Svårt med Aha-upplevelsen?

Jag kommer inte på länge än att hinna läsa Andreas Malms bok om hatet mot muslimer, och tror inte heller att jag utgör den främsta målgruppen, eftersom jag redan delar Malms uppfattning att det existerar ett hat mot muslimer och att detta hat alltmer normaliseras (även om jag skulle uttrycka det som att det är en fråga om rasism som för närvarande kanaliseras mot muslimer). Antagligen hoppades både Malm och förlaget på att kunna redogöra för företeelsen som ibland kallas islamofobi för att någon läsare som inte observerat den skulle få en aha-upplevelse.

Tyvärr verkar förhoppningen få svårt att uppfyllas. Boken har i flera recensioner bedömts vara för tjock och oredigerad för att väcka nya insikter, och vi som redan skaffat oss en insikt av ena eller andra slaget förefaller väl så bestämda i vår uppfattning, boken förutan. Det vill säga: de som anser att islamofobi och strukturell rasism är oprecisa begrepp för marginella problem tänker fortsätta tycka det, vilket i sin tur fungerar som bekräftelse på den oro vi andra hyser för en samhällsutveckling av förstärkt sortering och kontroll.

De recensioner jag läst är med få undantag seriösa, med starkare invändningar mot bokens utformning än mot innehållet. En vanlig kritik när det gäller innehållet är att Malm inte tar upp den militanta islamismen, vars förklaringsvärde antas vara mycket högt. Det är som om islamismen vore vår ursäkt för den pågående diskrimineringen!
Malm själv uttrycker det såhär: ”/De menar att/ islamofobi måste ständigt återföras till vad muslimska aktörer själva gör och ses allt som oftast som en naturlig reaktion på islamism. ”

De politiska och sociala villkor som genom ayatollor och politiska despoter ligger bakom att kvinnor och män förtrycks i olika muslimska länder är inte orsaken till att människor nedvärderas och utestängs när de väl är här.

Rik på politik?

EU-parlamentarikernas arvoden höjs till 86000 kronor. Inte med täckning för resor, dyrare boende och sådant. Ersättningarna ligger utöver. 86000 kronor är grundlön.

Tidigare EU-parlamentsledamoten Jonas Sjöstedt skriver klokt om betydelsen av att rösta i EU-valet i juni. Inte för att berika pamparna, utan för att få kloka personer till parlamentet. Eva-Britt Svensson som är förstanamn för vänstern är inte bara politiskt skärpt. Hon ger också bort en stor del av sitt arvode, dels till Vänsterpartiets EU-kritiska arbete, dels till organisationer för kvinnors rättigheter, internationell solidaritet och annat. Det är inte meningen att man ska bli rik på politik.

Här finns Vänsterpartiets valplattform!

PÅSKDAG

Glad påsk och åter igen glad påsk
i dammar och bäckar där vårfloden kommer med livet
i uppståndelse gång på varje gång på nytt

Kontext i repris

Instämmer med bloggkollegan Sic itur as astra om bristen på variation i bloggosfären. Vi är beroende av gammelmedia för att få nyheter, och av varandra för att bli lästa och diskuterade.
Jag belyste detta i Gamarna och kontexten (0221) men frågan föll givetvis på sin anonymitet. Att skriva om udda ämnen går bra – Politk och poesi vore inte sin andra halva om den inte också innehöll dikter, foton och kulturanteckningar – men det går inte att bli läst på så vis, och att ha läsare är själva poängen med en blogg.
Ironiskt nog får man göra som de stora förlagen: låta inläggen i huvudfåran skapa utrymme för ett smalare annorlundaskap.

Sic itur föreslår att vi ska skriva om viktiga saker som hyressättning, och gärna för mig, men då är jag en av dem som inte orkar läsa!
Så olika är vi. Det borde synas och märkas i bloggarna.

Ateism ingen succéprodukt

Gårdagens understreckare innehöll en kritik av ateismen som visserligen var felaktig med ändå intressant. I artikeln framförs att ateismen har förlorat i styrka på grund av att postmodernismen avvisade dualismen som grund för tänkandet. Skribenten missar alla ateistiska marxister som skiter i postmodernism därför att de är ointagligt övertygade om att det finns en enda verklig verklighet och att den är materiell.
Om ateismen förlorar i styrka, som artikeln säger, tror jag snarare det är den allmänna sekulariseringen som får ateismen att framstå som överdriven och högljudd.

Jag vet inte om Jöran Fagerlund är ateist, men han skriver en rolig, elak påskbetraktelse om Jesus’ pr-trick, om hans och hans fars iscensättning och lansering av succéprodukten kristendom. Särskilt beklagar Fagerlund den tragiska Judas-rollen, funderar över varför mannen måste offras och vänder på rollerna – anser att det var Jesus som svek.

Fantastiskt hur den berättelsen ger stoff att fundera och psykologisera över i alla tider! Därför håller jag inte med Fagerlund om att påskhelgen borde bytas mot 8 mars. De verkligt stora berättelserna finns det all anledning att fira!

Romani Glinda

Idag den 8 april är romernas internationella högtidsdag. Gratulerar!
För att erinra romernas villkor lånar jag en strof av Bengt O Björklund, en scen från Rumänien ur en dikt om någon av de alltför vanliga deportationerna.
Hela dikten finns att läsa i Romani Glinda

Under natten packade romerna
allt de hade i vagnarna
och när den svala solen steg
gav de sig av.
Resan var långoch vintern var på väg.
Allt fler vagnar slöt sig till följet.
Glåpord och slag följde dem
hela den långa vägen.”
Tigani”, ropade folket,
”ge er iväg!”


Föreningen È Romani Glinda kommer under år 2009 att arbeta med ett jämställdhetsprojekt för att stärka den romska kvinnans roll i samhället. All framgång önskas!

Kunskap är bra, okunskap har makten

Strax före påsklovet gick jag runt i klasserna för att ta upp några incidenter med barnen så vi skulle få det utrett före påsk. Men jag kom inte ens till tals. Gick inte att viska i de klassrummen! Tvåorna lästestades, treorna gjorde nationella prov, fyrorna hade prov om granskogen.
Kravlös flumskola? Björklund borde skämmas!

”Många elever tror inte att de har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt. Många känner ångest inför framtidsval som de inte kan överblicka, det gäller särskilt flickorna. Men regeringens förslag till ny skollag fokuserar mer på bestraffningar än stödjande åtgärder, vilket medför att allt fler barn och unga får svårt att inhämta kunskap.”
Så skriver Göran Harnesk, generalsekreterare för Barnens rätt i samhället

Och Slutstadium skriver: "Inget av de borgerliga förslagen har någon som helst bäring i forskarvärlden, i synnerhet inte vurmandet för tidigare och fler betyg” .

En av mina kommentatorer skrev nyligen att skolpersonalen dagligen och utan att reagera mordhotas av eleverna. Under tiden rantar jag i korridorerna för att bringa reda i några stulna glaskulor och en gråtande albansk åttaåring...

Att ta reda på saker är ett förnuftigt förhållningssätt. Även för vuxna.

Grovkalibrig nationalism

Radioprogrammet Kalibers upptäckter av hur Sverigedemokraterna låter när de är för sig själva har förskräckt många. Men vad är det som kommer som en sådan överraskning?

Sammanfattningen av Sverigedemokraternas politik är oerhört tydlig. Det handlar om nationalism, vars fullständigt grundläggande betydelse fastslås redan på första raden där Sd konstaterar att deras politik ”bygger på ett nationellt ansvarstagande”.
Trots det är de långt ifrån nöjda med hur vårt land fungerar idag. De ifrågasätter vårt styrelseskick som de kallar ”skendemokrati”, och beskriver det som ”ett sjukt samhälle, därför att medborgarna inte trivs”.
Receptet är nationalistisk politik och en stärkt nationalkänsla, som också hör samman med förespråkandet av ”moralisk upprustning”.

Första gången Sverigedemokraterna kommer in på migrationsfrågan är när det handlar om skatter: ”Det mångkulturella samhällsexperimentet kostar oss varje år enorma pengar”. Men det ojämförligt längsta textstycket heter Invandringen, och den beskrivs omedelbart som ett ”monumentalt misslyckande” (vilket av någon anledning endast sverigedemokrater ”vågar säga öppet”). Misslyckandet tycks bestå i människors möten, i blandningen och nyheterna, ty Sd drömmer om ”ett befolkningsmässigt homogent samhälle” utan ”kulturellt främmande enklaver”. Av den anledningen bör ”många invandrare återvända till sina hemländer”.
Bland de problem som införts i Sverige via invandring nämns gängvåld och - rasism! Därför medger Sd endast begränsad immigration som inte tillför några olikheter, så att de som flyttar hit lätt ska ”assimileras”.

Mycket viktigt för en sverigedemokrat är ”rätten till en nationell identitet”. Den går ut på att alla människor ska känna att de ”tillhör ett folk”.

Det räcker med en internetuppkoppling för att ta del att detta djupt reaktionära svammel med sina drömmar om enhet, sundhet och ordning.
Dolda miken behöver man inte förrän man vill veta om de sjunger äckliga fyllevisor också.

Söndag i Solna

Svartgula halsdukar överallt. Ett gäng vällde ut ur pendeltåget och vrålade att de ska ”bränna hela stan och våldta era barn”, en fin ögonblicksbild av den gemenskap som uppstår inom idrotten. Det var nämligen någon sorts match på gång. Somliga av halsdukarna såg lite folklivsfestliga ut föralldel. En annan ville puffa ut mig ur bankomatkön för att jag inte var AIK-klädd.

Roligare var det hos Olle-Olsson-Hagalund, den folkkäre konstnären vars bostad står kvar som museum tillsammans med ettpar andra bevarade stugor från det gamla Hagalund. Målningar, foton och atmosfär.

När den gamla kåkstan revs och mastodonthusen ”Blåkulla” byggdes i skarven 60-70-tal var det ett satans liv, och genom teatergruppen blev jag en liten del av proteströrelsen. Idag kan jag inte avgöra om de gamla trähusen hade gått att sanera eller ej. Däremot är det lätt att se att miljonprogramshusen är tämligen charmlösa. Men se bilden längst ned av Solna stadshus – vem hade väntat sig estetiskt uttryck därifrån?

