Humoristisk hyllning med handväska

Nej till prinsesshyllning! säger två tredjedelar av de tillfrågade poeterna. En är republikan, en annan ogillar knähundsgläfs och stövelslick. Gott så. Men Kungliga svenska media har svårt att hänga med. De tycker poeterna tar sig ton, som om inte detta vore ett sätt att vara just poet.

Castenfors, chefen för Liljevalchs, ser sin självpåtagna roll som event manager blåsas ur och kan inte avhålla sig från att recensera nej-et, som vore det en nyutkommen lyriksamling: ”En återkoppling till vårt rigida 70-tal... samma retorik som de hade 1978 på hösten...”

Vems 70-tal dillar han om? Det decennium som innehöll det förra kungabröllopet?
Försök att förstå: 1970-tal är en tidsbestämning. Inte ett värdeomdöme.

Det är inte alla som byter ståndpunkt i takt med herrmodet och nygamla hegemonier. Det vill säga, om en person var avogt inställd till undersåtementalitet år 1978 (i synnerhet om hösten) är det inte särdeles besynnerligt att han är det ännu vintern 2010.

Men problemet för Castenfors är att inalles tjugo vuxna språkbegåvade personer har missförstått hans gigafestliga evenemang. ”De tror att de ska skriva till Victoria och Daniel, men det var inte så det var upplagt.” Ehrm... upplägget var att poeterna skulle skriva kärleksdikter inför prinsessans bröllop, dikter som ska läsas upp under projectet LOVE där townen hyllar weddingen, dikter som i inbundet skick ska överlämnas till V & D.
Vad är det vi har missförstått?

Vi kanske inte har lodat bottnarna i den enfald där vi lever.
På 70-talet arrangerades alternativfestivaler och antiprylar. Fyrtio år senare ombeds en litteraturprofessor att spekulera i de djupliggande orsakerna till författarnas avstående, orsaker som måste finns i deras psyke eller sociala situation. Att inte gläfsa på anmodan för att hylla kungahus och kärnfamilj synes så egendomligt att det måste analyseras.
Då hade professorn kunnat säga att republik faktiskt inte är namnet på en utländsk smygande febersjukdom med tecken på sinnesförvirring. Men istället svarar han snällt att författarna kanske har vant sig vid att vara självständiga (se där! ordet är inte obsolet) och jämför det med Ekelöfs ”non serviam”.
Alternativet är att svälta dem till underkastelse. Bellman servade sina herrar väl, och se hur det gick för honom. Poesin är det inget fel på, men självständigheten uppgav han till sina borgenärer.

För att trösta Castenfors för de oregerliga poeterna föreslår jag ett ännu festligare bröllopsjippo: låt oss alla hänga upp våra slitna handväskor i träden! Kom med din lilla plastiga från HM, den fina med facken som du önskade dig så länge, din retro doktorsväska och dina tygkassar med urblekt text, och låt dem som alla våra uppgivna hopp vifta och vimpla i vinden längs kortegevägen!
Jag tror jag har en liten axelremsväska kvar från 70-talet. Med pärlor och fransar på.


Om du vill att Haga ska vara kvar som öppen friluftspark, sprid listan och skriv på
Om hovets bidragsberoende, se Fotolasse