Skydda parken!

Nu har de vaknat. Lite sent kanske. Men äntligen tycks det finnas en opinion mot att förortsfolket berövas vår nationalstadspark.

SvD meddelar att vi får behålla strandpromenaden - längs med järnstaket. Solna kommun har givit dispens från strandskyddet för att med detta staket kunna skydda bernadotterna. Ingenting stoppar prinsessor!
Arrangemanget anses av von Quanten vid Statens fastighetsverk vara ”en fin gest” - inte en gärd av generositet mot prinsessan gubevars, utan ”en fin gest” att allmänheten får komma så nära!
Jag tror jag får rabies. Människa, det är ju VÅR PARK vi talar om!
Inte har vi bett om ynnesten att få komma nära prinsessan. Vi vill gå längs våra egna vattendrag utan att be- och övervakas.
Det är som sutte det en on/off-knapp för förnuft bakom pannan. En knapp som automatiskt slår över på off i närheten av dem som genom en hundraårig konvention anses för kungliga.

Enligt miljöpartisten Martin Hansson kommer sju procent av parkens yta att försvinna vid byggnationerna. Det låter inte mycket, men det är mer än vad som först antyddes (vem trodde något annat?) och det påverkar både dagens friluftsliv och den framtida exploateringen av Norra Stationsområdet, enligt Hansson.
Han tycker för övrigt att det är ”trevligt” med la Bernadottes intåg i parken, men hur trevligt är det egentligen att röra sig under bevakning? Victoria må vara van, men det är inte vi andra. Hansson är överens med Politik och poesi om att ”Haga slotts utsatta läge ej är optimalt ur ett säkerhetsperspektiv”. Det var ju bland annat av det skälet det var besvärligt att låta främmande statsbesök residera där. Självklart behöver kändisfamiljen Bernadotte skydd - därför är det obegripligt hur de har fått i skallen att de ska bo just i Haga.

Nu är det parken som behöver skydd. Hansson lyfter lagstiftningen, som Politik och poesi tidigare varit inne på: ”Hagaparken är en del av Nationalstadsparken som har ett mycket starkt lagskydd just för att säkerställa stockholmarnas rekreationsmöjligheter i direkt anslutning till stenstaden.” Enligt det svar jag fick från Länsstyrelsen är lagskyddet odefinierat och svårt att använda - men det är inte heller någon som försökt att använda det.
Förnuftsknappen stod på off, igen.

Frågan om trafiken bland barnfamiljerna och hundrastarna i parken har fortfarande inte fått något svar. Ska Victoria, Daniel, deras stab och säkerhetspersonalen köra bil på Hagas gångstigar? Ska grusvägarna i Haga breddas och asfalteras? Eller ska familjen & entourage ta buss 515?

Det är olyckligt att debatten kommit igång så här pass sent, skriver Hansson.
Skyll inte på Politik och poesi.
Skriv på Haga ska vara park

Mer eller mindre förnämliga test

Minns ni dem än... Jens Orback, Stegö-Chilo och Persson den Store? Apropå Ask och de gredelina kuverten har SvD tryckt ett roligt frågetest med otroligt dumma ministercitat. Bara att para ihop groda med person. (Jag fick alla rätt. Verkligen ett förnämligt test!)

Apropå kuvert, fastän orangea - vilket politiskt parti har sagt att du kommer att få bättre pension när du får välja och pussla själv? Svar: Samtliga utom Vänsterpartiet. Vi var inte överens om den blocköverskridande pensionsuppgörelsen.

Apropå nätfrågor så blir Sahlin gång på gång utklassad av Reinfelt ifråga om förtroende hos väljarna. En verkligt respektingivande omröstning - den bidrar ju till att forma opinionen så att vi efter några omgångar reagerar pavlovskt: ”Sahlin, visst ja, det är ju hon utan förtroende...”
Så långt fungerar metoden. Om den hindrar henne från att bli statsminister återstår att se.
Ty fortfarande är jobben, vården och skolan de viktigaste politiska frågorna för en majoritet av befolkningen. Det har SIFO tagit reda på. Ett betydligt mer gediget opinionsinstitut än knapptryck på nätet, men det får långt ifrån samma uppmärksamhet.

Stockholm berättar, kväll med poesi

Stockholm i mitt hjärta? Knappast. Staden har blivit en vana och mitt förhållande till vanor är ambivalent.

Östermalm, den enda riktigt vackra stadsdelen när det gäller arkitektur och mode.
Hippa Södermalm och kvasi Vasastan. Sången i Gamla Stan.
Pompösa Kungsholmen med sina offentliga byggnader och oändliga kajer.
Norrmalm, en så anonym stadsdel att den nästan inte finns. Ändå tillbringade jag en del av min ungdom där, i kvarteren från Dalatrappan och runt gamla Balettakademien på Västmannagatan, upp till blåsiga tråkiga Odenplan, tillbaka nedför Drottninggatans norra del och in på de lustiga smågatorna vid Centralbadet. En viss tillgivenhet finns kvar, och har jag något Stockholm i mitt hjärta är det kanske här. Men märkvärdigt som stad är det inte.

Och så kringadresserna. Många omfattar Aspudden och Farsta med samma hängivenhet som jag ägnat Rinkeby.

Stockholm berättar är ett arrangemang på Kungsholmens bibliotek nu på torsdag kl 1730. Poeterna Annika Brink, Helena Duroj, Jonas Edström och Jane Morén läser stockholmspoesi ur egna verk. Det blir också öppen scen när du kan läsa själv ur medhavd poesi.

VÄLKOMMEN!

Idag var jag centerpartist ett tag

Gör en konsekvensbeskrivning för landsbygden! Det föreslår Centerpartiet i Säter i en motion till fullmäktige. Förslaget innebär att översiktsplanen och andra viktiga frågor för kommunen ska bedömas i ett landsbygdsperspektiv.

Det förvånar mig om en landsbygdskommun som Säter inte redan har ett perspektiv på hela kommunen i sin planering.
Det förvånar mig ännu mer att spontant stödja ett centerförslag.
Kanske måste man ha arbetat med storstadsutveckling för att förstå hur de menar. I regional utvecklingspolitik är likheterna större än skillnaderna. Det handlar om människors rätt till en värdig försörjning där de är. Vilket inte har något att göra med nostalgi eller lokalpatriotism, utan med de ekonomiska och psykosociala kostnaderna när för mycket folk går och mår pyton på samma ställe.

Tydligen finns det fortfarande centerpartister i Centerpartiet.
Allt är inte bävergnag och Stureplan. Tack och lov.

Att få nåt på hjärnan

Associationsbanorna börjar bli uppnötta som gamla skoterspår.

Kom hem och skumläste lokalbladet. Det var en nyöppnad affär som sålde änglar av tvål och en klubb för veteranutombordsmotorer.
Det var planer på en rondell mellan Klashyttevägen och Kvarnvägen. Foto på korsningen också: Här sker många olyckor, kanske bygga rondell... Inte för att det är så mycket trafik. Men det ser snyggt ut med en rondell. En rondell saktar ned trafiken på länsvägen. Varför inte bygga en rondell?

Som sagt, jag skumläste bara.
När jag la bladet i pappersinsamlingen var det med en vag minnesbild av att ha läst något om hundar.

Kort exponering av Expo

Senaste numret av Expo har flera läsvärda artiklar. Bland annat presenteras en rapport från en oberoende tysk tankesmedja (Bertelsmannstiftelsen) som tagit fram strategier för att bekämpa högerpopulismen i Europa.

Underbart! Då sätter vi igång! - Nej, riktigt så enkelt är det aldrig. Flera av strategierna har vi hört förut, tänkt ut själva, diskuterat som användbara. Frågan hur? återstår alltid. Men de är värda att ta del av:

1. Ta politiskt ansvar
Politiska ledare måste visa att rasisim och diskriminering är problem värda att ta på allvar. Stiftelsen föreslår bildandet av ett uppföljande centrum för dessa frågor. Så som vi i Sverige har i Centrum mot rasism som ständigt avhånas, och Diskrimineringsombudsmannen som arbetar på ett individuellt plan med alltför många frågor.

2. Utöva politiskt ledarskap och kontrollera debatten
Ett aktivt avståndstagande från främlingsfientliga argument och ett påvisande av de positiva följderna av immigration. Det gör de flesta svenska politiker - men lyckas inte styra debatten

3. Diskriminering ska leda till konsekvenser
Demokratisk uppförandekod för personer på offentliga positioner med möjlighet till avstängning. Detta går inte helt ihop med svensk anställningstrygghet, men DO bevakar sådana frågor

4. Utbilda offentligt anställda
Öka medvetenheten om diskriminering och rasism och vad det innebär för den som drabbas. Stiftelsen motiverar det med att personalen sällan präglas av etnisk mångfald. En aktiv mångfaldspolicy kan vara en strategi i sig

5. Samverkan mellan olika institutioner
Bygga upp en informationsbank - en sådan som Integrationsverket hade innan de lades ner. Kunskaperna överfördes till Centrum mot rasism, men det ser tyvärr ut att vara något fel på den sidan. Men det är oerhört svårt för en frivilligorganisation att utföra samma kunskapsinsamling som en myndighet

6. Utnyttja den ojämlika fördelningen mellan män och kvinnor i extremhögern
Med jämställdhet som regel för parlamentariska församlingar skulle extremhögern på grund av sin manliga dominans få mycket svårt att komma in

Övrigt ur tidningen: en nästintill komisk återblick på Bert & Ians farliga tramsande i Ny demagogi och en värdefull granskning av hotbilden ”muslimerna tar över Europa” - som helt enkelt är en lögn.

Vinst på apoteket

Här är information om avregleringen av apoteken som jag funnit på Fejsboken. Känner inte till källan närmare:

"- Realprisökningar med i genomsnitt 11%
- Inte längre möjlighet att ta reda på var din medicin finns om den är slut på ditt vanliga apotek, eftersom alla har olika lager
- Om du använder Apotekets e-tjänst för receptbelagd medicin kan den endast hämtas ut på statliga apotek.
- Ökad marknadsföring för vi ska köpa 'rätt' medicin"

Ingen kan väl ha undgått att tevereklamen för receptfria läkemedel blir allt vanligare, allt mer högljudd och lovar allt mer. Inte för att vi ska bli friskare, utan för att företagsägarna ska få ökad vinst.