Idag är Blåkulla ett välfungerande bostadsområde och det som retar mig är att höra ytligt kulturintresserade borgare voja sig över rivningarna. De jämför gamla Hagalunds småmysighet med förortens storskalighet och glömmer en enda viktig sak: att samma slags människor bodde här då som nu. De fattiga, arbetarna, de arbetslösa.
Idag har Tensta-Rinkeby och kanske även Blåkulla dåligt rykte. När jag gick i första klass i Råsunda skola varnade fröken oss för att besöka Hagalund: det bodde bara dåliga människor där. När det gick upp för mig att ettpar av mina klasskamrater hörde dit kröp jag under bänklocket av reflekterad skam: hur kunde min snälla fröken prata så!

De välbeställda konstälskarna intresserade sig inte ett piss för gamla Hagalunds tuberkulos, vägglöss och rostiga pumpar, och det är därför som dagens borgerskap måste gå på utställning för att få beundra det som de kallar gammaldags solidaritet. Fortfarande vägrar de att visa en aning modern solidaritet med de stressade immigrantbarn som utanför de blanka fasaderna står och skriker på sina mödrar.
Ett område kan räddas på flera sätt. För gamla Hagalund gäller, liksom för Rostsverige, att bilderna är kvar,

Vänster eller våld?

I ett mejl fick jag mig beskrivet hur ”vänsterns våld” avslöjar vilket samhälle vi kommer att få om vänstern får inflytande i en framtida regering. Avsändaren anser att ”vänsterns härjningar” när det gäller ”våld, oförmåga till demokratiskt sinnelag och allmän brist på vanligt hyfs” ger en handfast insikt.

Är de svarthuvade demonstrationsförstörarna vänster… tja, de kallar sig så och den rätten kan jag inte ta ifrån dem även om jag gärna ville. Men någon rätt till huliganbeteende har de inte och har aldrig haft. Inte heller har de någon möjlighet till regeringsinflytande.
Däremot har det demokratiska, socialistiska Vänsterpartiet åtminstone skuggan av en chans till det genom allmänna val.

Vänsterpartister ägnar sin fritid åt att förhandla i parlamentariska församlingar eller gå ut och fråga förorten. Det människor har att invända emot oss är faktiskt helt enkelt – att vi är socialister. Detta må man vara kritisk mot, men kan väl argumentera med lite hyfs ändå?

Jag ogillar att tävla i värst-utsatt-grenen, men vill du läsa om våld mot vänstern, se Linderborg.

Mer läsning för pengarna

Det finns en missuppfattning att vänsterpartister står för något i stil med ”likalön”. Att alla ska få lika mycket i kronor. Det stämmer inte. Vi protesterar mot orättvisor - oskälig vinst på andras arbete - men har inget emot att den som har ett hårt, svårt arbete betalas för det. Makthavare med stort ansvar bör ha en respektingivande lön, och människor med urtråkiga eller smutsiga jobb ska åtminstone få rejält betalt för att utföra dem.

Vi är också emot osakliga skillnader, antingen de beror på kön eller på att klättrare tagit sig upp i en sfär där pengars värde inte syns bland fantasibeloppen. Lars Ohly skriver om det i en debattartikel, bland annat detta: ”Riksdagsledamöter och ministrar tjänar på tok för mycket. Därför har Vänsterpartiet flera gånger föreslagit att arvodena ska sänkas. Tyvärr får vi inte med oss de andra partierna. Vi har föreslagit att riksdagsledamöternas arvoden ska sänkas till 41 000 kronor per månad. Det är inte direkt någon svältlön, men skulle ändå betyda en lönesänkning med 13 500 kronor i månaden.” Han nämner också att EU-parlamentarikerna har ett månadsarvode på 85000, för att inte tala om de pensioner som fd kommissionärer (som t.ex. Margot Wallström) har rätt att kvittera ut. Arbetsfritt.

Fler låtsaspengar skriver Alla-smutsiga-detaljer om. Miljarders med dollar ska rädda världen. Visst är krislindring bra, men rättvisa vore bättre.

Riktiga pengar, dem vi inte har, och hur lågkonjunkturen slår mot kommuner och vardag skriver Josefin Brink om.
I ett annat inlägg skriver hon om EU-parlamentsvalet:
”Det finns många goda skäl för den som ogillar EU att går och rösta i juni. Till exempel att man gillar solidaritet, internationellt samarbete och demokrati. Men då gäller det ju att rösta på ett parti som står för just det.”
Ett sådant parti, och en sådan person, är Vänsterpartiets Hanna Löfqvist som här skriver om hur hon vill ha samarbetet i Europa år 2019.

Välkommen!

Nu är de på väg!
Det är rekordår för tranor vid Hornborgasjön. Sedan fortsätter de sin färd uppöver landet.

I vår by har vi ett bofast par.

Om vintern går de tysta och frusna på strandängarna och och söker överbliven säd och potatis.
Om våren utbryter den stora upphetsningen när inflyttarna tutande sveper över landet.
Om sommaren kan du gå ut om morgonen och höra vingbruset,

se rakt upp i fjäderdräkten när de flyger mellan sjöarna.
Om hösten hörs de sista melankoliska trumpetstötarna när de drar tillbaka söderut.

Välkommen, dansanta dramatiska fåglar!

Se även Egon Frid

bild: Fotoakuten

Via ombud...

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg presenterar en rapport om den bristande respekt som barn upplever i samhället. Ledarskribenterna är inte med på det, ifrågasätter bland annat om ”respekt” betyder samma sak för en tolvåring och en fyrtiotvååring.
Hur så? Om inte, finns det då en korrekt vuxentolkning som barnen först ska lära sig - eller kan tolvåringen vänta sig att få respekt som just den människa hon är?
Den som stått i kö på busshållplatsen med sin skolklass och sett hur föraren av praktiskt taget tom buss väljer att köra förbi, känner lättare igen sig i BO:s rapport.

En annan som förvånats över ledarkommentarerna är en moderat landstingspolitiker som påpekar att det i Örebro inte är en partiskiljande fråga att se till barns rättigheter.

Barn kan både göra och ha fel - men barndomen får aldrig ses som ett bristtillstånd.

- - -

Den som är asylsökande löper stor risk att företrädas av en ”fuskadvokat” som inte är godkänd i Sverige, påpekas i en SvD-artikel. En del av juristerna samarbetar till och med med nätverk som tjänar pengar på asylsökande. Migrationsverket är i vissa fall med och utser dessa tvivelaktiga jurister varav en del bara är oskickliga, andra rent bedrägliga.
Vänsterpartiet har länge krävt att Migrationsverket inte ska utse ombud för asylsökande eftersom de i praktiken utser sin motpart. Ur V:s motion (som alla partier utom Mp röstade ner):
”Den asylsökande befinner sig i ett sådant underläge att han/hon tvingas acceptera också undermåliga insatser. Advokater står under Advokatsamfundets disciplinära tillsyn. Någon sådan kontroll finns inte beträffande de juristfirmor som Migrationsverket tycks anlita i ökande grad."

Tristess en arbetsmiljörisk

Försökte säga det omkring år 1997. Undersysselsatt och understimulerad personal är slöseri med mänskliga resurser och demoraliserande för den anställda det berör. Om man är tvungen att slita till sig arbetsuppgifter och snålt bevara dem för sig själv för att hålla sig igång om dagarna har organisationen utomordentligt stora brister.

Tio år senare kom två schweiziska forskare på att det kallas bored-out, eller att vara uttråkad. Nu har DN-ekonomi kommit på detsamma. Tänk det visste jag hela tiden, att det är dötråkigt att arbeta med rutinuppgifter utan utmaningar. Men tack för diagnosen!
Stressforskardocenten kallar det en spela-död-reaktion, men tvärtom: en spela-levande-reaktion är mer vad det liknar.

Försöka se intresserad ut, försöka se aktiv ut, låtsas som om cheferna kommer med något nytt när de bekräftar sig själva, serva dem med några upplysta meningar i en rapport... det som kräver mest tid och möda är att jaga rätt på chefen för underskriften.

”Många reagerar med passivitet om de hamnar i utanförskap, men också om man fastnar i yrkeslivet och inte känner att man kan gå vidare” säger stressforskaren. Det finns en annan reaktion också, den av upprepad, meningslös aktivitet, som apor i bur.
Sega ut uppgifterna i det oändliga, svara inte på mejl genast, läs korrektur några gånger extra.

Många slits ut av motstridiga krav, kort om tid och bristande självtillit. Men man kan också bli sjuk av uttråkning.
Vet inte om det är till någon hjälp att forskarna äntligen kommit på det.

Malmö mitt i världen

Malmömoderaten Roslund väckte uppmärksamhet med sina aparta värderingar i veckan. Nu har jag lyssnat på stunden för enkla frågor i Malmö fullmäktige och fått höra honom i full aktion.

Kommunalrådet Reepalu (S) var oerhört tydlig: Människors värderingar är en privatsak, och begäret att kontrollera värderingar och synsätt urartar i rena stalinismen. Det är människors handlingar som ska granskas, och om nu personalen inom socialtjänsten har begått fel måste det givetvis utredas.
Roslund låtsades som om han inte hört utan tog om från början: Vi påverkas alla aav mångkulturen, det gör myndighetsutövarna också, det leder till att de blir mer toleranta, det blir en ”glidning” tills de börjar ge efter för påtryckningar och sviker skattebetalarna.
- Detta är en allvarlig anklagelse som måste lagföras, svarade Reepalu, och bad Roslund exemplifiera vilka oegentligheter han känner till men tiger om.
Roslund kom istället med det obetalbara argumentet: Taxichaufförerna vet minsann hur stämningen är, lyssna på dem!
(Häpp! Skrota byråkratin, pensionera utredarna, stöd småföretagarna, åk taxi och lär!)
Förnumstigt nickande, med myndigt vevande handflata, bedyrade Roslund att ”alla märker hur det är men förnekar det, och här står Reepalu och säger att allting är så bra”.
Närmast uppgiven sa Reepalu: - Nej, jag sa att felaktigheter ska lagföras!

Roslund var också bekymrad över mediebilden av Malmö, syftande på Sydsvenskans exempelsamling från usa:nska media. Röda Malmö har argumenterat emot den.

En helt annan fullmäktigefråga kom från en folkpartist som vill att skolor och fritidsgårdar ska få rätt att förbjuda barn att tala andra modersmål än svenska, för att garantera att de inte kränker varandra!
Sådana språkförbud bidrar absolut inte till en bättre bild av Malmö. Och har faktiskt inte använts i vårt land sedan den rikssvenska fascistregimen i Tornedalen föll.

Sly-sverige

Ännu en hälsning till Rostsverige, den fina fotobloggen. Det är det gamla bondesamhället jag är mest fascinerad av, en livsform som var sig i stort sett lik 1850-1950 och sedan raskt omorganiserades. Inget att sörja över när det gäller osäker inkomst och tredubbelt kvinnoarbete. Men det är sorgligt om de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna, träslotten, rasar ihop på grund av vanvård. Och en stor fara om de öppna markerna, vårt lands främsta skönhetsvärden, växer igen.

