke, kritisk analys, förståelse och tillämpning (alltså mycket nära kunskapens 4F*). När dessa kunskaper ska värderas behöver vi nya examinationsformer där vi prövar förmågan att använda flera ämnen och olika färdigheter för problemlösning. Sådant får mig att tro att de kan mötas; den storslagna lösningen för en global ekonomi och varje barns rätt att skaffa sig användbara kunskaper.
Tyvärr har jag blivit alltmer skeptisk till det gamla talesättet att kunskap är makt. Det räcker med att lyssna på makthavarna för att punktera illusionen. Är det någon som längre tror att Björklund blev minister på grund av sin omfattande kunskap? Nej majoren var den som blåste bäst i partytutan.
Vi kan vara överens om att okunskap är fattigdom. Både på tallriken och i huvudet.
Kunskap är alltså en födkrok. Den kan också vara en leksak, en prydnad, ett verktyg eller ren stolthet. Allt är goda ting, men inget av det har med makt att göra.
Jag börjar befara att talesättet bara är något vi lurar barn med, så att de ska orka fortsätta.
För att inte tala om oss själva.
*= fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet, ur Skola för bildning, underlag till nu gällande läroplan
- - -
Läs också Arbetaren om islamofobin under de rasistiska demonstrationerna
Intressant är att Nilsson skriver om att ”återvinna makten över skattepengarna”, vilket är den defensiva kamp vi har att ta itu med inför och förhoppningsvis efter valet. Men hur ska det gå till? Artikeln gör det tydligt att privatskolorna är här för att stanna. Socialdemokraterna har lagt sig platt och Miljöpartiet omfamnar dem.
Med tanke på detta blir det inte enkelt att komma fram med ett gemensamt rödgrönt skolalternativ (som Nilsson med rätta efterlyser) när det gäller demokratiska driftsformer. Våra samarbetspartier vill inte röra de vinstdrivande utbildningsföretagen eller dubiösa religionskooperativen.
Flera av förslagen i Nilssons artikel är bra. Här finns ett tydligt vänsterkrav på att det är den pedagogiska kvaliteten som ska höjas, inte barnens stress som ska öka. Särskilt intressant blir det när han kommer in på den aktuella frågan om nya kursplaner. Vi behöver kursplaner som förutom fakta betonar självständigt tänkanke, kritisk analys, förståelse och tillämpning (alltså mycket nära kunskapens 4F*). När dessa kunskaper ska värderas behöver vi nya examinationsformer där vi prövar förmågan att använda flera ämnen och olika färdigheter för problemlösning. Sådant får mig att tro att de kan mötas; den storslagna lösningen för en global ekonomi och varje barns rätt att skaffa sig användbara kunskaper.
Tyvärr har jag blivit alltmer skeptisk till det gamla talesättet att kunskap är makt. Det räcker med att lyssna på makthavarna för att punktera illusionen. Är det någon som längre tror att Björklund blev minister på grund av sin omfattande kunskap? Nej majoren var den som blåste bäst i partytutan.
Vi kan vara överens om att okunskap är fattigdom. Både på tallriken och i huvudet.
Kunskap är alltså en födkrok. Den kan också vara en leksak, en prydnad, ett verktyg eller ren stolthet. Allt är goda ting, men inget av det har med makt att göra.
Jag börjar befara att talesättet bara är något vi lurar barn med, så att de ska orka fortsätta.
För att inte tala om oss själva.
*= fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet, ur Skola för bildning, underlag till nu gällande läroplan
- - -
Läs också Arbetaren om islamofobin under de rasistiska demonstrationerna
måndag, november 30, 2009
Ta vara på fakta
Årets August-pristagare verkar vara utmärkelsen fullt värdig. Av recensionerna att döma har Sem-Sandberg skrivit en stark och inlevelsefull bok om livet i ghettot i Lodz. Han säger själv att han överväldigades av ämnet och aldrig tvekade om att han hade rätt att skriva denna bok. Det tyder på att han ändå ställt sig frågan, vilket man absolut bör göra. Förintelsen är inget att fabulera kring, och Sem-Sandbergs roman baseras på fakta.
Endast av den orsaken vill jag påminna om fakta i sig själva. Ta vara på dem där de ännu finns tillgängliga! Dawid Sierakowiaks Dagbok från ghettot finns på svenska på många bibliotek. I fem skrivhäften noterar tonåringen Dawid vardagliga händelser i ghettot. Arbetet ger korta stunder av hopp, svälten ger sjukdom och hopplöshet. ”Det finns ingen väg ut” lyder den sista mening Dawid skrev i livet.
All respekt till Sem-Sandberg. Hans roman beröms för sitt språk, sin teknik, sin grå tyngd.
All respekt till Dawid Sierakowiak. Hans dagbok är en skolpojkes, den saknar finesser. Han hade ingen väg ut.
Det får aldrig, inte för någon generation, finnas något som helst tvivel om att Förintelsen är fakta.
Endast av den orsaken vill jag påminna om fakta i sig själva. Ta vara på dem där de ännu finns tillgängliga! Dawid Sierakowiaks Dagbok från ghettot finns på svenska på många bibliotek. I fem skrivhäften noterar tonåringen Dawid vardagliga händelser i ghettot. Arbetet ger korta stunder av hopp, svälten ger sjukdom och hopplöshet. ”Det finns ingen väg ut” lyder den sista mening Dawid skrev i livet.
All respekt till Sem-Sandberg. Hans roman beröms för sitt språk, sin teknik, sin grå tyngd.
All respekt till Dawid Sierakowiak. Hans dagbok är en skolpojkes, den saknar finesser. Han hade ingen väg ut.
Det får aldrig, inte för någon generation, finnas något som helst tvivel om att Förintelsen är fakta.
söndag, november 29, 2009
Roma kulturklass
På Barnrättsdagen hade jag glädjen att åter träffa Angelina Dimiter Taikon. Hon förestår Roma Kulturklass i Enskede, och tillsammans med kollegan Mikael Demetri berättade hon om den tvåspråkiga, interkulturella undervisningsmetod de använder för närmare trettio romska barn i olika åldrar.Varför är det så många romska barn som inte trivs i skolan? Ofta känner de ingen samhörighet där, för enligt Angelina var det först med LPO-94 som grundskolan öppnades för kulturell undervisning inom läroplanens ram. Som exempel nämner hon att man kan sy förkläden istället för linnen i slöjden. Men Roma kulturklass startade redan 1993 och drog sig fram på EU-bidrag innan den fyra år senare blev en del av Nytorpsskolan.
I klassen talas barnens båda modersmål: romani chib (kelderasha-variant) och svenska. På morgnarna börjar man med romani (”barnen vaknar ju som romer och kommer till skolan som romer” förklarar Angelina), medan svenskan rår under eftermiddagarna. En modell som gör att niorna blir gymnasieklara.
Att barnen går i samma klass från förskoleklass till nian är inget märkvärdigt för dem. Så har man alltid levt, säger Angelina. Det är så barnen får i sig att ta ansvar för gruppen. Inte heller har man någon särskola, för alla barn är barn, och de ska vara tillsammans. Var och en blir sedd, och ingen blir särbehandlad.
