Den spännande representativiteten

Med en idiotisk artikel gör tidskriften Fokus sitt bästa att öka på politikerföraktet. Det handlar om hur politiska partier upprättar sina valsedlar.

”Partierna struntar i medlemmarna och trixar med riksdagslistorna” skriver Fokus. Som exempel tar de upp en valkrets som bröt mot stadgarna under kuppartade former, ett föraktligt hanterande som ingen någonsin har förespråkat som organisationsmodell.
Men när stadgarna följs, vilket är det vanliga, brukar förfarandet kallas legitimt – en flagrant skillnad mot stadgebrott som Fokus inte tycks ha observerat.
De flesta partier håller sig med någon form av förberedande kommitté för att lämna förslag till en lista som sedan en konferens av valda ombud röstar om. Den arbetsgången ser Fokus som toppstyrning och kontroll. Med idealet ”demokratisk mönsterorganisation” konstaterar tidskriften att de politiska partierna ”inte släpper ifrån sig allt för mycket makt till gräsrötterna”.

Den representativa demokratin är spridd över stora delar av världen. Den är ett stundom högst irriterande styrelseskick, men människor som styrs godtyckligt av självutnämnda potentater brukar vara beredda att dö för det. Fokus å sin sida tycks hävda någon sorts direkt deltagardemokrati. En modell som kan fungera i små eller löst sammanhållna enheter, men som är svårhanterlig i stora idéburna organisationer med sikte på att styra landet. Inte omöjlig, dock. Det parti som vill försöka sig på direktdemokrati kan ändra sin stadga och sätta igång, men hittills har ingen hittat någon sådan metod som fungerar utan godtycke eller popularitetstävling.

Att sätta samman en lista med några väl förankrade personer är svårt, i synnerhet som den ska uppvisa individuell kompetens och inomgruppslig mångfald. Det går åt timmar, nätter, telefonkedjor, intervjuer och kompromisser, och det enda Fokus har rätt i är att man ofta blir osams under tiden. Utgången är så viktig - dels för de inblandade men i någon mån också för Sverige.
Om tidningen hade velat skildra den processen med dess styrkor och svagheter hade det varit intressant läsning i demokratins tjänst, underlättande förståelsen av komplexa sammanhang. Det som händer på insidan av politiska partier och andra intresserföreningar är mer spännande än folk vanligen tror, dock inte på det sätt som det vanligen serveras. ”Hot, bråk, fula knep, maktkamp.” Denna enkla vinkling valde Fokus.

Maktkamp är vad det är. Därför är det viktigt och fascinerande. Men media väljer att använda sin den makt de redan har till att förringa och fördumma.