Här levde en grisuppfödare

Förresten har jag svårt att lägga ut bilder i den ordning jag vill. Det är blogspot som styr. Kan du bättre tar jag gärna emot goda råd!

Tveksamt, men kolla!

Kollar av Fattigbloggen. En journalist lever på socialbidragsnorm en månad och bloggar om det. Perversitet eller wallrafferi? Hon har fått mycket kritik för att blogga om sig själv istället för att göra ett grundligt undersökande reportage. Vilket det ligger något i. När journalisten blir huvudpersonen är det något snett med journalistiken (liksom med litteraturen – jag är dötrött på dokufiktion).
Å andra sidan blir bloggen läst av fler än ett aldrig så genomarbetat socialreportage. Människor som är fattiga betydligt längre tid än en månad går in och kommenterar med levda berättelser. Bloggaren skriver inte enbart om sig själv utan granskar också förhållandena, ringer runt och kollar regler, så som den sedan länge utstötta kanske inte orkar eller har råd till.
Tveksamt uppslag hyfsat utfört, är mitt vacklande omdöme. Läs själv.

Värdefullt uppslag snyggt utfört - det är mitt omdöme om Rostsverige, likväl med viss tveksamhet. Denna rasande vackra och melankoliska fotoblogg skildrar det nedlagda avlagda Sverige, det obehövda industrisamhället, de obrukbara bruken, det avlidna folkhemmet…
Där, vid Folkhemmet, är det jag blir tveksam. Inte som dåtida politiskt projekt, men som nutida längtansobjekt. Som sådant går det att utnyttja av såväl apolitiska drömmare som handlingsförlamade sossar och inskränkta nationalister.
Folkhemmets styrka var att det reellt förbättrade för flertalet. Dess svaghet var att det baserades på likhet, och att vi ännu inte sett en jämlikhet för olikhet.
Men denna rent politiska invändning gäller inte poesin - den minskar inte värdet i fotona, som är underbara. Produktivkrafternas utveckling är inget att bråka om, det viktiga är att bilderna är kvar!

Slutligen, om du är orolig för att du gått och blivit kulturkonservativ - läs Croneman, som skriver om hur film, böcker, musik och mode självklart påverkar oss. Men... ”Om man däremot vågar påstå att tv eller spel, påverkar unga människor, då är man tokig.” Mannen har förvandlat tevekrönikan till miniessä!

AP som i apejävel eller apart

Aparta värderingar breder ut sig, anser Malmö-moderaten Roslund. Han har i Malmö fullmäktige lyft frågan om ”smygtoleransen” som breder ut sig i kommunen, och visar därmed att han själv står för en av de aparta värderingarna - den som säger att det ”jag tycker mig ha sett” väger tyngre än komplexa resonemang.

Nä håll i mej, som man sa när jag var barn. Då för tiden var tolerans ett fint ord. Ingenting att smyga med, utan något vi förortsungar skulle bibringas så att vi inte såg ner på negrerna där de bodde i sina små hyddor. Jag har ofta anledning att ifrågasätta tolerans, ty när den anläggs är maktperspektivet redan klart: Vi definierar, vi är generösa, vi tolererar… dom.

Men i Malmö smygs det med toleransen i de kommunala korridorerna. Som tjyvrökare på muggen huttlar tjänsteutförarna inom socialtjänsten, mutade lurade och itutade. Det finns familjer som ”tar med sig barn som sitter och bölar och skriker och en tjänsteman blir utsatt för ett oerhört tryck. Någon fick en fördel på ett totalt otillbörligt sätt” säger Roslund, och menar alltså att den rättssäkra handläggningen är hotad.
Detta är inget som han vill berätta mer om för Sydsvenskan, vilket åtminstone är klokt, för innan han talar ut i media bör han vända sig till polisen, JO, länsstyrelsens tillsynsavdelning, eller åtminstone stadsdelsdirektören. Men Roslund gör inget av detta. Hans ärende är inte att ställa tillrätta utan att ställa till med politisk show, därför väljer han att ställa en enkel fråga i fullmäktige, en fråga som hans moderata partigrupp ställer upp bakom.
Frågan lyder: ”Kommer du att vidtaga åtgärder för att nämnder, styrelser och förvaltningar i sin myndighetsutövning stoppar den smygtolerans gentemot aparta värderingar, normer och synsätt som breder ut sig?”

Det är inte vad jag kallar en enkel fråga. Det är vad Astrid Lindgren kallade har-du-slutat-dricka-konjak-om-morgnarna, eftersom frågan faktiskt inte kan besvaras med ja-nej. Den kan bara besvaras med motfrågor:
Vad är smygtolerans?
Om så, finns den?
Vilka är de aparta värderingarna?
Om så, breder de ut sig?
Hur vet du det?
och så vidare, men motfrågor anses ofint i fullmäktige, det är därför man alltid åker dit på konjak-frågorna.

”I ett försök att visa så stor respekt som möjligt står man inte upp för svenska värderingar,” säger Roslund. Fler motfrågor: Hur vet han det? Vilka värderingar syftar han på?

Och hur länge ska vi tolerera det: uppgjorda frågeställningar, osaklig argumentation, aparta värderingar… och att ställas till svars för det som ingen vet om det har hänt.
Till skillnad från all skit som verkligen händer folk.

Se även Esbati

Vi har hela listan!

Viktigaste valfrågorna? Enligt en opinionsundersökning är väljarna mest intresserade av arbetsmarknadsfrågan, följt av miljö och klimat, som är den verkliga uppstickaren från förra valet. Någon ögonöppnare måste vi ha fått, för frågan har ökat sitt intresse från en sjätteplats.

På tredjeplatsen kommer, inte helt oväntat, sjukvård-utbildning-skola tätt följt av äldreomsorgen. Vilket visar att "skola-vård-omsorg" inte var den utnötta slogan som somliga trodde, utan var och är högst vitala välfärdsfrågor.
Därefter rankas frågor om ekonomi/tillväxt, barnomsorg, familjepolitik, pensionärerna och på tionde plats energifrågor, så får vi miljön än en gång.

Såväl skatter som migration saknas bland de för väljarna mest intressanta frågorna. Någon kanske saknar "kvinnofrågorna", men jag vill påstå att varenda fråga hör dit med viss övervikt för välfärdsfrågorna - alltså, om politiken utformas med feministisk inriktning.

Liv och litteratur

En god nyhet: Tamer-institutet som (med stöd av Diakonia) verkar för spridning av böcker till palestinska barn har fått Astrid Lindgren-priset!
På Rinkeby bokmässa mötte jag en gång Tamer-representanter. Sakligt och övertygande talade de för varje barns rätt till fantasi och upplevelser, till sitt inre rum. Idag, flera år senare, är situationen i Gaza så svår att böckerna dessutom får en terapeutisk effekt. För dem som får tag i dem.
Bilderna på söndersmulade bibliotek är tydliga, hånfulla.
Hur ordet blev till grus.
Många palestinska barn kan inte fortsätta sitt skolarbete, eftersom förpackningar med nya skolböcker inte släpps igenom de israeliska vägspärrarna. Moraliskt föredömlig krigföring, eller kulturmord?

Men den som säger att böcker inte är det viktigaste i krig har förstås rätt! Jag kände en gång en pojke som under belägringen av Sarajevo låg i en skrubb under källartrappan och läste Huckleberry Finn i ficklampsljus. Boken höll honom vid liv. Men det säger sig självt att ungen inte haft någon glädje av boken om han saknat lyse och en granattålig skrubb!

Litteratur kommer aldrig att stå överst på listan med det viktigaste. Livräddning kommer före. Men så länge vi lever är litteraturen viktig.


Ännu en välförtjänt belöning:
”Stoppa nazismen – aktivt ickevåld” får hundra tusen kronor i stipendium från stiftelsen Artister mot nazister. Föreningen (SNAIV) är de aktivister som i gula västar är tyst närvarande vid nazi-arrangemang i Storstockholm. Utan att provocera eller använda våld uttrycker de civilkurage och gott demokratiskt omdöme. Pengarna ska användas för att bygga upp ett rikstäckande nätverk för föreningen som hittills bara finns i Stockholm.

Ännu mer litteratur:
Du som vill ha ren estetik - se Magnus Berghs understreckare om fåglarna hos Proust. Otroligt vackert och genomtänkt, till och med lite roligt, om ett helt udda ämne. Med andra ord fullständigt onödigt - om det inte varit till så stor glädje.

Se klart i mörkret

En timme för jorden – släck lyset på lördag kväll. Världsnaturfonden kom med idén, och syftet är inte i första hand att spara energi i en timme, utan att visa beslutsfattarna att vi har förstått nödvändigheten av att rädda jorden och klimatet.

Låt oss se jorden i sitt naturliga mörker och visa att vi är många som bryr oss. Fast jag blir orolig att vi är ganska få, med tanke på alla griniga kommentarer som dykt upp i tidningarna. Det enda de indignerade bakåtsträvarna uttrycker är politikergnäll, lättja och ovilja att ta ställning, som om det vore barnsligt att bry sig och riktigt karlaktigt att göra som man alltid har gjort.

Som motvikt mot dessa trista typer, läs Laxrom som tar ställning med besked och flyttar från kommunen istället för att finna sig i dess negativa beslut om Earth hour!

Mikael Gustafsson, en av Vänsterpartiets kandidater till EU-parlamentet, skriver mer om klimathotet.

Mera EU: Rösta om vem som har rätt i valutafrågan, vänsterns Hanna Löfqvist eller Fp?

En tröja. Och moral, önskningar, sanning...

Flera bloggare har redan återgivit bilden från Haaretz. Men i sin osmaklighet (som Anna skriver) måste den helt enkelt spridas. Hela tidningsartikeln är för övrigt läsvärd.
Vinklingen mot den israeliska arméns högtstående moral förstår jag inte alls. För den som ligger underst betyder angriparens förhållande till abstrakta regelsystem mycket lite. Moralen är viktig i förhållande till världssamfundet, men den bygger inte upp mitt förstörda hus.

Och det är inte om arméns moral det illa beryktade fotot vittnar. Tröjans mordiska budskap är inte en logo utan har tagits fram av omdömeslöst fotfolk. Detta säger mer om den förråande miljön i ett stridande förband.