För oss gaje (icke-romer) är det lätt att utifrån se det romska levnadssättet som en uppsättning regler. Mikael uttrycker det som att ”regelboken bär vi inom oss i huvudet, vi tycker vårt system är vackert”. Han förklarar det med behovet av social kontroll på den tiden när man reste och levde i läger med kanske 50 tält eller vagnar. Lägerlivet kräver att man håller fred med varandra, och än idag är en viktig levnadsregel att kunna ge ömsesidig förlåtelse och försoning. Det är därför man håller ”kris”, skiljedomstol. Också i skolklassen tränar de barnen att se och förstå varandras uppförande och aldrig lämna en konflikt utan försoning. De är barn - de är kloka.
I år är det 40 år sedan romerna överhuvudtaget fick rätten till skolgång. Idag finns 50000 romer i Sverige, men de känner fortfarande ett utanförskap och det tar säkert ytterligare ettpar generationer innan de kommit in i den svenska skoltraditionen. Något som i allra högsta grad behövs på den vägen är tillgång till läromedel på de olika romani-varianterna, och modersmålslärare.
Föreläsningar om Roma kulturklass och romsk kultur kan bokas här
- - -
"Det är väl rasisternas dag idag?" sa en elvaåring i Rinkeby om den 30 november. I Stockholm marscherade Svenska motståndsrörelsen redan idag, men möttes av välorganiserade motdemonstrationer. Läs en bra skildring på Nätverket mot rasism
fredag, november 27, 2009
Om inte om
Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och om Socialdemokraterna inte kan hämta in sina gamla väljare och om inget block kan bilda majoritetsregering så vill Sahlin bilda regering med några borgerliga småpartier om de kommit in i riksdagen.
Om det inte inträffat någon annan katastrof som ställer politiken på huvudet.
Om inte Sahlin slutar dilla om parlamentariska skräckscenarior och börja göra politik istället, då kan hon ge sig den på att Reinfeldt i orubbat bo fortsätter regera. Detta är något han klarar av med visst flyt, så det går inte att hoppas på borgerliga misstag och sprickor i alliansen längre. Nu är det S det hänger på. Då lönar det sig inte att placera ut SD längs vägen som varningstriangel.
Om vi låter Sverigedemokraterna dominera en valrörelse som inte ens har börjat, och om Sahlin avslöjar sin rädsla genom att gräva politiska skyttegravar, då är risken stor att vi slutar med att irra som resterna av en arme i ett ödelagt landskap av ideologiskt jämngrå gyttja.
Om jag någon gång instämt med Reinfeldt så är det när han instämmer med statsvetaren Marie Demker som säger: ”Det gäller att hålla fast vid den grundläggande konflikten i Sverige som är mellan höger och vänster. Om man skapar en blocköverskridande allians så gynnar det Sverigedemokraterna”.
Om partierna kryper in mot mitten och förhåller sig till media som om konflikten handlade om stryktipset, då ”känns det som att rösta på en löpsedel, inte ett partiprogram”, sa en person på Fejsan.
Använd huvudet. Använd partiprogrammen. Exempelvis vårt.
- - -
Om du tröttnat på malandet i nyhetskvarnen, läs Esbatis kritik av Newsmill!
Om det inte inträffat någon annan katastrof som ställer politiken på huvudet.
Om inte Sahlin slutar dilla om parlamentariska skräckscenarior och börja göra politik istället, då kan hon ge sig den på att Reinfeldt i orubbat bo fortsätter regera. Detta är något han klarar av med visst flyt, så det går inte att hoppas på borgerliga misstag och sprickor i alliansen längre. Nu är det S det hänger på. Då lönar det sig inte att placera ut SD längs vägen som varningstriangel.
Om vi låter Sverigedemokraterna dominera en valrörelse som inte ens har börjat, och om Sahlin avslöjar sin rädsla genom att gräva politiska skyttegravar, då är risken stor att vi slutar med att irra som resterna av en arme i ett ödelagt landskap av ideologiskt jämngrå gyttja.
Om jag någon gång instämt med Reinfeldt så är det när han instämmer med statsvetaren Marie Demker som säger: ”Det gäller att hålla fast vid den grundläggande konflikten i Sverige som är mellan höger och vänster. Om man skapar en blocköverskridande allians så gynnar det Sverigedemokraterna”.
Om partierna kryper in mot mitten och förhåller sig till media som om konflikten handlade om stryktipset, då ”känns det som att rösta på en löpsedel, inte ett partiprogram”, sa en person på Fejsan.
Använd huvudet. Använd partiprogrammen. Exempelvis vårt.
- - -
Om du tröttnat på malandet i nyhetskvarnen, läs Esbatis kritik av Newsmill!
onsdag, november 25, 2009
Carl Jonas Love Almqvist?
Vem är Love?
Stockholms stad ska fira Love i två hela veckor juni 2010.
För sju miljoner.
Media är måna om att visa att det bara blir cirka åtta spänn per stockholmare.
Grattis, stockholmare. Man får inte mycket för åtta kronor idag.
Victoria B:s fästman heter visserligen Daniel, men denhär åttakronors-Love-festivalen är förstås tillägnad dem. Vilka andra finns det?
Hur många kronor det går på varje stockholmare eller svensk att stänga av Haga har vi ännu inte fått reda på.
Om republikanska föreningen läser detta föreslår jag en gruppresa i juni. Partaja på färjan och vila sen ut i vår närmaste republik. Min ståplats i city lämnar jag gärna till någon som anser sig behöva den bättre.
Glöm inte namnlistan Haga ska vara park!
Stockholms stad ska fira Love i två hela veckor juni 2010.
För sju miljoner.
Media är måna om att visa att det bara blir cirka åtta spänn per stockholmare.
Grattis, stockholmare. Man får inte mycket för åtta kronor idag.
Victoria B:s fästman heter visserligen Daniel, men denhär åttakronors-Love-festivalen är förstås tillägnad dem. Vilka andra finns det?
Hur många kronor det går på varje stockholmare eller svensk att stänga av Haga har vi ännu inte fått reda på.
Om republikanska föreningen läser detta föreslår jag en gruppresa i juni. Partaja på färjan och vila sen ut i vår närmaste republik. Min ståplats i city lämnar jag gärna till någon som anser sig behöva den bättre.
Glöm inte namnlistan Haga ska vara park!
måndag, november 23, 2009
Bra att lägga in backen
Folkpartiets landsmöte backade från obligatoriska medborgarskapskurser. Sabuni är besviken, men konstaterar att det finns andra sätt att nå dem som inte är intresserade. Varför använde hon inte de sätten från början då?
Men jag håller med henne om att det är ett dumt motargument att dra fram Sverigedemokraternas retorik. Möjligen vittnar det om omsorg om partiet. Men för det första har Fp redan begagnat sig av den retoriken. För det andra ska ett dåligt förslag motarbetas på grundval av att det är dåligt - inte att fel personer sagt det. För det tredje ska vi inte glömma att Folkpartiets krav på språktest är kvar. Var var landsmötet den gången?
