Söndag i Solna

Svartgula halsdukar överallt. Ett gäng vällde ut ur pendeltåget och vrålade att de ska ”bränna hela stan och våldta era barn”, en fin ögonblicksbild av den gemenskap som uppstår inom idrotten. Det var nämligen någon sorts match på gång. Somliga av halsdukarna såg lite folklivsfestliga ut föralldel. En annan ville puffa ut mig ur bankomatkön för att jag inte var AIK-klädd.

Roligare var det hos Olle-Olsson-Hagalund, den folkkäre konstnären vars bostad står kvar som museum tillsammans med ettpar andra bevarade stugor från det gamla Hagalund. Målningar, foton och atmosfär.

När den gamla kåkstan revs och mastodonthusen ”Blåkulla” byggdes i skarven 60-70-tal var det ett satans liv, och genom teatergruppen blev jag en liten del av proteströrelsen. Idag kan jag inte avgöra om de gamla trähusen hade gått att sanera eller ej. Däremot är det lätt att se att miljonprogramshusen är tämligen charmlösa. Men se bilden längst ned av Solna stadshus – vem hade väntat sig estetiskt uttryck därifrån?

Idag är Blåkulla ett välfungerande bostadsområde och det som retar mig är att höra ytligt kulturintresserade borgare voja sig över rivningarna. De jämför gamla Hagalunds småmysighet med förortens storskalighet och glömmer en enda viktig sak: att samma slags människor bodde här då som nu. De fattiga, arbetarna, de arbetslösa.
Idag har Tensta-Rinkeby och kanske även Blåkulla dåligt rykte. När jag gick i första klass i Råsunda skola varnade fröken oss för att besöka Hagalund: det bodde bara dåliga människor där. När det gick upp för mig att ettpar av mina klasskamrater hörde dit kröp jag under bänklocket av reflekterad skam: hur kunde min snälla fröken prata så!

De välbeställda konstälskarna intresserade sig inte ett piss för gamla Hagalunds tuberkulos, vägglöss och rostiga pumpar, och det är därför som dagens borgerskap måste gå på utställning för att få beundra det som de kallar gammaldags solidaritet. Fortfarande vägrar de att visa en aning modern solidaritet med de stressade immigrantbarn som utanför de blanka fasaderna står och skriker på sina mödrar.
Ett område kan räddas på flera sätt. För gamla Hagalund gäller, liksom för Rostsverige, att bilderna är kvar,