DN ger utrymme för att Amnesty, som respekterad fristående organisation, berättar om de krigsbrott de bevittnat i Gaza. Sen har vi Fred-i-Mellanösterns publicering av en brittisk artikel som berättar om friska lyckliga Gaza-bor som tröttnat på att inför media tvingas ljuga om sina skador när de i själva verket bara är tacksamma mot den israeliska armén som alltid varnat civilbefolkningen innan de precisionsbombat Hamas’ baser.
Denna besynnerliga enskildhet ska föreställa en motvikt till Amnestyrapporten! - eftersom Amnesty enligt bloggaren ”dansar efter Hamas’ pipa”...
Det tycks inte vara någon övre gräns för hur starkt önskningarna kan styra verklighetsuppfattningen.

Fråga förorten

De som bor i förorten stängs ute från politiken, och den som åker dit en gång för att skaka hand har inte fattat någonting. Det säger Kalle Larsson, och det handlar om Vänsterpartiets projekt Fråga förorten! som går genom Hjällbo, Rosengård och Rinkeby.
Arbetsmarknad, bostäder och det så kallade utanförskapet är frågor som diskuteras. Inte i första hand i termer av att riva sin hembygd dock, som Sabuni föreslår…
(…eller för att leva upp till mitt partis motto om rättvisa: som hon faktiskt inte föreslår. Sabuni efterlyser en omfattande upprustning som kan innebära rivningar av svårt åtgångna fastigheter. Det är DN:s rubriksättare som inte kan slita sig från tanken att husen ska rivas över folk som vuxit upp i dem. Dock tror Sabuni att ingen hittills har talat om den fysiska miljöns betydelse! – när det istället var där Storstadssatsningen började. I ett försök att få planerarna sluta prata planteringar och balkonger utan börja tänka på arbete, hälsa, bildning och demokrati.)

Åter till förorten. Fråga åtminstone! Medborgarnas berättelser blir till belysande exempel eller konkreta förslag, men resultatet – det beror likafullt på utgången i nästa val. Vad förortsborna uttrycker rent konkret är behovet av fler lägenheter som folk har råd att bo i.
Det är dock inte nödvändigt att lägenheterna ligger just i Hjällbo, Rosengård och Rinkeby. Vänsterpartiet har länge föreslagit att hyresrätter ska byggas i städernas rikare områden.
Fråga förorten är ett bra projekt. Men inte enkelt. Som Kalle Larsson säger: ”Det svåraste nu är inte att få människor att tycka, utan att få dem att tro på en förändring.”

- - -

Rörelsen

Det satsades miljoner
Hit kom det femton tusen
Envar med egen längtan

Den fria republiken
vårt torg, akademian
det blev vad ingen ville

fast alla ville veta
hur knogarna nött
hur knegarna dött

då, när vi var med.

Nu kännetecknar torget
att inte blir det här
där säckar står i högar
humanresursen säckar.

För kanske ska de komma
en dag från Vita Bergen
men inte härifrån.

Att längtan vore allas
det önskade vi gärna
trots rumslig raslig skillnad

Den rörelsen ger rosor
åt gummorna på torget
de röstar! leve ledan!

En karneval – och sedan?
vår rörelse, den pågick redan
medan

ur Revolutionstorget, Manifestation -04

Socialistisk debatt med kulturkritik

Senaste numret av Socialistisk debatt ("Kultur/kritik" som du köper här) är ett kulturnummer som väl fångar kulturens mångfald, spretighet och nödvändighet. Bravo – både politik och poesi! Tidskriften rymmer en introduktion till Terry Eagleton, en brittisk marxistisk kulturteoretiker, vars essä Vägen till postmodernismen väcker många idéer och stundom även motsägelselusta. Bland övriga skribenter finner vi
- Åsa Linderborg som ställer den snälle elefanten Babar till svars som ärkekolonialist
- Lotta Lagercrantz som berättar om sin konst, skulpturer av armlösa mäktiga män
- Mia Sand som knyter ihop Hollywoods filmproduktion med den usa:nska krigsindustrin, och samtidigt lyckas göra ett inlägg i den märkliga frågan om dokufiktion
- Anita Persson som låter Aino Trosell berätta om ett tufft försök av arbetarförfattarna att genom en lästurné ta det tillbaka
- Gunilla Palmstierna-Weiss som skriver tänkvärt inlägg om konstnären som en skapare och spridare av arbete - arbetstillfällen - åt andra

Slutligen är vi inne på det kulturprogrammatiska området. En svidande kritik av Alliansens kulturutredning får vi av Lars Göran Karlsson, med intressanta jämförelser med kulturpolitiken av år 1975, och Ann Mari Engel berättar om förslaget till nytt kulturprogram för Vänsterpartiet (finns också en insändare i Flamman, dock ej på nätet.)

René Vázquez Díaz efterlyser intellektuell frispråkighet, här ett citat: ”Vad tiger man om idag? Våra dagars globaliserade kapitalism kräver en ny påtvingad entydighet. Den som skapar sprickor i entydigheten försvinner ur de stora indoktrinerande organens spalter. Entydighetens viktigaste uppgift är att dölja sambandet mellan vår livsstil som ’frossande herrefolk’ och världens konflikter, terrorismen inkluderad.”

Efter det förstår jag inte varför Ekdahls jävla tradiga stycke om "den lilla djävla kulturen" ska ta upp sån jävla plats i en i övrigt jävla bra tidskrift?

Gratulationer till vårdagjämningen och Nouruz!

Skojiga trosor

Tänk jag missade hela tingalinget. Satt framför teven, såg något fjomp med hoppande babuschkor, brydde mig inte, fattade inte, programinslaget var alldeles för komplicerat, jag var tvungen att läsa om det i efterskott.
I Tobias lilla värld sluter jag mig till att det var var späckat med schabloner, och via DN gissar jag att ryska ambassaden, ovan vid yttrandefrihet, har överreagerat en smula. ”En drift med den svenska publikens fördomar om Ryssland” föreslår Jinge, vilket är mycket möjligt, men hur kan man veta vem som är måltavla när pilen är så trubbig?
Andra bloggare skriver att det är bättre att göra motsatir - förvisso! - men om någon ännu minns vitskriget mellan Sverige och Norge så började det helkul och slutade bajsplatt. Humor är inte enkelt.
Jag ser också argumentet att vi driver med svenska landskap och nordiska grannländer så detta är precis samma sak. Är det?
Svepande sägs det att man måste kunna skämta om allt. Måste man?

Länge trodde jag att gränsen för det möjliga var att skämta om Auschwitz, men faktum är att det faktiskt skämtades även då och där, när det pågick, och för några år sedan publicerades ett seriealbum som visade att det gick att förena Förintelse-skämt med kvalitet. Dock avråder jag bestämt ifrån det i mellanmänskliga samtal med obekanta, ty gränsen finns.
De flesta av oss avstår också från att skämta om negrer, judar, muslimer och zigenare. Men känner på oss att det är fritt fram att driva med göteborgare, norrmän och jänkare.
En fin humoristisk film heter Masjävlar, medan fotbollslaget som ligger i botten på vår skola kallas arabjävlar. Ett nollåtta-skämt går bättre hem än ett lapp-skämt, och det är mindre smaklöst att göra sig lustig över män än över kvinnor.
Det är nämligen maktrelationen det handlar om. Att garva uppåt! Medan stereotypdart mot den som redan är i underläge är mer än förlöjligande, nära förföljelse.

Därför är det faktiskt svårt att avgöra vad som är roligt ifråga om Ryssland - ett land som varken är nära eller fjärran, varken stormakt eller stackare.
Sen finns det underhållning som tydligen är förenande över nations- och språkgränser. Och dit hör tydligen att visa trosorna!?

Elit men inte övermänska

Nu föreslår en utredning en ny svensk dansarutbildning på elitnivå, något som uppenbarligen är nödvändigt om Sverige alls ska vara självförsörjande med dansare i framtiden och kunna hålla balettkompanier i världsklass.

Ett problem i dansutbildningen är att ungdomarna måste vara färdiga professionella när de går ut gymnasiet - fastän vi inom skolväsendet inte får pressa barn till vad som helst och absolut inte håna deras tillkortakommanden (vilket anses acceptabelt åtminstone av somliga inom dansvärlden). En lösning skulle kunna vara att danseleverna går i vanlig skola med anpassat schema och lägger all övrig tid på träning. Men elitnivån kräver också elitlärare, så det bleve ändå ett arrangemang för ett fåtal orter i landet.
Utredningen föreslår Stockholm, Göteborg och Piteå som dansskoleorter.

Ett problem som ofta framhålls när det gäller dansutbildning är att de mindre lämpade måste gallras ut. Detta är nödvändigt främst ur yrkessynvinkel - ur skolsynvinkel kan det knappast störa de bästa om de sämsta hänger kvar. Det skadar bara dem som hankar sig igenom en utbildning trots att de inte är tillräckligt bra för att få jobb. Därför ska gallringen genomföras, och jag menar att den ska fortsätta vara ett problem.
Att stoppa en ung människas livsdröm, och att för hennes eget bästa göra det i tid, är tungt för den som tar sin pedagoguppgift på allvar. Det ska göras i omsorg, utan kittling av maktens erotik, utan supermänskodrömmar.

I dessa diskussioner hörs ibland argumentetet att det är Sveriges nivellerade skolväsende som förorsakar att fel personer får gå ut som dansare. Och som sagt, det stämmer att vi i den offentliga skolan inte får säga och göra vad som helst mot ett barn. Det kan ha sin påverkan. Men en styrfaktor som sällan framhålls är skolpengen.
För att hålla budget är det nödvändigt att hålla ett visst elevantal, det vet varenda rektor. Vanliga skolor måste göra reklam. Vad gör en balettskola? Jo, hoppas att hönsen ska metamorfosera till svanar.

Genom den föreslagna statliga utbildningen försvinner skolpengspiskan. Här skulle man bra ta in, och behålla, de studerande man tror på och som kan tänkas behövas i branschen.
Vilket är något man borde ha insett långt tidigare.

Ingen tid, ingen vård, men flera val!

Tidsbrist ger ett ovärdigt liv, konstaterar Aftonbladet. Det kan vara riktigt ur fler aspekter, men just här handlar det om den äldrevård vi valt i Stockholm. Det vill säga: en majoritet av stockholmarna har valt Moderaterna & co som valt att sänka skatten och sälja ut, så att stadens gamla får välja mellan olika tjänsteföretag som i sin tur väljer olika varianter att korta tiden med brukarna så det blir lönsamt. Mervärde för somliga, ovärdigt för andra.