Också på Apoteksbolaget går vinsten tillbaka till ägarna. Med den skillnaden att här är det staten, det vill säga vi medborgare som tjänar på det.

Chefen vill bestämma - ingen nyhet

198 skolchefer kräver att få bestämma över lärarnas arbetstider - enligt deras uppfattning en modernisering av arbetslivet.
Nog för att vi är överens om att det är bättre för barnen om pedagogerna använder mer tid för undervisning, läxhjälp eller socialt stöd, så att slutligen all skolpersonal har 40-timmarsvecka med semester. Men detta har arbetsgivarsidan hittills misslyckats med att förhandla sig fram till. De har väl haft för lite att erbjuda. Därför vill skolcheferna dels ha Kommunförbundets stöd, dels ingå lokala och till och med individuella avtal så det blir olika för alla.
Men själva principen med avtal är att de omfattar alla. Sedan kan man göra undantag, personliga överenskommelser, helt enkelt vara flexibel inom ramen för det som är gemensamt: Avtalet.

Det finns ingenting modernt i att arbetsgivaren får bestämma mer och oinskränkt förfoga över personalens tid och plats. Begäret efter makt må vara evigt, men bruksmentalitet är bara gammaldags.
Ett verkligt modernt arbetstidsavtal, både flexibelt och kreativt, är det som vissa IT-jättar har använt sig av. Där personalen för att kunna prestera på topp har friheten att välja var och när de vill arbeta, och där en mindre del av arbetstiden ska avsättas för personlig stimulans som inte är yrke.

Husarrest på kontoret, det fyller bara chefens kontrollbehov. Eller är det bruksmentalitet igen - det ska vara LEDAREN som vallar sin flock och genom ”coachning, positiv feedback och att vara critical friend” ser till att deras resultat reflekterar LEDARENS skicklighet. Om dessa ”human resources” behöver stimulans kan ledaren trycka in dem i en samlingslokal på skojsam ”talk-show” om hur man uppnår ”mindfulness”. Eller om hur folk med Downs syndrom spelar teater, så att åhörarna förstår att allt är möjligt...*

Åter till pedagogerna. Ett fullt ut modernt avtal passar inte i skolan, men det gör inte patrons myndighet heller.
Pedagogerna ska vara där barnen är, de ska planera sitt arbete gemensamt, göra rättningar och bedömningar och möta föräldrar. Det har gjorts åtskilliga försök att konstruera arbetstidsavtal utgående från detta - varför ska det vara så svårt?
Som sagt, arbetsgivaren har inte haft tillräckligt att erbjuda. Lärarna håller kvar den lilla frihet som ännu finns i yrket. Att jag förstår dem säger inte att det är rätt, bara att en förändring kommer att kosta.
På sikt bör hela skolan slippa termins- och läsårsformeln. Den ska ha verksamhetsår, under vilket både barn och personal ska kunna ta ut semester.

* Autentiskt exempel. Det mesta är säkert möjligt för folk med Downs syndrom, utom komplexa kognitiva operationer, alltså den förmåga vi andra har för att urskilja vad som faktiskt är omöjligt.

- - -
Billströms vurm för städande svartskallar orkar jag inte kommentera. Han talar för en integration som bygger på att immigranterna ska ”göras anställningsbara” med hjälp av yrkesbetonad ”startsvenska” och att företagarna få stöd skattevägen så att de vill anställa dem. Katastrofalt.

Drömdrottningen ska kunna rätt saker

Victoria Bernadotte har journalisten Herman Lindqvist som historielärare. Nog hade det varit lämpligare med en historielärare – eller står det en blivande monark fritt att ha ett fritt förhållande till vetenskapen? ”Hon blir en drömdrottning” säger Lindqvist, vilket förstås kan vara ett skäl att han känns bekväm för la Bernadotte.
Lindqvist bedyrar att han inte alls ”dyrkar monarkin”. Var det inte en egendomlig tillfällighet att han kom in på den tanken.

Varför inte privatisera kungahuset och låta dem leva på sin egen driftighet? Efter att ha sett en rad bröllopsjubileumsprylar som hovet godkänt, från plastdockor till linnevävnader, tror jag familjen skulle klara sig ganska gott.
Men om de inte längre vore kungliga skulle väl ingen köpa grejerna. Märkvärdiga i sig själva är de ju inte. Och innerst inne vet monarkisterna det, det är ju de som är tilltänkt kundgrupp.

Läs Aktuellt från ett kafébord om de olika monarkismerna.
SAFT, Stockholms antifascistiska tanter har en alternativ mer-än-kärleksfestival den 6 juni i krokarna av den festivalande huvudstaden. Mer om detta kommer.

Såg i en papperstidning häromdagen att Säpo vill förstärka säkerheten i Hagaparken och runt Haga slott. Inte då säkerheten för oss som promenerar och picknickar i parken och bara väntar på våren för att kunna göra det, utan säkerheten för familjen Bernadotte.
Detta har Politik och poesi varnat för i ett år. Friluftsliv mellan taggtråd under övervakning är inte fritt. Vi är många. Bernadottes är två.
Sprid namnlistan Haga ska vara park

Vänsterns skolprogram

Vänsterpartiet har presenterat sitt nya utbildningspolitiska program: Allas rätt till kunskap.

I den ena tidningen stod det att V bytt linje i betygsfrågan. Den andra skriver att vi i mörkröd 70-talsstil håller fast vid att avskaffa betygen. Enligt Ekot är vår uppfattning att vi är emot betyg från skolår 6. En V-företrädare säger att beslutet är svårt att tolka. En annan säger att skrivningarna blivit tydligare.

Du som är intresserad, läs programmet själv! Det har en utmärkt kunskapssyn och ställer höga krav på skolans organisation för att kunna erbjuda alla barn en god bildningsgång. Stycket om betyg är bara en del i helheten och går ut på att du i skolår 9 efter noggranna uppföljningar och utvecklingssamtal bör bli godkänd, eller i värsta fall inte. Detta, som faktiskt är vår ursprungliga linje, framkommer efter ett bedrövligt bladder om vad betyg är, kan vara, oftast blir, och vad vi isåfall menar...

Annars är det mesta i programmet bra.

Provokation och bekräftelse

DN:s förstasida på papper är en perfekt uppvisning i att säga en sak och uttrycka en annan: ”Muslimer tar avstånd från hot mot Vilks”.
Fint! Här ser ni en tidning som minsann inte sprider misstro mot muslimer!
Utom att det är en sensation att muslimer tar avstånd från mord.
Och att muslimer som likformigt kollektiv tillskrivs åsikter i klump.
Här ser ni en tidning som minsann tänker fortsätta skildra muslimer som Dom.

Ibland lyfter media fram personer som i någon mening är muslimer och som beter sig allmänt civiliserat. Vid sådana tillfällen brukar det framhållas hur sekulära dessa personer är - äter fläsk, visar håret och struntar i rondellhundar. Kort sagt, de är normala. Som Vi.
Muslimer som håller sig till traditionella familjevärderingar à la KD och saknar förståelse för satirisk konst är som bekant irrationella traditionalister.

Glädjande nog framträder idag en civiliserad person och riksdagsledamot tillika - Nalin Pekgul (S), som i dagens SvD frågar: ”Varför kränka vanliga muslimer?”
Artikeln hör till det bästa hon skrivit.
Här finns ett tydligt ställningstagande för yttrandefriheten, samtidigt som Pekgul själv känner sig sårad av sammanblandningen Mohammed-hund. Hon tycker bilderna är ”avskyvärda”.
Alltså: ett ställningstagande för yttrandefrihet därför att bilderna är provocerande och för vissa oacceptabla.
En intetsägande bild behöver inget grundlagsskydd.

Pekgul har själv sett Vilks teckningar. Majoriteten av världens muslimer har inte haft tillgång till dem och är upprörda av ett rykte, av extremistisk propaganda eller av rädsla för att denna nedvärdering av deras profet skulle vara den gängse i det så kallade väst.
Väst - den värld där det är förstasidesstoff att muslimer tar avstånd från mordhot.

Den kvinna som utropat sig till Jihad Jane förefaller ha en ytlig likhet med och konstnären Vilks. Båda är media- och uppseendekåta, vill provocera och skita i följderna och kanske inte har annat mål än att det ska susa och brusa.
Vilks säger själv att uppmärksamheten är en viktig del av konstverket - en syn på konstnärens ansvarslöshet som jag finner lätt föråldrad och romantisk.

Åter till Pekgul och ansvarstagandet:
”Mohammed som hund passar alltför väl in i de muslimska extremisternas bild av svenskarna som islamofober. De muslimska extremisternas reaktioner på att Mohammed framställs som hund passar alltför väl in i Sverigedemokraternas bild av muslimer som hotfull homogen massa.”

Det, mina vänner, är inte provokation.
Det är bekräftelse.

Jämlikhetsanden

Jämlikhetsanden kan vara en för valåret 2010 mycket betydelsefull bok. Jag har inte läst den, tror inte jag tillhör målgruppen. Det vill säga, jag är redan övertygad om att jämlikhet är mer hälsosamt än ojämlikhet.
En stor fördel med boken lär ska vara att den har statistik och tabeller för alla de förhållanden som påvisas. Den bör alltså gå att använda som uppbackning för argument. Särskilt om du möter någon som är fixerad vid att mäta resultat och avfärdar rättvisa som en god avsikt med små barn.

Nu skulle jag inte råda någon att tro på en rekommendation från en som knappast läst bakgrundstexten. Det vore naivt och okritiskt och helt fjärran dig, goda läsare.
Ta istället en titt på vad Göran Rosenberg, borgerlig intellektuellmed såväl hjärta som hjärna, har att säga om den.

Här är Jämlikhetsanden!

