Det är inte diktaturen de saknar

Vad finns det att sakna för den som levat i en diktatur?
Alltid är det något man saknar, som Salinger skrivit. Ett gammalt liv, en vanlig dag?

För länge sedan på järnridåns tid brevväxlade jag med en lärarinna i Leningrad, som stan hette så då. Vi beskrev våra jobb, vår vardag. Jag skickade nylonstrumpor och nagellack. Hon skickade en härlig rosensjal som jag har använt varje vinter sedan dess.
Hon berättade hur lycklig hon kände sig när hon en gång om året kunde resa till Helsinki och känna sig ”like modern people”, som hon skrev. Hon kunde inte shoppa så mycket, men blev glad över att se allt som fanns där, vilket jag gott förstod efter att ha sett standarden på behåar och tamponger i Leningrad.
En gång talade jag om för henne att en teaterföreställning på Dramatiska teatern eller en nyutkommen barnroman av Lindgren kostade hennes… vad det nu var, veckolön eller halva hyran. Först trodde hon mig inte. Sen skrev hon att i en sån värld kan man ju inte leva.

Vi som lever i en sådan värld vet att det går hur bra som helst. Och lärarinnan sa inget annat än att hon levde relativt hyggligt i Leningrad, under fullt berättigad kritik mot sin så kallade regering.

För länge sedan på järnridåns tid hörde jag många svenskar som trodde att de som levde bakom den aldrig hade en glad dag i sina liv.
Men riktigt så var det nog inte.

Kanske det som saknas är en form av jämlikhet, som Jonas Sjöstedt skrev i ett inlägg apropå den stora boken Jämlikhetsanden.