Förintelsen och romerna heter en utställning som öppnade på Etnografiska museet i Stockholm i torsdags. En rad romska organisationer har arbetat för att ta hit den internationella utställningen. I synnerhet Fred Taikon (mer om honom här), redaktör för tidskriften E Romani Glinda, har gjort en stor insats.
I talen på vernissagen hörde vi flera gånger: “Tänk att inte bli erkänd ens som offer”... Än idag vet vi inte hur många romer som mördades under Förintelsen – var det en halv miljon, eller tre-fyra gånger så många?
Det glädjande med utställningen är att den romska minoriteten och alla dess människoöden får ta plats. Det sorgliga är att förföljelserna fortsätter än idag, över hela det Europa som har så svårt att hantera sin historia.
Många romer har också haft svårt att hantera fasan. Ordet för Förintelsen är Porraimos, uppslukandet. Det ohyggliga mörkret, det man inte talar om.
Ett barn av polsk härkomst berättade allvarligt för mig om den tiden när Djävulen gick på jorden och åt upp hans förfäder.
De romer som med all rätt misstrott myndigheterna fick det svårare med orsakskedjor och anklagelseakter. Några ursäkter i efterskott kom dem heller inte till del.
Långt efter det att minnesmärken motvilligt har satts upp ligger Hitlers stulna guld kvar i bankernas källare. Skylten ”ej för zigenare” förekommer ännu på butiksdörrarna i mellan-Europa. I norra Europa håller vi oss till fullbelagda hotell och badhus. I kontinentens östra delar är läget katastrofalt med fattigdom och fördrivning – samt att nynazister kan mörda romer på gatan, utan att förbipasserande vågar reagera.
Det är av dessa orsaker som utställningen är viktig, utan att tillföra något nytt i sak. Den visas gratis på Etnografiska. Jag hoppas att många besökare och studerande hittar dit, för den behövs. Det visar ett trivialt apropå i ett inslag i teveprogrammet På spåret. Där kunde de tävlande inte med vare sig lock eller lotsning svara på frågan om Sveriges fem minoritetsspråk. Det språk som de totalt glömde bort var... romani.
lördag, januari 26, 2008
fredag, januari 25, 2008
Tjunie kronor är inte kattskit precis
Läs hur vänstern i Stockholms stadshus beräknar alliansens vinnare och förlorare.
Tusenlappen till ensamstående föräldrar blev till 29 kronor, medan miljonärerna lättigt knorvar åt sig av skattesänkningarna.
Eftersom största låginkomstgruppen är kvinnor går det lätt att konstatera att kvinnor fått mindre än män.
Kom igen alliansen, försök överraska mig!
Eller förklara åtminstone varför det är en bra idé med avgift för besök på barnakuten?
Tusenlappen till ensamstående föräldrar blev till 29 kronor, medan miljonärerna lättigt knorvar åt sig av skattesänkningarna.
Eftersom största låginkomstgruppen är kvinnor går det lätt att konstatera att kvinnor fått mindre än män.
Kom igen alliansen, försök överraska mig!
Eller förklara åtminstone varför det är en bra idé med avgift för besök på barnakuten?
torsdag, januari 24, 2008
Blir’e nå kul da?
Jo, Feministiskt forum ser ut att bli kul.
Var? Funkisbunkern! (ABF-huset i Stockholm)
När? 9-10 februari
Vad? Dussintals seminarier, diskussion, propaganda och kultur.
Om vad? Jämställdhet och feminism i olika delar av världen från Finland till Palestina.
Av vem? Exempelvis Katarina Lindahl, Gudrun Schyman, Stefan Carlén, Tiina Rosenberg, Yvonne Hirdman, Maud Eduards... plus feministiskt självförsvar med Ung Vänster och Phiel-Fridungers dokumentär om lesbiska män i Johannesburg Sydafrika.
Med vem? Unga, gamla och medelåldriga feminister av kvinnligt, manligt eller mellan-kön med bi- hetero- homo- preferenser. Ifrågasättare, kontaktsökare, politiker, slipstenar, hustomtar, kelgrisar och varför-inte-typer. Samt en och annan anti-feminist, det kan ju också vara roligt.
Mer då?
Hela programmet hämtas på olika platser i Stockholm: ABF-huset Sveavägen 4, RFSL Sveavägen 59, Vänsterpartiet Kungsgatan 84, Ung Vänster Gamla Lundagatan 2, Hallongrottan, Bergsundsgatan 25
Men nu ä jag int 08!
Utan laddar istället ner programmet på http://www.feministisktforumsthlm.se/
Vi kanske ses?
onsdag, januari 23, 2008
Entydigt kan vara enfaldigt
Får tag i departementspromemorian "En individuell utvecklingsplan med skriftliga omdömen" från Utbildningsdepartementet. Till och med myndighetstexten vanpryds av illa underbyggda påståenden, till exempel "den information som ges upplevs ofta som otydlig" eller "många föräldrar uttrycker att de vill ha information om..." När undersöktes detta? Hur många föräldrar? Vilken upplevelse? Jag betvivlar inte att det kan vara riktigt, jag efterlyser bakgrunden.
"Det är naturligt att informationens anpassas till betygssystemets steg ju högre upp i årskurserna eleverna kommer". Men är det nu så att barnens kunskapande ska utvärderas med början i vad de bäst behöver? eller från vad några vuxna känner som bekvämt och naturligt? Vad de känner och upplever är ofantligt ointressant!
Det är barnen som ska ha omdömena. Men promemorian är i likhet med borgerlig skolpolitik överlag hopkommen utan hänvisning till barnens bästa. Det är ju deras jäktade föräldrar som röstar, och dem kan man uppenbarligen inte belasta med några mer krävande kognitiva operationer.
Genomgående i betygsdiskussionen är formuleringar som denna: "... göra informationen tydligare genom en mer betygsliknande utformning". Här sammanfattas elegant en synen på information somg år ut på att den inte behöver vara gedigen, bara den är effektiv. Inga resonemang med pro & con, utan en enkel symbol; 3 eller G eller + eller BA. Detta är pinsamt symptomatiskt för den kunskapssyn de borgerliga idag har antagit. Möjligen var de bättre förr. Innan de skulle anpassa sig till sin egen inskränkta uppfattning om arbetarväljarna.
"Det är naturligt att informationens anpassas till betygssystemets steg ju högre upp i årskurserna eleverna kommer". Men är det nu så att barnens kunskapande ska utvärderas med början i vad de bäst behöver? eller från vad några vuxna känner som bekvämt och naturligt? Vad de känner och upplever är ofantligt ointressant!
Det är barnen som ska ha omdömena. Men promemorian är i likhet med borgerlig skolpolitik överlag hopkommen utan hänvisning till barnens bästa. Det är ju deras jäktade föräldrar som röstar, och dem kan man uppenbarligen inte belasta med några mer krävande kognitiva operationer.
Genomgående i betygsdiskussionen är formuleringar som denna: "... göra informationen tydligare genom en mer betygsliknande utformning". Här sammanfattas elegant en synen på information somg år ut på att den inte behöver vara gedigen, bara den är effektiv. Inga resonemang med pro & con, utan en enkel symbol; 3 eller G eller + eller BA. Detta är pinsamt symptomatiskt för den kunskapssyn de borgerliga idag har antagit. Möjligen var de bättre förr. Innan de skulle anpassa sig till sin egen inskränkta uppfattning om arbetarväljarna.
tisdag, januari 22, 2008
Världens bästa Cullberg
Ännu en jubilar – Birgit Cullberg. Länge Sveriges enda stora koreograf, tillika med eget balettkompani. Hon som kände sig som flickan utanför; känslig, artistisk, passionerad. Hon som en gång avhånades som så kallad sandalpadda av de tåtrippande ballerinorna, men långt senare bjöds in för storartade huskoreografier på Kungliga teatern. Hon som förnyade den nordiska danskonsten, uppfann tevebaletten, fick en premiärdansör och en världskoreograf till söner och tidigt insåg den dramatiska kapaciteten hos Alhanko.
