Mysigt på jobbet del I

Idag är de arbetslösa eller utförsäkrade mer utanför än någonsin. Har man inte lyckats hålla sig kvar på marknaden ska man genom förmynderi och tvång inse sin uselhet och be om ett litet litet påhugg så det räcker till mat åt barna. Något förbannat omhändertagande är det inte frågan om för oduglingar!
För duglingar däremot, vi som fortfarande har en födkrok, gäller det omvända. Vi ska ha det mysigt.

En förbarnsligande intimisering sprids genom hela arbetslivet. Arbetsplatsen ska inte vara en produktionsenhet utan ett lag, ett gäng, där alla ska passa in och hålla ihop.

På en föreläsning fick vi höra berättelsen om hon som fick sparken för att hon inte satt med de andra i fikarummet på rasterna. För mig var det en historia om diskriminering och övergrepp, men den berättades såsom sedelärande: vi skulle förstå vikten av att alla pratar om samma saker vid samma tillfälle.
En annan konsult sa, sådär oss chefer emellan: ”Du anställer ju inte nån som du inte känner för att ta en öl med.”
Nå alltså, sant är att jag inte anställer någon, för det finns ingen budget för det. Men på den tiden jag anställde folk valde jag konsekvent sökande som jag trodde skulle bli helbra på att utföra uppgifterna. Vaddå öl?

Nu får jag lära mig en sorts inverterad solidaritet. Det är gruppen som räknas, men grupp står idag inte för en formation där alla har en möjlighet att ingå. Det utgör en fördefinierad gemenskap där de som inte passar in kan väljas bort. ”Du måste ju ha folk som platsar i gänget”, förmanar 00-talets konsulter.
Och? Ja, vad händer om någon inte gängar sig med resten? Går produktionen ned, äventyras resultaten? Nej, tvärtom pekar diversity-studier på att kvaliteten höjs på arbetsplatser med utrymme för en mångfald personligheter. Det enda som möjligen tar skada är arbetsmiljön för de osäkra människor som önskar sig kameleontens liv.
Även kameleonter har rätt att få bli hörda.
Men hur kommer det sig att de nu ska diktera organisationens villkor?

Återkommer med tänkbara förklaringar…