Vi med oss och dom med andra

Solna Sverige Europa
Världen Vintergatan Universum
skrev vi utanpå våra skolböcker
medan vi lärde oss
att bli vi med oss
och dom med andra

Kanske hörde vi att Gud råmade
utifrån universum
under det att vintern föll över gatan
där ett i snöfallet modstulet barn undrade
över exilen och ensamheten.
Efteråt kan vi unna oss att undra
vem som stal modet från barnet?

Lilla skolflicka, tilllhörig
fingerben villigt plitande
hemma Sverige Europa
blyertssudd på blåa linjer
förlinjerade av Faber & Krupp
vilket var ett av namnen på dem som
eldade förbjudna judar

Strax innan det uppfanns,
det militärindustriella komplexet
en beteckning som redan idag inte får finnas

Idag
när vår vita överlevnad hotas
av en fruktansvärd burka
som köper bröd och meloner, som söker in på KomVux

Sant är åtminstone
att människan vandrar allena
åtminstone i Hallunda centrum

Men Vintergatan saknar centrum.
Stenen spyddes av Europas urfar.
Tjurblodsdottern med vingpenna
gravar arvet, knackar mening ur vår benbörd

När vintern faller över världsmedborgarna
undrar hon modstulet
Vilken sorg som är störst?

Den sorg, som endast delas
med utrotningshotade

och en överlevande
i de europeiska erövrarnas värld
den vita vintervärlden

Fattigdomen är kravet

Hörde ettpar minuter Sahlin i teve. Bra minuter.* Hon är tuff, den tjejen. Utfrågarna tjatade om arbetslöshetsersättningen, om den inte borde vara lite lägre för att tvinga folk att söka jobb, och Sahlin sa, ungefär som jag minns det:
"Människor är inte så förfärligt olika. Det kan inte vara så att alla vi som har jobb och klarar oss bra stimuleras av mera pengar medan alla de andra måste stimuleras av mindre pengar!"
Nej, så kan det inte vara. Det är någorlunda riktigt att vi som tjänar hyfsat lever på hoppet om nästa individuella förhandling - men det är falsk matematik och galen psykologi att tro att den som tjänar ballonger och bonus har råd att göra bort sig i hopp om fallskärm medan den som inte tjänar någonting känner sig stimulerad av mindre än ingenting.
Men utfrågaren fortsatte: Måste man inte ställa krav?
Då borde Sahlin ha svarat, men gjorde inte: Jo absolut. Du, jag eller vem som helst borde testa att dra oss fram med två barn på lägsta a-kassa.

Det är fattigdom som är själva kravet.
De fattiga måste klara sig och sina barn. De rika måste dela med sig.

Men idag ser det ut som om Alliansen skulle klara hem ett val till på illusionen att de fattiga är Dom Andra och att Dom Andra är ointressanta.
Största lockelsen inom Alliansen är Reinfeldt, mannen som faktiskt aldrig gör någonting fel. Utmanaren Sahlin är en tuff tjej, och det har aldrig varit någon vinnande egenskap.
- - -
Mer om Dom Andra:
På ett möte med diverse kommunrepresentanter hörde jag att: ”Etnisk representativitet bland personalen har vi inte kollat upp. Det kostar för mycket att köpa den statistiken, och så har det väl inte hänt så mycket sen sist heller.”
Häpp! Bordet runt kunde vita och tämligen välavlönade personer konstatera att mångfald och antidiskriminering är för dyrt. Och antagligen misslyckas…

Mer om Sahlin:
Tänk så roligt det vore att få en statsminister som två gånger i samma radioprogram har sagt ”jag tycker Helena Duroj har rätt”. Det hände under en integrationsdebatt för jag vet inte hur många år sedan. Men tänka sig hur fint hon fick till det!
- - -
* Sahlin sa också en del som inte var riktigt lika bra, det finns återgivet i länken. Villkoren som gäller i den fria sociala bloggosfären är att om jag inte länkar till gam-media anses jag inte skriva något intressant. Gäller exempelvis Skogspoesi

Utopisk kommunist

”Vi kan inte fortsätta skattesänkarracet. Välfärd måste få kosta,” sa Lars Ohly. Han sa också att ja till betyg i år 7 är ett offer för vårt goda rödgröna samarbete. Något som verkar klokt och orevolutionärt, eller hur.

Dock är det denne man som avhånas, avslöjas och avfärdas som kommunist. Vilket han är, var eller har varit. Men inte ens ledarskribenter kan väl tro att en man som säljer ut betygen i år 7 redan under valrörelsen kommer att inrätta Nya Stasi så fort han klämmer ner baken på en ministertaburett?

Därför bör någon annan än ledarskribenter tala om kommunism. Så det blir väl jag då, jag som åtminstone är kommunist, tillika emot betyg (dock har dessa tu ting intet med varandra att göra). Jag fick i förra veckan mig påpekat att om man förnekar terrorn i Sovjetunionen gör man samma sak som den som förnekar Förintelsen.
Instämmer i påpekandet, förutom en petig kommentar: Det finns hela organisationer av fläckvis historisk beläsenhet som jobbar febrilt för att finna tecken på att Förintelsen aldrig skulle ha ägt rum, men det finns ingen organisation och mycket få individer som seriöst ifrågasätter brott mot mänskligheten i raden av misslyckade socialistiska stater. Själva förnekandet är lika fel, men där organisationer är farliga är ensamma stollar just bara - stollar. (Om man nu har ett förtroende för kraften i människors organisering. Vilket man har, som kommunist.)

Varför fick jag överhuvudtaget påpekandet? Inte hade jag förnekat förtryck och terror, inte någonstans. Men jag hade använt ordet kommunism i positiv bemärkelse. Det tycker jag är försvarbart eftersom kommunism betyder A/ ett klasslöst samhälle, egendomsrättens upphävande, statens bortvittrande, och fördelning efter behov.
Alltså en samhällsform som ingen någonsin har sett; en utopi.

Men språket är en konvention och verkligheten ofta en fråga om majoritetsförhållanden. Därför betyder kommunism B/ förakt för oliktänkande, despotisk terror, arbetsläger och utsvältning av föreställda ”klass”fiender.

Ingen av betydelserna är fel. Men det uppstår långsökta översättningsproblem mellan dem.
Faktiskt är det ungefär som med ett annat ord av diskutabel status i vårt språk: FITTA.
Fitta betyder A/ fuktig strandäng, eller B/ det kvinnliga könsorganet.

I båda fallen gäller att de som använder betydelse B, den nuvarande gängse, klarar sig utan förvåning eller harmsna blickar. Men den som är kommunist i ordets gamla betydelse A, den är lika tokig som den som går ut och betraktar dimman över fittan en augustinatt.

Betrakta dimman vill jag ofta, men då kallar jag inte strandäng för fitta.
Kommunist vill jag också vara, i den äldre wikipediska betydelsen, och jag fortsätter att använda ordet åtminstone på min födelsedag.

Kampen om ordet fitta som våt strandäng lär inte ha varit särdeles politisk och om det någonsin fördes strider om ordet så är de glömda sedan medeltid.
Maktkampen om ordet kommunism som utopi må vara över, men den är inte helt glömd. Inte så länge ordet har kraft som anklagelse och existerar som utopi.

- - -
Sjöstedt skriver ideologiskt om det politiska klimatet i svensk ekonomisk debatt ”när Konjunkturinstitutet är diskussionens vänsterytter”.

Betyg och kunskap och borgare

Nu har folkpartisterna i Stockholms stadshus slagit pekpinnen i katedern igen!
Det är ju så de tycker det ska vara i skolan. Pekpinnar, katedrar, inga mössor utom dumstrut och inga sånadär interaktiva skrivtavlor som bara tar upp utrymme från skamvrån.

Nu har folkpartisterna i Stockholms stadshus beslutat att barn som inte når upp till kunskapsmålen inte heller ska få godkänt betyg! – Vaa? Kan man vinna kommunalvalet på att bekräfta att man följer kursplanerna och håller på betygskriterierna i de fall där det går att kolla?

Beslutet bottnar i att 12 procent av flickorna och 13 procent av pojkarna inte deltar i vissa ämnen såsom idrott eller religion. Eller uteblir från moment av ämnen, såsom sex- & samlevnad. Detta kan vara ett fall av hedersproblematik och bör lämpligen åtgärdas, enligt Stockholms borgare genom att skuffa bort barnen från gymnasieskolan. (Som jämförelse: när överklassens ohängda avkomma ligger hemma på soffan och röker hasch är det ett fall av drogproblematik som också bör åtgärdas, men det har aldrig nämnvärt påverkat betygssättningen.)

Faktum är att den som inte kan simma inte kan få eller ska få ett godkänt betyg i idrott. Simkunnighet är ett solklart kriterium, och när föräldrar begär befrielse för sitt barn ska de få lika solklart besked om detta.
Lyssnar vi sen lite närmare på de borgerliga i Stockholm så handlar det inte heller om att sätta betyg, utan om att utdela dem: ”Om en elev är frånvarande från ett moment som ingår i kursplanen får han eller hon inget betyg i ämnet som helhet” - ett resonemang som knappast kan vara lagligt.
Betyg ska inte sättas på närvaro, utan på kunskap och måluppfyllelse. Den som har haft vattkoppor ska också ha en chans att visa om hen trots det lärt sig ekvationslösning och gitarrackord på eget bevåg.

Detta påpekar Skolverket, mycket riktigt men en smula mjäkigt: ”Varje enskilt fall ska bedömas av lärare och rektor”.
Ja. Det är liksom det som är betygssättning. Att för varje individ bedöma vad hen kan.

Men betygen har alltid varit ett korrektionsmedel. I dethär fallet vill borgarna använda dem för att straffa barnet när föräldrarna gjort val som skolan anser är felaktiga.