Länge leve den feministiska internationalen!

Internationella kvinnodagen grundades för hundra år sedan. Det var vid den andra socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn, och syftet var i första hand att kämpa för allmän rösträtt.
Observera att redan talet om ”kvinnlig” rösträtt är ett villospår. Så länge kvinnorna inte får rösta är rösträtten inte allmän. Punkt.

Det var Clara Zetkin, tysk kommunist, som tog initiativet till Kvinnodagen. Den Clara som omnämns i det berömda citatet av Rosa Luxemburg: ”Det finns snart inga MÄN kvar i partiet utom Clara och jag!”
Yttrandet är roligt, eftersom det går att känna igen sig i ledan vid alla fega karlar som inte orkar ta itu med överlevnadsfrågorna så länge andra karlar säger emot. Men det är mindre roligt när man ser att också dessa brinnande kvinnliga förkämpar inte hade annat att jämföra sig med än män. Eller egentligen, vad män borde vara, det som efterlyses i skämtet: ”Vad tänder du mest på hos en man? - Ryggrad!”

Clara Z gick i exil i Sovjetunionen år 1933, sedan de tyska borgerliga hade röstat bort demokratin och röstat fram Hitler som rikskansler. Det var klokt att flytta, med tanke på att Rosa L redan år 1919 mördades av högernationalistiska frikårister.

Trots de tuffa kraven vid start har Kvinnodagen i många sammanhang behandlats som en slags idealistisk mors dag då kvinnor ska få blommor och hyllas för sitt urgamla, trofasta skittorkande från golv och stjärtar. Först i år, och kanske för att det är valår, nalkas tidningarna maktfrågan. Bland annat visar SvD hur det rödgröna blocket stöds i första hand av kvinnor - om endast män hade rösträtt skulle borgarna vinna.
Aftonbladet funderar sig fram till förklaringen att jämställdhet är viktigare för kvinnor, samt att sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg engagerar fler kvinnor än män. Ha, bekant faktum! Förklara det istället, och gör något åt det.
Fostra pojkarna till ryggrad. Se till att de engagerar sig i sina anhöriga, till att börja med.

Och kom inte stickande med någon tulpan eller några fina ord just idag, för då citerar jag poetkollegan Annika Brink:
”Gillar du lyrik? - Nej men jag gillar att bitas!”

Se bloggstafetten till minne av hundra års kvinnokamp!

Men Moderaterna tycker blommor betyder mer än hela lönen, halva makten.

Alliansfritt Sverige berättar mer om Moderaternas äventyr i bloggosfären. De har helt enkelt inte förstått vad det är de inte förstått.

Ikväll inleder SVT sitt knäfall för den kungliga kärnfamiljen, det kungliga heterobröllopet och den medfödda maktens privilegier. Haga ska vara park!

Fotot på damerna Zetkin och Luxemburg kommer härifrån

Politik är roligt

På V-Storstockholms årskonferens delades utmärkelsen till veteranerna ut.
Veteran är den som varit medlem i fyrtio år – jag har sex år kvar själv.
Det finns människor som behandlar medlemskortet som ett åkband och byter parti som man byter skjorta. Andra ser politiskt engagemang som ännu en accessoar i sitt livsstilsprojekt.
Veteranerna är de som levt med partiet, skällt på det och våndats över det, men som ännu står kvar och gör det som ska göras. Partiet var utgångspunkten för gemensam rörelse, men till all lycka också en gigantisk kontaktorganisation där vi arbetade och festade med kamrater som blev våra vänner och fiender.
”Tiden går fort när man har roligt” sa Alf Duroj (bilden)om de gångna fyrtio åren. Visst är det så. Inte skulle vi hålla på om vi inte haft roligt!

Ohly kom in en sväng från partistyrelsemötet och eldade oss inför valrörelsen. Satsa på välfärdsfrågorna, de är för viktiga för att gå som affärsvaror. Bland annat återgav Ohly ett test som radion gjort: de ringde upp en rad privata skolor och frågade om plats till ett funktionshindrat barn. Tio procent av skolorna sa nej på direkten, hälften var tveksamma. Hur länge ska kommunerna fortsätta tvingas avstå skattepengar till skolor som inte ens kan sörja för de barn som vill gå i dem? Ett annat exempel som Ohly tog upp var det försvunna apoteksmonopolet och den otrygghet det innebär att företagare med adress i skatteparadis ska reklambomba oss för att få oss att konsumera mer av något som vi redan sätter i oss för mycket av.

Man hajade till lite när partiledaren sa att arbetsrätten är föråldrad. Men eftersom den tillkom under 1970-talet är den inte anpassad för bemanningsföretagen. Den går därför inte att använda i arbetsdomstolen när skumma företag först sparkar sin personal och sen hyr in dem tillfälligt. Arbetsrätten måste moderniseras för att kunna utgöra ett skydd också i dagens samhälle.
Ett samhälle där kapitalisternas råhet fått ett politiskt understöd som veteranerna inte kunde föreställa sig då på 1970-talet. När de gick med i en arbetarrörelse som kämpade för arbetsrätt och medinflytande, daghem åt alla barn, lika lön för lika arbete och svensk nedrustning.

På Kvinnodagen bloggar de rödgröna i stafett – se här!

Ny stil, ny förklädnad

Fler bloggare har irriterats av de nya Moderaternas nya påbud om ny klädstil. Jämlikt jämnstruket ska det vara enligt den info-handbok som M i Jönköping välvilligt ställt till bloggosfärens förfogande, en sorts påhittad äkthet.
”Dräkt och kostym framställer personer i en roll, inte som den person hon är” skriver de, vilket tyder på en ruskig självbild. Tidigare har de alltså klätt sig för att flyta ovanpå – nu ska de klä ut sig för att bli personliga.

Men värre än våndan över dyra kavajer är nästa påbud som gäller de nya Moderaternas nya vokabulär. I en ordlista presenteras ord som inte får användas vilket får min Stalin-mustasch att muntert rycka.
Här är ett urval:
- Säg förbättra, inte förändra. Säg mångfald, inte privatisering.
Nytt för de nya Moderaterna är alltså att inte stå för sina gärningar.
- Säg utanförskap, inte segregation.
De nya Moderaterna är tydliga med att somliga befinner sig utanför och allt som är normalt innanför, de tror ju ändå inte på några övergripande samhällsstrukturer.
- Säg människor, inte individer eller medborgare
Detta är intressant. Individer sa de gamla Moderaterna, medborgare har en starkare vänsterprägel. Människor är vi alla och alltid, så detta är ett ståtligt manipulationsförsök att få högeralternativet att framstå som en apolitisk mitt av likar.

Infobroschyren säger också att de nya Moderaterna är lätta att tycka om.
”De är inte arroganta, nonchalanta, överdrivet allvarliga eller klämkäcka.”
De är falska, hycklande, utslätade, självgoda, spelat omedvetna, illa klädda och... alldeles alldeles livsfarliga.

Läs också HBT-sossen, som noterat att när Östros talar om ”välfärdens kärna” märks det att de nya Moderaternas nyspråk vinner nya anhängare

- - -
Igår skrev jag mitt tusende inlägg. Har funderat på att stoppa efter tusen, men tycker det börjar bli bättre flyt igen (tack vare dig, läsare!) och när det nu är valår så kör jag på ett tag till.
Fira detta med att sprida namnlistan Haga ska vara park

Det privata är inte alltid politiskt

Tänk vad kritiken i Politik och poesi kan uträtta! Idag hade faktiskt båda morgontidningarna tämligen rättvisande texter om rut-avdraget. SvD granskar sakligt argumenten för och emot. DN har en ledare som kommenterar den något märkliga moralfrågan - alltså om socialdemokrater kan få tillåtelse att följa regler som de själva inte instiftat.

Det får de, skriver tidningen, ty kraven på politiker ska vara rimliga. Tidningens jämförelse: ”Ingen kräver att den som var emot avskaffandet av arvs- och gåvoskatten ska gå i väg till Skatteverket med en pengabunt så fort någon dött eller gett bort något värdefullt” är helt relevant.
Likaså kan jag gott trava runt i förorterna på jakt efter ett offentligt apotek (finns inte!) eller tandläkare (finns i grannstan), men jag skickar inte in ettpar tusingar i extra skatt när jag fått flyttstädat. Jag skulle bara få tillbaka pengarna igen, plus det som jag ändå får tillbaka för att jag har hyfsat god inkomst och överkonsumerar bostadsyta. Så har regeringen bestämt det.

DN vänder sig dock emot dem som ”föraktfullt talat om pigor”, och det med all rätt. Det är inte pigorna som ska föraktas. Jag hade stor respekt och sympati för Rut som hushållade åt granngubben och hans höns. Oftast åt hon stående vid arbetsbänken, men när vi barn var med fick hon sitta hos oss vid bordet. Hennes pepparrotssås var utomordentlig. Regniga dagar ropade vi upp henne från köksregionen till kammaren för att tända den kamin som barnen inte fick röra. Visst låter det mer Jane Austen än välfärdssamhälle?

DN säger också att det blir ”moraliskt och politiskt svårt att vara en del av det påstådda klassamhälle man kämpat för att komma ifrån”. Ordvalet ”påstådda” visar att DN gissar sig fram. Skribenten vet ingenting alls om hur svårt det faktiskt är.
Vi är en del av klassamhället, lever i dess verklighet, äter av det, får våra idéer förvrängda av det - och misslyckas med att förändra det. Det är en ideologisk kamp med sig själv som en liten murvel med rubriknoja inte kan föreställa sig.

Under den politiska kampen, när vi arbetar för något så abstrakt och långsiktigt som att få möjlighet att genomföra sådana lagändringar och jämlikhetsreformer som strategiskt förskjuter makten i klassamhället, då vill verklighetsfanatikerna i Kd ha det till att vi ”pratar om hur människor ska leva sina liv”. DN är inte sena att föra missuppfattningen vidare.
Som om politik vore en fråga om uppfostran.
Eller en redan privatiserad tjänst.

