tisdag, augusti 10, 2010

Kultur utan ursprungsbeteckning

En av kommentatorerna här på Politik och poesi har frågat om en grek skulle säga att det inte finns grekisk kultur? Politik och poesi svarar: Den xero = Jag vet inte. Mipos, ochi = Kanske inte. Ti me niazi = Spela roll.
Behovet av att jämföra med andra påminner om den statliga utredning som låg bakom att nationaldagen helgdagförklarades i Sverige. Som ett tungt skäl angav utredningen att nationaldagen firas i Norge och Frankrike. Alltså kan svensk lagstiftning bottna i barnsligheter som att ”alla andra får”. Likaså kan bloggkommentatorer.

En viktigare fråga var den om det finns någon svensk kultur och varför jag isåfall förnekar den? Vilket jag aldrighar gjort. Beteckningen ”svensk kultur” är en utmärkt förkortning när vi vill skilja hambon från valsen eller chorizon från falukorven. Men att något är kortfattat betyder inte att det är exakt, snarare motsatsen. Man kan ju också räkna takter eller notera ingredienser.

För oss kulturintresserade är nationsstämpeln inte så viktig. Den drar med sig så många vetenskapsgrenar; historia, statskunskap, etnologi och lingvistik.
Julgranen lär ska vara en tysk tradition, ändå känns det djupt traditionellt att klä en kinesisk plastgran med glitterägg som tillverkats efter förlaga av en fransman som jobbade för tsar-Ryssland och säljs i en USA-inspirerad butik i Stockholm.
Midsommarstången är en tradition som jag värdesätter ännu högre, och den anses vara germansk eller kanske keltisk. Hur kan detta vara viktigt? När det viktiga är att kransarna blir bundna, varje år.
Vem kan ta patent på blomsterprakt, hembygd och sommarmystik?

Men nu var det svensk kultur som var frågan. Ja, men vilken? var motfrågan.
Arbetarkultur? Barnkultur? Politik och poesi har hela listan:
- massmediakulturens evinnerliga kolumnistkultur, eller kvarvarande kommunistkultur
- finkultur, folkkultur, fulkultur, kul kultur
- hockeykultur, hemslöjdskultur, gaykultur
- stekarkultur, matkultur eller fatburskultur*

Politik och Poesi efterfrågar vilken av alla kulturer i Sverige det är som efterfrågas?
Vilken av dem är mest eller bäst svensk kultur? Är det när brukskyrkan öppnar för körverkstad med Bolingo från Kongo, eller när kyrkoherden håller allmän förbön för de hotade asylsökande kosovoalbanerna på bruket?

Kultur kan stå för något allmänt och vardagligt, som att se på Allsång eller Sopranos, äta feta- eller herrgårdsost. Det som är kulturellt betingat är i vilket rum teven står och var vi äter ost, vilket alla människor världen över väljer att göra i någon sorts sällskapsrum, inte på toa.

Kultur kan vara uråldrig. Då går dess mönster stenåldrigt igen på skålar och skedar från Sahara till Ukraina. Den älskade kurbitsen från dalmålningarna finns på skåpdörrar och kistor i Turkiet, Holland och Hälsingland.
Det är de fruktbara, älskansvärda mönstren som vi väljer att spara, arbeta vidare med.
Fruktansvärda mönster går att välja bort.

Kultur skapar inte människor, allra minst männskor av en viss typ. Bödlarna i de värsta dödsläger som industrialismen skådat lyssnade på Beethoven.
Det säger ingenting om Beethoven. Det säger oss att kultur inte skapar människor.
Det är människor som skapar kultur, var vi än är. Eftersom vi är människor kan vi inte låta bli.
Eftersom vi är människor står det oss fritt att skapa en kultur som andra tar till sig, lever med, lever mot, avstår ifrån eller älskar.

Har någon förstått svaret på frågan: Finns det någon svensk kultur? Javisst, den också!

*= Fatburen är Nordiska muséets kulturhistoriska mötesplats

3 kommentarer:

Anonym sa...

Åter en underbart belysande text!
Politik och poesi är bäst, då Du
skriver självständigt och fån hjärtat.
Instämmer i att svenskkultur finns
men jämsides med alla andras och det
berikar allt-tillför skönhet och liv.
Varför försöka, dra ut det som upp-
fattas som mest svenskt, då det egen-
tligen inte finns, utan härstammar fr
andra länder och seder?
Det svenska finns i våra hjärtan och
går kanske inte att beskriva-visa.
Och det är bra så! Tycker Gladiatan.

Kraxpelax sa...

Mycket nytt på:

Ordgaller

Helena Duroj sa...

än en gång tack till gladiatan, min mesta läsare!