Den som nu tillskriver Politik och poesi vanföreställningen att ”invandrarflickor får hållas hemma från skolan av hänsyn till föräldrarnas kultur” får IG i svenska på grund av bristande läskunnighet.

Vad Politik och poesi tycker är att:
- alla barn ska kunna simma, och i övrigt delta i skolverksamheten
- alla föräldrar ska få rätt information om vad deras valfrihet kan komma att kosta
- betyg är skit, men de ska åtminstone användas på rätt sätt

- - -
Läs De rödgröna i Vita huset om nazister på Uppsalas gator en nästan vanlig dag...
Läs om rasismen mot romer i EU-länder som Frankrike och Sverige

Nyp där det känns!

Det måste gå att sätta åt dom på nåt sätt. Nyp åt där det känns. Ekonomin, familjelivet. Där är vi människor som känsligast.
Så verkar integrationsminister Sabuni ha resonerat när hon kläckte ur sig förslaget om försämrad föräldraförsäkring för utlandsfödda och fler lågbetalda jobb.
Med dessa medel ska utlänningarna tvingas till integration i fattigdoms-Sverige.
Eller jämställdhets-Sverige, så som Sabuni på oklara grunder ser det.

”Det är extremt viktigt att vi är lite okonventionella” flaggar Sabuni för sina förslag. Så hejig man kan vara, då! Fräscht, fräckt och frimodigt!
Men... vad är det för okonventionellt med att hålla människor utstötta i fattigdom?
Förtryck är väl det vanligaste som finns. Möjligen näst dumhet.

Som okonventionell extremist föredrar jag arbete, demokrati och välfärd. För alla.

Kalle Larsson uttalar sig.
Pelaseyed skriver.

Skogspoesi

Kylskåpspoesi känner väl alla till? De små magnetbitarna med ord som kan kombineras till bisarra och i bästa fall poetiska rader


Idag bjöds det Skogspoesi i Stjärnsund, som en del av konstutställningen på Grabbudden.
Genialiskt, eller hur?
Släng ut massor av brädlappar med ord. Sen parar besökarna ihop dem, på udden med utsikt över sjön.






såhär kan det bli










Mellan björkarna finns hängmattor där du kan se ut över Grycken.

I björkstammarna finns speglar där träden fått ögon.

Det finns björkar som är dockor och häxor,
vakande och talande.



Det går att göra poesi i vilken skogsdunge eller stad som helst.
Låt oss börja tillverka ordlappar!

Förort och glesbygd

Hur ska förorterna kunna utvecklas när arbetstillfällena flyttar därifrån och servicen urholkas? De borgerliga jamar om utanförskap som ska lösas genom fritt val och mer marknad. Men situationen är jämförbar med den i vissa glesbygdsområden. Det är en ond cirkel där ortsborna kämpar för skolans eller butikens överlevnad. Vad har de att välja på? Marknaden har sprungit förbi dem.

I Rinkeby försvann 450 jobb när stadsdelsförvaltning, försäkringskassa och andra offentliga arbetsplatser. Ungdomar och unga vuxna i stadsdelen har skrivit ett brev till politikerna om vad de behöver och hur de vill vara med och lösa problemen.

En den av lösningen har vänstern i Stockholm, som vill att de förortscentrum som sålts till utländska ägare ska köpas tillbaka till kommunalt värdskap och förvaltning. Bara då blir det möjligt med ett gemensamt arbete för områdets bästa.
Ett bra förortscentrum ska vara en knutpunkt för möten, handel, kultur, företagande, politik och information, allt på samma ställe. Marknaden ensam kan inte åstadkomma detta. Människorna måste vara med.

- - -
Diskussionen om vinstdrivande privatskolor fortsätter. "Stöld från eleverna" säger Vänsterpartiet, vi som anser att skattepengar som går till företagsvinster är ett pinsamt tydligt exempel på bidragsberoende. När borgarna genomdrev sin så kallade friskolereform i början av 1990-talet var det många som trodde att den skulle bli räddningen för små glesbygdsskolor där föräldrarna går in och tar över. Fortfarande är Fp inne på att personalen "inte ska förbjudas" att driva skola, som om det vore något hanterbart, småskaligt vi talar om. Men det är börsnoterade koncerner utan någon som helst insyn. Och det riskvilliga kapitalet, det är dina och mina pengar.

Kultur utan ursprungsbeteckning

En av kommentatorerna här på Politik och poesi har frågat om en grek skulle säga att det inte finns grekisk kultur? Politik och poesi svarar: Den xero = Jag vet inte. Mipos, ochi = Kanske inte. Ti me niazi = Spela roll.
Behovet av att jämföra med andra påminner om den statliga utredning som låg bakom att nationaldagen helgdagförklarades i Sverige. Som ett tungt skäl angav utredningen att nationaldagen firas i Norge och Frankrike. Alltså kan svensk lagstiftning bottna i barnsligheter som att ”alla andra får”. Likaså kan bloggkommentatorer.

En viktigare fråga var den om det finns någon svensk kultur och varför jag isåfall förnekar den? Vilket jag aldrighar gjort. Beteckningen ”svensk kultur” är en utmärkt förkortning när vi vill skilja hambon från valsen eller chorizon från falukorven. Men att något är kortfattat betyder inte att det är exakt, snarare motsatsen. Man kan ju också räkna takter eller notera ingredienser.

För oss kulturintresserade är nationsstämpeln inte så viktig. Den drar med sig så många vetenskapsgrenar; historia, statskunskap, etnologi och lingvistik.
Julgranen lär ska vara en tysk tradition, ändå känns det djupt traditionellt att klä en kinesisk plastgran med glitterägg som tillverkats efter förlaga av en fransman som jobbade för tsar-Ryssland och säljs i en USA-inspirerad butik i Stockholm.
Midsommarstången är en tradition som jag värdesätter ännu högre, och den anses vara germansk eller kanske keltisk. Hur kan detta vara viktigt? När det viktiga är att kransarna blir bundna, varje år.
Vem kan ta patent på blomsterprakt, hembygd och sommarmystik?

Men nu var det svensk kultur som var frågan. Ja, men vilken? var motfrågan.
Arbetarkultur? Barnkultur? Politik och poesi har hela listan:
- massmediakulturens evinnerliga kolumnistkultur, eller kvarvarande kommunistkultur
- finkultur, folkkultur, fulkultur, kul kultur
- hockeykultur, hemslöjdskultur, gaykultur
- stekarkultur, matkultur eller fatburskultur*

Politik och Poesi efterfrågar vilken av alla kulturer i Sverige det är som efterfrågas?
Vilken av dem är mest eller bäst svensk kultur? Är det när brukskyrkan öppnar för körverkstad med Bolingo från Kongo, eller när kyrkoherden håller allmän förbön för de hotade asylsökande kosovoalbanerna på bruket?

Kultur kan stå för något allmänt och vardagligt, som att se på Allsång eller Sopranos, äta feta- eller herrgårdsost. Det som är kulturellt betingat är i vilket rum teven står och var vi äter ost, vilket alla människor världen över väljer att göra i någon sorts sällskapsrum, inte på toa.

Kultur kan vara uråldrig. Då går dess mönster stenåldrigt igen på skålar och skedar från Sahara till Ukraina. Den älskade kurbitsen från dalmålningarna finns på skåpdörrar och kistor i Turkiet, Holland och Hälsingland.
Det är de fruktbara, älskansvärda mönstren som vi väljer att spara, arbeta vidare med.
Fruktansvärda mönster går att välja bort.

Kultur skapar inte människor, allra minst männskor av en viss typ. Bödlarna i de värsta dödsläger som industrialismen skådat lyssnade på Beethoven.
Det säger ingenting om Beethoven. Det säger oss att kultur inte skapar människor.
Det är människor som skapar kultur, var vi än är. Eftersom vi är människor kan vi inte låta bli.
Eftersom vi är människor står det oss fritt att skapa en kultur som andra tar till sig, lever med, lever mot, avstår ifrån eller älskar.

Har någon förstått svaret på frågan: Finns det någon svensk kultur? Javisst, den också!

*= Fatburen är Nordiska muséets kulturhistoriska mötesplats

Populär nationalist talar ut

Det förekommer att Sverigedemokraterna utpekas som ”avslöjade”. Som när Jimmyponken får helsidesutrymme för att vräka ur sig fördomar om muslimer, eller när någon ex-medlem berättar om kusliga upplevelser i nassarnas närhet. Det vill säga, sådant som vi redan visste. Om vi kunde läsa.
Men lördagens dubbelsidiga porträtt av Sverigedemokraternas ordförande var verkligen avslöjande. På flera plan. Om vi, alltså, kan läsa.

Det viktigaste för Sd är svenskhetens bevarande. Ändå kan de inte yttra två konkreta meningar om vad svenskhet kan sägas vara. Jimmyponken försöker med att ”vi svenskar är kollektivistiskt lagda, lagandan är utpräglad.” Detta svammel borde vara avslöjande i sig, ty vem talar han om?
Malmö FF? – nej, han ogillar utländska spelarköp. Vänsterpartiet? – nej, han ogillar ju socialister. Svenskarna? – jaså, dom. Och vilka är vi nu då - enligt Sd:s självdefinition?

Sin väg in i Sd på 90-talet beskriver Jimmy Åkesson sålunda: ”Det blev väldigt populärt att vara nationalist. Det gick bra i fotbolls-VM och alla viftade med flaggor. Det påverkade.”
Detta är i viss mån avslöjande för idrottsvärlden, vars nationalism inte alls är så oskyldig som den vill verka. Men det värsta, det riktigt otäcka är insikten om att det då, på 90-talet, fanns ungdomar för vilka Lasermannens mord och mordförsök var utlöpare av deras egen ”populära” huvudfåra.