Därför blir jag lite ledsen när jag läser att hennes verk inte längre dansas i särskilt hög grad längre. Går tiden så fort? Måste avantgardet hamna i glasmonter? Men jag drar mig till minnes att Cullberg aldrig var djup. Seriös, men inte svår. Hennes verk bygger på det nära personliga. Ilska och humor är nära ytan, du behöver inte famla eller gräva. Tolkningen kräver inga längre analyser. Som Cullberg själv sa om Fröken Julie: ”den handlar om klasskillnader och erotik”. Jo, det var så sant.
Denna säsong recenseras Fröken Julie som något lätt bedagat och alltför freudianskt. Å andra sidan, vem sa att Freud är för gammal?
Baletter måste dansas, och om det inte någonstans finns ett kompani som någon gång sätter upp Månrenen, Adam och Eva, Revolt eller Fröken Julie, går dansvärlden miste om några av sina mästerverk.
Därför blir jag lite ledsen när jag läser att hennes verk inte längre dansas i särskilt hög grad längre. Går tiden så fort? Måste avantgardet hamna i glasmonter? Men jag drar mig till minnes att Cullberg aldrig var djup. Seriös, men inte svår. Hennes verk bygger på det nära personliga. Ilska och humor är nära ytan, du behöver inte famla eller gräva. Tolkningen kräver inga längre analyser. Som Cullberg själv sa om Fröken Julie: ”den handlar om klasskillnader och erotik”. Jo, det var så sant.
Denna säsong recenseras Fröken Julie som något lätt bedagat och alltför freudianskt. Å andra sidan, vem sa att Freud är för gammal?
Baletter måste dansas, och om det inte någonstans finns ett kompani som någon gång sätter upp Månrenen, Adam och Eva, Revolt eller Fröken Julie, går dansvärlden miste om några av sina mästerverk.
måndag, januari 21, 2008
Forntid åt föräldrar eller bildning åt barn?
Vad det verkar enkelt att skriva ledare i SvD. Merit Wager presterar idag en helspalt generaliseringar och passivformer om vad ”man” har gjort och vad som ”anses” om barn och betyg, utan att ens närma sig motståndarens argument. Ogenerat blandar hon ihop begreppen förväntningar, krav, press och uppmuntran till en enda värdefull fostran som ”av någon outgrundlig anledning” förvägrats svenska barn. De som nu ska lyckliggöras med betygsliknande omdömen.
Jag anser att vi pedagoger måste anstränga oss bättre att nå fram, att utvecklingssamtalen måste dokumenteras, och att barnen ska vara delaktiga och ansvariga vid utarbetandet av hur målen ska nås. Det jag nu sagt skulle kunna få skriftliga omdömen som resultat, även om jag är generellt kritisk mot standardiserade formulär när det gäller bildning och utveckling. Jag ser också problem när det gäller risken för godtycke, och svårigheten att hålla en rågång mellan kunskaper och egenskaper.
De problemen finns redan inbakade i betygssystemet. Mindre med dagens system än tidigare, men dock. Det är en av nackdelarna med betyg. Flera nackdelar är att de inte mäter vad de avser att mäta, att de styr den undervisning som pedagoger och studerande ska planera, och att de i sin trubbighet säger mycket lite om lärandeprocessen.
I Finland har betygsskalan varit densamma i över hundra år, säger Wager uppskattande. Då känner föräldrarna känner igen sig och förstår, eftersom de själva och även deras föräldrar hade samma system.
Men finns det något annat samhällsområde där någon på allvar kan framhålla att det är en värdefull service att konservera farfars vanor och ovanor?
I Sverige är vi många som vill se en smula utveckling inom skolväsendet åtminstone sådär vart hundrade år. Föräldrarna orkar säkert hänga med på det. Men bara om lärandet och tänkandet lyfts fram, på bekostnad av reaktionärt flum.
Jag anser att vi pedagoger måste anstränga oss bättre att nå fram, att utvecklingssamtalen måste dokumenteras, och att barnen ska vara delaktiga och ansvariga vid utarbetandet av hur målen ska nås. Det jag nu sagt skulle kunna få skriftliga omdömen som resultat, även om jag är generellt kritisk mot standardiserade formulär när det gäller bildning och utveckling. Jag ser också problem när det gäller risken för godtycke, och svårigheten att hålla en rågång mellan kunskaper och egenskaper.
De problemen finns redan inbakade i betygssystemet. Mindre med dagens system än tidigare, men dock. Det är en av nackdelarna med betyg. Flera nackdelar är att de inte mäter vad de avser att mäta, att de styr den undervisning som pedagoger och studerande ska planera, och att de i sin trubbighet säger mycket lite om lärandeprocessen.
I Finland har betygsskalan varit densamma i över hundra år, säger Wager uppskattande. Då känner föräldrarna känner igen sig och förstår, eftersom de själva och även deras föräldrar hade samma system.
Men finns det något annat samhällsområde där någon på allvar kan framhålla att det är en värdefull service att konservera farfars vanor och ovanor?
I Sverige är vi många som vill se en smula utveckling inom skolväsendet åtminstone sådär vart hundrade år. Föräldrarna orkar säkert hänga med på det. Men bara om lärandet och tänkandet lyfts fram, på bekostnad av reaktionärt flum.
söndag, januari 20, 2008
Väntrummet
Väntrummet
det minsta finns i djupet
under luckan i
sinnenas adventskalender
du draggar förgäves när
isarna ligger snöblött över
minnenas murmelsömn
vid nyårets nymåne
andas insjön en aning
Då är du i väntrummet
ur Manifestation -04
lördag, januari 19, 2008
Viktorianskt frisinne mot värdekonservativa
Merete Mazzarella skriver nästan alltid klokt och välformulerat, denna gång i ”Mer än bara väninnor*” om hur ”etiketter som hetero- och homosexualitet kommer till korta för att beskriva de intima relationer kvinnor emellan som var vanliga i det viktorianska England.” Det viktorianska England märk väl, när kvinnoben inte fick synas, och -kön inte anas. Att få reda på om dåtidens kvinnor älskade med varandra är i det närmaste omöjligt. Och hur viktigt, när det står utom allt tvivel att de älskade varandra.
Mazzarella beskriver svärmisk vänskap, livslånga partnerskap, flört och dramer. Många av kvinnorna var gifta och hade barn, vilket inte hejdar känslosam utlevelse via brev eller besök. Sällan har det queera framställts så hedersamt vardagligt! De etiketter vi envisas att avkräva varandra verkar bara petimäteraktigt löjliga.
Mazzarella avslutar: ”...högaktuell med tanke på dagens diskusison om samkönade äktenskap och de farhågor som fortfarande finns att de ska utgöra ett mot allt vad familjeliv heter”.
Kristdemokrater – är det för djärvt för er att gå i lära hos viktorianerna?
* recension av Sharon Marcus: Between women: Friendship, desire and marriage in Victorian England
Mazzarella beskriver svärmisk vänskap, livslånga partnerskap, flört och dramer. Många av kvinnorna var gifta och hade barn, vilket inte hejdar känslosam utlevelse via brev eller besök. Sällan har det queera framställts så hedersamt vardagligt! De etiketter vi envisas att avkräva varandra verkar bara petimäteraktigt löjliga.