En annan god nyhet var att Vellinge backade ifråga om sitt länge underlåtna flyktingmottagande och att Vellinge-borna inte visade större intresse av att lyssna på de Sverigedemokrater som raskt såg till att utnyttja det de såg som en svaghet hos Moderaterna.
Men jag håller med henne om att det är ett dumt motargument att dra fram Sverigedemokraternas retorik. Möjligen vittnar det om omsorg om partiet. Men för det första har Fp redan begagnat sig av den retoriken. För det andra ska ett dåligt förslag motarbetas på grundval av att det är dåligt - inte att fel personer sagt det. För det tredje ska vi inte glömma att Folkpartiets krav på språktest är kvar. Var var landsmötet den gången?
En annan god nyhet var att Vellinge backade ifråga om sitt länge underlåtna flyktingmottagande och att Vellinge-borna inte visade större intresse av att lyssna på de Sverigedemokrater som raskt såg till att utnyttja det de såg som en svaghet hos Moderaterna.
söndag, november 22, 2009
Ett hus åt rinkebyborna
Så ser det ut, Rinkebyhuset. Fem våningar kontor. Stort och ödsligt. Men rinkebyborna har upptäckt dess möjligheter.På lördagen var det demonstration på torget för att huset ska stå kvar och fyllas med aktivitet. Sambaorkestern levde om och ungefär 80 personer mötte upp.
"Huset har blivit en symbol, nånting som är vårt måste vi få behålla" sa en.
"Dethär är bra för Rinkeby, vi har kommit upp på fötter igen" sa en annan.
En ensam vaktbil ser till att ingen ska smyga sig över avspärrningen med hjärtan eller ballonger.
En ensam vaktbil ser till att ingen ska smyga sig över avspärrningen med hjärtan eller ballonger.
I gallerians basar pågår affärerna som vanligt. Juldekorationerna glänser och ljuvligt paljettmode glittrar. Men tyvärr är det alldeles för få flickor och kvinnor på kaféerna.
På biblioteket finns Abrahams barns utställning om den gemensamma grunden för tre världsreligioner. Monoteismen, Gud som far för judar, kristna och muslimer.
När kvällen kommer tänds ljusarabeskerna. Huset är övergivet, men än har rinkebyborna inte gett upp. På torsdag 26 november är det demonstration i samband med stadsdelsnämndens möte. Samling klockan 17 på torget för kort promenad mot Rinkebyskolan!
Igår skrev SvD om Rinkebyhuset liksom om det oförklarligt stängda Aspuddenbadet som badhusföreningen ännu försvarar. Mötesplatser behövs! Under veckans ockupation av Rinkebyhuset deltog människor med olika ursprung och i olika generationer. Nya barnfamiljer har flyttat in i Rinkeby - förorten lever!
fredag, november 20, 2009
Huset i Rinkeby
Revolutionstorget, mitt älskade, mitt i världen*... skrev jag i en mycket sen Rinkeby-svit, mitt långa farväl till byn. Ett avsked som aldrig blir slutgiltigt eftersom Rinkeby överraskar varje gång.
Nu har byborna ockuperat sitt gamla förvaltningshus. Vill ha det till bostäder och allaktivitetshus.
Säg mig någon annan förort där det skulle hända? Visst är man mån om kulturellt värdefulla byggnader, gamla stugor eller förfallna ungdomsgårdar, men vilka andra än rinkebybor skulle slå sig ned i ett övergivet administrativt centrum?
Huset byggdes som studentbostäder och gjordes om till socialkontor, senare stadsdelsförvaltning. Rinkeby var den första av Stockholms förorter som fick prova på vad frihet ville säga, men mitt förhållande till Huset var komplicerat. Jag fördes dit mot min vilja och kördes ut mot min vilja. Åren däremellan jobbade jag på för glatta livet för att utveckla stadsdelen tillsammans med rinkebybor som strömmade genom korridorerna med idéer och önskemål, eller stod på mitt rum och skrek om jag utvecklade fel.
Sedan flyttades förvaltningen till Kista. Stadsdelarna skulle slås samman, hette det, men det blev som med Öst- & Västtyskland. Den ena skulle slukas av den andra, anpassa sig, lära sig av storebror. Näringsliv var inne. Kultur och demokrati var ute.
Nu måste den som vill agera politiskt eller medborgerligt klafsa i en timme över det blöta fältet.
- De försöker till och med ta ifrån oss vår historia! har jag hört upprörda rinkebybor säga. Som om vi inte hade gjort allt som vi har gjort!
Ta ifrån folk deras historia ska man inte göra. Det är historia som gör skocken till ett folk. Angrips historien blir det ett högeligen uppretat folk. Ett folk som till och med ger sig på att ockupera ett fult tomt hus som kostar mer att driva än att riva. Jag är alltså inte helt övertygad om att ockupanterna har rätt. Men tror att de gör rätt.
Trampa inte på folk som kan själva. Rinkeby har allt, utom pengar.
Imorgon lördag klockan 14 är det demonstration på Rinkeby torg - jalla!
Nu har byborna ockuperat sitt gamla förvaltningshus. Vill ha det till bostäder och allaktivitetshus.
Säg mig någon annan förort där det skulle hända? Visst är man mån om kulturellt värdefulla byggnader, gamla stugor eller förfallna ungdomsgårdar, men vilka andra än rinkebybor skulle slå sig ned i ett övergivet administrativt centrum?
Huset byggdes som studentbostäder och gjordes om till socialkontor, senare stadsdelsförvaltning. Rinkeby var den första av Stockholms förorter som fick prova på vad frihet ville säga, men mitt förhållande till Huset var komplicerat. Jag fördes dit mot min vilja och kördes ut mot min vilja. Åren däremellan jobbade jag på för glatta livet för att utveckla stadsdelen tillsammans med rinkebybor som strömmade genom korridorerna med idéer och önskemål, eller stod på mitt rum och skrek om jag utvecklade fel.
Sedan flyttades förvaltningen till Kista. Stadsdelarna skulle slås samman, hette det, men det blev som med Öst- & Västtyskland. Den ena skulle slukas av den andra, anpassa sig, lära sig av storebror. Näringsliv var inne. Kultur och demokrati var ute.
Nu måste den som vill agera politiskt eller medborgerligt klafsa i en timme över det blöta fältet.
- De försöker till och med ta ifrån oss vår historia! har jag hört upprörda rinkebybor säga. Som om vi inte hade gjort allt som vi har gjort!
Ta ifrån folk deras historia ska man inte göra. Det är historia som gör skocken till ett folk. Angrips historien blir det ett högeligen uppretat folk. Ett folk som till och med ger sig på att ockupera ett fult tomt hus som kostar mer att driva än att riva. Jag är alltså inte helt övertygad om att ockupanterna har rätt. Men tror att de gör rätt.
Trampa inte på folk som kan själva. Rinkeby har allt, utom pengar.
Imorgon lördag klockan 14 är det demonstration på Rinkeby torg - jalla!