Hur är det med sjukvården? Nyligen fick hushållen Vårdguiden i brevlådan, en informationstidning från landstinget. Förgäves tittar jag efter presentationer av länets sjukhus, olika specialistmottagningar eller patientföreningar. Men förgäves. Ty i Moderaternas krympande landsting botar du dig själv. Tidningen svämmar över av självhjälpstips: hur du ska sitta för att slippa värk, konsten att dricka lagom, hur du slipper överdriven svettning, samt goda råd till de gamla för att inte gå och drutta omkull...
Mitt i detta hurtiga egenfix kommer några ”nyheter”: närakuterna Farsta och Södermalm har stängt, ungdomsmottagningarna i söderort har slagits ihop - detta är vad som syns bäst bland spalterna med mystiska små vårdföretag som ändrat telefonnummer.
För att avsluta riktigt råttigt cyniskt kommer en artikel som heter ”VAR NÖJD - med allt som livet ger. Skratta och ha kul. Det gör dig friskare och förlänger ditt liv med upp till sju år.” Sedan när vi självbelåtna skojfriska stockholmare trots allt måste lämna in, märk väl sju år senare, så heter det ”sjukhus bra, men hemma bäst” - alltså, hur du dör lugnt och stilla hemma hos dig.
Det är så tryggt, skriver de. Och med Moderaternas sjukvård kanske det stämmer.

Vårdval, privatisering, skattesänkning. En oöverskådlig vårdmarknad och ett landsting som ser som sin uppgift att komma med storebrorsiga förmaningar.
”Att vara tacksam, optimistisk och förlåtande är ett vinnande koncept,” står det i VAR NÖJD-artikeln. Jajamensan!
Hör här, väljare, det är dig det hänger på. Din förmåga att intala dig tacksamhet, optimism och ett förlåtande sinne är faktiskt avgörande för att de moderata styresmännen ska vinna ett val till!

PS: Den riktiga vårdguiden finns kvar på www.vardguiden.se, vilket är bra men inte riktigt fyller kraven på tillgänglighet

Femtioårig vagabond i rosa

Barbies 50-årsdag förflöt i veckan. Jag firar den med en inte fullt femtio år gammal historia:
Efter en olyckshändelse fick jag som sjuåring ut ett litet skadestånd, och fick löfte av mina föräldrar att köpa vad jag ville. Vad jag ville var en BARBIE-docka, en för sin tid sanslöst stajlad och dyrbar leksak. Hela familjen åkte upp på NK:s leksaksavdelning och valde dockor åt mig och min syster (som inte fått något skadestånd, men det var en uppfostranssak att alla skulle få del av det goda.) Vi hade stor glädje av Juliette och Mariette och deras äventyrliga liv. Exempelvis: man reser som sjuksköterska ut i u-länderna, vårdar sjuka barn och räddar en hel by, uppvaktas av en pilot men tar känsligt farväl av honom på flygplatsen för man ska just börja spela in en film… Du känner nog igen historierna.
Men en av våra släktingar anmärkte på detta idiotiska inköp av fula, kvinnoföraktande och realitetsmissanpassade figurer. Kritiken mot dockan var föralldel riktig, men mamma kom med motfrågan varför släktens söner fick krigsleksaker.

Anekdoten slutar där, för jag minns inte om det kom något svar. Det var så självklart att pojkar lekte krig, det var normalt. Flickors docklek var också normal, men fel. Fånig. Skulle rättas till.
Än idag minns jag pojkarnas krigsgubbar – fula och kvinnoföraktande var ordet. Robotiserade, grå, döda. Pojkar fick inte leka med Barbie, men det hände att de tatuerade henne med kulspets. Flickor fick leka med krigsleksaker men ville vanligen inte.
Mycket kan läggas oss till last, men inte att vi avstod från att vråla PANG och bulta kamratens dockor i huvudet.

Har den äran, Barbie, och fortsätt att resa jorden runt och byta yrke lika fort som du byter kreationer.

Två bra

En riktigt härlig vad-var-det-jag-sa-upplevelse fick jag i denna tevekrönika. Björklund är inte intresserad av kunskap och vill inte ta den till sig. Han vill bara prata om den för andras räkning.

Rekommenderar Loretta Lux' fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm. (Vill inte sno bilder, men några syns på länken.) Både yta och djup, kyla och melankoli. Barndomen som gåta, fråga eller risk. Tyskland närvarande i sin frånvaro...

Personligt!

Att jag anklagas för antisemitism är inte lika allvarligt som att hela vänstern anklagas - utom för mig.
Det är mer än jag kan stå ut med när mitt politiska engagemang och denna blogg kopplas ihop med antisemitism i en framställning som går ut på att antingen A/ jag är antisemit eller B/ jag stöder en hypotetisk antisemitisk fraktion inom Vänsterpartiet.

En av artikelns undertecknare, Johan Lönnroth, har jag känt i åratal, så jag tar kontakt och frågar efter hans motivering. Han är inne på alternativ B, det vill säga: han tror på antisemitiska strömningar som jag är med om att ”härbärgera”. Men han har inte läst min blogg utan ”bara skrev under artikeln” utan att kolla, och för detta framför han en ursäkt. En annan undertecknare, Alex Bengtsson, är jag bekant med och försöker få kontakt med. Tre meningar hinner vi växla: han ”tror inte” jag är antisemit, jag frågar varför han då skrivit under en förolämpande artikel, han ber att få ringa upp senare. Men har inte gjort det.
Övriga undertecknare är personer med vilka jag aldrig haft något att göra. Jag tror inte att de känner till mina böcker, artiklar eller ens Politik och poesi. Kanske hittade de bara ett hittills oprövat vänsternamn att dra i smutsen. En ful, destruktiv lek.

Den som vill piffa upp det politiska klimatet med skällsord kan kalla mig kommunist, till exempel. Ett fult ord, som jag har försvarat här i bloggen.
De kan också säga: rektorsjävel, poetkärring, snobb, baletthoppa, svennen som tror hon är boss, eller arrogant feministfitta – allt detta har jag hört i mina dagar, och allt har något med verkligheten att göra.
Sedan har vi rasisterna som skrivit att jag är en dubbelidiotisk nolla som med mitt farliga mångkulturtjafs vill dra vårt land i fördärvet, och till och med då kan jag se att det inte är en fråga om elakhet utan en för dem rimlig tolkning av vad jag säger och gör.
Nåväl, vad och vem jag är saknar större intresse (utom för mig). För gänget i Sydsvenskan kan vilken socialist som helst utgöra villebråd, eftersom syftet är att komma åt Vänsterpartiet.

Den som tror att bästa sättet att bedriva antirasistiskt arbete är att krossa vänstern, den ska förstås jobba på det.
Den som tror det går att göra bättre insatser för ett samhälle där alla betyder alla, ska NU GENAST sätta igång med dem.
Med pluspoäng om det är lite konstruktivt.

Se även Antismetism hos Esbati

Finns olika slags jävlar...

Apropå gårdagens vettlösa anklagelse länkar jag till en Expressen-ledare som med sinne för sans och proportion skriver om absurda överdrifter.
Eller ska jag se det såhär: om Carl Bildt också är antisemit kan det väl inte vara så farligt?


Sen över till en DN-nyhet som jag inte hittar i nätupplagan:

Den som inte har försörjningen ordnad får inte heller träffa sin familj! Det är ett av den borgerliga regeringens förslag för att stärka samhällets integration - men flera institutioner säger nej, i likhet med Vänsterpartiet.

Moderatstyrda Sveriges kommuner och landsting säger mera nja: ”Särskild prövning om barn och föräldrar riskerar att vara separerade en lång tid.”
Migrationsverket: ”Föräldrar med barn måste undantas från kravet som är svårförenligt med de tankar om familjeåterförening som finns i Europakonventionen.”
Arbetsförmedlingen: ”Oro för familjemedlemmar kan ha en starkt negativ inverkan på förmågan att skaffa arbete.”
Socialstyrelsen: ”Konsekvenserna för barn bör övervägas ytterligare så att de inte lever skilda från sina föräldrar i kanske fyra år.”
Göteborg och Malmö: ”Försörjningskravet bryter mot FN:s barnkonvention.”
Barnombudsmannen, Röda Korset, Amnesty: ”Förslaget tar inte hänsyn till barnens bästa.”

Ett integrerat samhälle åstadkommer vi knappast genom att skilja barn från föräldrar och tvinga människor att efter en flyttning leva med oron för sina närmaste. Jag blir apejävel av såna dumheter.
Den som sitter i ett trivselghetto och kalkylerar på vilka ångestutlösande situationer som bäst ska hetsa svartskallar till arbeten som ändå inte finns, den måste vara en riktigt rejäl översittarjävel.

Konsten att vara konstruktiv

Jag blev tillfrågad om att delta i en debatt om ”antisemitismfrågan”, och kanske hade gjort det om mina arbetstider medgivit det. Motiv till inbjudan var att jag, enligt en debattartikel i Sydsvenskan, skulle ha skrivit här på bloggen att SKMA-kommitténs tidigare debattartikel var mindre konstruktiv läsning.

Noggrann med korrekta citat vill jag påpeka att det jag skrev (0213) var att en nyutkommen bok om hur man argumenterar mot Sverigedemokrater var ”mer konstruktiv läsning”. Det håller jag fast vid. SKMA tar upp en aspekt av rasismen, medan jag anser att rasismen måste betraktas och motarbetas som sammanhängande struktur. Den handlar inte om vissa människor på en viss plats i ett visst land, utan om koloniala strukturer av över-underordning. Att påvisa och motverka dem finner jag mycket konstruktivt.
Det är därför jag i tal och skrift har verkat mot rasism i åratal, bland annat med utgångspunkt i Förintelsen. Och det är därför jag med stor smärta ser att den senaste debattartikeln (av ”tolv vänsterprofiler”) påstår följande om den vänster jag tillhör: ”Nu misslyckas man inte bara med att bjuda antisemitismen motstånd utan härbärgerar den dessutom i sin mitt.”

Har de inget annat att använda politiken till än att förolämpa kamrater?

- - -

En liberal som tänker i flera steg är Rosenberg som hade en klarsynt kolumn i DN. Här finns en kort karaktäristik av vad som gör Förintelsen specifik (den industriella organisationen) och allmängiltig (människans förmåga att avhumanisera människor), och ett djupt beklagande av hur Förintelsen, till och med Förintelsen, kan trivialiseras och utnyttjas för propagandistiska effekter. Av olika sidor i en konflikt.

Citat: ”Fortsätter propagandamissbruket av Förintelsen på ömse sidor av Israel-Palestinakonflikten riskerar vi att vår civilisations kanske viktigaste kollektiva erfarenhet snart är ett minne blott.”

