Heja Dalkurd!

Tänk, idag trodde jag att Politik och poesi skulle lägga ut sitt första inlägg om idrott: Nu har Borlänge-laget Dalkurd har tagit sig upp i divisionerna med sitt eget peppsnack, nu behöver de samma tränings- och lokalmöjligheter som gamla välbekanta Brage.
Idrottsinlägget var tänkt att bygga på denna artikel, tack vare följande citat: ”När föreningsbidraget för 2004 delades ut försäkrade sig kommunen om att klubben även skulle ha tjejlag. Självklart, det bestämde vi innan föreningen bildades, svarade Dalkurd. - - - Politikerna hade inte ställt samma krav på Brage, som är ett rent herrlag.”

Men mitt idrottsinlägg kom av sig redan på upplägget, ty den citerade artikeln handlar betydligt mer om integration än om idrott.
Det irriterar mig. Och det är sannerligen något som laget Dalkurd är irriterade på. Samtidigt har laget själva valt att profilera sig på lika mycket integration som idrott.
Det är inte dumma, de har lärt sig spelet:
Människor som flyttar till Sverige kan hädanefter inte skriva en bok, filma en film eller spela en boll utan att boken, filmen eller bollen i första hand knyts till immigrantskapet och till en överordnad integrationsagenda, där poängen delas ut på listor som heter bästa invandrarkonst eller bästa invandrarlag. Med pluspoäng för bästa integrationsambition.

Välkända inhemska idrottsklubbar har ofta en integrationsambition, och den kan lyckas mer eller mindre väl. Men den utgör inte något krav. Här efterfrågas endast division!

När laget heter Assyriska, Dalkurd eller Akropolis måste de bevisa minst två saker samtidigt. Detta är givetvis inte rättvist. Men det handlar inte heller om idrott. Därför vissnar mitt inlägg nu…