Uppdatering: Redan idag gick polisen in och tömde huset. Rivningsbeslut finns men är överklagat. En god vän berättar om samtal på torget: "Vad ska vi göra, dom tar ifrån oss allt....förvaltning, försäkringskassa, bank o bankomat, och hyrorna höjs för affärerna... Vad ska vi göra?"
Följ Husets öde på husets blogg
Se DN eller Sthlms fria
* ur Manifestation, 04
Följ Husets öde på husets blogg
Se DN eller Sthlms fria
* ur Manifestation, 04
torsdag, november 19, 2009
Integrationsproblemet har talat
DN har ringt till 15 kommuner som inte tar emot flyktingar. Problem och lösningar ser lite olika ut, men det är fortfarande Vellinge-moderaten som utmärker sig. ”Jag ser inget egenvärde i att ha integrationsproblem. Jag tycker att det är bra att vi inte har det här hos oss” säger mannen som inte förstått att det är just det som Vellinge har.
Instängd i sin rikedom är Vellinge en av Sveriges värst segregerade kommuner. Så isolerad att en udda minoritet som avskyr barn och utlänningar tror det är accepterat normalsvenskt beteende att vräka ur sig det på offentliga möten. Så ointresserad av dagsaktualiteter att ortens starke man inte drar sig för att avstå sin delaktighet i vårt samhälles grundläggande värderingar om solidaritet, humanitet och delat ansvar. Så sig-själv-nog att man unnar sig lyxen att sätta egna angelägenheter i första rummet.
Hela orten är ett integrationsproblem, och för en viss typ av människor tycks det utgöra dess stora attraktionskraft.
Också moderaten från Helsingborg jonglerar med demokratin. I hans stad tar de inte emot flyktingar för att markera mot en politik de tycker är felaktig och ett system de inte tycker fungerar. Ett välkänt men sällan uppskattat sätt att lösa problem; skita i saker man inte gillar.
De lokala moderaterna som uttalar sig har rätt i en sak. Statens ersättningen till kommunerna under introduktionstiden är ofta för låg, täcker inte de faktiska kostnaderna.
Vad tänker moderaterna göra åt det då? Kommer de att stöda Vänsterpartiets återkommande motioner i frågan?
Jag tvivlar.
Om ersättningen skulle öka försvinner ju en av ursäkterna för att hålla människor utanför.
Instängd i sin rikedom är Vellinge en av Sveriges värst segregerade kommuner. Så isolerad att en udda minoritet som avskyr barn och utlänningar tror det är accepterat normalsvenskt beteende att vräka ur sig det på offentliga möten. Så ointresserad av dagsaktualiteter att ortens starke man inte drar sig för att avstå sin delaktighet i vårt samhälles grundläggande värderingar om solidaritet, humanitet och delat ansvar. Så sig-själv-nog att man unnar sig lyxen att sätta egna angelägenheter i första rummet.
Hela orten är ett integrationsproblem, och för en viss typ av människor tycks det utgöra dess stora attraktionskraft.
Också moderaten från Helsingborg jonglerar med demokratin. I hans stad tar de inte emot flyktingar för att markera mot en politik de tycker är felaktig och ett system de inte tycker fungerar. Ett välkänt men sällan uppskattat sätt att lösa problem; skita i saker man inte gillar.
De lokala moderaterna som uttalar sig har rätt i en sak. Statens ersättningen till kommunerna under introduktionstiden är ofta för låg, täcker inte de faktiska kostnaderna.
Vad tänker moderaterna göra åt det då? Kommer de att stöda Vänsterpartiets återkommande motioner i frågan?
Jag tvivlar.
Om ersättningen skulle öka försvinner ju en av ursäkterna för att hålla människor utanför.
tisdag, november 17, 2009
Om röda gubbar och skamliga historier
Ett parti som på grund av sin brist på politik borde varit nere för räkning för länge sedan är Centerpartiet. För att kravla sig upp ur det opinionsmässiga träsket har de lanserat en antikommunistisk kampanj där de begagnar uråldriga hotbilder och partibeteckningar. Det är alltså gamla Bondeförbundet som är ute och viftar med hötjugorna!
Men centerns politiska strateger borde inte lockas av att leka tidsmaskin och återgå till kosackvalen. För Bondeförbundet säger jag när jag vill vara vänlig. En stor del av bondeförbundarna var öppna antisemiter och förbundna med nazismen. Här några påminnelser hos Larsmo, som också påpekar att Centerpartiets tidigare ställningstaganden i ”rasfrågan” överhuvudtaget inte kommenterats av moderna partiledningar.
Vänsterpartiet har som sig bör granskat och sin historia och tagit avstånd från misstag och förblindade slutsatser. Det har länge varit dags för andra partier att ta itu med sin.
När ska de borgerliga tillstå att det var deras företrädare som med sin tystnad och flathet underlättade Hitlers propaganda, och som sedan med sina ja-röster gjorde honom till diktator! Socialdemokraterna röstade nej eller la ner sina röster, och kommunisterna, ja just kommunisterna satt redan fängslade för sitt motstånd - som de var ganska ensamma om.
Historien är inte svartvit eller blåröd. Den formas av människor som gör den både skamlig och stolt. Tänk om de borgerliga tog in det, stod för det någon gång!
Istället släpper centern kampanjfoldern Varning för röd gubbe. Eftersom jag skriver på en sovjetisk skördetröska kan jag inte se den så bra, men jag fattar att de leker med ministerposter till vänstern. Mina kamrater får en röd flärp på kavajslaget för att se läskiga ut. Och så citeras de som EU-kritiker eller kulturvänner.
Endast en bäver må bäva för detta.
Men kolla kommentarsfältet nedanför. Där har en kille lagt ut en tabell över högerns negativa ställningstaganden till snart sagt varje reform i dethär landet under det senaste århundradet. Till att börja med hindret mot den allmänna rösträtten.
Som kommentatören själv säger, det är inte den politiken vi ska diskutera idag.
Men det finns som sagt både stolt och skamlig historia.
Om du inte vill tro vad en kommunist skriver, se Wolodarski i DN
Men centerns politiska strateger borde inte lockas av att leka tidsmaskin och återgå till kosackvalen. För Bondeförbundet säger jag när jag vill vara vänlig. En stor del av bondeförbundarna var öppna antisemiter och förbundna med nazismen. Här några påminnelser hos Larsmo, som också påpekar att Centerpartiets tidigare ställningstaganden i ”rasfrågan” överhuvudtaget inte kommenterats av moderna partiledningar.
Vänsterpartiet har som sig bör granskat och sin historia och tagit avstånd från misstag och förblindade slutsatser. Det har länge varit dags för andra partier att ta itu med sin.
När ska de borgerliga tillstå att det var deras företrädare som med sin tystnad och flathet underlättade Hitlers propaganda, och som sedan med sina ja-röster gjorde honom till diktator! Socialdemokraterna röstade nej eller la ner sina röster, och kommunisterna, ja just kommunisterna satt redan fängslade för sitt motstånd - som de var ganska ensamma om.