Orättvisa och envishet

Somliga ger sig aldrig. Nu kommer ett lagförslag som ger privatskolorna rätten att överklaga om de tycker sig behöva större tilldelning av den kommunala budgeten. Det får inte vara orättvist! Att konkurrensutsättningen i sig innebär en orättvisa mot kommunen bekymrar inte borgarna, ej heller förskingringen av skattemedel. Det enda som är intressant är att fastslå att det allmänna måste gagna det privata.

Men när man kikar i lagrådsremissen ser man åtminstone en fördel: även kraven på privatskolorna ökar, ty för att få samma ekonomiska förutsättningar ska de erbjuda samma service och standard som kommunens skolor. Egentligen är det detta* som är nyheten - och skulle gå att presentera så: ”Fristående skolor måste börja leverera!”
Men både Björklund och media är angelägna om att få det att framstå som att det är kommunerna som behandlat utbildninsgföretagen orättvist.



Ännu en som inte ger sig är Per Ström. I hans besynnerliga läsart är Stieg Larssons deckartrilogi ”ultrafeministisk”. På vilket sätt då?
Huvudpersonen Blomkvist lägrar och tillfredsställer den ena kvinnan efter den andra och lämnar flera olyckliga bakom sig. Sitt mest mogna förhållande har han till en kvinna som visserligen är framgångsrik men helt beroende av män för att kunna leva det liv hon vill. De många tortyrscenerna är ämnade att inge avsmak (är detta vad Ström kritiserar som ”politiskt budskap”?) men jag är inte så säker på att de alltid har den inverkan - författaren vet mycket väl hur rafflande ämnet är och att det attraherar läsare på helt andra grunder.
Den enda gestalt som kan kallas feminist är Blomkvists syster advokaten som i sitt yrke motarbetar mäns våld mot kvinnor, men hon är en tillbakadragen kvinna som står för hem, barn och familjelycka. Det är barnkvinnan, Lolita-ninjan Salander som Ström utropar till ”feministikon”, ett obegripligt yttrande (som så ofta med slitna uttryck). Salander råkar bara vara den enda intressanta figuren i hela trilogin i sin komplexitet av skör-stark-traumatiserad-beräknande-kriminell-lojal-överbegåvad-utanför.
Ström verkar ha lättare för endimensionella karaktärer. Ikon eller avskum - det är hans tolkning av världen, inte feministernas.


* ur lagrådsremissen: "ersättning för undervisning, läromedel och utrustning, elevvård och hälsovård, måltider, administration, mervärdesskatt samt lokalkostnader, tilläggsbelopp för elev som har ett omfattande behov av särskilt stöd eller som har rätt till modersmålsundervisning"

Entreprenör tog pengarna från barnen

I Stockholm går närmare 20% av grundskoleeleverna i privatskola. Det är dubbelt så mycket som i de flesta andra länder, och Finland som ofta får beröm för sina goda resultat har endast 2% av barnen i privata skolor. En annan skillnad är att privatskolorna i Sverige får drivas med vinst. Det är alltså bara en liten del idéburna kooperativ vi talar om, och en stor del utbildningsföretag som gör affärer med barns kunskaper och färdigheter. Så är det inte i våra nordiska grannländer, inte i Nederländerna med sina många konfessionella privatskolor - nej inte ens i USA.

I Farsta riskerar den enda kvarvarande kommunala skolan att läggas ned. Om nu det är möjligt - jag tror lagen säger att det måste finnas minst en skola som är beredd att ta emot barn som flyttar in från utlandet, barn med funktionsnedsättningar av olika slag liksom barn med stora sociala problem, en skola som håller sig med skolhälsovård och bibliotek. En sådan skola, med få men behövande barn och hyfsad service, blir förstås mycket dyr i drift, så det går att förutse underskott i resultaten både vad beträffar budget kunskaper.

Resultatet av denna sensationellt långt drivna privatisering är bland annat
- Förvärrad segregation
- Ekonomiska underskott, som i sin tur ger upphov till ständiga slitningar mellan skolledning och politiker
- Bristande långsiktighet, stora svårigheter att planera organisation och kvalitetsinsatser
- Skattebetalarnas (och barnens) pengar läggs på reklambroschyrer
- Anpasslighet eller rent fjäsk gentemot brukare och överordnade
- Risk för maskande med resultatsiffror och kvalitetsredovisningar
- Barn som förlorar vännerna i grannskapet och måste ställa om sig till nya regler och rutiner, vilket inte är skadligt i sig men tar energi från studierna

Denhär skiten har borgarna med stöd av Miljöpartiet drivit igenom för att kommunerna till varje pris måste ha ett gott företagarklimat - och priset är våra skattemedel och barnens kunskap och trygghet.

Män som hatar kvinnor

Först såg jag Män som hatar kvinnor. Med tanke på hur kritisk jag är mot böckerna var det inget större fel på filmen. Den s.k. samhällskritiken är om möjligt än mer utsuddad. Att ogilla våldtäkt, tortyr och förnedring är mer normal än radikalt.
Sedan såg jag Fruarna i Stepford, också den om män som hatar kvinnor. Filmen försöker vara lite feministisk, antikonform och antikonsumistisk på en gång, vilket ger rätt stillsam underhållning utan den isande paranoia som jag minns från Ira Levins roman. Sensmoralen är att patriarkatet vinner hur man än gör, tämligen nedslående en dag som denna.
Det går också att se den som en film om manshat, en skildring av de narci-egoistiska pojkbarnens förbittrade attacker mot allt som inte svarar mot deras innersta önskan om självtillfredsställelse i en värld befriad från mödrar.
Filmen är usa:nsk och förmår inte göra något av någondera temat. Den säger slutligen ingenting om patriarkatet heller – eftersom det visar sig att det är en ondskefull kvinna som är skuld till alltihop. Så som det sagts oss ända sedan Eva gjorde äppelpaj.

Låt oss göra våra egna filmer, skriva våra egna samtidsromaner och skapa våra egna liv, samt ta itu med det nu genast.
Den patriarkala regimen bärs inte upp av män som hatar kvinnor. Den bärs upp av män.

Det räcker nu!

Tänkte via en tidningsartikel ta reda på varför kvinnor får sämre lön än män.
Länken ledde mig till: ”HTTP ERROR: 404. Not Found”
Insåg i den stunden att så, förstås, måste det vara.

Pojkar får sämre skolbetyg än flickor. Jag har hört detta beklagliga faktum lyftas som vår tids viktigaste jämställdhetsfråga. Den som säger det glömmer faktor ERROR404, den ofunna förklaringen till varför kvinnor får sämre lön än män.

Pojkarna behöver inte bättre betyg än flickorna, inte bättre betyg än vad de har för att klara sig ändå! Det, kamrater, är en av vår tids viktigaste jämställdhetsfrågor. Sen har vi fyrahundratre till att ta tag i.

En av orsakerna till pojkarnas skolmisslyckande brukar beskrivas som hur vi konstruerar maskulinitet, där vi gjort skolan till en ”tjejgrej”. Pojkar ska inte lyssna på kvinnor och män ska inte göra något som kvinnor gör, de ska bara bestämma. Resultatet av denna vår fostran är förskräckande, för om betyg överhuvudtaget är en värdemätare på någonting är det alltså så att pojkarnas kunskaper inte räcker till. Eftersom pojkarna sedan tar makten kan detta ses som en av vår tids överlevnadsfrågor.
Låt oss säga att klimathotet är den viktigaste – då är det onekligen oroande om vi styrs av obildade sällar.

Jag struntar i ERROR404, i journalistiska spekulationer om varför det ser ut som det gör. Det är dags att sluta med det – slut på rean – det räcker nu!

- - -

Det räcker! gäller även demonstrationssabotörer. Läs Hannas ögonvittnesskildring!

Genustrumpet

I SvD pågår en debatt om vilka forskningsämnen som duger. Eller suger.
Ämnen som är politiska, dumma, skrattretande eller samhällsfarliga bör, om alls, finansieras genom gatumusikanter. Ämnen som står över varje ansats till förlöjligande, ämnen som är vetenskapliga i så måtto att vilken idiot som helst på puben kan känna igen dem som det, är de som borde få mer anslag.
Det är Tanja Bergkvist som anser sig missgynnad: om genustrumpetarna får forskningsanslag så kommer inte hon att få det för sina differentialoperationer.

Herr Klokbok har några fina kommentarer om den saken. I sitt inlägg listar han en rad ämnen som, i likhet med genusbelysning av trumpetspel, får forskningsstöd. Förutsatt att Klokboken är tillförlitlig är listan intressant. Ett exempel ur den är ”probabilistisk modellering i bioinformatik”!

För mig låter det ungefär som ”möjliga sätt att berätta om livet”. Vilket skulle inbegripa det mesta: matematik, genusteori, bloggande och spegeltittning.
Medan differentialoperationer i mina öron låter som att göra skillnad. Vilket verkligen är ett högst väsentligt ämne att belysa.

Det är en ovetenskaplig publikflört att låtsas som att allt som är begripligt gagnar folket. Eller att alla vetenskapare i första hand ska göra just det.
Det måste forskas om konstiga saker. Aldrig skulle vi aldrig få reda på vilka som är de viktiga.

- - -

Sedan har These exiled years upptäckt hur lätt det är att göra bort sig. Här har vi en journalist som anser att det är ”judarnas” säkerhet som ska garanteras vid pro-israeliska demonstrationer. Fritt fram att kasta sten på gojerna, alltså?

Det är nog nu!

Dags att förbereda helgen... och Det är nog nu! är huvudparollen för årets demonstration på 8 mars, internationella kvinnodagen.
På persiska, arabiska, engelska, spanska, ryska, kurdiska, turkiska och svenska ska vi tillsammans visa att vi kräver ett stopp för orättvisorna. Det är nog nu!

Detta gäller oss alla. Som Hanna Löfqvist har skrivit på annan plats: "Det är du min vän och kvinnan på gatan; det är kvinnan i krigszonen, och kvinnan som bär upp offentlig sektor med sin skitlön. Det är kvinnan som låst dörren av rädsla, och kvinnan som ställde sig upp och tog ordet.”

Vänsterpartiet är ett feministiskt och socialistiskt parti på ekologisk grund. En del av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, internationellt och i Sverige. För oss är feminismen inte en sakfråga, det är ett synsätt som ska användas på alla frågor. Genom ett feministiskt angreppssätt kommer vi en dag att befria kvinnor och män ur den destruktiva låsningen i över- och underläge. Först då kan vi bli hela människor.

Alla som vill vara med i frihetskampen kan komma till
Södermalmstorg / Slussen nu på söndag 8 mars kl 16!