Esbati är inne på förhållandet politik och moral i ett lysande inlägg: ”En journalistisk och politisk diskurs som för bort samhällsdebatten till ett privatmoraliserande dimlandskap fungerar konserverande och reaktionärt”
Sjöstedt tillfogar att rut-avdraget till allt annat också är en regional omfördelare
Lite statistik finns hos Fagerlund

Hjälp kvinnorna i Danderyd!

Nu gör Alliansen och media gemensam sak i att lyfta det så kallade rut-avdraget till brännande valfråga om omistlig samhällsreform.
Om städföretagen får göra skatteavdrag så du får billig hemhjälp ska detta på en och samma gång befria oss från svartjobben, skaffa sysselsättning åt svartskallar, plocka fram livspusselbitarna åt medelklassen och - ser man på - även öka jämställdheten, eftersom svenska välbärgade kvinnor kan unna sig samma lättja som sina män.

Rut-avdraget är räddningen för hushållen i Danderyd, Lidingö och Täby (enl SvD:s pappersupplaga). Det är där (och inte i den socialdemokratiska partitoppen) som användandet av hushållstjänster är högst. Det var i motsvarande områden som utnyttjandet av hembiträden var högst för sjuttio år sedan.
Reformen har alltså en klar fördelningspolitisk profil. Åt galet håll.

Ett skamgrepp är att låtsas som om skattebefriade hushållstjänster dessutom är en form av omsorg. En åttioåring med ryggproblem skulle inte ha råd med städningen annars! Hemtjänsten avfärdar hon med att man där inte får välja vilken syssla man vill ha utförd (enl DN:s pappersupplaga).
Alla gamla damer kan inte känna till att valet mellan städning, handling, matlagning och så vidare numera är vanligt inom hemtjänsten. Men pressen borde veta det, som självutnämnd bevakare av allmänhetens intressen.

För tillslut kommer ett kritiskt ifrågasättande av pigavdraget: Det handlar inte om fullt så många nya ”jobb för nysvenskar” som Reinfeldt säger. Men då är den artikeln upplagd som en mästrande ”valfläskkoll” i syfte att visa hur politikerna ljuger - endast media kan tala om för dig hur det verkligen är!
Fläska på, det kan dom.

Det tål tydligen att upprepas: Privata städfirmor har alltid funnits. På 70-talet var det en av dem som ville göra mig, klen sommararbetare, till ”förman” eftersom alla de övriga anställda var utlänningar. Problemet är att städfirmor är dyra att anlita.
Av alla orättvisor i samhället är det just den kostsamma städningen som en enad borgerlighet beslutat sig för att åtgärda. Av vilken orsak? "Klass och kön, klass och kön" som Schyman brukade säga.

Hemtjänsten har inte alltid funnits. Den har vi utvecklat inom ett solidariskt välfärdssamhälle. Problemet med den är att passen är korta och personalen stressad, inte minst hos de privata utförarna. Det problemet skulle avhjälpas med rejäla skatteintäkter för att finansiera en återigen gemensam sektor, där kvinor och män, svarta och vita kan få såväl arbete som omsorg under olika skeden i livet.

OBS! Gäller bara idag!

Idag onsdag åker omkring hundra romska flyktingar upp till Stockholm från Värmland. De ska demonstrera för sin rätt till uppehållstillstånd utanför riksdagen, på Mynttorget.
Demonstrationen beräknas pågå mellan klockan 1315-1345.

Visa ditt stöd!

Kunskap och kvalitet i regerandet

Regeringens förslag till ny skollag har hastats fram för att ett beslut ska fattas före valet. Men förslaget är illa underbyggt och illa skrivet.

Definitionerna är flytande, till och med av ett så centralt begrepp som ”elev”. Språket är otydligt och öppnar för olika tolkningar. Rubriker och paragrafer är inte enhetligt utformade och svarar inte alltid mot innehållet, och paragrafer med samma sakinnehåll kan begagna olka termer och begrepp. Dessutom förekommer felaktiga hänvisningar till andra lagar.

Den som säger detta är inte någon missnöjesfixerad kommunist, utan Lagrådet som granskar alla utredningar och lagförslag innan de blir proposition.

Att Björklund hyser ett suveränt kunskapsförakt, det visste vi redan. Mer överraskande är att ett helt departement i brådskan tappar omdömet, försummar alla slagord om kunskap och kvalitet och tror att allt är rätt bara det går fort - innan makten eventuellt förloras.

Leve kulturskolan!

Fyra vänsterpartister skriver i Aftonbladet om behovet av de kommunala kulturskolorna. Enligt en undersökning kommer drygt hälften av landets kommuner att göra nedskärningar inom kulturskolan detta år, vilket främst slår mot barn som inte har råd att ta privatlektioner i musik, dans eller drama.

Vänsterdebattörerna konstaterar det som borde vara självklart: utan bredd, ingen höjd. Det vill säga, både schlagerfestivalen och filmindustrin blir i förlängningen lidande om det inte funnits en bred, tidig frösådd där barn och unga upptäcker sina talanger och odlar dem tillsammans.

Själv ett teaterbarn vill jag också påpeka de värdefulla lärodmar för livet som vi bär med oss ur kulturskapandet.
Grundskolans kursplanedebatt är ett evinnerligt käftande om vilka esoteriska kunskaper i kemi och tyska som är oundgängliga för att du överhuvudtaget ska kunna få ett ordinärt svenskspråkigt välkammat jobb.
I kulturskolan får du, medan du har roligt, lära dig att respektera andra, träna ödmjukt och målmedvet, framträda inför andra, ta och ge kritik och tala så det hörs. Just de egenskaper som vilken personalare som helst efterfrågar mer än konditionalis och kvadratrötter.

”Skandal, skandal, spela nationalsången!” är ett citat ur en sagopjäs på 70-talet.
Skandal att skära i barnkulturen.
Den borde vara nationellt ansvar.

Vackert förortstorn

Moskén i Fittja, Sverige.
Inte en instängd källarlokal, utan ett värdigt gudstjänstrum med torn på.
Den ligger ganska avigt till, inklämd mellan sjön och motorvägen, med den fördelen att en viss avskildhet kan vara rogivande.

E4an söderut från Stockholm kantas av lagerlokaler, industriområden och utförsäljningar, förutom vanliga affärsgallerior. Heron city är en sådan, en blinkande upplyst färggrann lada som kallas upplevelsecentrum för att man kan se film och bowla där. Sorgligast är övergivna centra, felspekulerade affärsidéer vars svengelska namn du aldrig hört därför att vinsterna uteblev. Mellan rader av stängda järnjalusier säljer en ensam blomsteraffär slokiga tulpaner i solkiga lokaler, och en liten privat förskola har fått billig hyra och kikar rakt in i gråbleka, tomma kontorskuber.

Från vägen syns inte detaljerna, inte ens enstaka bra butiker. Här är bara jättehus och jätteparkeringar som vi far förbi och sprutar dånande skit över.
Ruderatmark för kommers, vakuum på storstadens baksida, en övermätt rap från kapitalismen.

Ändå finns det folk som väljer att ogilla – moskén.

Och så rysaren med ormen på det

Partyprinsessan. Envåldshärskaren. Nymfomanen. Eller en bedragen afrikansk hövding, maskerad till en duk för vit mans projektioner?

Klynnes biografi över Kleopatra ger en bred översikt av antikens historia några decennier före vår tideräkning. Härarna marscherar, Roms triumvirer förhandlar, släkterna hotar och fängslar varandra. Genom hela detta komplicerade historiska skeende vandrar Kleopatra - utan att vi riktigt får syn på henne. Hon dyker upp endast som älskarinna till två av Roms mäktigaste män, eftersom hon födde deras barn och kan beskyllas för männens misstag.

Författaren gör ett gediget arbete med att reda ut hur mycket, eller snarare hur litet, som går att få veta säkert om Kleopatra. Hon var drottning över Egypten i drygt tjugo år, en av allt att döma kapabel drottning som kunde sköta både landets skattkistor och Isis-kulten. Sannolikt såg hon bra ut, var begåvad, och gillade att bestämma och att festa. Hon mördade sina syskon och försummade sina barn, men inte mer än vad som var rimligt för sin tid.

Boken avslutas med ett kapitel som kunde bli en studie i sig, om hur Kleopatra beljugits, svartmålats, omdiktats och utnyttjats som varumärke. Inte minst i den påkostade filmen med Elizabeth Taylor från -63, då Kleopatras kärlek förverkligades när Taylor mötte Burton och ännu en melodram tändes.

Noga taget är det inte kvinnan som osynliggjord vi talar om, utan kvinnan som målats över med så många lager och blåsts upp så grandiost att endast den schabloniserade bilden återstår av henne.

Historien och historierna om Kleopatra visar hur näst intill omöjligt det är för en kvinna som överhuvudtaget blir sedd, att då bli sedd som en människa i sin egen rätt.
Kvinnan ses i relation till männen och i relation till uppfattningar om kvinnan.
Om kvinnan är ovanlig i något avseende, är hon ovanlig som kvinna. Allt hon gör, om hon beter sig illa eller gott, färgas av hennes kvinnlighet. Hon kan bli hjälte- eller monsterförklarad, men hon tillåts aldrig agera som fullständig individ och bedömas med mänskliga mått.

Kleopatra-berättelserna visar också hur ”orienten” under det rasistiska och imperialistiska 1800-talet kom att blandas ihop med ”kvinnan” så att egenskaperna blir oskiljaktiga: vek, mystisk, slapp, lat, känslosam, sensuell, syndig, rörig...
Mannen är vit, rationell, beslutsam och målmedveten. Mannen vinner, och skriver historia.

Historien igenom har Kleopatra aldrig upphört att irritera.

Recension från april -09 här, och boken här

Permittat att vara fånig

Alla med en månadslön under 46000 förlorar på att köpa hushållsnära tjänster, konstaterar Pelaseyed. Värt att tänka på när nu socialdemokraten Damberg funderar över hur man ska korpa röster från vad han uppfattar som vanligt folk, det vill säga högavlönade stockholmare. Men Damberg vill förstås ge pigavdraget en jämställdhets- och fördelningsprofil. Förmodligen vill han reformera EU inifrån, också.
Ingetdera lär inte gå så bra. Bådadera är utformade av och för de rika.
För dig som gillar siffror, se Veckans graf. Till och med jag förstod den.
Pelaseyed skriver mycket mer.