Historien är inte svartvit eller blåröd. Den formas av människor som gör den både skamlig och stolt. Tänk om de borgerliga tog in det, stod för det någon gång!
Istället släpper centern kampanjfoldern Varning för röd gubbe. Eftersom jag skriver på en sovjetisk skördetröska kan jag inte se den så bra, men jag fattar att de leker med ministerposter till vänstern. Mina kamrater får en röd flärp på kavajslaget för att se läskiga ut. Och så citeras de som EU-kritiker eller kulturvänner.
Endast en bäver må bäva för detta.
Men kolla kommentarsfältet nedanför. Där har en kille lagt ut en tabell över högerns negativa ställningstaganden till snart sagt varje reform i dethär landet under det senaste århundradet. Till att börja med hindret mot den allmänna rösträtten.
Som kommentatören själv säger, det är inte den politiken vi ska diskutera idag.
Men det finns som sagt både stolt och skamlig historia.
Om du inte vill tro vad en kommunist skriver, se Wolodarski i DN
måndag, november 16, 2009
Repetitionen som analytiskt redskap
Under den missledande vinjetten Analys drar SvD slutsatsen att de opinionsmässiga framgångarna för Sverigedemokraterna kan locka övriga partier att närma sig deras ståndpunkter. Det säger de NU!
Ny Demokrati gullades fram av naiva media och fick sitt genombrott när de erövrat riksdagsmandat och började ge politiskt avtryck. Asylpolitiken låstes och socialdemokraterna drevs åt höger. För Sverigedemokraterna räckte det med valrörelsen -06 för att framför allt Folkpartiet skulle överge sitt försvar för mänskliga rättigheter till förmån för misstro och översitteri.
Så det som analytikern tror ska hända har redan hänt. Flera gånger.
Detta dystra faktum är det enda som får mig att hoppas att borgare och socialdemokrater någon gång ska avstå från så billiga drag.
En finurlig spådom i samma artikel är att migrationsfrågorna kommer att dominera nästa valrörelse. Ja, det kan mycket väl inträffa eftersom landets största tidningar konsekvent driver den linjen. Det är inte särskilt svårt att förutsäga det man redan håller på med.
Kan någon åta sig att analysera denna perversa fascination för ett udda ytterlighetsparti?
Artikeln avslutas med en repris på det omtuggade rådet att övriga partier ska skaffa sig en politik för integration och migration så vi inte står ”tomhänta” i debatten. Men det är tyvärr inte bara tomhänt utan direkt tomhuvat att påskina att det är SD som besitter kompetens i dessa frågor!
Vänstern har en alldeles utmärkt politik, tack. Övriga partier har också sina. Sedan mitten av 90-talet har debatten förts om modersmålsundervisning, utformning av SFI, kvinnors asylskäl, introduktion och egenförsörjning, antidiskriminering, sjukvård till asylsökande, bostadssegregation... med mera.
Viktiga frågor där det finns politiska skiljelinjer och är behövligt att diskutera och bryta ståndpunkter är till exmpel arbetskraftsinvandring, frivilliga insatser vid introduktionen och antirasistisk metodik.
Men alla frågor låter sig inte diskuteras. En vänsterpartist går inte in i frågan om hur den enorma skattebördan lämpligen kan lättas. Lika lite som en moderat ställer upp på problemet med hur vi ska ta tillbaka en folkligt ägd offentlig sektor. Och en kristdemokrat kommer knappast att bidra till hur vi bryter traditionella könsmönster.
Inget av riksdagspartierna diskuterar idag frågor som "det muslimska hotet" eller "vi måste få vara svenska", eftersom samtliga finner att utgångspunkten är felaktig.
Det är den som dragit upp sådana frågor som borde stå utanför debatten. Inte hejas på och backas upp i kravet på att andra ska ställa upp och svara.
Ny Demokrati gullades fram av naiva media och fick sitt genombrott när de erövrat riksdagsmandat och började ge politiskt avtryck. Asylpolitiken låstes och socialdemokraterna drevs åt höger. För Sverigedemokraterna räckte det med valrörelsen -06 för att framför allt Folkpartiet skulle överge sitt försvar för mänskliga rättigheter till förmån för misstro och översitteri.
Så det som analytikern tror ska hända har redan hänt. Flera gånger.
Detta dystra faktum är det enda som får mig att hoppas att borgare och socialdemokrater någon gång ska avstå från så billiga drag.
En finurlig spådom i samma artikel är att migrationsfrågorna kommer att dominera nästa valrörelse. Ja, det kan mycket väl inträffa eftersom landets största tidningar konsekvent driver den linjen. Det är inte särskilt svårt att förutsäga det man redan håller på med.
Kan någon åta sig att analysera denna perversa fascination för ett udda ytterlighetsparti?
Artikeln avslutas med en repris på det omtuggade rådet att övriga partier ska skaffa sig en politik för integration och migration så vi inte står ”tomhänta” i debatten. Men det är tyvärr inte bara tomhänt utan direkt tomhuvat att påskina att det är SD som besitter kompetens i dessa frågor!
Vänstern har en alldeles utmärkt politik, tack. Övriga partier har också sina. Sedan mitten av 90-talet har debatten förts om modersmålsundervisning, utformning av SFI, kvinnors asylskäl, introduktion och egenförsörjning, antidiskriminering, sjukvård till asylsökande, bostadssegregation... med mera.
Viktiga frågor där det finns politiska skiljelinjer och är behövligt att diskutera och bryta ståndpunkter är till exmpel arbetskraftsinvandring, frivilliga insatser vid introduktionen och antirasistisk metodik.
Men alla frågor låter sig inte diskuteras. En vänsterpartist går inte in i frågan om hur den enorma skattebördan lämpligen kan lättas. Lika lite som en moderat ställer upp på problemet med hur vi ska ta tillbaka en folkligt ägd offentlig sektor. Och en kristdemokrat kommer knappast att bidra till hur vi bryter traditionella könsmönster.
Inget av riksdagspartierna diskuterar idag frågor som "det muslimska hotet" eller "vi måste få vara svenska", eftersom samtliga finner att utgångspunkten är felaktig.
Det är den som dragit upp sådana frågor som borde stå utanför debatten. Inte hejas på och backas upp i kravet på att andra ska ställa upp och svara.
söndag, november 15, 2009
Gott grannskap
Det är inte alla småstäder som präglas av inskränkthet. I lilla Hedemora planeras för mottagandet av ensamma flyktingbarn. De ska få en trygg vistelse i Dalarna och en lust att växa upp och bo Sverige. Det är första gången som Hedemora tar emot ensamma flyktingbarn, och att det ger minst tio nya arbetstillfällen gör inte saken sämre. NIMBY-effekten inte lika stark överallt – även om boendet flyttades från en mindre bruksort där de boende inte var lika välkomnande.
I Falun var det antirasistisk konsert på torget i arrangemang av nätverket Dalarna mot rasism. Ett sådant nätverk behövs verkligen eftersom det finns nazistiska grupper i både Falun och Borlänge. En rätt udda företeelse som inte passar i etableringsmönstren, och just därför så obehaglig.
