Feminism, inte särart

Det finns fortfarande människor som tror att feminismen skrämmer bort folk från Vänsterpartiet. Den uppfattningen kan man till nöds hålla sig med om man a/ är ointresserad av statistik, eller b/ inte kallar kvinnor för folk.
Enligt alla undersökningar som gjorts förknippas Vänsterpartiet med en stor ideologisk fråga: jämställdhet. Och med en stor sakfråga: sjukvård. Enligt samma undersökningar är majoriteten av de som kan tänka sig att rösta på Vänsterpartiet kvinnor, kvinnor som har allt att vinna på jämställdhet och som möjligen arbetar inom sjukvården. Eller, kvinnor som önskar att tillräckligt många arbetade inom sjukvården så att vi som inte gör det kan sköta våra jobb istället för våra föräldrar.

Det finns fortfarande människor som tror att Schyman a/ räddade Vänsterpartiet, b/ saboterade Vänsterpartiet. Båda har fel. De har inte förstått c/ att Schyman var rätt person i rätt tid, bars fram på en våg av förväntningar, vann slaget om media, värvade ett stort antal väljare till Vänsterpartiet på kort tid och för en kort tid, och så småningom avlägsnade sig allt mer från medlemmar och medborgare på sin egen karriärbana för att nu excellera i dålig smak genom att bränna pengar i Almedalen.
Allt detta gjorde Schyman inte för att hon är feminist, och inte trots att hon är feminist, utan samtidigt som hon är feminist. Det vill säga: kvinnor kan göra bra och dåliga saker, feminister kan göra bra och dåliga saker.
Vi är nämligen folk, vi med.

Det finns fortfarande särartsfeminister som vädjar till kvinnorna att behålla vår uråldriga goda vårdande uppgift och inte bära oss åt som män; öla och rapa och slåss och samtidigt tjäna pengar. Särartsfeministerna har fått för sig att det faktum att kvinnor och män är olika fysiskt utrustade medför att vi ska hålla oss på skilda planhalvor också i vardagen och mentalt – men planhalvorna är precis lika mycket värda brukar de säga, och jaadå, kvinnornas planhalva kanske till och med är värd mer så vad sa ni nu då?
Vi sa: vafan menaru? Månsken och ett litet barns leende är stora ting, men det är tiotusen i månaden också. Särskilt för det lilla barnet, om det nu var någon som tänkte på henne.

Det finns fortfarande folk. Kvinnor och män. Det finns fortfarande överhet, män och kvinnor. Att hålla överheten på gott humör har kostat folket hundratals miljoner inklusive svettiga övertidstimmar, men tyvärr är överhetens goda humör vad alltihop från skattesänkningar till slavmarknad går ut på.
Orättvisan består i att somliga alltid får kronorna medan andra får nöja sig med månskenet (och det lilla barnet knappast får någonting). Därför bör kvinnor och män kämpa med och inte mot varandra, som det så vackert sägs. Men ta mej tusan: till och med orättvisan är orättvis, för den är könsbunden!

Fortfarande är det så att klass och kön hänger ihop.
Därför är jag socialist och feminist och kommunist och snart blir jag rättvisehaverist.
Alla som vill kämpa med och emot välkomnas. Och när jag säger alla, då menar jag alla.