Män som hatar kvinnor

Först såg jag Män som hatar kvinnor. Med tanke på hur kritisk jag är mot böckerna var det inget större fel på filmen. Den s.k. samhällskritiken är om möjligt än mer utsuddad. Att ogilla våldtäkt, tortyr och förnedring är mer normal än radikalt.
Sedan såg jag Fruarna i Stepford, också den om män som hatar kvinnor. Filmen försöker vara lite feministisk, antikonform och antikonsumistisk på en gång, vilket ger rätt stillsam underhållning utan den isande paranoia som jag minns från Ira Levins roman. Sensmoralen är att patriarkatet vinner hur man än gör, tämligen nedslående en dag som denna.
Det går också att se den som en film om manshat, en skildring av de narci-egoistiska pojkbarnens förbittrade attacker mot allt som inte svarar mot deras innersta önskan om självtillfredsställelse i en värld befriad från mödrar.
Filmen är usa:nsk och förmår inte göra något av någondera temat. Den säger slutligen ingenting om patriarkatet heller – eftersom det visar sig att det är en ondskefull kvinna som är skuld till alltihop. Så som det sagts oss ända sedan Eva gjorde äppelpaj.

Låt oss göra våra egna filmer, skriva våra egna samtidsromaner och skapa våra egna liv, samt ta itu med det nu genast.
Den patriarkala regimen bärs inte upp av män som hatar kvinnor. Den bärs upp av män.