Det går åtminstone att sätta åt regeringen för småsaker. JO-anmälningen gick hem - de bryter mot språklagen genom sina engelska mejladresser. Än så länge har vi inte ministryn i Sverige, och regeringen själv har bestämt att svenska är officiellt språk.

Lagen gäller dock bara tunga myndigheter. Det är fortfarande fritt fram för Arlanda att kalla sig airport. Heder åt de busschaufförer som fortfarande ropar ut Arlanda flygplats.
Den som coachar, säljer blusher, jobbar med Smartboard eller utstöter läten som ”me like!” bryter inte heller mot lagen. Den är bara fånig.

Priset i fåneri går till Stockholms stad som kallar prinsessfestivalen för Love2010.
Haga ska vara park!
Se även Fiendeland om kungahusets forna nazisympatier.

Den som fick stanna hemma...

Tidningen Metro ger idag rådet åt oss som reser med Storstockholms lokaltrafik att STANNA HEMMA. Är det ett uttryck för fräckhet, cynism eller resignation?
Alla vi som timme efter timme försöker ta oss till jobbet i tjugogradig kyla uppfattas med andra ord som hemlösa okynnesåkare!

En god vän med ett förflutet i transportbranschen sa att det största problemet näst vädret är privatiseringar med påföljande minskning av personalstyrkan. Den senaste kalla vintern på 1980-talet fanns det på varje station anställda som gick ut och knackade is från spår, växlar och tåg. Idag är det en ensam pendeltågsförare som går ut med ishacka för att göra dörrarna möjliga att öppna och stänga så att hon överhuvudtaget kan köra tåget vidare.

Läs Jöran Fagerlund: ”För privata fordon är snön problemet, för kollektivtrafiken är privatiseringarna problemet.”

Tre kortisar ur idet

Har hittills inte skrivit om moderatfusket, tycker mest det är pinsamt. Det som bekymrar mig är föraktet mot demokratin. Pressen gör sitt bästa att smeta ut moderatmoralen till att detta är något som ”alla” partier eller ”alla” politiker fufflar med, att hånfullt bedrägeri rentav kännetecknar politiken som därmed görs smutsig och föraktlig. Så har Moderaterna ändå bakvägen uppnått ett av sina syften; att skada demokratin och onödigförklara politiken.
Homopoliticus skriver mer.
Se även SvD om de rinkebybor som svärtas ner av människoföraktande halvfigurerna inom ett parti.

Fick en fråga på fejsan om jag inte känner mig jävligt stolt när svenskar får guldmedaljer? Beklagar, men jag måste ha blivit ihopblandad med någon annan – sponsorn eller tränaren. Jag har inte gjort någonting som helst för dessa medaljer och ser ingen anledning till stolthet.
Förstår inte alla dem som känner sig personligt inblandade.

76% av svenskarna vill behålla monarkin, sägs det. Det är ganska naturligt, ty vad har de fått för alternativ att seriöst sätta sig in i? Familjen Bernadotte kommer att fortsätta sitt bidragsunderstödda liv under överskådlig tid.
Men detta ska inte betyda att medborgarna stängs ute från kultur och friluftsliv i Haga. Jag är inte alldeles övertygad om att 76% av svenskarna hellre stirrar på ett gallerstaket och några vaktkurer än att de promenerar i dungarna vid Brunnsviken.
Skriv på och sprid: Haga ska vara park

Fönster

Billström backar från ansvar

Europarådets människorättskommissionär anser att Sverige ska sluta skicka asylsökande romer tillbaka till Kosovo. I Kosovo drabbas de av våld och förtryck, dessutom ligger flyktinglägret på förgiftad mark så att några romer har drabbats av blyförgiftning.
Moderate migrationsminister Billström påpekar att varje beslut som fattas ska vara individuellt, vilket är riktigt. Men han undandrar regeringen från allt ansvar när det gäller att förändra reglerna så att fler romer kan få sin individuella asylansökan beviljad.
Billström hänvisar till Migrationsverket och migrationsdomstolarna. Men något diskussion om att underlätta för romerna från Kosovo att stanna har inte förts där.

Kalle Larsson från Vänsterpartiet säger: När människor avvisas till ett land där de på grund av sin etnicitet tvingas bo i blyförgiftade läger måste man ta sitt ansvar och kräva förändring. Sverige är det land som avvisar flest asylsökande till Kosovo. Det är en skam och avvisningarna måste få ett stopp.

"Typiskt vänstertänkande" fick jag som kommentar senast jag bloggade om detta.
Ja, nog verkar det så.

Fegt och ovärdigt

Under förra året var Sverige det land som skickade tillbaka flest asylsökande till Kosovo. Asylsökandena är vanligen romer, och som Politik och poesi tidigare berättat kan de inte leva i Kosovo där de misshandlas och förtrycks.
Det kan också tilläggas att Kosovo inte klarar att hantera inflyttningen, lika lite som dess polismakt klarar av att upprätthålla tryggheten.
Sveriges avvisningar av människor till våld och förnedring är ovärdigt ett land som säger sig stå för en human migrationspolitik.
Glöm aldrig att det under 1930-talet var judar från nazi-Tyskland som vägrades inresa.

Läs mer i Aftonbladet, som kallar Sveriges agerande för fegt.

Den 3 mars blir det en demonstration av asylsökande romer utanför riksdagshuset i Stockholm.

Allt vill man inte veta

Det blir prinsessbröllop i teve 15 veckor i sträck till våren, upplyser tidningen.
Femton veckor. Nästan fyra månader.
Den television som ska vara allmänhetens tjänare vill att vi ska få veta ALLT.
Allt det som dam- & skvallerpressen skulle klara lika bra, alltså.
De som inte klarar kritiska reportage eller grävande journalistik.
SVT sviker sitt uppdrag.
Vem tar på sig att redogöra för ombyggnader, installationer och avspärrning i allmänhetens egen nationalstadspark, Haga?

Skriv på namnlistan: Haga ska vara park
Hyr the Queen med Helen Mirren också. Utomordentlig inblick i en dysfunktionell familj och ett porträtt av en stark kvinna med felaktig uppfostran.

Män som...

"Fruimporten är en skamfläck!" skriver Värmlands landshövding i en artikel som jag hoppas fungerar som väckarklocka när det gäller de utsatta, ensamma thailändska kvinnor som först utnyttjats, sedan inte ens får stanna i landet.
Det oroande är inte de fall som bygger på en förälskelse som tar slut, eller på en kvinna som tar chansen att köpa sig ett bättre liv. Det skrämmande är det patriarkala mönstret med kvinnan som utbytbart objekt.
Det finns män som skaffar sig den ena kvinnan efter den andra, väl i medvetande om att hon skickas tillbaka om han gör slut med henne inom två år. Detta är män som enbart vill ha en piga att hunsa, eller män som slår. Detta är män som hatar kvinnor, män som fruktar kvinnor, män som inte skulle orka med sitt liv om de blev tvungna att betrakta dendär som sköter hushållet som en levande människa.

Svenska myndigheter spelar med i den pågående förnedringen. Kvinnan ges ingen relevant information, ingen samhällsintroduktion. Hon har ju en svensk man (det är väl bara utlänningar som isolerar sina kvinnor från det välsignade Svenska Samhället, eller hur?) Till och med när mannen är misshandelsdömd och tagit emot tidigare importfruar får kvinnan gå i fällan. Eftersom hon är asiat och kanske prostituerad är mannens integritet viktigare.
Men en man som slår har ingen integritet överhuvudtaget. Det är en satans missunnsam inbunden tjurskallighet han går och tuggar på i sin ensamhet, tills han får tag på någon som befinner sig i underläge.

Landshövdingen skriver om metoder att skydda kvinnorna. Vem tar fram metoden för att män ska sluta slå?

Se även Mer vänster i Uppsala till minnet av Fadime

- - -
Ett apropå till storstadsinlägget är tidningarnas lista över världens bästa städer. När hälsovård, stabilitet, kultur, miljö utbildning och infrastruktur har vägts in hamnar Vancouver och Wien i toppen. Lite överraskande kanske med tanke på Vancouvers heroinkvarter, men kanske är där uppsnyggat numera. Den enda nordiska staden bland de tio bästa är Helsingfors. Men den är ju så tråkig...

Romer utsatta i Europa

Sluta avvisa romer till Serbien och Kosovo!
Det kräver de romer som demonstrerar utanför Migrationsverket i Kållered. I Serbien och Kosovo förföljs romer och tvingas leva på soptippar utan el eller vatten. De misshandlas ofta av både befolkning och polis, elelr som Ingrid Schiöler från Röda Korset säger: ”Polisen kan inte skydda dem.”
Migrationsverket förklarar avvisningarna med hur utlänningslagen är skriven. Schiöler accepterar inte det argumentet, eftersom lagen kan tolkas på olika sätt. Vem säger att den mest inhumana tolkningen är den korrekta?


Romerna är inte utsatta för politiskt förtryck, utan för diskriminering och spontan etnisk rensning. När det har gått så långt att polisen inte kan skydda dem, kanske inte ens är intresserade av det, måste det ses som att de är strukturellt förtryckta. Därför är romerna inte nöjda med Migrationsverkets svar utan kommer att fortsätta demonstrationerna.
En av dem säger att han inte ens bryr sig om vad som händer honom själv längre - ”men mina barn måste få ett liv. Det kan dom aldrig få i Kosovo”

En rapport från UNHCR om Kosovo (nov -09) finns här
Och i Expos dec-nummer fanns rapporter om romerna i Europa

- - -
Läs här! Vänsterpartisten Mats Einarsson har varit hygglig nog att bemöta kosackerna som jämförde Ohly med förhållandena i Korea

Från Stockholmsvänstern till Vancouver

"Att bo i hyresrätt måste uppvärderas till det frihetsboende det egentligen är.” Så skriver Stockholmsvänstern som har flera långtgående förslag på hur inflytandet ska öka och standarden höjas i vår egen takt i de allmännyttiga bostadsområdena. Ett bostadsprogram skrivet väl i medvetande om att det också finns folk som inte vill sitta i ständiga grannsamråd om hur buskarna ska planteras.