1990-talet var när ordningspolisen i Stockholm inte kunde garantera säkerheten för en busslast rinkebybarn och frågade vilken färg det var på barnen.
Åkesson kan ha rätt i detta: han tillhör rasismens normala, icke-mordiska gren.

Så långt allt gott och väl, kunde man då få för sig. Mannen är inskränkt, men det skadar väl ingen annan?
Fast nu är vi inne på avslöjanden. Och enligt denna brett upplagda intervju medger Jimmyponken att ”en del svenskar kanske måste göras om för att passa in i hans Sverige”.
Slutpratat.

Den som kan tänka sig att göra om dem som inte passar, den vill överhuvudtaget inte förstå att alla betyder alla.
Det som börjar med att göra om, slutar med att göra av med.

Häleri, eller Mössor och sjalar

Den svenska grundskolan hör till den mest riskutsatta i världen. Men det rör sig inte om huliganer i keps och lärarinnor i burka. Det är kapitalet det handlar om.
Skola är ett ”glödhett” område att investera i, och skolföretagen gör stora vinster på privatskolorna som nu öppnar kedjevis som vilka butiker som helst. Med den viktiga skillnaden att de inte befinner sig på en marknad utan ingår i ett gigantiskt... kalla det bidragsunderstöd eller omfördelning av egendom eller statsunderstött häleri.

Utbildning är inte en marknad därför att
1) stat och kommun betalar per barn till skolföretaget och tryggar därmed vinsten med medborgarnas skattepengar
2) offentligt ägda skolor får inte planera sin ekonomi och spara pengar för nyinvesteringar nästa år, så som företagare kan göra
3) barn och föräldrar som inte är nöjda med kunskapen de köpt kan inte lämna tillbaka den och byta den mot en ny modell som fungerar.

Trots att kunskap inte är en vara och trots att utbildning inte är en marknad finns artikeln om den glödheta privatskolenischen införd i näringslivsbilagan.
På nyhetsplats är det helt andra skolfrågor som får utrymme.
Mössor och sjalar...

Storstad skriver såhär: "Komvux är inte någon särskilt sexig politisk fråga. Komvux är oglamoröst, småtrist, kommunalbyråkratiskt och föga upphetsande. För att väcka politisk uppmärksamhet är det oändligt mycket tacksammare att göra utspel kring icke-frågor som burka i skolan. Eller kräva att skolk ska föras in i betyget, hur nu det skulle förändra någonting. De verkligt viktiga politiska frågorna försvinner så lätt i skymundan."
Resten av Storstads/Marikas inlägg är också mycket läsvärt!

Björklunds ideologiska kamp

Major Björklunds väl genomtänkta mediautspel om burka/niqab-förbud i skolan vinner inget gehör hos vare sig liberaler eller skolfolk.
Jag sitter och försöker komma på någon utbildningsminister som så konsekvent gick emot folk som vet hur det är i skolan men har svårt att hitta någon nu, utom Ylva Johansson vid kommunaliseringen.

Som alltid pratar Björklund i självklarheter: ”Det är så uppenbart att undervisningen inte fungerar om eleverna eller lärarna har täckt ansikte”.
Det är så uppenbart att Björklund uttrycker sig på detta vis för att väljarna ska tro att de maskerade kvinnorna och flickebarnen formligen vimlar i förorternas barackskolor.

Alltså, i de skolor där undervisningen uppenbarligen inte fungerar därför att taken ramlar in, möglet växer, klasskamraterna byts ut med två tredjedelar på grund av omflyttning, budgeten inte medger välbehövliga investeringar och pedagogerna är så upptagna med att tillägna sig Nya Bedömningskriterier så det inte blir någon tid över för fortbildning i språkutvecklande arbetssätt.

Inte under hela mandatperioden har Björklund velat prata skola och kunskap. Han har nitiskt ägnat sig åt de ordningsfrågor som ska lösas på klassrumsnivå, ända tills nu då han överfaller vissa muslimska kvinnor och gör dem till problemet i den skola han aldrig klarat av att ansvara för.
Så ynkligt.

Nu menar jag inte att en utbildningsminister ska gå skolfolkets ärenden. Hen kan genomdriva en reform hen tror på, även om de professionella är emot. Som med kommunaliseringen. Som med betygen. Politiker ska vara ideologiska.

Vad säger det oss? Vilken ideologisk kampfråga är det Björklund driver nu?

Svensk kultur, kom an!

När Folkpartiet har fel vill de inte ändra sig, utan föredrar att ha mera fel. Den statligt godkända litteraturlistan de föreslog till förra valet fick de inget gehör för. Därför föreslår de nu att alla kulturinstitutioner ska upprätta listor på vilka verk som är särskilt viktiga att känna till i det svenska kulturarvet.

Fullständigt kulturfrämmande. Konst och kultur består inte av en mängd element som ska läras in eller nosas på eller bockas av. Styrkan och glädjen är att inom konsten och kulturen finns någonting för var och en, och att verken betyder olika saker för olika personer. I bästa fall finner just du vad du behöver för din utveckling.

För min del älskar jag att köra runt mellan den ena hembygdsgården efter den andra och fotografera knuttimring och dörrmålning. Med svenskt kulturarv upp till öronen är jag just då inte ett dugg intresserad av att sjunga Taube, lyssna på ABBA, läsa Kerstin Ekman eller tova en vante. Men den som sitter försjunken i detta behöver inte alls gå med mig på hembygdsgården. Och vem har då fel? (utom Fp)

Tänk dig att komma till ett museum där en beskäftig folkpartist sticker en lapp i handen på dig för att upplysa om vilka verk som är de viktigaste. Inom det svenska kulturarvet.

Så du kan passera Guernica om de har en Zorn...

Nej, håll muséerna öppna och gratis istället. Utöka biblioteken till mediatek och se till att kulturskolan har goda villkor i alla kommuner.

Sen ska dom dom få se på kultur! Eller - är borgarna rädda för den också?

Marknaden i förorten

Om du är intresserad av skolor, valfrihet, marknad, demokrati och integration kan du läsa Nihad Bunars bok När marknaden kom till förorten.
Bunar är bekant i sociologikretsar för ett gediget forskningsarbete om, i första hand, flerspråkiga förorter skolorna i dem. I denna tämligen lättillgängliga volym redovisar han hur de liberala reformer som underlättat skolbyten samtidigt har spelat på statustrappan mellan rika och fattiga områden, mellan så kallad svenskhet och så kallad mångkultur.

Det viktigaste som framkommer ur Bunars intervjuer är att skolbyten bort från skolor i exempelvis Rosengård och Rinkeby inte beror på att pedagogiken är dålig eller ens att lokalerna är illa utrustade. Barnen och deras föräldrar trivs med kamrater och personal, men de vet att skolan har dåligt rykte och att det går att komma närmare den svenska medelklassen i skolor som inte är utpekade.
För att tala med Bourdieu handlar det om ett ”symboliskt kapital”. Inte om den bästa undervisningen, utan om den undervisning som ”alla vet” (eller ”diskursivt”) är den bästa.

I de utpekade skolorna finns en uppgivenhet som Bunar varnar för. Samtidigt som han varnar för kortsiktiga profileringsprojekt enbart i syfte att ragga kunder. Vad kan man då göra? – Mer resurser och (rätt) kommunikation med föräldrarna, föreslår Bunar. I nästa steg, skolsamarbete mellan enheter med olika status.
Det första beslutar inte skolan om. Det andra måste skolan klara, och många skolor försöker, med varierande framgång. Det tredje, samarbetet – vill jag inte uppgivet påstå är omöjligt, men det förutsätter en annan metapolitik. Alltså, inte att belöna varje skola för sig, utan att medge existensen av kooperativ eller konsortier. Då är vi redan på väg bort från marknaden, den som Bunar träffande kallar en kvasimarknad.

Har Bunar i något avseende fel? Ja - han kallar fristående skolor för friskolor.
- - -

Detta inlägg var nummer 1100 på Politik och poesi. Jag började i valrörelsen till förra valet. Ack ja - som det kan bli, som det kan gå

Styrs unionen av extremister?

"En extrem och oförsvarbar exkludering av romer från alla delar av samhället. "
Så oförblommerat uttrycker sig Delegationen för romska frågor, ledd av Fp-aren Maria Leissner, när de lämnar sitt betänkande till Fp-aren vi fått på halsen som integrationsminister. Den senare har tillsammans med Fp-aren till EU-minister sänt ett brev till EU-kommissionen med krav på en handlingsplan mot rasism; i detta fall antiziganism.

Inte en dag för tidigt. Snarare hundra år för sent. Det är bara att hoppas att de liberala kollegerna inom unionen behagar reagera. Med tanke på Sarkozys vedervärdiga agerande i Frankrike den senaste veckan, ser det mörkt ut.
Men Delegationen för romska frågor ser ut att ha gjort ett gott arbete.

En som i likhet med mig är misstänksam mot liberalernas framfart i Europa är Pelaseyed. Ta itu med Folkpartiet först!
Medan Alliansfritt Sverige tar itu med förljugenheten hos alliansbröderna i M

Inuti vårt land

Längre inåt landet heter platserna Fjäkelmyra och Räfstylla.
Inte heller där är alla människor lyckliga.

Ännu längre inåt landet finns det byar som är grå av besvikelse för att vägen går fel.
Antingen den går rätt över ägorna eller i en omväg runt gamla affärn.

Någonstans inuti vårt avlånga, utspridda, segregerade, mångkulturella och verkligt verkliga land finns avigvända gäng som går ut och krossar alla rutorna i hembygdsgården.

Det är begripligt varför man kan drabbas av impulsen att panga fönstren på skolor, polisstationer eller köpcentra. Men hembygdsgården – för vem är den måltavla?