Mazzarella avslutar: ”...högaktuell med tanke på dagens diskusison om samkönade äktenskap och de farhågor som fortfarande finns att de ska utgöra ett mot allt vad familjeliv heter”.
Kristdemokrater – är det för djärvt för er att gå i lära hos viktorianerna?
* recension av Sharon Marcus: Between women: Friendship, desire and marriage in Victorian England
fredag, januari 18, 2008
Badkultur..?
Två kommentarer till senaste Flamman:
Per Sundgren får avsluta kulturdebatten. Han är besviken över att arbetarklassen inte deltar i det offentligt finansierade kulturlivet och menar därför att vi måste tänka ”nytt”. Se till kulturens innehåll – det låter skrämmande, men Sundgren menar snarare mottagarna; att vi ”i högre grad såg alla medborgare som skapare av både kultur och kulturpolitik”. Jaha – och även som mottagare av kulturstöd? eller ska medborgarna rösta om vem som ska få det? Nej nej nej. Jag har bloggat om detta flera gånger och börjar känna mig tjatig vid dethär laget: Stöd går till verksamhet som behöver det. Inte till verksamhet som flest gillar.
Sedan var det Ann-Charlott Altstadt om barbröstat badande. Vi delar i allt väsentligt uppfattning, och jag är särskilt förtjust i meningen: ”Därför måste kommersiella intressen låtsas som om man bryter tabun på löpande band, samtidigt som man istället ständigt rekonstruerar förbuden.” Här blir det tydligt att varje uppvisning och nakenchock bara höjer hindren för oss andra, vi som inte är ute efter att klä av oss och visa upp oss utan bara vill slänga oss i sjön! För Altstadt blev det så svårt att hon har klätt på sig igen, vilket var trist att höra.
Det är inte vi kvinnor som ska anpassas, inte tänkande människor som ska ge sig. Krinolinernas tid är förbi. Här ska badas!
Per Sundgren får avsluta kulturdebatten. Han är besviken över att arbetarklassen inte deltar i det offentligt finansierade kulturlivet och menar därför att vi måste tänka ”nytt”. Se till kulturens innehåll – det låter skrämmande, men Sundgren menar snarare mottagarna; att vi ”i högre grad såg alla medborgare som skapare av både kultur och kulturpolitik”. Jaha – och även som mottagare av kulturstöd? eller ska medborgarna rösta om vem som ska få det? Nej nej nej. Jag har bloggat om detta flera gånger och börjar känna mig tjatig vid dethär laget: Stöd går till verksamhet som behöver det. Inte till verksamhet som flest gillar.
Sedan var det Ann-Charlott Altstadt om barbröstat badande. Vi delar i allt väsentligt uppfattning, och jag är särskilt förtjust i meningen: ”Därför måste kommersiella intressen låtsas som om man bryter tabun på löpande band, samtidigt som man istället ständigt rekonstruerar förbuden.” Här blir det tydligt att varje uppvisning och nakenchock bara höjer hindren för oss andra, vi som inte är ute efter att klä av oss och visa upp oss utan bara vill slänga oss i sjön! För Altstadt blev det så svårt att hon har klätt på sig igen, vilket var trist att höra.
Det är inte vi kvinnor som ska anpassas, inte tänkande människor som ska ge sig. Krinolinernas tid är förbi. Här ska badas!
torsdag, januari 17, 2008
Monster- eller butlerpolitik
Sjukpenningen föll från 80% till 77.6% på två år, medan kravet ökar på den sjuka. Nu ska hon hitta ett jobb som hon klarar av. Det innebär att den som är långtidssjukskriven kan tvingas lämna sin anställning för att ta ett annat jobb var och vad som helst. Det i sin tur är en urholkning av LAS. Det menar bl.a. SKTF.
Hör ni hundspannet gläfsa: Bra! Klart man hellre jobbar! Den som fuskar är en klenis, den som är klen fuskar! Låt dom jobba, jobba, jobba, jobbajobba, jobbbbbb... Den som faktiskt kan tänka sig att vara långtidssjuk från sin kvalificerade anställning hellre än visstidsanställd vfsh (va-fan-som-helst) betraktas som en myglande latmaja, och detta trots att hon har gjort rätt för sig, vilket är ännu ett favorituttryck hos dem som själva gärna slarvar med skatter och avgifter.
Klart du hellre jobbbbbbar sa direktörn, veckla ut fallskärmen.
Men var finns de, alla de där jobben som sjuka människor ska utföra? ”Jobb på sin nivå, jobb man klarar av” som alliansarna säger. Vem erbjuder dessa lämpliga anställningar?
Jag blir ibland uppringd av förhoppningsfulla arbetssökande eller –förmedlare som undrar: Behöver ni inte någon som kokar kaffe? Som dammar av datorerna eller skottar snö eller reparerar personalens bilar eller... JOOO! För min del behöver jag en privat butler! Men vår samhällsekonomi bygger inte på en uppsjö av udda reservjobb där man kan träna sig fram, prova på och ta en dag i taget. Varje personalbudget är så slimmad att bara de friskaste kan komma ifråga, så brutalt är det inrättat.
Först nedrustades den offentliga sektorn. Vi blev av med det tunna skyddsnätet, det skikt som utmålades som en dammsamlande byråkrati där folk fyllde papperskorgarna bara för att tömma dem igen. Sedan kommer Allians för Kapitalism och säger att sjuka människor ska börja vända papper ”på sin nivå”. Var då? Har ett näringsliv med frispel nu återskapat alla de udda jobben? – har de rentav tänkt betala för att få dem utförda?
Nehej. Glöm det. Tja, det skulle väl vara friska människors butlerbehov då. Men det vill dessa monster på höjden av sin fräckhet att staten går in och skattefinansierar.
Hör ni hundspannet gläfsa: Bra! Klart man hellre jobbar! Den som fuskar är en klenis, den som är klen fuskar! Låt dom jobba, jobba, jobba, jobbajobba, jobbbbbb... Den som faktiskt kan tänka sig att vara långtidssjuk från sin kvalificerade anställning hellre än visstidsanställd vfsh (va-fan-som-helst) betraktas som en myglande latmaja, och detta trots att hon har gjort rätt för sig, vilket är ännu ett favorituttryck hos dem som själva gärna slarvar med skatter och avgifter.
Klart du hellre jobbbbbbar sa direktörn, veckla ut fallskärmen.
Men var finns de, alla de där jobben som sjuka människor ska utföra? ”Jobb på sin nivå, jobb man klarar av” som alliansarna säger. Vem erbjuder dessa lämpliga anställningar?
Jag blir ibland uppringd av förhoppningsfulla arbetssökande eller –förmedlare som undrar: Behöver ni inte någon som kokar kaffe? Som dammar av datorerna eller skottar snö eller reparerar personalens bilar eller... JOOO! För min del behöver jag en privat butler! Men vår samhällsekonomi bygger inte på en uppsjö av udda reservjobb där man kan träna sig fram, prova på och ta en dag i taget. Varje personalbudget är så slimmad att bara de friskaste kan komma ifråga, så brutalt är det inrättat.
Först nedrustades den offentliga sektorn. Vi blev av med det tunna skyddsnätet, det skikt som utmålades som en dammsamlande byråkrati där folk fyllde papperskorgarna bara för att tömma dem igen. Sedan kommer Allians för Kapitalism och säger att sjuka människor ska börja vända papper ”på sin nivå”. Var då? Har ett näringsliv med frispel nu återskapat alla de udda jobben? – har de rentav tänkt betala för att få dem utförda?
