Från Stockholmsvänstern till Vancouver

"Att bo i hyresrätt måste uppvärderas till det frihetsboende det egentligen är.” Så skriver Stockholmsvänstern som har flera långtgående förslag på hur inflytandet ska öka och standarden höjas i vår egen takt i de allmännyttiga bostadsområdena. Ett bostadsprogram skrivet väl i medvetande om att det också finns folk som inte vill sitta i ständiga grannsamråd om hur buskarna ska planteras.

I gårdagens understreckare fanns också tankeväckande läsning om stadsutveckling. Skyskrapeivrarna i Stockholm fick lära sig att vitaliteten och pulsen i höghusstaden nummer ett, Manhattan, uppstod på gatan, på övergivna p-platser eller i de slitna kvarterens orenoverade loft.
Ingen gillar en nergången stad. Men det var faktiskt tillgången på små billiga lägenheter som drog konstnärerna och hantverkarna till New York. Liksom till Kreuzberg i Berlin, och för mycket länge sedan till Montmartre i Paris.

Inte så att skyskrapor skulle vara fel. De har sin strama elegans där de passar in, eller där de krävs på grund av utrymmesbrist. Men att som "stureplanscentern" inbilla sig att internationellt storstadsliv uppstår ju fler människor som befinner sig framför en dator trettiosex våningar upp i luften är bara löjligt.
Dessutom utmärks inte Manhattan av någon flott glassighet. Så sent som i slutet av 90-talet var det slitet, skitigt och trångt. Elnätet och ventilationen var av Istanbuls standard. Tunnelbanan slingrade genom svarta mullvadshål. Flatiron building eller Dakota är vackra, men de är ju så att säga ovanför.
Den som vill in i den glänsande hägringen av skyskrapor där glasväggarna bara återkastar skenet av varandra i upprepade reflexer, bör vända sig till Vancouver. Den som vill se en stad i science fiction där det mänskliga blodomloppet låsts i metallrör och glaskolvar borde ha sett Paris-förorten la Défense på 80-talet. Detdär är redan gjort - varför göra om det?
Tänk er en levande stad. Hyresrätter som frihetsboende för barn, gamla, poeter och livsnjutare.

Stockholmsvänstern gör numera också sammanställningar av vänsterbloggar - väl läsvärt!

- - -
”Oskakad hand är ett dåligt skäl” skriver Alltid rött, alltid rätt. Det handlar om mannen som vägrades a-kassa för att han vägrade skaka hand. Jobbsökeriet ska ju vara en golgatavandring av förödmjukelse så att de arbetssökande inte får för sig att de är nåt.
I DN skriver Kjöller klokt om att det faktiskt endast är kvalifikationerna för jobbet ifråga som ska vara avgörande. Inte din klädsel eller ditt uppträdande, såvitt de inte är nödvändiga för att kunna fullgöra uppgifterna.
Men i verkligheten vet vi att anpassligheten ständigt firar nya triumfer.