Vems samtid?

Bästa nordiska samtidsroman - ja, enligt en nyligen genomförd tävling utspelar den sig i huvudet på frustrerade medelklassmän. De lever inrutade liv och funderar på att göra annat men orkar inte utan raljerar mest lite om nutidsfenomenen. Recensionen får det inte att låta särskilt stimulerande, även om den är mest positiv – varför?
Är detta vad samtiden har att erbjuda kan jag läsa om systrarna Brontë och Selma Lagerlöf hur många gånger som helst.
Förra veckan hörde jag åtta män tävla i poesi-slam, en avspänd och tämligen opretentiös kulturform. Denna vecka ser jag att tre män skriver de bästa högstatusromanerna i Norden.
Försök förvåna mig...

Rekommenderar en fackbok istället. Åsa Linderborg: Håll med eller håll käft. Först tyckte jag det var en dum idé att samla ihop fyra års tidningskrönikor för att förlaget måste ut med en efterföljare till succén med underbara Mig äger ingen. Men det glömde jag snart för dessa fynd i politik-&-kultursvängen. Efter halva boken tycker jag inte Linderborg har fel en enda gång!

Strunta i frustrerade män. Läs en förbannad kvinna.

Orkar man fortsätta?

Minns du kommunisterna? De var hjältar i motståndskampen, satt i koncentrationsläger, undgick vanligen oftast gasning men fick förmånen att arbeta ihjäl sig, så att de som inte svalt eller misshandlades till döds tog på sig att försöka organisera motstånd inifrån.
Sedan förklarades kommunisterna för antidemokrater. Att använda ordet kommunist för den konsekventa, kamratliga frihetskämpen har idag blivit omöjligt. Det räcker inte att ta avstånd från de brott som begicks i öst-Europa.
Nåväl, så kan det vara.

Men när får vi se detta: en företrädare för borgerskapet som träder fram, granskar sin historia, bekänner, gör avbön, ber om ursäkt och tar avstånd ifrån hur man i tyst medgivande, med storfinansens pengar, släppte fram Adolf Hitler till makten, höll sig väl med nazi-Tyskland genom hela kriget, applåderade svensk rasforskning, och nu skyller ifrån sig vartenda förbannade brott mot mänskligheten begånget av vita, förnekar kolonialismens skuld till världsfattigdomen, och hittar på finstilta sätt att hålla utlänningarna borta alternativt hårt i koppel.

Och får rätt av sina mediala lakejer, gång på gång på gång i den totala hegemoni vi underkastar oss. Jag vet inte om jag orkar fortsätta. Men jag vet inte om jag orkar lägga av heller.

Tidskriften Expo tycker att bloggaren Jinge borde uteslutas: ”Han är med i V, vad är okej att uttrycka…” Det kan diskuteras. Men V har upprepat och uppriktigt tagit avstånd från stalinistmetoder. Har Expo det?
Låt oss säga att vi följer rådet och stadgevidrigt börjar utesluta kreti och pleti för att de har åsikter som inte är ”okej” att uttrycka - och föreställ dig reaktionen!

Somliga får hållas

I en artikel i Lärarnas tidning skriver Angerd Eilard om 60-talets läseböcker där ”indianer, kineser och negrer framställs som exotiska och primitiva varelser”. Under 70-talet började ”de gamla koloniala stereotyperna övergå i en mer välfärdspatriotisk ton” när böckerna skildrade ”fattiga människor i tredje världen”.
Detta är vad vi bäddats in i, vi som är vuxna idag. En del av oss har försökt dra av oss skygglapparna och bränna bort den koloniala övermålningen. Andra ser synsättet som bekvämt oproblematiskt och försöker göra begreppet europé till definitionsmässig jämlikhetssträvare.

När borgerliga partier lägger rasistiska förslag försöker vänstern att dels väcka opinion mot att de genomförs, dels att få borgarna att höra vad de själva säger. Vi kommer inte så långt med det men får ofta höra att det råder åsiktsförtryck: man får inte säga vad man vill för då blir man anklagad för att vara rasist.
Men när Vänsterpartiets ledare – inte lägger fram nya uteslutningsprojekt, nej, när han uppskattar en blogg där det tydligen har förekommit rasistiska formuleringar, då sjuder indignationen från de mest självbelåtna konservativa organ och ända till Expo som jag tidigare värderat högt.
Vänsterledaren svarar visserligen, men det samlade omdömet lyder ungefär: det är klart han inte vill säga att han är antisemit..!
När avsikten enbart är att krossa motståndaren går det inte att försvara eller förklara.

Det är som funnes det flera sorters rasism. Först den vanliga, den som de flesta hänger med på utan att fundera på saken, den som insöps med småskolans läseböcker men som man harmset kan tillbakavisa. Och sedan antisemitismen som uppfattas som mycket värre därför att den riktar sig mot folk som ser ut som vi och som pinsamt nog utrotades av folk som såg ut som vi!
Alltså; hantera er egen skuld först.

När jag gick i skolan berättade fröken att ”judarna” (jo, man sa så) odlade upp Det Heliga Landet (jo, hon sa så) där det förut bara bott herdar som var smutsiga och inte förstod hur man konstbevattnar härliga Jaffa-apelsiner.
Hon fick hållas, hon.

Mysigt på jobbet del II

Hur kom det sig att den spred sig, den förbarnsligande intimisering av arbetslivet som jag skrev om igår?
- En tänkbar förklaring är det som kallas den kvinnliga omsorgen. Någon arbetslivsforskare sa – jag har glömt namn och sammanhang – att kvinnornas inträde i arbetslivet och på chefspositioner skapade en emotionell arbetsplatskultur där vi håller ihop och tar hand om varandra, därför att kvinnor är fostrade till omsorg.
Hur mycket det än bär mig emot att köra på hitlåten allt-är-kvinnornas-fel, tror jag ändå att det ligger något i dendär teorin. Felet är strängt taget inte kvinnornas, utan de mönster i vilka vi är insydda. Redan tidigt gör fostran att små flickor ändrar reglerna i sina lekar för att alla ska kunna vara med, medan små pojkar tävlar om vem som håller ut längst. Är det så att vi fortsätter leka hela livet? Isåfall är det ett stort misslyckande för oss pedagoger som tvingar barn att arbeta ihop med alla klasskamraterna, motiverat av att detta måste man göra som vuxen.
Om man inte alls måste, fetsprack den lögnen. I fortsättningen ska vi be Amineh och Vilhelm att samla sina respektive vänner omkring sig för grupparbete så de äntligen kan builda ett riktigt team!

Men det finns fler tänkbara förklaringar…
- I övergången från regel- till målstyrda myndigheter tog vi i lite för mycket, kastade ut inte bara det tondöva paragrafrytteriet utan också professionalismen, förhållningssättet till yrket och rent yrkesmässiga förbindelser.
”Du kan inte påverka någon utan att ha en relation” har en i övrigt duktig psykolog sagt. Trist att höra för den som alltid undvikit att ha relationer på jobbet!
- En konspirationsteori går ut på att mysigheten är ett nytt sätt att manipulera arbetstagarna; låta dem tro att de är personligt utvalda för ett Robinsonäventyr. Vilka härliga lojalitetspakter kan inte spira ur denna relation!
- En simpel men ofta giltig förklaring är dumhet och tanklöshet. Av någon anledning står det idag inte alls i motsättning att ena stunden vråla det är bara resultat som räknas eller att vara chef betyder inte att vara omtyckt och i nästa stund prata laganda och obligatorisk närvaro på mysstunderna för att dela med sig och öppna upp.
Mest förvånad blir jag när jobbannonserna söker en LAGspelare, trots att den typen av arbetsplats nästan alltid består av sju små dvärgars kamp om chefens gudomliga öra.

Förbarnsligad intimisering. Vikänsla, laget där alla passar ihop. En får stå staty och skrika strategi, som om det bara finns omvärld och basplan men ingen verklig organisation.
Idag är det inte längre en merit att ha vana vid konflikthantering, ty konflikter ska vara obefintliga! Den som är van vid dem har misslyckats, har inte anställt enbart mysputtar eller har inte fixat sina relationer, annat än chef-anställd.
Och även om chef-anställd inte låter särskilt mysigt är det vad som gäller. Kolla på din lön och dina befogenheter får du se.

Men mitt syfte var inte att förtala alla konsulter. En av dem sa faktiskt att anpassning är en starkt stressframkallande faktor. Det ska vi komma ihåg när gängbildningen kittar ihop.

Mysigt på jobbet del I

Idag är de arbetslösa eller utförsäkrade mer utanför än någonsin. Har man inte lyckats hålla sig kvar på marknaden ska man genom förmynderi och tvång inse sin uselhet och be om ett litet litet påhugg så det räcker till mat åt barna. Något förbannat omhändertagande är det inte frågan om för oduglingar!
För duglingar däremot, vi som fortfarande har en födkrok, gäller det omvända. Vi ska ha det mysigt.

En förbarnsligande intimisering sprids genom hela arbetslivet. Arbetsplatsen ska inte vara en produktionsenhet utan ett lag, ett gäng, där alla ska passa in och hålla ihop.

På en föreläsning fick vi höra berättelsen om hon som fick sparken för att hon inte satt med de andra i fikarummet på rasterna. För mig var det en historia om diskriminering och övergrepp, men den berättades såsom sedelärande: vi skulle förstå vikten av att alla pratar om samma saker vid samma tillfälle.
En annan konsult sa, sådär oss chefer emellan: ”Du anställer ju inte nån som du inte känner för att ta en öl med.”
Nå alltså, sant är att jag inte anställer någon, för det finns ingen budget för det. Men på den tiden jag anställde folk valde jag konsekvent sökande som jag trodde skulle bli helbra på att utföra uppgifterna. Vaddå öl?

Nu får jag lära mig en sorts inverterad solidaritet. Det är gruppen som räknas, men grupp står idag inte för en formation där alla har en möjlighet att ingå. Det utgör en fördefinierad gemenskap där de som inte passar in kan väljas bort. ”Du måste ju ha folk som platsar i gänget”, förmanar 00-talets konsulter.
Och? Ja, vad händer om någon inte gängar sig med resten? Går produktionen ned, äventyras resultaten? Nej, tvärtom pekar diversity-studier på att kvaliteten höjs på arbetsplatser med utrymme för en mångfald personligheter. Det enda som möjligen tar skada är arbetsmiljön för de osäkra människor som önskar sig kameleontens liv.
Även kameleonter har rätt att få bli hörda.
Men hur kommer det sig att de nu ska diktera organisationens villkor?