Nehej. Glöm det. Tja, det skulle väl vara friska människors butlerbehov då. Men det vill dessa monster på höjden av sin fräckhet att staten går in och skattefinansierar.
onsdag, januari 16, 2008
Trevligt och skattebefriat
Från överklassboken jag recenserade igår har jag hämtat några generaliseringar:
¤ Överklassen tror att de kan umgås med alla människor, fastän de i själva verket bara umgås med varandra.
Några av de intervjuade påpekar svårigheten för dem att lämna Östermalm. Hur de ser till att barnen går i varandras skolor, reser till samma ort på sommaren och helst gifter in sig med varandra också. Men hur ska de då träffa alla de där människorna de tror att de är uppfostrade till att umgås med?
¤ Överklassen tror också att deras speciella uppfostran gör saker ”trevliga”. Andra människor har inte trevligt. Eller, värst av allt, är inte trevliga.
Uppfostran är bra. Jag kan vara ganska noga med sådana saker. Till exempel att inte huvudlöst slänga tokiga utsagor omkring sig.
Den oförskämda och ouppfostrade överklassen har gjort sig en bild av arbetarklass, som verkar bygga på Anderssonskans Kalle. Elaka ungar, busliv på gården, kärringar som gapar på sina latoxar och fyllbultar till män. I den mån de överhuvudtaget reflekterar över hur andra människor lever, ser de i arbetarklassens livsstilar en skränande måsflock i slagsmål om fiskrenset. (Det som blivit över efter deras kalas på gösfilé, alltså.)
Är detta deras otäcka godnattsaga? Den som varje kväll bekräftar filmen om dem själva, så att de aldrig mer ska behöva lämna biografsalongen...
¤ Slutligen till den insiktsfulle herre som säger:
”Nu kan vi inte gnälla längre, när arvsskatten och gåvoskatten är borta och ingen skatt på näringsverksamhet. Och ingen förmögenhetsskatt på jordegendomar heller. Nu är det bara lite fastighetsskatt.”
Tyvärr är citatet enastående. Går inte att generalisera om. Men värt att komma ihåg.
¤ Överklassen tror att de kan umgås med alla människor, fastän de i själva verket bara umgås med varandra.
Några av de intervjuade påpekar svårigheten för dem att lämna Östermalm. Hur de ser till att barnen går i varandras skolor, reser till samma ort på sommaren och helst gifter in sig med varandra också. Men hur ska de då träffa alla de där människorna de tror att de är uppfostrade till att umgås med?
¤ Överklassen tror också att deras speciella uppfostran gör saker ”trevliga”. Andra människor har inte trevligt. Eller, värst av allt, är inte trevliga.
Uppfostran är bra. Jag kan vara ganska noga med sådana saker. Till exempel att inte huvudlöst slänga tokiga utsagor omkring sig.
Den oförskämda och ouppfostrade överklassen har gjort sig en bild av arbetarklass, som verkar bygga på Anderssonskans Kalle. Elaka ungar, busliv på gården, kärringar som gapar på sina latoxar och fyllbultar till män. I den mån de överhuvudtaget reflekterar över hur andra människor lever, ser de i arbetarklassens livsstilar en skränande måsflock i slagsmål om fiskrenset. (Det som blivit över efter deras kalas på gösfilé, alltså.)
Är detta deras otäcka godnattsaga? Den som varje kväll bekräftar filmen om dem själva, så att de aldrig mer ska behöva lämna biografsalongen...
¤ Slutligen till den insiktsfulle herre som säger:
”Nu kan vi inte gnälla längre, när arvsskatten och gåvoskatten är borta och ingen skatt på näringsverksamhet. Och ingen förmögenhetsskatt på jordegendomar heller. Nu är det bara lite fastighetsskatt.”
Tyvärr är citatet enastående. Går inte att generalisera om. Men värt att komma ihåg.
Maning för Mana!
Danstidningen fick tidskriftsstöd. Liksom Ord & Bild. Bra!
Men - stoppat stöd till Mana? Strypning av uppkäftig antirasistisk tidskrift som kan vara en populär ingång i postkoloniala studier, varför det?
Därför att innehållet ogillas, förstås.
Jag hittade det hos Esbati, här.
Föreningen Sveriges kulturtidskrifter har fattat vartåt det bär hän och skriver här.
Läs också Manas eget inlägg i Sydsvenskan, här.
Är det definitionen på tryckfrihet inom en demokrati? Att man får skriva alla de saker som på förhand godkänts som demokratiska?
Men - stoppat stöd till Mana? Strypning av uppkäftig antirasistisk tidskrift som kan vara en populär ingång i postkoloniala studier, varför det?
Därför att innehållet ogillas, förstås.
Jag hittade det hos Esbati, här.
Föreningen Sveriges kulturtidskrifter har fattat vartåt det bär hän och skriver här.
Läs också Manas eget inlägg i Sydsvenskan, här.
Är det definitionen på tryckfrihet inom en demokrati? Att man får skriva alla de saker som på förhand godkänts som demokratiska?
tisdag, januari 15, 2008
Svinga gaffeln med överklassen!
Överklass, skulle det vara nåt att skriva om det? skulle min morfar ha sagt. Visst är det! Men Susanna Popova gör det inte. I hennes intervjubok ”Överklass” (recension här) återges sagespersonernas yttranden utan kommentarer från den journalist hon ska föreställa vara. Vilket är tacknämligt med tanke på det naiva förordet.
I bokens tio intervjuer resonerar 30-60-åriga överklasspersoner om sin klasstillhörighet. Givetvis med olika uppfattningar, men förbluffande samstämmigt, och därtill med ekon från Annette Kullenbergs intervjuer på 70-talet: Att vara överklass är att vara vänlig mot alla och visa fint bordsskick.
Bordsskicket har en så överväldigande betydelse att överklassen är formligen besatt av det och gör varje måltid till en upprepad bekräftelse på avgrunden gentemot oss andra. Vilket liv...
Det som skiljer från 70-talet är att Popovas intervjuoffer har fattat att även makt och pengar är viktiga. Man kan bara inte lalla fram i världen med ett överseende leende och snygg gaffelföring, det krävs några miljoner också. Vanan vid miljoner, som någon konstaterar, för det är vanan som ger säkerheten och det är säkerheten som ger denhär förmågan att kunna ta folk, dvs att vänligt få andra att lyda.
Japp, där satt den! Det är så man kan tro att klassmedvetenheten faktiskt har ökat! Men nej, det är nog snarare så att sensibiliteten för vem som är tillhörig bara har blivit lättare att uttrycka. Popova ser på överklassen som en utestängd grupp vars erfarenheter aldrig får komma till tals, ty hon rasar fortfarande mot 70-talets ned-med-allt! – som dock endast utgjorde en parentes i vårt historiska kryperi inför överheten. Det gick henne förbi att makten under namnet management gjordes åtråvärd på nytt, likaså att börshajarna under 90-talet höll på att ödelägga överklassens bankväsende, något som den gamla fiiina överklassen inte kunde undgå att notera. Kanske har de fått ett större behov att visa sig nu, när bratsen spyar över hela Stureplan. Herregud, bordsskicket!
När vilken tjåsig bussförare som helst kan få i sig en varmkorv prydligare än de där ungarna hinner säga Moët & Chandon, då är det dags för det verserade skiktet att träda fram. Om än anonymt och allmänt formulerat. Popova hjälper dem gärna med det.
Är du verkligen intresserad av överklassen? Läs då Annette Kullenbergs banbrytande studier!