I gårdagens understreckare fanns också tankeväckande läsning om stadsutveckling. Skyskrapeivrarna i Stockholm fick lära sig att vitaliteten och pulsen i höghusstaden nummer ett, Manhattan, uppstod på gatan, på övergivna p-platser eller i de slitna kvarterens orenoverade loft.
Ingen gillar en nergången stad. Men det var faktiskt tillgången på små billiga lägenheter som drog konstnärerna och hantverkarna till New York. Liksom till Kreuzberg i Berlin, och för mycket länge sedan till Montmartre i Paris.

Inte så att skyskrapor skulle vara fel. De har sin strama elegans där de passar in, eller där de krävs på grund av utrymmesbrist. Men att som "stureplanscentern" inbilla sig att internationellt storstadsliv uppstår ju fler människor som befinner sig framför en dator trettiosex våningar upp i luften är bara löjligt.
Dessutom utmärks inte Manhattan av någon flott glassighet. Så sent som i slutet av 90-talet var det slitet, skitigt och trångt. Elnätet och ventilationen var av Istanbuls standard. Tunnelbanan slingrade genom svarta mullvadshål. Flatiron building eller Dakota är vackra, men de är ju så att säga ovanför.
Den som vill in i den glänsande hägringen av skyskrapor där glasväggarna bara återkastar skenet av varandra i upprepade reflexer, bör vända sig till Vancouver. Den som vill se en stad i science fiction där det mänskliga blodomloppet låsts i metallrör och glaskolvar borde ha sett Paris-förorten la Défense på 80-talet. Detdär är redan gjort - varför göra om det?
Tänk er en levande stad. Hyresrätter som frihetsboende för barn, gamla, poeter och livsnjutare.

Stockholmsvänstern gör numera också sammanställningar av vänsterbloggar - väl läsvärt!

- - -
”Oskakad hand är ett dåligt skäl” skriver Alltid rött, alltid rätt. Det handlar om mannen som vägrades a-kassa för att han vägrade skaka hand. Jobbsökeriet ska ju vara en golgatavandring av förödmjukelse så att de arbetssökande inte får för sig att de är nåt.
I DN skriver Kjöller klokt om att det faktiskt endast är kvalifikationerna för jobbet ifråga som ska vara avgörande. Inte din klädsel eller ditt uppträdande, såvitt de inte är nödvändiga för att kunna fullgöra uppgifterna.
Men i verkligheten vet vi att anpassligheten ständigt firar nya triumfer.

Var är apartheidkramarna idag?

Ett gäng ängsligt riksdagskandiderande borgare har av någon underlig anledning fått en kolumn skrämselpropaganda publicerad i Aftonbladet. Rena kosacktongångarna.
En rödgrön röst kan göra Ohly till minister och vi får det som i Korea... Extremister av alla slag ska hållas utanför... Tidigare S-ledare var minsann noga med att hålla rent vänsterut...

Ja, det sista stämmer. Tidigare S-ledare har med alla medel bekämpat sin mindre och radikalare konkurrent inom arbetarrörelsen. Avhysning från arbetsplatser, spioneri, svarta listor, kuppartade fackföreningsval och under kriget till och med internering var metoder som dåvarande Socialdemokrater inte drog sig för. Hade de riktat samma kraft åt kampen mot kapitalismen skulle mycket idag ha varit vunnet för de arbetare de sa sig företräda på detta stalinistiska vis.
Men detdär är historia nu. Trots kvardröjande skepsis har vi förlåtit dem. Samarbetet är nödvändigt, för folkflertalets skull.

Det finns annat i historien som tvärtom borde luftas och vädras. Högerns motstånd mot varje demokratisk reform. Det nazistiska stråket inom borgarklassen. De konservativas inbitna försvar av mord och terror om dessa stöder den privata äganderätten - så som apartheid-systemet, bombmattorna över Vietnam och Pinochets blodiga kupp i Chile.
Glöm inte heller att kapitalisterna hade regeringens tillstånd att fortsätta sina lukrativa affärer med nazi-Tyskland, trots att detta förlängde det andra världskriget och drog ut på dess ofattbara lidanden.

Alla har begått politiska misstag. Frågan är vilka som vill reda ut dem, ta lärdom och gå vidare.
Jag lånar en kommentar från en läsare av Alliansfritt Sverige:
”V stödde diktaturer igår mot bättre vetande.
M stödjer diktaturer idag mot bättre vetande.”

Sluta spela oskyldiga! Försök att lära.

Även HBT-sossen har synpunkter, och en mer utförlig analys finns hos Homopoliticus

Svenska bilder

Detta är ett designat fönster. Oklart varför.

Detta är ett land av is och dimma som endast självspäkare kan bebo.

Här måste vi samla färgen i byttor och höra glädjen som sprött pinglande. Denna väggprydnad syddes inte av en designer.
Men lite glädje spred hon allt.

Mer om hemmet som bas

Konsulten jag hänvisade till i inlägget nedan satsar även bloggvägen sitt krut på att få kvinnor att stanna hemma och ta hand om sina barn, eftersom männen inte är lämpade för det.
Att ställa följdfrågor om ekonomiskt oberoende och sociala sammanhang för kvinnans del verkar bortkastat, eftersom kvinnan med detta synsätt är biologiskt predestinerad att offra sig för att barnen inte ska växa upp till psykopater.
Men barnen då? Kvinnan talar med patos om deras rätt till omsorg och att bli sedda. Då vore det rimligt att stärka förutsättningarna för det, med pappa och morfar och förskolefröknar, istället för att isolera barnet med en person som gjort det fullkomligt livsfarliga valet att överlåta såväl existensmedel som existensberättigande på andra.

Konsulten ville i sin blogg ha svar på några frågor. Kommer här:
”...Om det vore så, att vi har kommit på något som är friskt och ändamålsenligt genom att göra fäderna till babyskötare och kvinnorna till arbetare i hierarkierna utanför hemmen, hur kommer det sig då att vi mår så dåligt?
1) Hur kommer det sig att skolan är en enda mobbningsarena, 2) barnen går på lugnande medel och 3) procenten bokstavsbarn i Sverige är näst högst per capita i världen? 4) Kan någon då förklara varför barnen i Sverige är de som i högre utsträckning än i andra jämförbara länder använder alkohol och andra droger före femton års ålder?”
1) Det är den inte.
2) Det gör de inte.
3) Sverige ligger långt fram när det gäller att testa och utreda alldeles gratis. Vissa av de barn som får diagnos medicineras för att bättre kunna hantera skoldagen (fråga två, antagligen)
4) De har väl tillgång till drogerna. Kanske rentav hemma.
Backa i texten: Om det vore så, att fäderna är babyskötare och hierarkierna inte framstår som så hotfulla, kanske fler skulle må bättre.
Kanske.

Hemmet är basen - för vadå?

En kvinnlig ledarskapskonsult rekommenderar folkpartisten Birgitta Ohlsson att stanna hemma och föda sitt barn istället för att ta en utlandstjänst. Det låter som om konsulten själv gjorde ett felval i sin ungdom och därför inte kan förlåta att någon annan får chansen. I sin egenskap av konsult råder hon oss att verka från vår bas = hemmet, och tar sig rätten att tala om hur mycket andra kvinnor förstått eller inte av sig själva och livet.
Det är ett ganska tragikomiskt inlägg, utom att hon skyller på "våra mödrar" för att Ohlsson &co i sin förblindelse tackar ja till utmaningar flera mil bort.

Tyck vad du vill, konsultinnan, men håll min gamla mamma utanför! Hon vill inte se någon folkpartist på någon ministerpost!

Avslutningsvis tror hon att detta blir borgerlighetens undergång. Se, det finns något positivt i allt! som konsulterna plägar säga.

Också hos Alltid rött, alltid rätt

Skvaller och sakpolitik

Hör här lite skvaller om utbildningsmajoren:
På en större konferens tog Björklund ett exempel från föräldramötet på en internationell skola där föräldrarna var nöjda med det mesta. Men de svenska föräldrarna ifrågasatte varför det är så mycket läxor. De asiatiska föräldrarna däremot frågade varför det är så lite läxor!

Åhörarna på konferensen satt tysta. Verkade inte förstå exemplet. Missade helt blixtbelysningen av en brännande bildningsfråga. Väntade på något - del två, poängen, ett vettigt ord; någonting. Tills Björklund hummade att det kanske inte gick att dra några slutsatser av detta, och fortsatte sitt anförande.

När detta återgavs sa en annan kamrat att han varit på en helt annan konferens. Att Björklund där drog precis samma exempel. Och att reaktionen eller bristen därpå var precis den samma.

Att lära, det är visst någonting mycket mycket svårt det.

- - -
Över till de rödgröna och slut på skvallret. Mottag några punker vår gemensamma bostadspolitik:

- Kraftigt ökat bostadsbyggande

- Dubblering av antalet hyresrätter som byggs under mandatperioden

- Upprustning i miljonprogramsområdena

- Avståndstagande från ombildningarna till bostadsrätter i Storstockholm

- Kompletteringar med hyresrätter i villaområdena och villor i höghusområden

- Ge kommunerna möjlighet att föreskriva en viss upplåtelseform i översiktsplanen

- Klimatbonus för bostäder som effektiviserar sin energianvändning

Mer finns att läsa exempelvis hos V-Sundbyberg!

Mer statistik och mindre debatt

Fler frågetecken kring Politometern blir det när Stollentuna förundras över urvalet och påpekar att också inaktiva bloggar är med.
Irriterat utbrister han också att en blogg inte är ett kampredskap, ett flygblad eller en tävling - men det kan den förstås vara. Den kreativa glädjen med bloggen är att den kan och får vara vad som helst, att den rentav är ett lysande redskap för oss som aldrig vill höra talas om genregränser mer.