Återkommer med tänkbara förklaringar…

Låt andra göra jobbet

Överraskande: när jag citerar någon annan får jag dubbelt så många läsare som när jag gör mig besväret att formulera mig själv. Fortsätter väl i den stilen då:

Tyckte Ester Pollack hade en hel del tänkvärt att säga om Newsmill. Jag har försökt begripa mig på det självutnämnda försöket att ge plats för ”nya röster med särskilda erfarenheter eller kunskaper i ämnen som för tillfället debatteras” men för mig liknar det bara en tidning till, eller en ännu en sajt att hålla koll på. Vänstra stranden har en likartad kritik.

För den som tror att kritik mot Israel är antisemitism kan jag rekommendera Lars Ohlys debattartikel Kritik mot Israel är inte antisemitism.

Är tronföljarens bröllop bra eller dåligt för monarkin? En sak är klar, det är inte bra för feminismen. Efter att paret i åratal planerat, vägt för och emot och resonerat med föräldrar och hovets protokollförare hur dethär ska gå ihop påstår SvD att pojkvännen friade och den ljuva prinsessan log: ja-ja-ja! Så utsökt viktorianskt!
Ett annat fä till journalist upplyste om att Victoria ”inte behöver byta efternamn” eftersom Bernadotte är så känt - men ingen har behövt göra det under de senaste trettio åren. Bäva för prinsessdrömmar i tiopotens framöver!
Men heder åt DN för en demokratisk ledarartikel.

Slutligen ett varmt grattis till Jurgita Dronina, senaste premiärdansösen i Operabaletten!

Tvång eller tilltro

Regeringens utredning om asylmottagandet är nu färdig, och kommenteras av Vänsterpartiets flyktingpolitiske talesperson Kalle Larsson:
- Det är glädjande att utredningen vill göra rätten att arbeta under asyltiden till regel snarare än undantag, säger Kalle Larsson. Med stärkt svenskundervisning och praktik ger det viktiga förutsättningar att stärka asylsökande på arbetsmarknaden och deras fortsatta liv i Sverige.

Men Vänsterpartiet är kritiska till förslaget att styra asylsökandes boende. Dagpenningen till asylsökande är redan så låg att det knappast fungerar att sänka den för att komma åt deras boende.
- Det är bara ett sätt att tvinga asylsökande till anläggningsboende, utan hänsyn till individens egna val och behov. Utredningen spinner vidare på den felaktiga föreställningen att asylsökande inte vill ha språkundervisning och introduktion om man inte tvingar dem.

Vänsterpartiets förslag om förbättrat mottagande av asylsökande och flyktingar kan man läsa här.

Feminismen lever, leve feminismen

Feminismen har försvunnit, anser Helena Lindblad i DN som läst Arena. Det pågår ingen feministisk debatt, finanskrisen är ”manlig” och kvinnofrågorna får stå över tills viktigare saker lösts... en kritik det finns fog för utan att för den skull dödförklara diskussionen. Men det verkar som om Debatten, efter några yrkesår i media, uppfattas som ett slags väsende som omvärver just journalister. Och DN har ingen länk till Lindblad, däremot visar de oscarsgalans snyggaste klänningar. Det säger också något om debattklimat.

När jag sen surfar i Arena ser jag Karolina Ramqvist gå på om att vänstern med sin ensidiga klasspolitik får feminism att framstå ”som ännu en dyr handväska, en identitetspolitisk lyx som man inte kan unna sig förrän det blir bättre tider”. Tack för vänligheten!
Det stämmer att feministiska tolkningar ger upphov till envisa försök till reducering (annars vore det ingen maktkamp), och det är sant att förhållandet klass / kön är en livaktig debattfråga inom vänstern än idag, vilket är tröttsamt eftersom det vore dags att gå vidare med båda perspektiven. Men ta inte det som tecken på feminismens död och dilla inte om handväskor, inte när vi talar om det partiet som seriöst arbetar med ett nytt feministiskt program.

”Med så få perspektiv som möjligt tror man sig få starkare kraft” skriver Ramqvist om vänsterns sätt att komma ut med sina budskap. Alltså precis den slutsats som partistrateger, informatörer och omvärldsbevakare har dragit: man måste renodla för att få genomslagskraft. Därför att media inte klarar mer än en sak i taget!
Och inte klarar av mer feminism än den de själva skriver om – eller ej.


Ramqvist har rätt i att det är en angelägen uppgift ”att visa hur dagens två helt dominerande ämnen kan länkas till feminism”. Men så fort någon börjar med hur finanskrisen slår mot kvinnorna eller hur män tagit för sig ett orättvist och ohållbart miljöutrymme är det någon annan som går vidare med mikrofonen.

En mer egenartad ståndpunkt finner du här. Historiska muséets utsökta Maria-utställning gjorde på Witt-Brattström ett tragiskt intryck: ”Likt en dyster gisslangrupp, kringränd av fientliga ordmassor, har Mariorna fösts ihop för vidare befordran till historiens sophög.”
På sitt sätt också en sorts feministisk debatt. Det finns alltså flera.

Annars var det en massa människor på Feministiskt forum i helgen.
8 mars kan du också demonstrera.

Vit skolgång

I senaste numret av I&M finns en artikel om Angerd Eilards doktorsavhandling Modern, svensk och jämställd. Eiland har studerat ett sextiotal läseböcker för skolbruk från år 1962 (då jag själv gick i första klass) till in på 00-talet, och granskar hur böckerna uttrycker norm och avvikelse. ”Vi” är de vita, moderna västerlänningarna, ”de andra” är förpassade till en avlägsen, förmodern rum-tid där de kan beskådas av ”oss” och även få hjälp att bli mer som vi.

Att det är synd om barn i fattiga länder var vad jag fick lära mig, och det gäller än idag. Varför det är synd om dem lärdes inte ut. Människor i exempelvis Afrika beskrivs som primitiva, obildade ocih ojämställda – och ”i längden får sådana här skildringar anses ha bevarat kulturella och nationella rasifierande stereotyper,” skriver Eiland.

Artikeln bekräftar mina minnen av en genomgående vit skolgång och fostran. Det är denna massiva påverkan som har lett mig till slutsatsen att Sverige liksom våra grannar i Europa åtminstone sedan kolonial tid är och har varit rasistiskt.
Hur den än ska förklaras är rasismen absoluts inte någon nyhet som missanpassade pojkgäng har hittat på.

Hem-språk
När mitt svagt pigmenterade modersmål
ska benämna maktrelationer i folkvandringstid
leker reptilhjärnan med on-off

Bundna i benstommen
bär jag rasismens råämnen.

Evangelium enligt lågstadiet:

Tryggare kan ingen vara
om ni vandrar randat, bara
bortom oljig asfalts kaos.
Vita strecken rensat gränssnitt
gång på gång
men inte över

Min likbleka likhet,
inpiskat inskolad

Gud som haver. Jag kommunicerar.
Vart jag mig i världen vänder
ser jag mellan vita ränder.
Du förbliver. Jag reproducerar.

HD, tidigare opubl

Nytt litet fint bibliotek

För alla biblioteksälskare – en rolig nyhet från Stjärnsund!
I lördags invigdes brukets eget bibliotek, som blir ett av Sveriges omkring trettio privata. Detta är ett utslag av kulturintresse och handlingskraft och har ingenting att göra med den borgerliga skräckvisionen att privatisera biblioteken.

Några Stjärnsunds- och Rörshyttebor bildade förening och samarbetar med det alldeles förträffliga kommunbiblioteket i Hedemora som står för den största delen av bokbeståndet och utlåningsrutinen via självbetjäning. Men en hylla är avsatt för Anna-Lisa Forssberger*-sällskapets utgivning, en annan för Stjärnsunds specialitet bygge-byggnadsvård-trädgård-ekologi, och ett hörn för en omfattande hembygdssamling donerad av en samlare i närbelägna Horndal. Dessa hyllor står för referenslitteraturen som endast får läsas på plats, delvis med den uträkningen att biblioteket också ska fungera som träffpunkt de två dagar i veckan man håller öppet.

Lokalen är det forna brukskontoret på herrgården, och rummet är möblerat med en soffa vid fönstrets krukväxter och ett slagbord omgivet av stolar mitt på golvet, så att det känns lite som att komma hem till en beläst rättare vid seklets början. Men ute i den pärlspontade farstun finns turistbroschyrer, program från Dalarnas teater och andra evenemang.

”Vi håller väl på så länge vi tycker det är kul” sa föreningen vid öppnandet. Detta är en god utgångspunkt. För, som en av besökarna sa, ”böcker lånar man ju i Hedemora iallafall, hit går man nog mest för att träffas”.

*Forssberger, 1906-88, arbetarförfattare född i Stjärnsund och bosatt bland annat på Långshyttans bruk

Gamarna och kontexten (nu rättad)

Bloggosfären har som bekant en nedsättande benämning på tidningar &c som gammedia. Inte i betydelsen snokande asätare, vilket vore passande, utan som i gammpôjkä, för att det ska uppfattas som nesligt att vara gammal och överbliven.

Nu tycks ju inte gamarna i media invänta sotdöden direkt, vare sig sin egen eller andras. Om jag vill att Politik och poesi ska synas måste jag länka den till vad någon annan har sagt eller skrivit. Även om det ibland är långsökt. Hellre länkat än olänkat lyder lagen, utom kanske för de allra största bloggarna.

När jag började blogga för ungefär två år sedan trodde jag att det gällde att hitta originella ämnen och vinklingar för att slå igenom. Men insåg snart att det är tvärtom. Vissa portaler skriver helt fräckt: ”Denna blogg diskuterar just nu inte någon intressant nyhet” – om den inte är länkad, helst till en artikel som andra tycker är intressant. Även Bloggvänstern, som jag älskar därför att den ger ett antal nedslag i nyheterna om jag slarvat med doseringen av gam-media, håller sig med sin uppsättning mest omskrivna teman.
Bara tanken att ägna tid åt minst omskrivna teman låter sinnessvag och kanske är det, men den lärdomen kommer ur media.

Masslänkandet är av godo när det formerar uppror som får FRA-lagar att ändras och skriver in nya ord (”bloggbävning”) i ordboken. Men vanligen är likriktning tråkigt och visar bara att gamarna i media fortfarande styr oss – dumma vore de väl annars.
Häromdagen blev Esbati kallad ”kontextberoende” i sammanhanget ”dålig blogg”, vilket överhuvudtaget inte hör ihop.

Dålig blogg har många.
Dålig blogg och läst kan ett fåtal kändisar bli.
Bra blogg har många.
Bra blogg och läst innebär kontextberoende.