Vit skolgång

I senaste numret av I&M finns en artikel om Angerd Eilards doktorsavhandling Modern, svensk och jämställd. Eiland har studerat ett sextiotal läseböcker för skolbruk från år 1962 (då jag själv gick i första klass) till in på 00-talet, och granskar hur böckerna uttrycker norm och avvikelse. ”Vi” är de vita, moderna västerlänningarna, ”de andra” är förpassade till en avlägsen, förmodern rum-tid där de kan beskådas av ”oss” och även få hjälp att bli mer som vi.

Att det är synd om barn i fattiga länder var vad jag fick lära mig, och det gäller än idag. Varför det är synd om dem lärdes inte ut. Människor i exempelvis Afrika beskrivs som primitiva, obildade ocih ojämställda – och ”i längden får sådana här skildringar anses ha bevarat kulturella och nationella rasifierande stereotyper,” skriver Eiland.

Artikeln bekräftar mina minnen av en genomgående vit skolgång och fostran. Det är denna massiva påverkan som har lett mig till slutsatsen att Sverige liksom våra grannar i Europa åtminstone sedan kolonial tid är och har varit rasistiskt.
Hur den än ska förklaras är rasismen absoluts inte någon nyhet som missanpassade pojkgäng har hittat på.

Hem-språk
När mitt svagt pigmenterade modersmål
ska benämna maktrelationer i folkvandringstid
leker reptilhjärnan med on-off

Bundna i benstommen
bär jag rasismens råämnen.

Evangelium enligt lågstadiet:

Tryggare kan ingen vara
om ni vandrar randat, bara
bortom oljig asfalts kaos.
Vita strecken rensat gränssnitt
gång på gång
men inte över

Min likbleka likhet,
inpiskat inskolad

Gud som haver. Jag kommunicerar.
Vart jag mig i världen vänder
ser jag mellan vita ränder.
Du förbliver. Jag reproducerar.

HD, tidigare opubl