I bokens tio intervjuer resonerar 30-60-åriga överklasspersoner om sin klasstillhörighet. Givetvis med olika uppfattningar, men förbluffande samstämmigt, och därtill med ekon från Annette Kullenbergs intervjuer på 70-talet: Att vara överklass är att vara vänlig mot alla och visa fint bordsskick.
Bordsskicket har en så överväldigande betydelse att överklassen är formligen besatt av det och gör varje måltid till en upprepad bekräftelse på avgrunden gentemot oss andra. Vilket liv...
Det som skiljer från 70-talet är att Popovas intervjuoffer har fattat att även makt och pengar är viktiga. Man kan bara inte lalla fram i världen med ett överseende leende och snygg gaffelföring, det krävs några miljoner också. Vanan vid miljoner, som någon konstaterar, för det är vanan som ger säkerheten och det är säkerheten som ger denhär förmågan att kunna ta folk, dvs att vänligt få andra att lyda.
Japp, där satt den! Det är så man kan tro att klassmedvetenheten faktiskt har ökat! Men nej, det är nog snarare så att sensibiliteten för vem som är tillhörig bara har blivit lättare att uttrycka. Popova ser på överklassen som en utestängd grupp vars erfarenheter aldrig får komma till tals, ty hon rasar fortfarande mot 70-talets ned-med-allt! – som dock endast utgjorde en parentes i vårt historiska kryperi inför överheten. Det gick henne förbi att makten under namnet management gjordes åtråvärd på nytt, likaså att börshajarna under 90-talet höll på att ödelägga överklassens bankväsende, något som den gamla fiiina överklassen inte kunde undgå att notera. Kanske har de fått ett större behov att visa sig nu, när bratsen spyar över hela Stureplan. Herregud, bordsskicket!
När vilken tjåsig bussförare som helst kan få i sig en varmkorv prydligare än de där ungarna hinner säga Moët & Chandon, då är det dags för det verserade skiktet att träda fram. Om än anonymt och allmänt formulerat. Popova hjälper dem gärna med det.
Är du verkligen intresserad av överklassen? Läs då Annette Kullenbergs banbrytande studier!
måndag, januari 14, 2008
Val eller flytt
Vårdvalet drar igång i det borgerligt styrda Stockholms läns landsting. Enkelt skulle det kunna betyda att jag får vård där jag befinner mig, till exempel på en vårdcentral nära arbetsplatsen. Men alliansen gör aldrig någonting för att förenkla för medborgarna.
”Med vårdvalsreformen är det fritt fram för privata vård-givare som blivit auktoriserade av landstinget att öppna mottagning”. Syftet är alltså att få fler företag att konkurrera med varandra – om oss. Ersättningen till vårdgivarna kommer att betingas enbart av antalet patienter. Alltså: det är slut med extramedlen till vårdcentraler i socialt utsatta områden.
Just de vårdcentraler som har intensiv besöksfrekvens av utslitna människor som inte riktigt vet vad det är för fel, och vars besök tar dubbelt så lång tid om de inte kan språket. Just de vårdcentraler som hittills kunnat satsa på förebyggande och uppsökande arbete.
Vårdvalet är därför inte ett val för dig och mig. Det är borgarnas val att flytta vården från de fattiga till de rika. Detta understryks av att husläkarmottagningarna kommer att bli ”mycket ojämnt fördelade över länet. Av totalt 37 mottagningar som aviserat att de ska öppna under 2008 ligger mer än var tredje i innerstan.”
De största omställningarna inför reformen har varit igång en tid. Personal har sagts upp, av dem är en majoritet undersköterskor; ”något fler från Hallunda, Fittja, Tensta, Rinkeby och Jordbro, som haft de största omställningarna”. En verksamhetschef i Botkyrka konstaterar: ”Vi har den sjukaste befolkningen, men får en 30-procentig minskning i ersättning från landstinget.”
En pensionerad läkare i Danderyd och medicine doktor i socialmedicin ”kallar reformen ett hastverk och tycker att politikerna blandar ihop begreppen vårdbehov med vårdefterfrågan.” Väl formulerat! Men politiker är inte en homogen kast. Blanda inte ihop höger- & vänsterpolitik.
Alla citat ur SvD!
”Med vårdvalsreformen är det fritt fram för privata vård-givare som blivit auktoriserade av landstinget att öppna mottagning”. Syftet är alltså att få fler företag att konkurrera med varandra – om oss. Ersättningen till vårdgivarna kommer att betingas enbart av antalet patienter. Alltså: det är slut med extramedlen till vårdcentraler i socialt utsatta områden.
Just de vårdcentraler som har intensiv besöksfrekvens av utslitna människor som inte riktigt vet vad det är för fel, och vars besök tar dubbelt så lång tid om de inte kan språket. Just de vårdcentraler som hittills kunnat satsa på förebyggande och uppsökande arbete.
Vårdvalet är därför inte ett val för dig och mig. Det är borgarnas val att flytta vården från de fattiga till de rika. Detta understryks av att husläkarmottagningarna kommer att bli ”mycket ojämnt fördelade över länet. Av totalt 37 mottagningar som aviserat att de ska öppna under 2008 ligger mer än var tredje i innerstan.”
De största omställningarna inför reformen har varit igång en tid. Personal har sagts upp, av dem är en majoritet undersköterskor; ”något fler från Hallunda, Fittja, Tensta, Rinkeby och Jordbro, som haft de största omställningarna”. En verksamhetschef i Botkyrka konstaterar: ”Vi har den sjukaste befolkningen, men får en 30-procentig minskning i ersättning från landstinget.”
En pensionerad läkare i Danderyd och medicine doktor i socialmedicin ”kallar reformen ett hastverk och tycker att politikerna blandar ihop begreppen vårdbehov med vårdefterfrågan.” Väl formulerat! Men politiker är inte en homogen kast. Blanda inte ihop höger- & vänsterpolitik.
Alla citat ur SvD!
söndag, januari 13, 2008
Män som hatar kvinnor
...är tyvärr inte så sällsynta. En del män säger upp oss när vår näsvishet gått för långt. Andra män torterar oss i källaren, och det är den senare kategorin som Stieg Larssons debutbok behandlar förskräckande väl. Men jag kan inte förstå det allmänna hallelujat om denna kriminalroman.
Maxad reklam i metron i Paris: ”Översättningen av den svenska kriminaltrilogin här! Maintenant!” Det var då jag förstod att jag måste läsa Larsson. Men till och med Paris kan ha fel.
Jag träffade aldrig Larsson under hans Expo-tid, men alla visste vem han var. När han dog stod hela det anti-rasistiska Sverige i tyst minut. Det är alltså med största respekt jag närmar mig hans deckar-debut. Men vad får jag? Hundra sidor karlar och pengar (båda ämnena finns på topplistan saker-som-minst-intresserar-mig). Sedan tvåhundra sidor sidospår som vi ska tro eller förledas tro är viktiga; ett genrekrav. Framåt sidan 300 blir det nagelbitarspänning med släktkrönika och sadism, och Larsson öser på med perverst skräckel. Men... angår den här familjen mig, noga taget? Och redan vid pass sidan 450 är vi tillbaka på pengar och karlar, nu med tillskott av datorer. Hur kul är det, i hundra sidor till?
Så mycket onödig text trodde jag var yrkesmord för en slipad journalist. Fråga mig inte hur många gånger de sätter på kaffepannan. Eller hur många gånger han plockar åt sig en cigarrett ur hennes paket. Eller hur många vändor ut och in i sovrummet/köket/farstun han travar för att se att allt är i sin ordning. Fråga mig inte, för jag grindräknade inte på kladdlapp, men borde ha gjort det.
