Svårt med Aha-upplevelsen?

Jag kommer inte på länge än att hinna läsa Andreas Malms bok om hatet mot muslimer, och tror inte heller att jag utgör den främsta målgruppen, eftersom jag redan delar Malms uppfattning att det existerar ett hat mot muslimer och att detta hat alltmer normaliseras (även om jag skulle uttrycka det som att det är en fråga om rasism som för närvarande kanaliseras mot muslimer). Antagligen hoppades både Malm och förlaget på att kunna redogöra för företeelsen som ibland kallas islamofobi för att någon läsare som inte observerat den skulle få en aha-upplevelse.

Tyvärr verkar förhoppningen få svårt att uppfyllas. Boken har i flera recensioner bedömts vara för tjock och oredigerad för att väcka nya insikter, och vi som redan skaffat oss en insikt av ena eller andra slaget förefaller väl så bestämda i vår uppfattning, boken förutan. Det vill säga: de som anser att islamofobi och strukturell rasism är oprecisa begrepp för marginella problem tänker fortsätta tycka det, vilket i sin tur fungerar som bekräftelse på den oro vi andra hyser för en samhällsutveckling av förstärkt sortering och kontroll.

De recensioner jag läst är med få undantag seriösa, med starkare invändningar mot bokens utformning än mot innehållet. En vanlig kritik när det gäller innehållet är att Malm inte tar upp den militanta islamismen, vars förklaringsvärde antas vara mycket högt. Det är som om islamismen vore vår ursäkt för den pågående diskrimineringen!
Malm själv uttrycker det såhär: ”/De menar att/ islamofobi måste ständigt återföras till vad muslimska aktörer själva gör och ses allt som oftast som en naturlig reaktion på islamism. ”

De politiska och sociala villkor som genom ayatollor och politiska despoter ligger bakom att kvinnor och män förtrycks i olika muslimska länder är inte orsaken till att människor nedvärderas och utestängs när de väl är här.