Motviljan mot det främmande förefaller starkast i bruksorterna. För flera år sedan gick de så kallade patrioterna till attack med sprayburkar mot flyktingförläggningen. Men den allmänna upprördheten var stor, och kyrkoherden tog upp i söndagens förbönen att förövarna skulle lockas till Guds rätta vägar. Vid en gudstjänst för bara ettpar år sedan samlades deltagarna i bön för en familj som hölls gömd på orten men som kommit till kyrkan för att få vårt stöd.
Det är en glädje när de goda sidorna hos småskalighet och grannskap kommer till sin rätt.
Se Jöran Fagerlund om vem SD ska tacka för sina opinionsframgångar.
I Falun var det antirasistisk konsert på torget i arrangemang av nätverket Dalarna mot rasism. Ett sådant nätverk behövs verkligen eftersom det finns nazistiska grupper i både Falun och Borlänge. En rätt udda företeelse som inte passar i etableringsmönstren, och just därför så obehaglig.
Motviljan mot det främmande förefaller starkast i bruksorterna. För flera år sedan gick de så kallade patrioterna till attack med sprayburkar mot flyktingförläggningen. Men den allmänna upprördheten var stor, och kyrkoherden tog upp i söndagens förbönen att förövarna skulle lockas till Guds rätta vägar. Vid en gudstjänst för bara ettpar år sedan samlades deltagarna i bön för en familj som hölls gömd på orten men som kommit till kyrkan för att få vårt stöd.
Det är en glädje när de goda sidorna hos småskalighet och grannskap kommer till sin rätt.
Se Jöran Fagerlund om vem SD ska tacka för sina opinionsframgångar.
fredag, november 13, 2009
Hellre frihet än valfrihet
Valfriheten och internet kom ungefär i samma veva. Då valde vi Bredbandsbolaget, vilket fungerade så bra att vi la även telefonen hos dem. Det i sin tur fungerade så bra att jag gärna vill ta avtalet med mig när jag flyttar.
Men Bredbandsbolaget kan inte leverera det som de är suveräna på, nämligen internet, till den nya adressen. Så jag väljer inte, men tvingas säga upp mitt abonnemang, och det tvånget kostar mig tre månadsavgifter för tjänsten som företaget inte kan fixa fram.
Tack för det, valfriheten.
Men telefonen då? Bara tanken att flytta den till Hedemora var löjeväckande för Bredbandsbolaget, så där rök vårt telefonabonnemang i ett nys. Vi tvingas att välja ett nytt bolag och betala för ett nytt abonnemang, eftersom de vi kontrakterat för tjänsten inte kan utföra den.
Tack för det, kapitalismen.
Det är viktigt att stöda företagarna, förstås. Men för närvarande stöder jag dem så till den grad att det mera liknar omhändertagande.
När det gäller teve så ska apparaten in i ett hus i Sundbyberg. Men det huset visar sig vara ett så kallat comhem-hus. Aha, jag har valt comhem!?
Näe.
En sak fick jag välja, på en smal men fungerande marknad. Det var ett hyfsat lägenhetsbyte. Den valfriheten förde med sig att jag hamnade hos en stor men ökänt dålig leverantör som korpat åt sig kablarna.
Att comhem inte bara är omskvallrat utan dokumenterat svagt insåg jag när jag läste SvD näringsliv. Sen googlade jag ”comhem klagomål” och såg en mardröm eller malström för alla som inte valt, men ska flytta in i, ett comhem-hus.
Min valfrihet och frihetstid ska jag nu använda till att ringa runt till andra företag och fråga om de kan slå sig fram i comhemhuset. Kan de, betalar jag. Kan de inte, har jag ingen valfrihet kvar alls utom att valet om jag ska lägga frihetstid på att reparera grejer eller inte se på teve.
Men fler företag finns att ta hand om! Nu har det borgerliga landstinget sålt min tandläkare, så via brev fick jag veta att jag har valfriheten att gå till samma klinik fastän i privat drift, eller inte.
Utless på att vårda entreprenörer väljer jag då att promenera i tjugo minuter till en kvarvarande folktandvård. Någonting med folk ska jag väl få, om jag ödmjukar mig och väljer riktigt obekvämt?
På det gyllene 70-talet spelade Fria teatern pjäsen ”Hur började eländet?” I den finns en scen när Anders Lind som patron ställer småbönderna inför en förlora-förlora-situation och arrogant sammanfattar deras knipa med ett: - Fritt val!
- Jaha ja, då tar jag det fria valet då, sa den ödmjuke småbonden spelad av Jörgen Lantz.
Bondeoffer är vad vi är. Vi som bara har det fria valet att välja på.
Men Bredbandsbolaget kan inte leverera det som de är suveräna på, nämligen internet, till den nya adressen. Så jag väljer inte, men tvingas säga upp mitt abonnemang, och det tvånget kostar mig tre månadsavgifter för tjänsten som företaget inte kan fixa fram.
Tack för det, valfriheten.
Men telefonen då? Bara tanken att flytta den till Hedemora var löjeväckande för Bredbandsbolaget, så där rök vårt telefonabonnemang i ett nys. Vi tvingas att välja ett nytt bolag och betala för ett nytt abonnemang, eftersom de vi kontrakterat för tjänsten inte kan utföra den.
Tack för det, kapitalismen.
Det är viktigt att stöda företagarna, förstås. Men för närvarande stöder jag dem så till den grad att det mera liknar omhändertagande.
När det gäller teve så ska apparaten in i ett hus i Sundbyberg. Men det huset visar sig vara ett så kallat comhem-hus. Aha, jag har valt comhem!?
Näe.
En sak fick jag välja, på en smal men fungerande marknad. Det var ett hyfsat lägenhetsbyte. Den valfriheten förde med sig att jag hamnade hos en stor men ökänt dålig leverantör som korpat åt sig kablarna.
Att comhem inte bara är omskvallrat utan dokumenterat svagt insåg jag när jag läste SvD näringsliv. Sen googlade jag ”comhem klagomål” och såg en mardröm eller malström för alla som inte valt, men ska flytta in i, ett comhem-hus.
Min valfrihet och frihetstid ska jag nu använda till att ringa runt till andra företag och fråga om de kan slå sig fram i comhemhuset. Kan de, betalar jag. Kan de inte, har jag ingen valfrihet kvar alls utom att valet om jag ska lägga frihetstid på att reparera grejer eller inte se på teve.
Men fler företag finns att ta hand om! Nu har det borgerliga landstinget sålt min tandläkare, så via brev fick jag veta att jag har valfriheten att gå till samma klinik fastän i privat drift, eller inte.
Utless på att vårda entreprenörer väljer jag då att promenera i tjugo minuter till en kvarvarande folktandvård. Någonting med folk ska jag väl få, om jag ödmjukar mig och väljer riktigt obekvämt?
På det gyllene 70-talet spelade Fria teatern pjäsen ”Hur började eländet?” I den finns en scen när Anders Lind som patron ställer småbönderna inför en förlora-förlora-situation och arrogant sammanfattar deras knipa med ett: - Fritt val!