En annan sajt som mäter ”inflytande” (alltså länkningar) är sajten Inflytande. Enligt denna har Politik och poesi plats 728 av 14663 och endast cirka 5% är mer ”inflytelserika”. För den som trott sig vara ett muspip i universum är det riktigt kul.

Vill du ha något mer relevant statistik? Se sammanvägda resultat från de fem stora opinionsinstituten. Utan att Vänsterpartiet är något att skryta med går det åtminstone inget vidare för alliansen.

Partiledardebatter är intressanta ettpar dagar före valet. Inte dryga halvåret innan, så jag såg den inte men Kaj Raving skriver bra: När tänker regeringen ge besked.

Jöran Fagerlund gör en klok granskning av debatten ur klimatperspektiv, och sammanfattar: ”Vilka frågor kan vi få väljare på? tycks ha varit huvudfrågan, inte vad som kommer att avgöra människors och mänsklighetens framtid.”
Ynkligt är vad det är.

Hos Esbati finns några kommentarer om partiledardebatten och desto mer om "debatten", det vill säga en polariserad ett-noll-företeelse som Expressen tror sig bidra till med nätomröstningar och boxningsrubriker.
Ynkligt, som sagt.

Kreativ bloggare och bloggräknare

Tack till Jane som givit mig utmärkelsen Kreativ Bloggare. Av Janes sajt som är rik på känslor, intryck och foton, framgår att man ska ge utmärkelsen vidare till sju medbloggare, men tyvärr klarar jag inte av det, tror knappast jag läser sju bloggar ens. Dem jag brukar länka till och listan till vänster får vara tecknet på mitt gillande.

De kreativa bloggarna förväntas också uppge sju fakta om sig själv. Politik och poesi brukar inte vara privat, men för denhär gången gör jag ett undantag som tack för stödet:
- jag har skrivit Festmanifest
- jag gillar att göra blombuketter men tar död på krukväxter
- min första scenframställning var rollen av en död örn
- jag samlar på speldosor
- jag uppskattar ingen annan sport än äventyrsbad
- färg och massor av färg gör mig lycklig
- innerst inne är jag dansös på Operan

En ny upptäckt är Politometern som åtagit sig att lista politiska bloggar. Efter ett vad det verkar grundligt arbete rankar de inflytande efter länkning och flr statistik på ledorden hos bloggare från alla riksdagspartier - trodde jag först, men ser sedan att Piratpartiet är med. Då undrar jag över urvalet, eftersom det finns ännu fler partier...
Hur som helst finns Politik och poesi på plats 17 av 185 vänsterbloggar. Bland alla politiska bloggar stod mitt infytande (tack vare dig som länkar hit) på plats 151 av 1371 igår. Visst är det ganska bra - särskilt som jag hamnade på steget över Maria Wetterstrand!

Politometern noterade också att Vänsterpartiets bloggar är de som oftast skriver om rasism och feminism. Liksom om poesi, märkligt nog.

Helst ska de väl sluta andas

Enligt media finns plötsligt en ”burkafråga”. Det låter inte klokt, är det inte heller. Politiska frågor är kvinnofrigörelse, religionsfrihet och sekularisering. Ett klädesplagg som en majoritet av befolkningen knappast har sett kan inte vara en ”fråga” - ändå delar den frågan svenska folket, säger Expressen.

Svenska folket som måste söka obefintliga arbeten trots att vi är sjuka, svenska folket som styrs av en regering för vilken allt inklusive medicin och kunskap är marknadsvaror, svenska folket som skottar sig igenom en rekordvinter medan vi oroar oss för global uppvärmning - vi är enligt sagda blaska indelade i två läger angående ett klädesplagg, inbegripna i en strid som överhuvudtaget inte skulle ha existerat Expressen förutan.

Det började med Sarkozy i Frankrike och Rasmussen i Danmark, och med sverigedemokrater som säger och gör det väntade, det som står i deras politiska program. Och pang! så har startskottet gått - då kastar sig de stora partierna fram för att få vara med och kladda lite i burkaburken, då kallas det för en brännande debatt, då ordnar Expressen tryckknappsomröstningar.

Det kommer att dyka upp fler skenfrågor som ska dra uppmärksamheten från valet, tro mig. En exotisk kittling och lite kolonialt deltagande duger som förevändning för att hålla folket borta från makt och förtryck, kapitalism och patriarkat, rasism och folkmord, ekologi och miljöhot.

En Kd-kvinna tycker att burka är äckligt och ohygieniskt. Hon tycker inte om att de går och andas i den. Genom att redovisa den repliken förmedlar tidningen att småsinta personliga idiosynkrasier är giltiga argument i styrandet av en modern västerländsk demokrati.
Dessutom flyttar det gränsen för god smak ännu en bit bort från den politiska mediafäktningsarenan.

Förintelsedagen

Ännu en påminnelse om vår skröplighet är Förintelsens minnesdag.
Det finns så få kvar som kan berätta. De överlevande blir allt färre. De som idag har upplevt förintelseåren gjorde det som barn.
Men minnena bleknar inte - de blir värre med tiden, säger Cordelia Edvardson, en av de i Sverige boende överlevarna.

Auschwitz-Birkenau var från början tänkt att likna de många koncentrationsläger som anlagts i Tyskland sedan början av 1930-talet, som Dachau eller Buchenwald. De var uppsamlingsfängelser där politiska motståndare och andra oönskade invånare arbetade, svalt eller straffades ihjäl. Men för att bli av med de människor som för nazisterna var helt onödiga började man avliva dem med gas, först i liten skala i skåpbilar, sedan i förintelseläger som Treblinka, Belzec, Chelmno eller Sobibor dit i huvudsak judar skickades. Dessa ohyggliga ställen var ofta illa skötta - oavsett ur vilken synvinkel - och när de inte kunde hålla uppe tempot i undanskaffandet av offren konstruerade naziregimen den verkliga dödsfabriken. Från 1942 var Auschwitz-Birkenau en inklusive-allt-anläggning: ett högeffektivt, industrialiserat koncentrationsläger, arbetsläger, förintelseläger och krematorium.

En påminnelse om vår skröplighet.
Med det menar jag den mänskliga skräcken för det annorlunda, den mänskliga närheten till våld. Jag menar också passiviteten, blundandet, lögnen, undflyendet, underlåtelsen, fegheten i allt motstånd som aldrig formerats. Liksom vår skröpliga oförmåga att förhindra upprepade folkmord idag.

Våra skröpliga kroppar måste dö, våra röster måste tystna, våra minnen måste upplösas. Det blir färre och färre kvar som vet. Ropen och röken därifrån finns fortfarande, men de skingras. Lidandet blir till historia.
Mänsklighetens mest monumentala mordkonstruktion förfaller, även den. Ett skröpligt byggnadsverk som lutar, ruttnar, dukar under för besökarnas fötter.

Ironiskt nog måste Auschwitz idag restaureras.
Det är avskyvärt att säga: restaurera Auschwitz.
Men det måste göras, för våra skröpliga minnesfunktioners skull.

Minnesfunktioner som måste hålla för och bearbeta också de massmord som skett i vår egen tid.

Grundlig hemsida från minnesplatsen och muséet finns här

I sann mening moderat feminism

Moderaterna hämtar stöd i feminismen! utropar SvD överraskat. Nåja, visst är det glädjande att manspartiet framför andra har insett om den löneskillnad som bärs upp av en könsmaktordning i sin mun, men när det kommer till insatserna vill de helst vänta och se.
Framförallt vill de inte påverka de privata arbetsgivarna, endast de offentliga. Så med tanke på den takt i vilken Moderaterna säljer ut offentlig verksamhet kommer de snart att vara av med hela arenan för hypotetisk förändring!
Undrar också hur det blir med genomslaget för ”jämställdhetsmärkning” av förskola-skola, ett helt nytt moderat intresse. Allianskompisarna i Kd brukar få vinterkräksjuka i falsett så fort ordet genus nämns, så kan det inte vara frågan om att pedagogerna ska utsätta barnen för någon som helst påverkan - annat än den hegemoniska, förstås. Kanske blir det premium till skolor där pojkar lyckats bli lika duktiga som flickorna. Eller så...

Enligt Alliansfrittsverige har DN genomfört webbenkäten ”Vad skulle få dig att rösta på S i nästa val?” Alternativen var att antingen ”Wanja”, Sahlin eller båda avgår, eller ingenting. Jag har inte funnit enkäten på webben, men om uppgiften stämmer är det en oanständig brist på omdöme ifråga om humor och politik som kompenseras med kvinnohat.

Vad skulle få dig att rösta på Moderaterna? Att de markerar feminism?
Den frågan är åtminstone politisk.

Uppföljning: Rejält politisk är också Claes Borgström i sin kommentar till den plötsligt påkomna feminismen inom M. Han kramar nästan ihjäl deras nya insikter och väntar bara på - åtgärderna!

Den spännande representativiteten

Med en idiotisk artikel gör tidskriften Fokus sitt bästa att öka på politikerföraktet. Det handlar om hur politiska partier upprättar sina valsedlar.

”Partierna struntar i medlemmarna och trixar med riksdagslistorna” skriver Fokus. Som exempel tar de upp en valkrets som bröt mot stadgarna under kuppartade former, ett föraktligt hanterande som ingen någonsin har förespråkat som organisationsmodell.
Men när stadgarna följs, vilket är det vanliga, brukar förfarandet kallas legitimt – en flagrant skillnad mot stadgebrott som Fokus inte tycks ha observerat.
De flesta partier håller sig med någon form av förberedande kommitté för att lämna förslag till en lista som sedan en konferens av valda ombud röstar om. Den arbetsgången ser Fokus som toppstyrning och kontroll. Med idealet ”demokratisk mönsterorganisation” konstaterar tidskriften att de politiska partierna ”inte släpper ifrån sig allt för mycket makt till gräsrötterna”.

