Barbies 50-årsdag förflöt i veckan. Jag firar den med en inte fullt femtio år gammal historia:
Efter en olyckshändelse fick jag som sjuåring ut ett litet skadestånd, och fick löfte av mina föräldrar att köpa vad jag ville. Vad jag ville var en BARBIE-docka, en för sin tid sanslöst stajlad och dyrbar leksak. Hela familjen åkte upp på NK:s leksaksavdelning och valde dockor åt mig och min syster (som inte fått något skadestånd, men det var en uppfostranssak att alla skulle få del av det goda.) Vi hade stor glädje av Juliette och Mariette och deras äventyrliga liv. Exempelvis: man reser som sjuksköterska ut i u-länderna, vårdar sjuka barn och räddar en hel by, uppvaktas av en pilot men tar känsligt farväl av honom på flygplatsen för man ska just börja spela in en film… Du känner nog igen historierna.
Men en av våra släktingar anmärkte på detta idiotiska inköp av fula, kvinnoföraktande och realitetsmissanpassade figurer. Kritiken mot dockan var föralldel riktig, men mamma kom med motfrågan varför släktens söner fick krigsleksaker.
Anekdoten slutar där, för jag minns inte om det kom något svar. Det var så självklart att pojkar lekte krig, det var normalt. Flickors docklek var också normal, men fel. Fånig. Skulle rättas till.
Än idag minns jag pojkarnas krigsgubbar – fula och kvinnoföraktande var ordet. Robotiserade, grå, döda. Pojkar fick inte leka med Barbie, men det hände att de tatuerade henne med kulspets. Flickor fick leka med krigsleksaker men ville vanligen inte.
Mycket kan läggas oss till last, men inte att vi avstod från att vråla PANG och bulta kamratens dockor i huvudet.
Har den äran, Barbie, och fortsätt att resa jorden runt och byta yrke lika fort som du byter kreationer.
Efter en olyckshändelse fick jag som sjuåring ut ett litet skadestånd, och fick löfte av mina föräldrar att köpa vad jag ville. Vad jag ville var en BARBIE-docka, en för sin tid sanslöst stajlad och dyrbar leksak. Hela familjen åkte upp på NK:s leksaksavdelning och valde dockor åt mig och min syster (som inte fått något skadestånd, men det var en uppfostranssak att alla skulle få del av det goda.) Vi hade stor glädje av Juliette och Mariette och deras äventyrliga liv. Exempelvis: man reser som sjuksköterska ut i u-länderna, vårdar sjuka barn och räddar en hel by, uppvaktas av en pilot men tar känsligt farväl av honom på flygplatsen för man ska just börja spela in en film… Du känner nog igen historierna.
Men en av våra släktingar anmärkte på detta idiotiska inköp av fula, kvinnoföraktande och realitetsmissanpassade figurer. Kritiken mot dockan var föralldel riktig, men mamma kom med motfrågan varför släktens söner fick krigsleksaker.
Anekdoten slutar där, för jag minns inte om det kom något svar. Det var så självklart att pojkar lekte krig, det var normalt. Flickors docklek var också normal, men fel. Fånig. Skulle rättas till.
Än idag minns jag pojkarnas krigsgubbar – fula och kvinnoföraktande var ordet. Robotiserade, grå, döda. Pojkar fick inte leka med Barbie, men det hände att de tatuerade henne med kulspets. Flickor fick leka med krigsleksaker men ville vanligen inte.
Mycket kan läggas oss till last, men inte att vi avstod från att vråla PANG och bulta kamratens dockor i huvudet.
Har den äran, Barbie, och fortsätt att resa jorden runt och byta yrke lika fort som du byter kreationer.
1 kommentar:
Skrattade gott-du har så mycket humor!
Själv har jag aldrig ägt en Barbie
Bara en kissdocka-modernt då!
Minns att jag gillade pilbågar
Såna man gjorde själv av grenar!
Instämmer dock i hyllningen
Tänker på alla levande Barbie
Som lever som hon i USA-Sverige....
MVH Gladiatan
Skicka en kommentar