- Jaha ja, då tar jag det fria valet då, sa den ödmjuke småbonden spelad av Jörgen Lantz.
Bondeoffer är vad vi är. Vi som bara har det fria valet att välja på.
torsdag, november 12, 2009
NIMBY
NIMBY - not in my backyard - är en förkortning som spritt sig från sociologin för beteendet när människor visst kan acceptera en förändring, bara den inte berör dem själva.
De småsinta yttranden som fällts av en del vellingebor om att ta emot flyktingbarn är exempel på en sådan nimbyeffekt. Det faktum att barnen farit illa och behöver hjälp kan förbises. Risken att jag själv skulle bli störd är viktigare.
Ligger det barn på körvägen kollar man först om däcken skadats.
Det är ingen bra lösning att barnen bor på ett ställe där de inte är välkomna. Men företaget som ansvarar för mottagandet säger att de har goda exempel från andra orter på att de kritiska rösterna brukar vända.
Det är inte heller alla vellingebor som visar upp en barnfientlig inställning. Några har istället anmält sig att hjälpa till!
Nästa migrationsfråga: Regeringen kräver att försörjningen är säkrad innan en inflyttad kvinna eller man får återförenas med sin familj i Sverige (barnen undantagna).
Det innebär att en person som diskriminerats bort från arbetsmarknaden straffas för det genom att inte få leva med sina närmaste. En prövande situation som inte underlättar för någon att sälja sig på jobbintervjun, jaga bostad och plugga svenska.
Oppositionen S + V + Mp är emot försörjningskravet.
Apropå plugga - vilken bild ger den akuta situationen i Vellinge och regeringens långsiktiga politik av de svenska värderingar som de borgerliga menar ska läras in?
Vad ogillar svenskarna mest - barn, familjetrygghet eller utlänningar?
Vad gillar vi mest - den egna bakgården?
Se även Alliansfritt Sverige om Moderaternas kluvna tunga och Homo Politicus om det lilla främlingsfientliga partiet
De småsinta yttranden som fällts av en del vellingebor om att ta emot flyktingbarn är exempel på en sådan nimbyeffekt. Det faktum att barnen farit illa och behöver hjälp kan förbises. Risken att jag själv skulle bli störd är viktigare.
Ligger det barn på körvägen kollar man först om däcken skadats.
Det är ingen bra lösning att barnen bor på ett ställe där de inte är välkomna. Men företaget som ansvarar för mottagandet säger att de har goda exempel från andra orter på att de kritiska rösterna brukar vända.
Det är inte heller alla vellingebor som visar upp en barnfientlig inställning. Några har istället anmält sig att hjälpa till!
Nästa migrationsfråga: Regeringen kräver att försörjningen är säkrad innan en inflyttad kvinna eller man får återförenas med sin familj i Sverige (barnen undantagna).
Det innebär att en person som diskriminerats bort från arbetsmarknaden straffas för det genom att inte få leva med sina närmaste. En prövande situation som inte underlättar för någon att sälja sig på jobbintervjun, jaga bostad och plugga svenska.
Oppositionen S + V + Mp är emot försörjningskravet.
Apropå plugga - vilken bild ger den akuta situationen i Vellinge och regeringens långsiktiga politik av de svenska värderingar som de borgerliga menar ska läras in?
Vad ogillar svenskarna mest - barn, familjetrygghet eller utlänningar?
Vad gillar vi mest - den egna bakgården?
Se även Alliansfritt Sverige om Moderaternas kluvna tunga och Homo Politicus om det lilla främlingsfientliga partiet
onsdag, november 11, 2009
Flykt är inte cirkus
Det var tragiskt att läsa kommentarerna från invånarna i Vellinge som inte vill ha flyktingbarn boende på orten. Det moderata kommunalrådet underblåser hatstämningen, vilket är skrämmande.
Sveriges rikaste ort, Vellinge, har en väl skyddad befolkning. Men den pösiga inskränkthet som hörs i deras kommentarer verkar inte lindra deras ständiga skräck för att otäcka ungar ska ta deras saker och sätta eld på huset.
Deras politiske företrädare från ett så kallat demokratiskt parti tar det överhuvudtaget inte på allvar att erbjuda en fristad åt utsatta barn – barn han beskriver som ”en strid ström av tonårspojkar”.
Det handlar om trettio barn som sannerligen har lidit tillräckligt redan innan de nu, som ensamma immigranter, skulle få sängplats på vandrarhemmet i Vellinge.
Men kommunalrådet har lovat undersöka om han kan ”stoppa denna cirkus”.
Det är så man säger när de andra inte är levande människor för en. Barn som gått igenom svårigheter är inte barn om de kommer från Afrika eller Asien. Då är de apor på cirkus med ståhej och onödigt jävla liv.
Vi vill inte ha hit dem, säger han.
Han skulle kunnat säga: Vi vill inte ha krig, svält och naturkatastrofer som driver människor att i yttersta desperation sända bort sina barn.
Men han sa: Vi vill inte ha hit dem.
”Vellinge marknadsför sig med att Här är friheten lite större… Det gäller inte alla”, skriver Aftonbladet
Vänsterpartiets flyktingpolitiske talesperson Kalle Larsson har utmanat Vellinges moderata kommunalråd på debatt! Se länk i kommentarsfältet.
Sveriges rikaste ort, Vellinge, har en väl skyddad befolkning. Men den pösiga inskränkthet som hörs i deras kommentarer verkar inte lindra deras ständiga skräck för att otäcka ungar ska ta deras saker och sätta eld på huset.
Deras politiske företrädare från ett så kallat demokratiskt parti tar det överhuvudtaget inte på allvar att erbjuda en fristad åt utsatta barn – barn han beskriver som ”en strid ström av tonårspojkar”.
Det handlar om trettio barn som sannerligen har lidit tillräckligt redan innan de nu, som ensamma immigranter, skulle få sängplats på vandrarhemmet i Vellinge.
Men kommunalrådet har lovat undersöka om han kan ”stoppa denna cirkus”.
Det är så man säger när de andra inte är levande människor för en. Barn som gått igenom svårigheter är inte barn om de kommer från Afrika eller Asien. Då är de apor på cirkus med ståhej och onödigt jävla liv.
Vi vill inte ha hit dem, säger han.
Han skulle kunnat säga: Vi vill inte ha krig, svält och naturkatastrofer som driver människor att i yttersta desperation sända bort sina barn.
Men han sa: Vi vill inte ha hit dem.
”Vellinge marknadsför sig med att Här är friheten lite större… Det gäller inte alla”, skriver Aftonbladet
Vänsterpartiets flyktingpolitiske talesperson Kalle Larsson har utmanat Vellinges moderata kommunalråd på debatt! Se länk i kommentarsfältet.
måndag, november 09, 2009
Inte skräp, men skräck
Först studsade jag över upplysningen att barn har sopor i huvudet. Att det måste rensas upp om de ska lära sig något.
Men det var inget föraktfullt utfall från utbildningsmajoren, utan ett reportage från en skola i Rio de Janeiros slum.
