Bästa nordiska samtidsroman - ja, enligt en nyligen genomförd tävling utspelar den sig i huvudet på frustrerade medelklassmän. De lever inrutade liv och funderar på att göra annat men orkar inte utan raljerar mest lite om nutidsfenomenen. Recensionen får det inte att låta särskilt stimulerande, även om den är mest positiv – varför?
Är detta vad samtiden har att erbjuda kan jag läsa om systrarna Brontë och Selma Lagerlöf hur många gånger som helst.
Förra veckan hörde jag åtta män tävla i poesi-slam, en avspänd och tämligen opretentiös kulturform. Denna vecka ser jag att tre män skriver de bästa högstatusromanerna i Norden.
Försök förvåna mig...
Rekommenderar en fackbok istället. Åsa Linderborg: Håll med eller håll käft. Först tyckte jag det var en dum idé att samla ihop fyra års tidningskrönikor för att förlaget måste ut med en efterföljare till succén med underbara Mig äger ingen. Men det glömde jag snart för dessa fynd i politik-&-kultursvängen. Efter halva boken tycker jag inte Linderborg har fel en enda gång!
Strunta i frustrerade män. Läs en förbannad kvinna.
3 kommentarer:
Frustrerade män'ingen nyhet direkt
Snurrar runt på saiter och bokdiskar
Berättar om sina inrutade liv-längtan
efter förändring' som helst skall kom-
ma genom någon-något annat?
Läser gärna något av en förbannad kvin-
na-som omväxling till de frustrerade
hannarna! Grrrr!
MVH Gladiatan
Å andra sidan: förbannade kvinnor, hur bra de än är och hur mycket de än behövs, vad som borde berättas är det som ingen ännu har berättat, det som nu är osynligt men som måste finnas där ute någonstans.
det som borde berättas vet jag inte vad det är, men det som vi SKA och därtill faktiskt försöker berätta, var och en av oss på sitt besynnerliga vis, är det som aldrig syns, det vi läser mellan raderna och upprepar som om det vore vårt eget, det som vi skriker oavbrutet och tror oss vara först med, det som viskas underlåtet och tros vara sagt, det som... vajas och viftas... med ALLA anspråk
Skicka en kommentar