Möjligen står minnena upp i halsen på somliga, härinne i landet.
Då är hembygdsgården en plågsam erinran om något vi inte längre har och som vi kanske inte heller ville ha förrän det var för sent, något som stod i vägen för det som vi egentligen ville ha, men som vi inte heller fick för att vägen drogs åt fel håll.

Om det är en levande hembygdsgård erbjuder den mer än minnen. Där hålls också midsommarfester, spelmansstämmor, korvgrillning och friluftsgudstjänster.
Men om hembygdsgården är det enda levande bygden har?
Om fabriken, skolan, butiken och stationen snart kan flyttas till hembygdsgården som exempel på hur folk levde Förr i Världen - då sitter nog rutorna löst, tyvärr.

Somliga stenkastare lyckas inte ta sig ur förorten.
Andra stenkastare lyckas inte bli kvar på bruket.
Ingen av dem har rätt att kasta sten. Men kan någon hindra dem från att vara olyckliga?

"I ett integrerat samhälle har varje människa anledning att känna framtidshopp för sig själv och sina barn."

Heja Dalkurd!

Tänk, idag trodde jag att Politik och poesi skulle lägga ut sitt första inlägg om idrott: Nu har Borlänge-laget Dalkurd har tagit sig upp i divisionerna med sitt eget peppsnack, nu behöver de samma tränings- och lokalmöjligheter som gamla välbekanta Brage.
Idrottsinlägget var tänkt att bygga på denna artikel, tack vare följande citat: ”När föreningsbidraget för 2004 delades ut försäkrade sig kommunen om att klubben även skulle ha tjejlag. Självklart, det bestämde vi innan föreningen bildades, svarade Dalkurd. - - - Politikerna hade inte ställt samma krav på Brage, som är ett rent herrlag.”

Men mitt idrottsinlägg kom av sig redan på upplägget, ty den citerade artikeln handlar betydligt mer om integration än om idrott.
Det irriterar mig. Och det är sannerligen något som laget Dalkurd är irriterade på. Samtidigt har laget själva valt att profilera sig på lika mycket integration som idrott.
Det är inte dumma, de har lärt sig spelet:
Människor som flyttar till Sverige kan hädanefter inte skriva en bok, filma en film eller spela en boll utan att boken, filmen eller bollen i första hand knyts till immigrantskapet och till en överordnad integrationsagenda, där poängen delas ut på listor som heter bästa invandrarkonst eller bästa invandrarlag. Med pluspoäng för bästa integrationsambition.

Välkända inhemska idrottsklubbar har ofta en integrationsambition, och den kan lyckas mer eller mindre väl. Men den utgör inte något krav. Här efterfrågas endast division!

När laget heter Assyriska, Dalkurd eller Akropolis måste de bevisa minst två saker samtidigt. Detta är givetvis inte rättvist. Men det handlar inte heller om idrott. Därför vissnar mitt inlägg nu…

Mångfald är verkligen verkligt x 2

Sveriges enda konfessionella parti har tagit patent på ”verklighetens folk”. Därför att de ”vill använda det igen”.
Ursäkta mig, men jag tänker också använda det igen. Jag har inte använt det så ofta förut för jag tycker det är ganska dumt, men vem vet, kanske går det att fylla med innehåll om jag från och med nu använder det massor med gånger och samtidigt testar gränserna för upphovsrätten.

Verklighetens folk kular över tjärnen i augusti.
Verklighetens folk dricker enbart champagne om morgnarna.
Verklighetens folk använder Uppenbarelseboken som reseguide.
Verklighetens folk skickar en huggormsunge i treotub till sitt barnbarn.
De är alldeles verkliga. Jag känner dem väl.

Jag känner också verklighetens folk som inte vågar tala med sin chef, verklighetens folk som satsar allt på att katten ska föröka sig, verklighetens folk som lever upp till sina egna principer, verklighetens folk som vill förinta syrener och verklighetens folk som botar sjuka med vinoffer och örter på elden.

Mer avlägsna bekanta men väl så verkliga är verklighetens folk som ljuger om sitt barns häleriverksamhet, verklighetens folk som håller gravsättning av skalbaggar i gläntor, verklighetens folk som äter smör och biff som dietmat, verklighetens folk som bär döskalletatueringar på rumpan, och verklighetens folk som seglar över Atlanten och sätter av ungen i Portugal för att hon ska få känna jord under fötterna.

Jag vet också att de finns, verklighetens folk som hamrar ihjäl folk i sovrummet, verklighetens folk som låser in döttrar i källaren, verklighetens folk som tycker grannarna borde tåla några upphetsade pitbullar. Verklighetens folk som offrar all sin tid för att skydda ett barn från den svenska polisen eller offrar ena njuren för någon de knappast träffat, de finns också.
Verklighetens folk bor överallt, till exempel på platser som heter Mekrossla, Kvavtjärn och Fuskås.
Det finns också verkligt folk som absolut inte kan fås att avstå från att patentera trivialitet.

Mänsklighet är mångfald. Alla finns, det kan du ge dig den på.
Det värsta är att KD i denna värld av mångfald också måste få finnas.
Men roliga är de inte, de förbannade normalitetshetsarna.

Även Alliansfritt Sverige är på.

- - -
Vi fortsätter lite till:
Vår dessvärre alldeles verkliga integrationsminister gör ett verkligt utspel när hon verkligen tar avstånd från etniska enklaver och “identitetspolitk” riktad till etniska grupper. Denna politik finns det hittills ingen verklig politker som har förespråkat, och Sabuni förefaller vagt medveten om detta. Så vad är hon ute efter?
Förmodligen är hon ute efter verklighetens folk. De som använder föreningsfriheten till att organisera sig för sina intressen och som får föreningsbidrag för det, eftersom de inte har råd med de privata donationer med vilka folk som befinner sig några trappsteg uppåt i verkligheten gynnar varandra.
Kollektiv kamp oavsett på vilken grund är en styggelse för borgerligheten (bortsett från verklig klasskamp utövad av den lilla del av verklighetens folk som håller sig dold i bolagsstyrelser). Verkliga borgare anser att verklighetes folk var och en för sig får ta itu med sina personliga (obs! icke strukturella) bekymmer. Vilket också är en form av ”identitetspolitik” och värre ändå, helt osolidariskt.
Men som sagt. Verklighetens folk beter sig verkligen på tusan så många vis.

Min verkliga kamrat Marita Engström har också en del verkliga poänger

Feminism, inte särart

Det finns fortfarande människor som tror att feminismen skrämmer bort folk från Vänsterpartiet. Den uppfattningen kan man till nöds hålla sig med om man a/ är ointresserad av statistik, eller b/ inte kallar kvinnor för folk.
Enligt alla undersökningar som gjorts förknippas Vänsterpartiet med en stor ideologisk fråga: jämställdhet. Och med en stor sakfråga: sjukvård. Enligt samma undersökningar är majoriteten av de som kan tänka sig att rösta på Vänsterpartiet kvinnor, kvinnor som har allt att vinna på jämställdhet och som möjligen arbetar inom sjukvården. Eller, kvinnor som önskar att tillräckligt många arbetade inom sjukvården så att vi som inte gör det kan sköta våra jobb istället för våra föräldrar.

Det finns fortfarande människor som tror att Schyman a/ räddade Vänsterpartiet, b/ saboterade Vänsterpartiet. Båda har fel. De har inte förstått c/ att Schyman var rätt person i rätt tid, bars fram på en våg av förväntningar, vann slaget om media, värvade ett stort antal väljare till Vänsterpartiet på kort tid och för en kort tid, och så småningom avlägsnade sig allt mer från medlemmar och medborgare på sin egen karriärbana för att nu excellera i dålig smak genom att bränna pengar i Almedalen.
Allt detta gjorde Schyman inte för att hon är feminist, och inte trots att hon är feminist, utan samtidigt som hon är feminist. Det vill säga: kvinnor kan göra bra och dåliga saker, feminister kan göra bra och dåliga saker.
Vi är nämligen folk, vi med.

Det finns fortfarande särartsfeminister som vädjar till kvinnorna att behålla vår uråldriga goda vårdande uppgift och inte bära oss åt som män; öla och rapa och slåss och samtidigt tjäna pengar. Särartsfeministerna har fått för sig att det faktum att kvinnor och män är olika fysiskt utrustade medför att vi ska hålla oss på skilda planhalvor också i vardagen och mentalt – men planhalvorna är precis lika mycket värda brukar de säga, och jaadå, kvinnornas planhalva kanske till och med är värd mer så vad sa ni nu då?
Vi sa: vafan menaru? Månsken och ett litet barns leende är stora ting, men det är tiotusen i månaden också. Särskilt för det lilla barnet, om det nu var någon som tänkte på henne.

Det finns fortfarande folk. Kvinnor och män. Det finns fortfarande överhet, män och kvinnor. Att hålla överheten på gott humör har kostat folket hundratals miljoner inklusive svettiga övertidstimmar, men tyvärr är överhetens goda humör vad alltihop från skattesänkningar till slavmarknad går ut på.
Orättvisan består i att somliga alltid får kronorna medan andra får nöja sig med månskenet (och det lilla barnet knappast får någonting). Därför bör kvinnor och män kämpa med och inte mot varandra, som det så vackert sägs. Men ta mej tusan: till och med orättvisan är orättvis, för den är könsbunden!

Fortfarande är det så att klass och kön hänger ihop.
Därför är jag socialist och feminist och kommunist och snart blir jag rättvisehaverist.
Alla som vill kämpa med och emot välkomnas. Och när jag säger alla, då menar jag alla.

Den som älskar sitt land röjer upp i det

Häromdagen skrev jag om jordbruk och landskapsvård. Anledningen till mitt engagemang är att jag älskar kulturlandskapet – och det finns andra sätt att bry sig om sitt land än att marschera på dess gator eller köra ut folk som försöker flytta hit.
För mig kunde hela det förbannade nationaldagslarvet ägnas åt att vi gemensamt röjer ur igenväxta diken, banar väg längs nerlagda järnvägsbankar, slår vass i allt trängre insjöar, gräver upp nässlor ur trädorna och hugger sly i varje by.


