Den som älskar sitt land röjer upp i det

Häromdagen skrev jag om jordbruk och landskapsvård. Anledningen till mitt engagemang är att jag älskar kulturlandskapet – och det finns andra sätt att bry sig om sitt land än att marschera på dess gator eller köra ut folk som försöker flytta hit.
För mig kunde hela det förbannade nationaldagslarvet ägnas åt att vi gemensamt röjer ur igenväxta diken, banar väg längs nerlagda järnvägsbankar, slår vass i allt trängre insjöar, gräver upp nässlor ur trädorna och hugger sly i varje by.


Någonstans här ska det ligga en sjö. I nästan tusen år, så länge markerna har odlats, har sjön glimmat upp mot bebyggelsen. Nu växer här sly, eftersom ångtåget inte går, markerna inte betas och fisket inte betyder något.

Ser du sjön nu? Ljusskymten till höger är öppningen för skoterspåret. Den till vänster är en bybos heroiska röjande för att få fri sikt åtminstone en liten bit.

Detta blir alltmer sällsynt: hagen är betesmark, åkern besådd med vallväxter. Det behövs samverkan mellan kor eller får, människor och alla de örter och fjärilar som trivs och sprids i ängs- och hagmark för att vi ska behålla de storslagna estetiska värden som inte enbart är natur, utan en del av kulturarvet.

Igenväxningen av marker är en naturlig succession och kan till en början te sig tilltalande, som här när marken fyllts av mjölkört. På de åkrar som EU betalat för att lägga igen händer det att en enstaka ört får ett explosionsartat övertag. Det är grant att se på, men fel. Balansen i naturen är inte naturlig, den behöver hjälp. Om det är lupiner eller maskros som tar över är de oöverträffade jordförstörare.

Sedan kommer slyet – det vill säga, ung buskskog – en biotop som inte gläder andra än mygg, snokar och rådjur. Det börjar med ankelhöga skott av björk och rönn. När man kapar dem skjuter de nya skott som medusahuvuden ur stubben.
När slyet blivit tillräckligt kraftigt kan det fällas och användas till flisbränsle i värmepannor. Alltid något. För det sista steget i naturens egen succession är att mörka granskogar återtar landet.

Sverige är som gjort för att ha gran i och EU önskar säkert att vi inte hade någonting annat, eftersom den är en av de få branscher som gått bra de senaste krisåren.
Ändå är kultur och estetik inte enbart immateriella värden. På kort sikt sänker slyet tomtvärdena. På lång sikt kanske vi en gång måste börja odla igen. Då vore det oklokt att tvingas börja om från början med svedjebruk och att bryta stubbar.