Den representativa demokratin är spridd över stora delar av världen. Den är ett stundom högst irriterande styrelseskick, men människor som styrs godtyckligt av självutnämnda potentater brukar vara beredda att dö för det. Fokus å sin sida tycks hävda någon sorts direkt deltagardemokrati. En modell som kan fungera i små eller löst sammanhållna enheter, men som är svårhanterlig i stora idéburna organisationer med sikte på att styra landet. Inte omöjlig, dock. Det parti som vill försöka sig på direktdemokrati kan ändra sin stadga och sätta igång, men hittills har ingen hittat någon sådan metod som fungerar utan godtycke eller popularitetstävling.

Att sätta samman en lista med några väl förankrade personer är svårt, i synnerhet som den ska uppvisa individuell kompetens och inomgruppslig mångfald. Det går åt timmar, nätter, telefonkedjor, intervjuer och kompromisser, och det enda Fokus har rätt i är att man ofta blir osams under tiden. Utgången är så viktig - dels för de inblandade men i någon mån också för Sverige.
Om tidningen hade velat skildra den processen med dess styrkor och svagheter hade det varit intressant läsning i demokratins tjänst, underlättande förståelsen av komplexa sammanhang. Det som händer på insidan av politiska partier och andra intresserföreningar är mer spännande än folk vanligen tror, dock inte på det sätt som det vanligen serveras. ”Hot, bråk, fula knep, maktkamp.” Denna enkla vinkling valde Fokus.

Maktkamp är vad det är. Därför är det viktigt och fascinerande. Men media väljer att använda sin den makt de redan har till att förringa och fördumma.

Barnsonaten

Idag begravdes Arvid Rundberg. Klassresenären, arbetarförfattaren, partikamraten och marinhistorikern gick vidare under en högtid av visor och saxofonspel.

Rundberg skrev reportage, romaner och biografi. När sviten av arbetarmemoarer kom ut under 70-talet – en svensk, en tysk, en engelsk och en rysk arbetare intervjuade och ärligt redovisade – läste jag böckerna och blev djupt imponerad.

Långt senare mötte jag Arvid, som inte alls blev lika imponerad av att det enda i hans författarskap som jag tagit till mig var reportageböckerna. Ty en författare blir aldrig någonsin nöjd.
Det finns till och med nobelpristagare som sneglar misstänksamt och muttrar att nåja, det kom väl lite sent påkallat i mitt fall, va!
Stingsligheten är författarens yrkesskada. Att någon skriver bättre, det är uthärdligt. Det är yrke. Såklart att någon jävel skriver bättre! Men att en person som man känner och gillar ändå föredrar andra författare, det kliar och svider.

Ännu senare vågade jag tillstå att Rundbergs mästerverk enligt min mening är Barnsonaten; en kort biografi över en uppväxt i ett musikaliskt men fascistiskt hem. Denna utsökta lilla bok doftar av Mozart och Stockholm och, förstås, av saxofon.

Musiken bar Rundberg alltid med sig. Han inte bara skrev, han spelade också. När han fick tråkigt på fester gick han in och slog några bluesackord på pianot. Cognacen dröp, röken flöt, kamrater talade, händelser utspelades eventuellt, allt till mullrande basgångar och hans habila b7or som stundom var där, stundom på väg annorledes.

Mozart själv antog att en av hans pianosonater i c-dur är enkel nog för ett barn. Själv ett barn i musiken kom jag aldrig längre än till just det stycket, och idag tänker jag på Rundbergs bok varenda gång jag spelar barnsonaten. Så kommer jag att tänka sålänge jag är kvar här framför ett jordiskt tangentbord, oavsett sorten.

På så vis har den odödlige Mozart levandegjort den dödlige Rundberg.
På så vis går det mest värdefulla i återbruk.

Rundbergs böcker får du läsa själv. Här återger jag endast ett muntligt yttrande som Arvid fällde när vi, ett gäng kamrater och vänner, hade festat oss igenom en Ålands-kryssning och närmade oss hemmahamnen Stockholm. Som centrum i vårt lätt bedagade sällskap slog Arvid ut med armarna mot välkomnande pastellhimlar och beboeliga taksiluetter och sa:
- Vad denhär stan behöver, är lite mer ömhet.

Det var inte allvar, inte heller ironi. Kanhända var det både-och. I alla kanhändelser var det en ytterst rundbergsk sammanfattning av Återkomsten till Staden. En sådan händelse som Bellman skulle ha lyckliggjort lika bra, fast i åtta verser.
Ibland har prosaisterna fördel och slår in det bättre. Ibland, i dessa exceptionellt för prosaister färglagda ögonblick.
Jag är glad att Rundberg hade öga och öra för prosaisternas ögonblick. Men ingen kommer att tala om det för honom. Dels för att han är död. Dels för att ingen recension någonsin kan bli så bra som den recension vi önskade.
Därför lånar jag Nawal el-Sadawis ord:

"Den enda belöningen för en författare är att kunna skriva bra"

En kvart till historien

Läste just En bädd av dun, livet vid Gustaf III:s hov, av Christopher O’Regan. En medioker bok som dock berättar en del för mig nytt om den förtjusande kungen och hans hovliv och desto mer om avskrädet runt hans slott. Det är lätt att förstå att esteten Gustaf längtade till fräschare nejder, så som Drottningholm på Ekerö eller Haga i Solna.

Enligt O’Regan var Haga helt olikt det teatraliskt flärdfulla Drottningholm eller det hysteriskt lismande hovet vid Stockholms slott. Haga var platsen dit en sorgsen och ensam, stundom dödshotad ledare drog sig tillbaka för att i helst manligt sällskap äta gott, vandra i naturen och spela sällskapsspel framför brasan.

Haga var platsen där Gustaf III lät bygga en utsökt paviljong och påbörjade ett palats där bara grunden blev lagd. O’Regan återger intrycken från en spansk besökare på Haga som helt betagen skrev i sin dagbok att få ställen i naturen var vackrare och mer pittoreska än denna, vars fördel också var att parken låg så nära staden samtidigt som den var avskild från allt buller.
Detta håller än idag, när E4 löper tätt förbi Hagaparken. På motorleden går buss 515, och det tar inte mer än en kvart från Odenplan till Haga grindar. Tar du tunnelbanelinje 11 till Solna centrum går du till Haga på samma tid.

I bokens slutord skildrar O’Regan Haga om hösten ”när solbadare och grillfantaster krupit i ide”. Det är då han upplever ”en historiens andedräkt, en hälsning från det förgångna”. Och avslutar: ”Då är Haga den allra vackraste plats jag känner till.”

Inför framtiden hoppas jag att fler än spanska diplomater får njuta av denna den vackraste plats storstaden kan erbjuda. På Gustaf III:s tid var domänerna givetvis avspärrade. Hur blir det under Victoria den förstas tid?

Storstaden bröllopsjublar. Precis likt det lismande hovlivet.
Vem sjunger likt Bellman för Haga, för fjärilar och frisbee över pelousen?

Det finns en namnlista för oss som vill att Haga ska vara park. Du kan skriva på!

Avskaffa stupstocken

De rödgröna har presenterat sitt förslag till förbättrad sjukförsäkring där den nya ”stupstocken” efter 550 dagar avskaffas. Med en ny regering ska statliga resurser satsas i en rehabiliteringsfond så att människor verkligen får tillgång till rehabiliterande insatser. Den sjuka ska få aktiva insatser under hela sjukskrivningen vilket ska stämmas av med jämna mellanrum, och det ska bli möjligt att studera på deltid under sin sjukskrivning för den som klarar av och behöver det. Mindre stelbenta regler, och bättre hälsa!

Bäst i den rödgröna artikeln var en bisats om hur de sjuka idag prövas ”mot en fiktiv arbetsmarknad”. De borgerligas moralistiska regler om hur mycket du måste arbeta skulle vara rimliga om det vore skriande behov av vilka två armar och ben som helst på arbetsmarknaden - om arbetsgivarna tävlade om de sökande, om studenterna slets från högskolan för att omedelbart sättas i för landet lönsam verksamhet, om pensionärerna kom tillbaka några timmar om dagen för att med gemensamma krafter höja produktionen.
Men den arbetsmarknaden är fiktiv.

Det är inte lätt att fuska till sig en anställning som om man vore frisk, när välutbildade entusiastiska individer skinande av hälsa står långt före i kön.

Varför känner jag mig inte överraskad?

De utsålda apoteken leder till högre priser. Inte en källa till överraskning precis.
Först försvann pluskundkortet, det som gav poäng för varje mascara och nikontintuggummi du köpte. Bonussystemet måste skrotas eftersom det skulle kunna utgöra konkurrensfördel för Apoteksbolaget. De nya företagen hade ju inte någon upparbetad kundkrets!

Det borde verkligen inte ha kommit överraskande för någon att nya fräscha uppstickare saknar det erfarna, välrenommerade företagets kontaktnät. Själva vitsen med en utmaning är väl att försöka locka över kunderna. Ännu bättre pluskort hade varit en idé. Men risken är då att lite vinstpromille glider ner i kundens fickor, så att helt fel grupp skulle gynnas av reformen.

Inne på mitt sålda apotek frågade jag vart de nu rekommenderar mig att gå. Spolingen jag vände mig till hade nya logon på bröstet och var lojal med den. Det enda han visste var att det på nya apoteket blir mycket fler varor att köpa!
Överraskad, någon? Inte bättre varor, billigare varor eller miljösäkra varor. Det ska bli fler varor, mer affärer, högre omsättning, grällare reklam, stressigare valmöjligheter.
Men vem vill ha fler huvudvärkstabletter? Man kan inte ta fler än de man tar. Avregleringen av apoteket är möjligen ett sätt att öka huvudvärken nu när den blir lönande.
Därför vill jag handla på ett apotek i offentlig drift. Men spolingen förstod inte vad jag talade om.
Det var i någon mån överraskande.
Så fort trodde jag inte att det gick.

Se också Alliansfritt Sverige

Foton från Bonde-Sverige

Vattnet finns ännu långt där nere