Någonstans här ska det ligga en sjö. I nästan tusen år, så länge markerna har odlats, har sjön glimmat upp mot bebyggelsen. Nu växer här sly, eftersom ångtåget inte går, markerna inte betas och fisket inte betyder något.

Ser du sjön nu? Ljusskymten till höger är öppningen för skoterspåret. Den till vänster är en bybos heroiska röjande för att få fri sikt åtminstone en liten bit.

Detta blir alltmer sällsynt: hagen är betesmark, åkern besådd med vallväxter. Det behövs samverkan mellan kor eller får, människor och alla de örter och fjärilar som trivs och sprids i ängs- och hagmark för att vi ska behålla de storslagna estetiska värden som inte enbart är natur, utan en del av kulturarvet.

Igenväxningen av marker är en naturlig succession och kan till en början te sig tilltalande, som här när marken fyllts av mjölkört. På de åkrar som EU betalat för att lägga igen händer det att en enstaka ört får ett explosionsartat övertag. Det är grant att se på, men fel. Balansen i naturen är inte naturlig, den behöver hjälp. Om det är lupiner eller maskros som tar över är de oöverträffade jordförstörare.

Sedan kommer slyet – det vill säga, ung buskskog – en biotop som inte gläder andra än mygg, snokar och rådjur. Det börjar med ankelhöga skott av björk och rönn. När man kapar dem skjuter de nya skott som medusahuvuden ur stubben.
När slyet blivit tillräckligt kraftigt kan det fällas och användas till flisbränsle i värmepannor. Alltid något. För det sista steget i naturens egen succession är att mörka granskogar återtar landet.

Sverige är som gjort för att ha gran i och EU önskar säkert att vi inte hade någonting annat, eftersom den är en av de få branscher som gått bra de senaste krisåren.
Ändå är kultur och estetik inte enbart immateriella värden. På kort sikt sänker slyet tomtvärdena. På lång sikt kanske vi en gång måste börja odla igen. Då vore det oklokt att tvingas börja om från början med svedjebruk och att bryta stubbar.

Födelsedagsfirande

Idag fyller Karlfeldt år, hurra hurra!
Vår störste skald, rimhövdingen från Dalarna
bondestudenten, en drömmande sekreterare
den veke karlakarlen
erotiker med samvetsplågor
ångestdiktare i harmoni
så helgjutet sammansatt.
Född 1864, död 1931
återfödd i varje årstid
i varje jordens skiftning
där han älskat och sjungit.

Utdrag ur Kornknarr, sänghalm*
Lovsång och vällukt välla
kornknarr, sänghalm
Dimman från ängens källa
smyger sig till hans bröst.
Nejden befriat andas,
kornknarr, sänghalm
sommar och svalka blandas,
avlande sonen höst.

Jag misstänker att Karlfeldt skulle ha hållit det för fjäsk eller joll att göra bakelser med foto på.

Väl menat, Erik Axel!

Om någon är intresserad av Karlfeldtsamfundet, finns de här

Det finns också en sida på Fejan

- - -

* Kornknarr är en numera sällsynt höna som lever på slåtterängar. Jungfru Marie sänghalm är gulmåran

Ja till kor, nej till EU

Ekologisk mat och sjöutsikt hänger ihop. Liksom genmanipulation och miljonskulder gör det, och ibland även nord och syd.
I senaste Flamman finns en mycket bra artikel om hur livsmedelsindustrin och EU krossat det småskaliga jordbruket. Över hela världen har lantbrukarna tvingats till stordrift eller nedläggning, under det att djuren plågas, produkterna fylls med artificiell smaksättning, ogräsbekämpningsmedlen slår ut blommor och skalbaggar, gödning flygs från den ena kontinenten till den andra, och vinsterna ökar för de få och landsbygden utarmas för oss alla.
Enda motmedlet är att driva småskaligt jordbruk iallafall. Den som gör det har inga stora klipp att håva in, men får ett anständigt levebröd på att sälja ren mat från nöjda djur till människor som kan se sig omkring i öppna landskap.

Tyvärr finns inte just den artikeln i Flammans nätupplaga, men däremot en annan intressant glesbygdsartikel med den kärnfulla avslutningen: ”Här borde finnas ett tydligt utrymme för en vänsterpolitik som vågar ta maktfrågorna på allvar och sätter in dem i ett globalt sammanhang som tar upp både lokala livsvillkor, rättvisa, klimat och miljö.”

Centern svek för längesen landsbygden. Vänstern har inte riktigt vaknat ännu. Tack, Flamman!

Var det nåt mer?

Läs Östersundsposten.
Läs om hur ett vanligt par på en vanlig mässa hoppar högt vid Folkpartiets monter. Där Fp ställer ut en skyltdocka i burka för att understryka sitt motstånd mot hederskultur och kvinnoförtryck.

Motstånd mot kvinnoförtryck gör vi genom feminism.
Inte genom att håna muslimer och sprida fördomar som tisteldun.

Men hur är det med skyltdockan som begrepp och ikon? Står hon här som beviset på det upplysta västerlandets kvinnoemancipation?
Nej, att använda en kvinnokropp till att hänga saker på, det är bara något som ingår. Vår egen osynliga självklarhet.

Islamofobi och kvinnor kan man använda ungefär hur som helst.
Var det nåt mer?

Artikel med foto finns här

Inga fler uppoffringar, tack!

I en floskelstinn artikel har integrationsminister Sabuni skrivit om utanförskapet i förorterna där unga människor känner hopplöshet inför risken att aldrig få ett arbete. Sabuni drar sig inte ens för det gamla knepet att kalla ungdomarna ”tidsinställda bomber” vilket är oförskämt förenklat och stinker av det 90-tal som födde den beryktade rubriken Kör Ut Dem.

Det enda botemedel Sabuni har att föreslå är ”uppoffringar” – men vilka och för vem, det skriver hon inte. Den enda metod hon sett som fungerar är klass 9A, det vill säga att man extraanställer superpedagoger i ett kort, massmedialt experiment. Det var bra att det fungerade i sitt sammanhang, men det går inte att bygga en storstadspolitik på det.

En som inte tycker att immigranter och fattiga ska behöva uppoffra sig mer än de redan gjort är Carin Jämtin som skriver ett bra svar, lyft i Marika Åsbrinks blogg.

- - -
Gårdagens diskussion om burkaförbud förs vidare av Sanna Rayman, en kvick skribent antingen hon har väldigt rätt eller väldigt fel. Här är hon lysande:
"Argumentationen klingar tom när de värden man säger sig försvara, värnas genom att de överges... Att förbjuda plagget för att det missbrukats vid enstaka tillfällen är ett skralt kryphål."

Trist och oupplyst

Fruktansvärt trist att läsa om burkaförbudet i Frankrike. Ett land som jag alltid högaktat för dess rationalitet kommer fortsättningsvis att bötesbelägga den kvinna som bär burka, och kräva ett högre bötsbelopp av den man som tvingat henne till det.
Alltså går franska staten in för samma typ av brott som den tänkte maken: att utöva tvång mot individens klädsel. Ty i ett modernt, upplyst samhälle borde det vara så att ingen kan påtvingas ett klädesplagg, och ingen kan förbjudas ett klädesplagg.

Ett argument som stundom används är att vissa yrken inte kan utföras i alla sorters klädsel. Detta är uppenbart och utrett, och hävdar man sin rätt att gå i ansiktsmask eller naken kan man inte få alla typer av arbeten. Den som vill jobba på bank får inte gå i shorts. I årets värmebölja är det fjantigt, men arbetsgivaren får bestämma även de fjantigaste saker. Klädseln har vi rätt att behålla, men kanske inte försörjningen. Och hotet om fattigdom är väl en av de starkaste påtryckningar som finns.
Ett annat argument är att alla människor måste gå att identifiera. Vilket går, om alla människor bär ID-handlingar. Numera gör vi vanligen det, har med oss det som i min ungdom kort kallades ett leg. Det var före 1914 man kunde resa genom Europa utan pass - inte under unionstiden.

Att opåkallat efterfråga en medborgares leg på öppen gata anses brutalt och fascistiskt. Men det görs. I synnerhet franska polisen har dåligt rykte därvidlag, och jag försvarar inte oskicket. Men att i terroristbekämpningssyfte avkräva en fundamentalist ett för henne motbjudande klädskick är olycksbådande kontraproduktivt.
När identiteten av någon anledning måste bekräftas är det leget som gäller. Inte kläderna, och i en storstad knappast ansiktet!

Frihet och andra saker jag gillar

Frihet är, till skillnad från tvång, karaktärsdanande.
Tvärtemot hur den svarta pedagogiken* uppfattar villkoren.
Den som får göra precis vad hon vill är hur snäll som helst. Det är vardagens tvång som skapar vardagens frustrationer.
Så här kommer, omväxlingsvis från mitt vardagsliv, något som jag verkligen gillar:

Kor. Det minns läsarna av Politik och poesi från förra sommaren.

Hässjor. Det är inte många kvar av dem, men jag gillade dem också när jag jobbade med dem. Jag gillar till och med plastbalat hö, som är nästan men inte lika vackert.
Blommor. Blåklockor och rosor, egna och andras, i kyrkan och i vildmarken. Blommor nu och alltid.
Vatten förstås, och växter, vattenväxter, och speglar och reflexer.

Trägolv, trasmattor, gulsåpa på en bra brygga och fint torkväder.