Våld, droger, kriminalitet och övergrepp är barnens vardagsmiljö. När de kommer om morgonen kan de inte arbeta om inte läraren låter dem småprata, berätta om något hänt, men också göra hjärngympa. ”Skräpet” måste ut så att barnens förmåga att lära repareras.
Skolans rektor berättar om hur hon i många år sökte sig fram till denna pedagogik. Inte ens Freires bekanta pedagogik för förtryckta gick att använda. Den bygger på att identifiera problem och deras orsaker och organisera sig i gemensam kamp. Men det går inte att komma med sådant till blockerade barn som saknar framtidstro.
”Traumatiserade barn tänker väldigt långsamt” förklarar rektorn.
Det är därför vi behöver ta till oss hennes pedagogik också i Sverige. Slum av den katastrofala brasilianska graden har vi inte här, men många traumatiserade barn, ångestladdade barn, barn som det låst sig för.
De sitter i skolan, de trivs ofta med lugnet och rutinerna där, men de får inte mycket gjort. De tänker långsamt, hakar upp sig på sådant vi tycker är ingenting.
Skolpersonalen försöker ofta få dessa barns kanske lika traumatiserade föräldrar att söka hjälp på BUP och ställa barnen i kö för terapi. Men tiden går, barnen förstår allt mindre av vad som pågår i skolan, och snart kanske de inte trivs så bra där längre.
Uerê-Mello-metodiken används idag på 150 grundskolor i Rio de Janeiro. Den är en ögonöppnare!
Också Christermagister har bloggat
Men det var inget föraktfullt utfall från utbildningsmajoren, utan ett reportage från en skola i Rio de Janeiros slum.
Våld, droger, kriminalitet och övergrepp är barnens vardagsmiljö. När de kommer om morgonen kan de inte arbeta om inte läraren låter dem småprata, berätta om något hänt, men också göra hjärngympa. ”Skräpet” måste ut så att barnens förmåga att lära repareras.
Skolans rektor berättar om hur hon i många år sökte sig fram till denna pedagogik. Inte ens Freires bekanta pedagogik för förtryckta gick att använda. Den bygger på att identifiera problem och deras orsaker och organisera sig i gemensam kamp. Men det går inte att komma med sådant till blockerade barn som saknar framtidstro.
”Traumatiserade barn tänker väldigt långsamt” förklarar rektorn.
Det är därför vi behöver ta till oss hennes pedagogik också i Sverige. Slum av den katastrofala brasilianska graden har vi inte här, men många traumatiserade barn, ångestladdade barn, barn som det låst sig för.
De sitter i skolan, de trivs ofta med lugnet och rutinerna där, men de får inte mycket gjort. De tänker långsamt, hakar upp sig på sådant vi tycker är ingenting.
Skolpersonalen försöker ofta få dessa barns kanske lika traumatiserade föräldrar att söka hjälp på BUP och ställa barnen i kö för terapi. Men tiden går, barnen förstår allt mindre av vad som pågår i skolan, och snart kanske de inte trivs så bra där längre.
Uerê-Mello-metodiken används idag på 150 grundskolor i Rio de Janeiro. Den är en ögonöppnare!
Också Christermagister har bloggat
söndag, november 08, 2009
Ett lugnt och harmoniskt folk
DN:s pappersupplaga har idag en artikel om avspärrningarna i Hagaparken. Hur delar av promenadvägarna ska säkras samtidigt som familjen Bernadotte garanteras ett lugnt privatliv.
Om man vill ha det lugnt är det en gåta varför man väljer att bosätta sig i ett av länets mest omtyckta utflyktsområden. På Stockholms slott finns 800 rum och huset ska renoveras för en kvarts miljard - där borde det väl finnas utrymme. Eller om paret föredrar förorten, varför inte Ulriksdals avskildhet?
Men Haga slott ska det bli. Och stängsel ska det bli, även om jag med glädje noterar att Ekotemplet fortfarande kommer att vara tillgängligt.
Salminen, kommunstyrelsens ordförande i Solna, tror att prinsessbostaden kommer att bli ett dragplåster. Har han inte märkt att parken är oerhört attraktiv som den är? Inte heller har han hört några "klagomål", trots brev till Solnas politiker och insändare i båda morgontidningarna samt det lokala annonsbladet.
Men jag ger honom rätt i att klagomålen inte varit överväldigande. När jag arbetade för kommunen gick det inte att såga ett träd eller bygga en förskola utan att medborgarna ringde ner förvaltningarna med synpunkter. Jag erkänner att jag trodde samma friska oppositionslusta skulle vakna när något allvarligare än skugga på balkongen står på spel. Nu är vår största park hotad, men folk tar det med ro. Som om blotta närvaron av kungligheter suddar ut alla konflikter.
De som promenerar idag anmärker i tidningen på att de möter biltrafik nu under byggperioden. Men tror det blir bättre sedan. Jag har frågat förr och inte fått svar:
På vilka av gångstigarna ska Victoria, Daniel och deras stab köra?
Hänvisar till namnlistan Haga ska vara park
- - -
Eftersom dagens DN envisas med att inte logga in länkar jag till en helt annan artikel som beskriver hur Koppartälten i Haga tvättas. Något som jag inte har det ringaste emot, eftersom alla som vill se har glädje av hur vackert det blir.
Om man vill ha det lugnt är det en gåta varför man väljer att bosätta sig i ett av länets mest omtyckta utflyktsområden. På Stockholms slott finns 800 rum och huset ska renoveras för en kvarts miljard - där borde det väl finnas utrymme. Eller om paret föredrar förorten, varför inte Ulriksdals avskildhet?
Men Haga slott ska det bli. Och stängsel ska det bli, även om jag med glädje noterar att Ekotemplet fortfarande kommer att vara tillgängligt.
Salminen, kommunstyrelsens ordförande i Solna, tror att prinsessbostaden kommer att bli ett dragplåster. Har han inte märkt att parken är oerhört attraktiv som den är? Inte heller har han hört några "klagomål", trots brev till Solnas politiker och insändare i båda morgontidningarna samt det lokala annonsbladet.
Men jag ger honom rätt i att klagomålen inte varit överväldigande. När jag arbetade för kommunen gick det inte att såga ett träd eller bygga en förskola utan att medborgarna ringde ner förvaltningarna med synpunkter. Jag erkänner att jag trodde samma friska oppositionslusta skulle vakna när något allvarligare än skugga på balkongen står på spel. Nu är vår största park hotad, men folk tar det med ro. Som om blotta närvaron av kungligheter suddar ut alla konflikter.
De som promenerar idag anmärker i tidningen på att de möter biltrafik nu under byggperioden. Men tror det blir bättre sedan. Jag har frågat förr och inte fått svar:
På vilka av gångstigarna ska Victoria, Daniel och deras stab köra?
Hänvisar till namnlistan Haga ska vara park
- - -
Eftersom dagens DN envisas med att inte logga in länkar jag till en helt annan artikel som beskriver hur Koppartälten i Haga tvättas. Något som jag inte har det ringaste emot, eftersom alla som vill se har glädje av hur vackert det blir.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)