Det hör till saken att jag inte är någon deckarläsare. Jag valde Män som hatar kvinnor för att det var Stieg Larsson, och även för att den ansågs ha en samhällskritisk udd. Det är nu det blir det en smula alarmerande. För om det är samhällskritik att vara emot ekonomisk brottslighet, då har ekobrotten ätit sig långt in i consensus! Varenda journalist borde rycka upp sig och göra något åt det – göra något annat än att applådera Larssons mediokra romandebut.
Samhällskritiken gjorde han på Expo. Tack för den!
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson (bokrecensioner)
Maxad reklam i metron i Paris: ”Översättningen av den svenska kriminaltrilogin här! Maintenant!” Det var då jag förstod att jag måste läsa Larsson. Men till och med Paris kan ha fel.
Jag träffade aldrig Larsson under hans Expo-tid, men alla visste vem han var. När han dog stod hela det anti-rasistiska Sverige i tyst minut. Det är alltså med största respekt jag närmar mig hans deckar-debut. Men vad får jag? Hundra sidor karlar och pengar (båda ämnena finns på topplistan saker-som-minst-intresserar-mig). Sedan tvåhundra sidor sidospår som vi ska tro eller förledas tro är viktiga; ett genrekrav. Framåt sidan 300 blir det nagelbitarspänning med släktkrönika och sadism, och Larsson öser på med perverst skräckel. Men... angår den här familjen mig, noga taget? Och redan vid pass sidan 450 är vi tillbaka på pengar och karlar, nu med tillskott av datorer. Hur kul är det, i hundra sidor till?
Så mycket onödig text trodde jag var yrkesmord för en slipad journalist. Fråga mig inte hur många gånger de sätter på kaffepannan. Eller hur många gånger han plockar åt sig en cigarrett ur hennes paket. Eller hur många vändor ut och in i sovrummet/köket/farstun han travar för att se att allt är i sin ordning. Fråga mig inte, för jag grindräknade inte på kladdlapp, men borde ha gjort det.
Det hör till saken att jag inte är någon deckarläsare. Jag valde Män som hatar kvinnor för att det var Stieg Larsson, och även för att den ansågs ha en samhällskritisk udd. Det är nu det blir det en smula alarmerande. För om det är samhällskritik att vara emot ekonomisk brottslighet, då har ekobrotten ätit sig långt in i consensus! Varenda journalist borde rycka upp sig och göra något åt det – göra något annat än att applådera Larssons mediokra romandebut.
Samhällskritiken gjorde han på Expo. Tack för den!
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson (bokrecensioner)
lördag, januari 12, 2008
Problematiskt badande
När jag yrkar på bad utan behå rekommenderas jag passligt nog en artikel om dem som inte får bada alls. Stark och Hagberg skriver om de flickor ("muslimska" givetvis) som inte kan få sitt nödvändiga simkunnighetsintyg därför att de inte får bada i könsblandade badhus.
Artikeln beskriver hur ett inslag i Rapport tog upp problemet utan att egentligen göra det. ”Den självklara frågan – varför kan ni inte gå till stranden? – den kommer inte. Vi, tv- tittarna, förväntas förstå att det är självklart varför det inte går.” Detta är riktigt pinsamt för Rapport. Här har man verkligen gått i fällan alla-vet-väl-hur-dom-beter-sig (och-särskilt-mot-sina-döttrar!) Stark och Hagberg är inte heller nöjda med den tillfälliga lösning som presenteras från en annan skola; att ha könsseparerade badtider. ”Ingen problematisering” förekom, så det verkar sannerligen ha varit ett halvhjärtat nyhetsinslag.
Men nu blir istället S&H lite problematiska. Ovanstående tevenyhet tar de som ett tecken på att den feministiska kampen skulle ha avstannat, att Sveriges undertecknande av bl.a. CEDAW ”inte gäller längre” och att kravet på rätt till den egna kroppen ”inte gäller” för flickor av annorlunda etnicitet.
Vad får S&H detta ifrån? Såväl krav som konventioner gäller. Frågan är hur, var och i vilka steg kampen ska utkämpas.
S&H skriver: ”Antingen sätter vi klackarna i backen och ropar: vi tänker inte ta ett enda steg bakåt, det är framåt som gäller, eller så gör vi halt och lägger ner Jämo och skrotar jämställdhetslagen. Det är bara att välja.”
Men tack och lov behöver vi inte välja mellan så huvudlösa förslag.
I mitt arbete förs diskussionen i varje aktuellt fall. Utgångsläget är att ungen ska bada (eller vad det nu gäller) som alla andra. Men föräldrarna kan vägra, eftersom de bestämmer över sitt barn. Då kan skolan svara att jahapp, här blir det inget idrottsbetyg här nu inte! Detta myndighetsbemötande är korrekt i sig, men har den nackdelen att det orättvist drabbar barnet senare i livet. Därför menar jag att skolledare bör söka andra utvägar. En del familjer accepterar heltäckande simdräkt med långkalsonger, andra föredrar könsseparerade simtider. Det är inte den bästa lösningen, eftersom frågan så att säga är under pågående förhandling. En förhandling som utgår från barnets behov - och barnet har behov av att kunna simma, av att ha en trygg skolgång, och av ett framtida slutbetyg i idrott.
Därför undrar jag vad S&H vill uträtta med tricket klackarna i backen? Om de menar att vi som politiker ska driva ett krav på att minska föräldrars oinskränkta makt över sina barn, kan jag sympatisera med uppfattningen. Men som politisk fråga skulle det kosta mycket mer, än att upprört upprepa FN-konventioner.
Artikeln beskriver hur ett inslag i Rapport tog upp problemet utan att egentligen göra det. ”Den självklara frågan – varför kan ni inte gå till stranden? – den kommer inte. Vi, tv- tittarna, förväntas förstå att det är självklart varför det inte går.” Detta är riktigt pinsamt för Rapport. Här har man verkligen gått i fällan alla-vet-väl-hur-dom-beter-sig (och-särskilt-mot-sina-döttrar!) Stark och Hagberg är inte heller nöjda med den tillfälliga lösning som presenteras från en annan skola; att ha könsseparerade badtider. ”Ingen problematisering” förekom, så det verkar sannerligen ha varit ett halvhjärtat nyhetsinslag.
Men nu blir istället S&H lite problematiska. Ovanstående tevenyhet tar de som ett tecken på att den feministiska kampen skulle ha avstannat, att Sveriges undertecknande av bl.a. CEDAW ”inte gäller längre” och att kravet på rätt till den egna kroppen ”inte gäller” för flickor av annorlunda etnicitet.
Vad får S&H detta ifrån? Såväl krav som konventioner gäller. Frågan är hur, var och i vilka steg kampen ska utkämpas.
S&H skriver: ”Antingen sätter vi klackarna i backen och ropar: vi tänker inte ta ett enda steg bakåt, det är framåt som gäller, eller så gör vi halt och lägger ner Jämo och skrotar jämställdhetslagen. Det är bara att välja.”
Men tack och lov behöver vi inte välja mellan så huvudlösa förslag.
I mitt arbete förs diskussionen i varje aktuellt fall. Utgångsläget är att ungen ska bada (eller vad det nu gäller) som alla andra. Men föräldrarna kan vägra, eftersom de bestämmer över sitt barn. Då kan skolan svara att jahapp, här blir det inget idrottsbetyg här nu inte! Detta myndighetsbemötande är korrekt i sig, men har den nackdelen att det orättvist drabbar barnet senare i livet. Därför menar jag att skolledare bör söka andra utvägar. En del familjer accepterar heltäckande simdräkt med långkalsonger, andra föredrar könsseparerade simtider. Det är inte den bästa lösningen, eftersom frågan så att säga är under pågående förhandling. En förhandling som utgår från barnets behov - och barnet har behov av att kunna simma, av att ha en trygg skolgång, och av ett framtida slutbetyg i idrott.