Politik gillar jag också, betydligt mer än Kristdemokraterna som tror att politiken är en anonym entitet mot verkligheten och folket. Här skulle det ha varit en länk till gam-media, men när jag försökte se ett inlägg från Almedalen blev skogsteven skogstokig och datorn tog liksom åt sig.

Därför länkar jag till en bloggare som visar ett välgörande grinigt humör och ogillar det mesta.

* Jag tror uttrycket kommer från Alice Miller som hade mycket att säga om fullkomligt lagligt barnförtryck.

Offentligt driven, avgiftsfri och betygsfri skola

Att Vänsterpartiet skriver ihop sig med S och Mp om både det ena och det andra finner jag inte särskilt märkligt. Om inte, funnes ju inget rödgrönt alternativ. Att Vänsterpartiet i och med det plötsligt går med på att betyg ska sättas från år 7 är alltså inte värre än trist och bekymmersamt. Jag uppskattar att Ohly ”underströk att han inte har ändrat åsikt” utan gav med sig för att ”skolan ska veta vilka regler som gäller”. Utan en långsiktig säkerhet är grundskolan svår att driva.

Betydligt mer märkligt och djupt oroande var det att Vänsterpartiet för bara ettpar månader sedan bytte ståndpunkt från att skolan ska vara betygsfri till att betyg ska ges i år 9. I ocih med beslutet om ett i övrigt utmärkt utbildningspolitiskt program körde partistyrelsen över nu gällande partiprogram, där det står: ”Vars och ens möjlighet att få en god utbildning ska säkerställas i en offentligt driven, avgiftsfri och betygsfri skola.”

Alltså: Det är högst förståeligt att Vänstepartiets program inte formar de rödgrönas politik. Men det är förskräckligt att Vänsterpartiets program inte formar vår egen politik!

Eller var det så att marken måste plöjas upp? Att vår skolpolitik ska urholkas med så små steg att ingen annan ska märka det mer än vi som tidigare varit med om att utforma den. Nej, jag tror inte på konspirationer. Jag tror att opinionen urholkade förnuftet och att de som inte kunde så mycket i frågan tog till sig argumenten från dem som jobbat med utbildningsprogrammet.

Men om två år är det kongress igen, och då ska frågan upp till prövning. Det är sant att vänstern i betygsfrågan inte haft opinionen med oss (som om vi skulle ha det i någon fråga?), så det är möjligt att även medlemmarna bytt ståndpunkt och numera tycker det är bra att märka upp ungarna effektivt utan att ägna så mycket energi åt deras kunskapsutveckling. Isåfall rättar jag mig efter det. Medlemmarnas, kongressens beslut.
I en valrörelse kan jag också rätta mig efter de rödgrönas beslut, eftersom det är nödvändigt. Men det är inte nödvändigt att finna sig i partistyrelsens beslut att ändra i partiprogrammet .

Hänvisar i övrigt till Politik och poesi 100525

Läshänvisning

Jag dansar inte med vargar, utan simmar med trollsländor.
När du säger Almedalen säger jag Stjärnsunds marknad.
Jag är opolitisk, opoetisk och inte ens särskilt rolig.

Men det är å andra sidan Aftonbladets ledarsida!
Annars brukar det vara tvärtom, visst?

Det är politik de vill ha!

Det sägs att det ligger i Moderaternas intresse att hålla valdeltagandet lågt i Sundbyberg. Det kan det ligga något i.
Det sägs även att Socialdemokraterna i Sundbyberg hanterat frågan om en valdeltagandekampanj på ett klantigt sätt. Det kan det också ligga något i. Om så, antar jag att Vänstern och Miljöpartiet får bära en del av ansvaret. Det är nämligen rödgrönt styre i Sundbyberg, även om det ligger i någons intresse att glömma bort det eftersom det fungerar så pass bra.

Eftersom jag varit djupt engagerad och verksam i valdeltagandekampanjer tidigare har jag en del att säga om den saken. Till exempel att en kampanj har mycket liten effekt. Möjligen bidrar den till att inte ytterligare sänka valdeltagandet!
Enligt min erfarenhet spelar kommunens tjänsteutförare en vansklig roll i en sådan kampanj och har svårt att få något uträttat. Inte för att vi är inkompetenta eller inte kan tala med den så kallade verklighetens folk, utan för att vi inte ska eller får tala med dem om det som intresserar dem, nämligen politik.

Ja du Hägglund. Det var politik de ville ha! Min uppgift var att tala om för folk var vallokalen låg och vilka frågor som kommunen ansvarar för. Folk frågade om min inställning i Israel-Palestina-konflikten, om kriget i Irak, om Migrationsverkets avvisningsbeslut, och varför jag inte såg till att alla har arbete. Då hänvisade jag till de politiska partierna och folk undrade med all rätt vad jag hade på torget att göra.

Informationen på SFI-kurserna, ”Så styrs Sverige, så styrs Stockholm”, var däremot mycket uppskattad och verkade ge en hel del till deltagarna - som frågade sina lärare varför de inte fått veta detta förut! De talade också om för mig varför de valt att inte rösta, vilket var mycket upplysande och i lika många fall tydde på respekt för politiken än på motsatsen.

Det som behövs är mer politik, inte mindre. Den kampanj eller insats som faktiskt visat sig fungera i Sverige och internationellt är den mest banala och tröttande: ut med politikerna! Var synlig på mötesplatserna, var med folk, ta upp brännande frågor, stå för vad du tycker, var tydlig med skillnaderna, visa på möjligheter att ta ställning och agera.
Livsavgörande frågor och personligt engagemang - det finns ingenting annat som engagerar.

Ingen skam, dubbel moral

Men har mänskan ingen skam i kroppen? Detta gamla uttryck kommer för mig när jag läser att den moderat som förtalat Mona Sahlin via mejl tycker att det ”mest är en kul grej”.
Föralldel. Det finns fler kul grejer som är åtalbara.

Men de två borgerliga bloggar jag läst envisas med att skuldbelägga offret - de menar att om man är slarvig som Sahlin har man inget att beklaga sig över. Upprörda socialdemokrater är i deras ögon enbart pinsamma och löjeväckande.

Mer pinsamt borde det vara när deras meningsfränder bär sig illa åt. Ty brevhistorian är framförallt pinsam. Oavsett partifärg känner jag skam när människor som valts för att inneha ett förtroende beter sig inskränkt och illvilligt.
Inom politiken måste vi ha en gemensam överenskommelse om att alla medel inte är tillåtna. Just denna incident behöver inte alls vara ett element i Alliansens kampanjstrategi, men den skulle kunna vara det. Etzler i Flamman gör en effektivt otäck analys av systematiken i anklagelserna mot Sahlin.

Om det inte är strategi, vilket jag hoppas, är det ett fint litet exempel på den kuriösa borgerliga dubbelmoral som säger att umgängesregler bara omfattar de andra.

Utan kultur kan vi inte leva

Vad vill de politiska partierna med kulturen? I en artikel i SvD belyses den ideologiska skillnaden mellan politiker som kräver kvalitet respektive lönsamhet. Till exempel Fp:s krav på stadfästelse och kanon, och M:s kundperspektiv där marknaden styr. Enkelt uttryckt, konservatism och liberalism. Ifråga om kulturpolitik tycks de båda partierna ha bytt ideologisk ståndpunkt.
Socialdemokraterna avfärdas i artikeln som att de har en instrumentell syn på kultur, något som nog kan vara riktigt. Men de är inte ensamma om det. Frågan om vad vi vill med kulturen ligger mycket nära ”vad är kultur bra till?” - om den alltså inte gör människor vackrare eller rikare.

Nu gör den visserligen det, men det är inte omedelbart mätbart. Därför behandlar Vänsterpartiet kulturen som ett mänskligt behov, och vår valslogan ”världens bästa välfärd” omfattar också kultur - alla människors möjlighet att vara både publik och utförare. Kulturpolitiska krav från vänster är bland annat att det ska vara gratis på muséer, att En bok för alla och kulturtidskrifterna ska överleva med fortsatt stöd, och att alla kommuner ska ha kulturskola och replokaler för musik och teater. Vänsterpartiet verkar också för att få till stånd rimliga villkor för kulturarbetare; att dessa yrken ska visas respekt.

”Utan musik, rörelse, litteratur, teater, bilder kan vi inte leva.” Så står det i inledningen till vårt kulturpolitiska program, där den politik som presenteras gång på gång betonar medborgarnas deltagande i kulturlivet.
Inte konservatismens stadfästa kultur, inte liberalismens lönsamma. En socialistisk kultur är aktiv, den bygger på att skapa och göra lika väl som att njuta och applådera.

Men kvaliteten då? Även om det är trevligt när sexåringarna står i papphattar och sjunger falskt verkar de inte särskilt kultiverade jämförda med Malena Ernman, Marie Lindqvist och Martina Lowden.
De ska inte heller jämföras med. De är på väg, och har roligt under tiden. Alla kan inte bli mästare, men alla behöver kultur på väg till banken, moderskapet eller självmordet. Så tillåt mig att upprepa mig:
Ju bredare basen är, desto högre når toppen

Skribenten i SvD anser att kulturen (och kvalitetskraven) bör vara en valfråga. Ska det bli något av med det får han allt vända sig till sina mediakolleger, vars intresse inte är brinnande.
Men om ditt är det, läs Vänsterpartiets Kulturkompass som också innehåller också mycket om digitala media och upphovsrätt, och finns att hämta här.

Stockholmsvänstern är på med ett inlägg apropå samma tidnings intervju med kulturministern

Borgarna tar inte sommarlov

Årets största högtid är avklarad och högsommaren inträder. Men borgarna drar sig inte för att förpesta också de här korta, ljusa månaderna.