Därför undrar jag vad S&H vill uträtta med tricket klackarna i backen? Om de menar att vi som politiker ska driva ett krav på att minska föräldrars oinskränkta makt över sina barn, kan jag sympatisera med uppfattningen. Men som politisk fråga skulle det kosta mycket mer, än att upprört upprepa FN-konventioner.
fredag, januari 11, 2008
Barbröstat
Äntligen! Bara bröst i badhus. Iallafall i Sundsvall. Och bara om ingen klagar. Men ändå!
Första gången ilsknade jag till när jag var nitton år och jobbade i parkleken. Vid fikat i skuggan slet min nästan lika unge kollega av sig t-shirten med orden ”fan va hett”, satt där sen med svett och grus i porerna. Bredvid honom satt jag i lika äcklig t-shirt. Det var de åren behåar slängdes eller brändes, och att bada utan var självklart. Men jag insåg förstås av mig själv och utan att fundera på det, att gränsen gick vid fikabordet. För att vi tjejer har en kroppskonstitution som tydligen skulle driva en värld till vanvett.
Utvecklingen har därefter tyvärr lämnat bystbefrielsens tid, och idag är jag nästan ensam om bara bröst på stranden. I synnerhet de yngre kvinnorna klär på sig allt mer, och gäller det cancerrisken kan det väl vara klokt med en tröja i solgasset - oavsett kön. Men vem vill simma med en förbannad gummisnodd om överkroppen?
Att man måste vara påklädd i simhallen – om man inte är man - begriper till och med en övervintrad sextioåtta som jag. De minderåriga har numera baddräkt till och med i bastun. Vem har fått dem att vilja det? Det verkar finare, har jag fått höra. Som i FIN FLICKA. Skrämmande.
Vad det gäller badstranden påpekade en bekant att det vore en annan sak om jag var tjugo år och skitsnygg, för ”då kan man ju visa upp sig”. Men barbröstat badande är raka motsatsen till uppvisning. Det handlar om tillfredsställelsen av att glida genom vattnet som den man är. Dummare är jag inte än att jag vet att bröst är erotiska, men det kan hår och händer också vara. Och tänker man på sex, är till och med snöflingorna erotiska. Tänker man inte på sex tror jag man klarar ett besök i simhallen även om KVINNOR finns där med våra bröstvårtor och tånaglar.
Därför gratulerar jag kvinnorna i Sundsvall, hoppas att modet svänger många gånger igen, och att de fina flickorna släpper garden i vattenrutschbanan.
Första gången ilsknade jag till när jag var nitton år och jobbade i parkleken. Vid fikat i skuggan slet min nästan lika unge kollega av sig t-shirten med orden ”fan va hett”, satt där sen med svett och grus i porerna. Bredvid honom satt jag i lika äcklig t-shirt. Det var de åren behåar slängdes eller brändes, och att bada utan var självklart. Men jag insåg förstås av mig själv och utan att fundera på det, att gränsen gick vid fikabordet. För att vi tjejer har en kroppskonstitution som tydligen skulle driva en värld till vanvett.
Utvecklingen har därefter tyvärr lämnat bystbefrielsens tid, och idag är jag nästan ensam om bara bröst på stranden. I synnerhet de yngre kvinnorna klär på sig allt mer, och gäller det cancerrisken kan det väl vara klokt med en tröja i solgasset - oavsett kön. Men vem vill simma med en förbannad gummisnodd om överkroppen?
Att man måste vara påklädd i simhallen – om man inte är man - begriper till och med en övervintrad sextioåtta som jag. De minderåriga har numera baddräkt till och med i bastun. Vem har fått dem att vilja det? Det verkar finare, har jag fått höra. Som i FIN FLICKA. Skrämmande.
Vad det gäller badstranden påpekade en bekant att det vore en annan sak om jag var tjugo år och skitsnygg, för ”då kan man ju visa upp sig”. Men barbröstat badande är raka motsatsen till uppvisning. Det handlar om tillfredsställelsen av att glida genom vattnet som den man är. Dummare är jag inte än att jag vet att bröst är erotiska, men det kan hår och händer också vara. Och tänker man på sex, är till och med snöflingorna erotiska. Tänker man inte på sex tror jag man klarar ett besök i simhallen även om KVINNOR finns där med våra bröstvårtor och tånaglar.
Därför gratulerar jag kvinnorna i Sundsvall, hoppas att modet svänger många gånger igen, och att de fina flickorna släpper garden i vattenrutschbanan.
torsdag, januari 10, 2008
Vad kuvade Pär tyckte mera, eller tycktes mena
I en kvällstidningsbilaga hade Pär Ströms avslutning eventuellt varit på sin plats. Men detta skulle föreställa brännpunkten i en välrenommerad konservativ morgontidning, vars prenumerantstock merendels betraktades som läskunniga, och här får grabbhalvan slänga ur sig saker som vore de argument, exempelvis:
”Män påstås vara djur” – vilket en enda person har yttrat i ett bekant teveprogram. Pär använder passivform för att få läsaren att tro att han syftar på en vedertagen jargong i vilken han är väl införstådd.
”En feministisk grundtes är att män konspirerar för att hålla kvinnor nere...” – Nej, de feminismer jag känner till använder inte dylika konspirationsteorier. I synnerhet inte som GRUNDTES, milda makter. Jag tror att Pär menar mäns omedvetna inbördes lojalitet, och tror att han menar att den inte finns, och tror vidare att han menar att kvinnors låga löner och representation är helt slumpartade alternativt nonexistenta.
”...inom ramen för nåogt underligt som de kallar ’patriarkatet’” – Men patriarkat är inte något tillfälligt tillmäle, utan det vedertagna begreppet inom en teoribildning. Dock en som Pär inte förstår utan bara finner underlig, vilket är precis på nivå med Pärs favoritargument: ”Jag har sett många män som... Jag har lyssnat till många upprörande berättelser...” Jag trodde jag slarvsyltade detdär i en tidigare blogg. Men Pär läser inte Politik & poesi, medan jag dessvärre läser SvD med dess två par i Pär; killen vars empiri består i att andra killar talar till honom.
Avslutningsvis vill Pär ha ”sann jämställdhet”, och lurar det inte något unket redan i ordet ”sann”? De flesta politiker av blå-röd kulör brukar nöja sig med jämställdhet. Den som börjar leta efter högre sanning har farligt lätt att halka. Vi som läsare kan bara försöka gissa vad Pär tänker – och varför skulle vi, strängt taget, göra det?
Därför att SvD inte anser det mödan lönt att hitta bättre antifeministiska skribenter. Och därmed ligger de pyrt till. Det vill säga, imorgon får vi som inte riktigt har förstått relativitetsteorin fritt utlopp för hur ”underlig” vi finner den.
Nej, kom igen. Diskutera feminism på dess egen nivå. I vilken annan fråga accepterar SvD sådana dillerier som ”mansgrisar, kvinnogrisar”? Mansgris var ett uttryck som användes på 70-talet och inte var roligt ens då.
Kan vi få ett enda intellektuellt argument, och kan det gå ut på någonting annat än att kvinnor också är taskiga? För det är precis vad en av feminismerna, nämligen likhetsfeminismen, beredvilligt intygat, gång på gång.
”Män påstås vara djur” – vilket en enda person har yttrat i ett bekant teveprogram. Pär använder passivform för att få läsaren att tro att han syftar på en vedertagen jargong i vilken han är väl införstådd.