I förra veckan antogs förslaget till ny skollag. För att höja kunskapsnivån ska lektorstiteln återinföras. Äntligen! Att vi inte kom på det, alla vi som bemödar oss om flerspråkig undervisning och utomhusmetodik i NO, att det var lektorer vi saknade!
Ännu en förnyelse från gamla realskolans tid är att grundskolebarn ska kunna avstängas från undervisning. På vilket vis detta stärker ”kunskapsorienteringen” förmedlar inte utbildningsmajoren i sitt karaktäristiska svammel: ”Den gamla skollagen utarbetades till stor del på 1970-talet, i -68 års anda.”
Vilket skulle betyda? inflikas här av någon knarrig gammal lektor med tankereda i kursplanen.

CUF ångrar inte sin arbetarfientliga kampanj, eftersom den väckte debatt. Vilket är precis vad varje misslyckat utspel i den offentliga sfären brukar försvaras med. Är man inte bäst på något annat kan man bli bäst på att få skäll.
Förbundsordföranden menar att unga människor betraktar politiker som gråa, trista och oförankrade i verkligheten. Detta botas genom svordomar, engelska glosor och mobilnummer till politiska företrädare. Som om de unga inte skulle ha övernog av ruffig språkmix och mobilkontakter allaredan.
CUF för sin del är blåa, trista och oförankrade i verkligheten. Deras politiska agenda går ut på att privatisera arbetsförmedlingarna (också), skrota anställningstryggheten och subventionera arbetsgivarna genom att befria dem från sociala avgifter. De vill också ha lägre löner för alla unga som vill.
Räck upp en hand!

Privatiseringsmanins senaste offer är bilbesiktningen. Efter 1 juli får du välja alldeles själv vem som gör den säkraste bedömningen av din bils brister. Jag är fortfarande så upprörd över att de sålt mitt apotek att jag inte orkar skriva samma saker igen om höjda priser och lönsamhet före säkerhet och prylfixering framför hållbarhet... men Kaj Raving skriver bra.

Det är inte diktaturen de saknar

Vad finns det att sakna för den som levat i en diktatur?
Alltid är det något man saknar, som Salinger skrivit. Ett gammalt liv, en vanlig dag?

För länge sedan på järnridåns tid brevväxlade jag med en lärarinna i Leningrad, som stan hette så då. Vi beskrev våra jobb, vår vardag. Jag skickade nylonstrumpor och nagellack. Hon skickade en härlig rosensjal som jag har använt varje vinter sedan dess.
Hon berättade hur lycklig hon kände sig när hon en gång om året kunde resa till Helsinki och känna sig ”like modern people”, som hon skrev. Hon kunde inte shoppa så mycket, men blev glad över att se allt som fanns där, vilket jag gott förstod efter att ha sett standarden på behåar och tamponger i Leningrad.
En gång talade jag om för henne att en teaterföreställning på Dramatiska teatern eller en nyutkommen barnroman av Lindgren kostade hennes… vad det nu var, veckolön eller halva hyran. Först trodde hon mig inte. Sen skrev hon att i en sån värld kan man ju inte leva.

Vi som lever i en sådan värld vet att det går hur bra som helst. Och lärarinnan sa inget annat än att hon levde relativt hyggligt i Leningrad, under fullt berättigad kritik mot sin så kallade regering.

För länge sedan på järnridåns tid hörde jag många svenskar som trodde att de som levde bakom den aldrig hade en glad dag i sina liv.
Men riktigt så var det nog inte.

Kanske det som saknas är en form av jämlikhet, som Jonas Sjöstedt skrev i ett inlägg apropå den stora boken Jämlikhetsanden.

Poesi mellan hur och att

Poesidebatt - ordet är egentligen en motsägelse. Men det gläder mig att den dominerande språkmaterialismen nu ifrågasätts på kultursidorna. Den riktning som säger att en dikt bara är sitt språk och därför bara ska bestå av språkliga byggstenar. Som att en målning endast består av olja och pigment.

En av kritikerna är Greider, som efterlyser en lättförståelig poesi om människors vardagserfarenheter.
Nu skulle jag hellre välja prosa, om jag bleve nödd och tvungen att delge er mina vardagserfarenheter. Men jag vill överhuvudtaget inte slå fast hur poesi ska skrivas, och tycker det är mycket viktigare att den skrivs än att den debatteras.

En kommentar till Greider kommer från Aase Berg i en krönika om tolerans och poesi. Om att hjärnan är större än den egna förmågan att förstå, och att hennes krav på existensiell utveckling är långt förbi ”grabbig outsidermentalitet”. Den som skriver komplext gör det för att livet är komplext, menar Berg. Vi är alla främlingar, just därför är det nödvändigt att skriva. ”Målet med poesin är inte längre att söka tröstande förståelse” - men har det någonsin varit det?

Poesin har inget mål. Likväl kan den nå ett mål.
Kanske att möta en annan främling.

Rinkeby i blom

Den som tror att Rinkeby bara är betong, fyrkantiga 70-talshus och ett trångt litet torg är välkommen på ett besök i koloniträdgårdarna.

Här samsas lök och bönor med utsökta välplanerade miniträdgårdar.

Den som är vantrivs i mångkulturen föredrar kanske en kärvt inhemsk granplantering. Vi andra gläder oss åt vallmoprakt från Asiens höga stäpper.

Leve republiken, leve demokratin

SvD skriver om på vilka platser i Stockholm du imorgon har störst chans att få se en skymt av ett förbipasserande bröllopspar.
Följandes det goda exemplet på nyhetsvärdering berättar jag här om den plats i Stockholm där du igår hade störst chans att få se stora bilar med förbipasserande bröllopsgäster i. Det var på Lindhagensplan. En rondell som aldrig utmärkt sig för några skönhetsvärden tråcklades igår ihop med blåvita polisband till ett makabert spindelnät där bilarna fastnade som flugor. Jag lyckades slingra mig igenom norrut, men de övriga sitter nog kvar där än, omgivna av ett tjog poliser i trogen väntan på statsbesök.

Men alla statsbesökare är inte helt pottränade ännu, vad demokrati och mänskliga rättigheter beträffar. Nordkorea, Eritrea, Sudan, Saudiarabien, Iran, Kuba, Libyen med flera diktaturer är representerade genom sina diplomater i kyrkan och på festen. Detta må vara uthärdligt för familjerna Sommerlath och Bernadotte som i de äldre generationerna visade en avslappnad förnöjelse i antidemokratiskt sällskap, men lite hänsyn borde tas till övriga gäster.
Hur ska det kännas för de borgerliga media och politiker vars fasa för Korea-kramare övergått i paranoid fobi?
Jag menar, de är ju rädda till och med för Ohly. Och han kommer inte att vara där - nu blir det rena rama verkligheten!

För att undvika huvudstadens andligt förpestade miljö funderade Politik och poesi på att ta med alla Kanins släktingar och vänner på en röjarskiva på Östersjön för att sedan, som efter en ond dröm, vakna upp i en republik.

Helsinki* väntar. Men midsommarplaneringen är viktigare. Kan inte komma ur stan fort nog! Önskar bara att de journalister som kletar i klasar på bröllopet påminner Eritreas ambassadör om något ännu mycket viktigare: att frige Dawit Isaak.

Bröllopsgästerna kan smälta maten till DN:s uppgifter om att det demokratiska stödet för deras odemokratiska elitklubb sjunker.

* fotot är lånat från Viking Line och jag hoppas de tackar för reklamen

Leken slut i Haga

En stor del av Sveriges kommuner avstår från att ge bröllopspresenter till Victoria Bernadotte med make. Några kommuner kör lågprislinjen. Växjö kommun har valt att skicka en blodbok ”som ska symbolisera kärlek till Hagaparken”.

Politik och poesi älskar Hagaparken med eller utan blodbok, men nu är en del av nationalstadsparken avstängd bakom staket och försedd med 60 övervakningskameror. För allmänheten är det tvärtom fotoförbud på vissa platser.
Fantasieggande lekställen som Ekotemplet och de så kallade ruinerna (grunden till Gustav III:s aldrig uppförda palats) betraktas som ”särskilda riskobjekt” där SÄPO kan ingripa mot besökarna.

Leken är slut - där fjärilar fladdrade och trubadurer från Bellman till Lundell besjöng friheten.

78 000 kvadratmeter park är avstängd och övervakad. Som en eftergift åt oss som håller fast idén om att nationalstadsparken var vårt eget strövområde har en bred, rak gångväg anlagts, istället för den tidigare slingrande stigen under dolsk grönska som var så typisk för engelsk-park-stilen.
Fortfarande har ingen velat svara på var biltrafiken för familjen Bernadotte & entourage ska gå och vilka vägar som läggs om för dess skull.

Debatten kom igång för sent, säger Martin Hansson, Mp Stockholm, och Johanna Graf, S i Solna, är bekymrad över att det inte gått att resonera med SÄPO. För ett år sedan skrev Lars Ohly, V, en debattartikel i frågan, och under hela tiden har Politik och poesi legat på med återkommande inlägg, brev till ansvariga myndigheter och hänvisningar till namnlistan Haga ska vara park. Den har för närvarande 237 underskrifter, vilket är alldeles för lite.

Debatten kom igång sent, och vad värre är: det är inte mycket till debatt.
Artikeln om parken som jag hänvisar till finns inte ens på nätet. Så jag länkar till en helt annan artikel istället. Där får du veta namnen på alla Victorias tio brudnäbbar.

Är det möjligt att det är såhär folk vill ha det?
Jens Holm har ett mer hoppfullt scenario.

- - -
Läs Jonas Sjöstedt om centerns nya roll som kärnkraftsanhängare. De har gått en lång väg sedan de var våra kamrater i kampanjen för linje 3 i kärnkraftsomröstningen. Nu sågar de tidigare partiledarna Fälldin och Daléus centerns nuvarande ja-linje. Vi väntar på mediarapporteringen om uppslitande partistrider! Om Werner kritiserar vänstern blir det förstasidesstoff.

Ska vi leka prinsessa eller leka krig?

Monarkin bygger som bekant på att dess företrädare inte tar politisk ställning. Det ska kännas som hela folkets kung. En storhet oberörd av ideologiska konflikter.
Men monarkin är i sig ett konservativt ställningstagande. Och föreställningen om en konfliktfri sfär där vi alla bara är svenskar, är ett nationalistiskt ställningstagande.

Som om det inte räckte med denna medfödda markering har Victoria Bernadotte, till yrket kronprinsessa, nyligen tagit ställning i en verkligt het och mycket obehaglig utrikespolitisk fråga, nämligen den svenska närvaron i krigets Afghanistan. Bernadotte och hennes fästman besökte militärbaserna och uttryckte oreserverat stöd. De är imponerade, uppskattar soldaternas arbete och önskar dem lycka till.

”Victoria är mycket insatt” säger hennes värdfolk på militärbasen berömmande. Men tydligen inte tillräckligt insatt för att fatta när hon blandar sig i politiska stridsfrågor ett valår, vilket är skandalöst.

Som den käcka prinsessa i tiden hon är passade Bernadotte på att provköra stridsfordon också. Vilket bara är osmakligt av en kvinna som inte ens kan ta sig fram till altaret på egna ben.

Politik och poesi har tidigare varit republikansk, utan att rikta kritik mot familjen Bernadotte som individer. Men den inställningen kan komma att omprövas.

För mer text och bild, se Brit Rundberg hos Stockholmsvänstern

Urspårat enkelspårigt

Det är inte lätt att titta på teve numera. Inte om man vill se något annat än VM i fotboll eller SM i fjant.
”För SVT är bröllopet ett jätteprojekt, faktiskt det största någonsin sett till uppmärksamhet, prestige och antal kameror” konstateras i SvD.
När samtliga kanaler visar en stillbild på Stockholms slott och en nervöst leende reporter som upphetsat försöker förleda folket till kungafeber innan det unga paret ska troppa förbi, då börjar man allvarligt ifrågasätta vitsen med ett brett utbud. Om det breda utbudet vara så till förväxling lik den sovjetiska statskanalen: en bild på Kreml, någon som talar om vad vi ska tycka, och sen dockfilm som belöning.

Monarkin är en onödig och orättvis feodal kvarleva som görs bäst i att avskaffas. Detta och en hel del annat klokt säger Eva-Britt Svensson på Stockholmsvänstern.

Kapitalism är kapitalförstöring och förskingring av allmänna medel

En före detta skola. Byggd i ett barnrikt område på 70-talet Tömd och låst på 00-talet.

Ibland måste skolor läggas ned. Om barnen inte vill gå i dem på grund av vedervärdiga lokaler, till exempel. Om kommunpolitikerna hade fått renovera och skaffa datorer istället för att ge bort skattebetalarnas pengar till privatskolor - då hade inte krusskräppa tagit över rastbänkarna,

då hade en öppen, aktiv skola legat mitt i området.

Istället för tre små privata enheter utspridda i fabrikslokaler,

utan utbildad personal eller riktiga lekgårdar.

Men rosa rugosa är en överlevare.

Innan huset rivs kommer det att vara täckt av en törnrosahäck.

Vila i frid, skola för alla!

Läs på! Skriv på!

Integrationsministern vill gärna skylla upplopp som dem i Rinkeby på den socialdemokratiska politiken. Det är hon inte ensam om, ett flertal mer eller mindre extrema bloggare delar uppfattningen.
Mycket märkligt, med tanke på att bränder och förstörelse är så vanligt i fattiga områden världen över. Där hoppet slocknat, där tänds bensinen. Den som verkligen vill veta något om storstadsutveckling när den körs i botten, läs Mike Davis’ bok om Los Angeles där stadskärnan imploderade i rasbråk och kriminalitet.
Det socialdemokratiska maktinnehavet i Los Angeles är ju sedan länge ökänt, eller hur?
Den som verkligen vill veta något om vad som fungerar bra och sammanhållande i en utsatt förort kan till att börja med läsa Politik och poesi i förrgår.

Den som vill klänga sig fast vid tron att tillvaron är idyllisk har ju en myspysfestival att yvas över. NK kommer (enligt papperstidning) att skylta med Barbie i prinsessklänning, eftersom Victoria förkroppsligar Barbie-konceptet.
Som är? Anorexia kanske. Eller asexualitet. Det bästa med Barbie var annars att hon faktiskt saknade familj och social kontext och kunde bli vem som helst när som helst. Det ingår som bekant inte i Victoria-konceptet.
Du kan också mejla till SvD och fråga ALLT DU VILL VETA om den dag när Daniel Westling ska bli herr Bernadotte. Vänd dig med förtroende till expertisen på brollopet@svd.se med dina undringar, till exempel: På vilket vis angår det mig? eller: Hur är det möjligt med en fast bosättning i en nationalstadspark?

Haga ska vara park!

Visionen finns kvar

Konsekvenserna av oroligheterna i Rinkeby kan gå ut även över människor som bor där, säger Fredrik Reinfeldt, helt utan sin sedvanliga sociala kompetens.

Ja vem i hela helvete skulle de annars gå ut över? Täbyborna som vojar sig över utlänningarna? Det är ingen nyhet att det är rinkebyborna som blivit utsatta. Först för arbetslöshet och diskriminering, sen av kriminaldårar som eldar, slåss och saboterar.

Rinkebyakademien brann ned. En av mina kommentatorer trodde den var ett projekt för att föra ut invandrarungdomar i det sekulariserade samhället. Faktum är att den är ett mentorsprogram i syfte att hjälpa unga människor till kontakter inom näringslivet. Bildning och arbete, alltså. Inget av det främjas av ett överhetsperspektiv. När Stavros Louca, en av initiativtagarna till akademien yttrar sig, säger han:
”Byggnaden är förstörd men vår vision finns kvar i våra huvuden.”

Det är nämligen så det är i Rinkeby, och alltid har varit.
Visionen finns kvar i våra huvuden.

Artikeln om upploppen är en av de mest klickade i DN. Var det lika många som läste och engagerade sig när akademiens startades, när nobelpristagarna kom på besök, när SM i poesislam utspelades, eller när rinkebyborna fredligt ockuperade ett gammalt kontorshus som de kunde haft användning för?

Rinkeby, by i världen

Helvetet bröt loss tillslut. Anlagda bränder och stenkastning mot polis och brandkår i Rinkeby. Världens by har kvalificerat sig som internationellt krisområde som South Bronx, les banlieus eller sydliga favelor. Jag är rasande på de ungdomar (unga män, misstänker jag) som låter sin aggression och frustration gå ut över, i första hand hjälppersonal, i andra hand hela sitt eget område.
Som den vintern när idioterna stoppade tunnelbanan. Deras föräldrar och syskon fick gå miltals över fälten för att komma till jobbet. Alla andra på linjen fick åka förbi stationen.
Sådant är självdestruktivt.

Hittills har jag läst ett dussin blogginlägg i frågan, som alla är våldsamt kritiska antingen mot immigration - som om stenkastning är en etnisk markör eller konsekvensen av att flytta? - eller mot introduktionen i Sverige - som om myndigheterna accepterar stenkastning bara den är multikulturell och i övrigt daddar de notoriskt otacksamma. Den bilden är fel. Att bli en accepterad del av Sverige är mycket svårt. Men en annan sak som var fel i inläggen var att de flesta tycktes tro att upplopp är typiska för Rinkeby.
Istället var det så att vi klarade oss ovanligt länge.

Fattigdom föder våld. Ständiga besvikelser och utsläckt hopp kan dessvärre framkalla en hastigt uppblossande destruktivitet. Efteråt minns ingen varför de slogs. Men de är dubbelt föraktade och den onda cirkeln har förstärkts.

På 90-talet tillfrågades jag ofta av utländska studiebesökare och journalister om hur den relativa stabiliteten i Rinkeby skulle förklaras. Jag kunde bara spekulera i svar som...
- en liten by med stark social kontroll på gott och ont
- gemensamma traditioner som karneval och festival
- starka föreningar, blomstrande kulturliv
- närvarande och synliga politiker och byråkrater
- skolor där barnen blev välkomna och sedda

Det var denna goda tradition som fick rinkebyborna att gå på stadsdelsnämndens möte och försvara poesitävlingar, bokmässa och festival mot borgerliga nedskärningar. Det var den som fick upprörda mödrar att tåga till förvaltningshuset och kräva möten med ansvariga chefer under en misstänkt pedofilincident.
Samma förvaltningshus som nu rivits, men som i vintras ockuperades för att befolkningen behöver träfflokaler och ungdomsbostäder.

Men fattigdom, ständiga besvikelser och utsläckt hopp föder våld. Den lokala makten har flyttat, centrum rustas ned, och arbete och demokrati för alla nådde inte ända hit. De rinkebybor som är utless på att alltid komma i sista hand känner vrede mot dem som kravallar, dem som ser till att tunnelbanan stoppas och bevakningen förstärks.
Detta var just det sista som behövdes.

Ansvariga politiker måste någon gång lära! Den som betraktas som sista klassens medborgare blir ingen vidare medmänniska.

En bloggare som ser förstörelsen som en följd av klassojämlikhet och krossade drömmar är Alla smutsiga detaljer

Det kan vara så att flera av kravallarna inte var bosatta i Rinkeby utan rest dit för att slåss med poliser. En möjlig förklaring till starten på det hela är, enligt några ögonvittnen, att ungdomar som nekats tillträde till en fest börjat bråka, och att den tillkallade polisen ska ha skjutit i luften. Om detta stämmer visar det vad polisen borde ha vetat: man kan inte skjuta i Rinkeby. Det bara inte går. Tillräckligt många exploderar själva av att höra det.