”En feministisk grundtes är att män konspirerar för att hålla kvinnor nere...” – Nej, de feminismer jag känner till använder inte dylika konspirationsteorier. I synnerhet inte som GRUNDTES, milda makter. Jag tror att Pär menar mäns omedvetna inbördes lojalitet, och tror att han menar att den inte finns, och tror vidare att han menar att kvinnors låga löner och representation är helt slumpartade alternativt nonexistenta.
”...inom ramen för nåogt underligt som de kallar ’patriarkatet’” – Men patriarkat är inte något tillfälligt tillmäle, utan det vedertagna begreppet inom en teoribildning. Dock en som Pär inte förstår utan bara finner underlig, vilket är precis på nivå med Pärs favoritargument: ”Jag har sett många män som... Jag har lyssnat till många upprörande berättelser...” Jag trodde jag slarvsyltade detdär i en tidigare blogg. Men Pär läser inte Politik & poesi, medan jag dessvärre läser SvD med dess två par i Pär; killen vars empiri består i att andra killar talar till honom.
Avslutningsvis vill Pär ha ”sann jämställdhet”, och lurar det inte något unket redan i ordet ”sann”? De flesta politiker av blå-röd kulör brukar nöja sig med jämställdhet. Den som börjar leta efter högre sanning har farligt lätt att halka. Vi som läsare kan bara försöka gissa vad Pär tänker – och varför skulle vi, strängt taget, göra det?
Därför att SvD inte anser det mödan lönt att hitta bättre antifeministiska skribenter. Och därmed ligger de pyrt till. Det vill säga, imorgon får vi som inte riktigt har förstått relativitetsteorin fritt utlopp för hur ”underlig” vi finner den.
Nej, kom igen. Diskutera feminism på dess egen nivå. I vilken annan fråga accepterar SvD sådana dillerier som ”mansgrisar, kvinnogrisar”? Mansgris var ett uttryck som användes på 70-talet och inte var roligt ens då.
Kan vi få ett enda intellektuellt argument, och kan det gå ut på någonting annat än att kvinnor också är taskiga? För det är precis vad en av feminismerna, nämligen likhetsfeminismen, beredvilligt intygat, gång på gång.
onsdag, januari 09, 2008
Gratulerar, de Beauvoir!
Simone de Beauvoir jubilerar och ska med värme hyllas för sin insats. Kan du bara ett enda citat från henne är det förmodligen det viktiga, det ojämförligt viktiga:
Man föds inte till kvinna, man blir det. Glöm det aldrig.
För övrigt betyder de Beauvoirs livsstil mer för mig än hennes tunga böcker. Ett liv i Paris med kaféer, förälskelser, argumentation om allting och möjligheten att förändra världen med sin penna och tankeskärpa... så hade jag velat ha det.
Men vad ska följande mening (ur SvD) föreställa? ”Simone de Beauvoir förklarade krig mot patriarkatet men blev själv offer för en våldsam passion.”
Men vad ska följande mening (ur SvD) föreställa? ”Simone de Beauvoir förklarade krig mot patriarkatet men blev själv offer för en våldsam passion.”
Ska nu vi feminster beskyllas för att vara mot passion också? Är patriarkatet passionerat? Betyder ett motstånd mot offerrollen att man gör anspråk på att stå över livet? Det var ingen vidare födelsedagspresent till en mångbottnad personlighet som de Beauvoir.
Lika njuggt förminskande är de spekulationer som i olika sammanhang återkommer om att Simone ”egentligen” ville ha barn som ”alla kvinnor”, och att hennes förhållanden med unga flickor skulle ”avslöja” henne i det fallet... Tja, det kan ju vara sant, fast inte jag tror på det. Poängen är att ingen av oss vet. Kanske inte ens Simone själv.
Ska du läsa något om henne, välj bort Claudine Monteils De som älskade friheten. Att Monteil kände familjen gör henne inte synsk, och hennes påhittade dialoger och situationer är bara beskäftiga, dessutom skriver hon (eller översätts) illa. Däremot är Åsa Mobergs Simone och jag alldeles utmärkt! Den tar upp vad Simone gör med oss andra. Hur hon påverkar tänkanden och ideal ifråga om levnadssätt, familjeuppfattning, valmöjlighet. Att ha sådant inflytande på sin hundraårsdag, är stort.
Lika njuggt förminskande är de spekulationer som i olika sammanhang återkommer om att Simone ”egentligen” ville ha barn som ”alla kvinnor”, och att hennes förhållanden med unga flickor skulle ”avslöja” henne i det fallet... Tja, det kan ju vara sant, fast inte jag tror på det. Poängen är att ingen av oss vet. Kanske inte ens Simone själv.
Ska du läsa något om henne, välj bort Claudine Monteils De som älskade friheten. Att Monteil kände familjen gör henne inte synsk, och hennes påhittade dialoger och situationer är bara beskäftiga, dessutom skriver hon (eller översätts) illa. Däremot är Åsa Mobergs Simone och jag alldeles utmärkt! Den tar upp vad Simone gör med oss andra. Hur hon påverkar tänkanden och ideal ifråga om levnadssätt, familjeuppfattning, valmöjlighet. Att ha sådant inflytande på sin hundraårsdag, är stort.
tisdag, januari 08, 2008
Fritt i France!
Den franska regeringen experimenterar med fritt inträde på statens museer. I det landet gillar nämligen borgarna kultur! Fann nyheten hos Röda raketer. Glöm inte att läsa kommentarerna!
Lycka eller loskor?
Tack skönhetsrådet, som inte vill glasa in Sergels torg. Lika lite som demonstranter och musikanter vill det, eller marknadsförsäljare eller ens fastighetsägarna. Inte för att torget är någon skönhetssyn. Men det är en plats för alla.
Jag minns när det var färdigbyggt, med fria talares tribun och klotterplanket upp mot Brunkebergstorg. I den sittvänliga trappan mot Drottninggatan hölls modsen. Utanför dörrarna mot tunnelbanan var det negrer som sålde knark (jo, man sa så på den tiden). Någon vacker plats var det inte, men Ulf Lundell har i en rapp poetisk bild skildrat hur loskor och duvskit yr över de svartvita plattorna.
Stället hade omedelbar dragningskraft. I det rivna Klara, i den brutalt omdanade staden, skapade 08-or utan hemortsrätt sin egen mötesplats, grinig och uppkäftig som vi själva. Den ska inte in bakom glas och ram, vi behöver inga fler misstag av hysterisk sanering. Pamparna får ståkuk lika hög och bländande som pinnen i fontänen när de gläfser om att ”sätta Stockholm på kartan” – men snart är kartan och så Plattan de enda ställen där denna identitetslösa stad existerar.
ur Olle Adolphsons Lyckodrömsvals:
”Kom lapplisa, kasta blocket min syster, och dansa med gasande förstadsbilister
från Järva och Märsta, från Rågsved och Farsta, från Tyresö, Boo och Trångsund!
Och kom ni med, alla nedlagda bönder och bortlagda jobbare, dansa och glöm
att vi släpas omkring och blir fösta som boskap i lyckoplanerarnas dröm...”
Jag minns när det var färdigbyggt, med fria talares tribun och klotterplanket upp mot Brunkebergstorg. I den sittvänliga trappan mot Drottninggatan hölls modsen. Utanför dörrarna mot tunnelbanan var det negrer som sålde knark (jo, man sa så på den tiden). Någon vacker plats var det inte, men Ulf Lundell har i en rapp poetisk bild skildrat hur loskor och duvskit yr över de svartvita plattorna.
Stället hade omedelbar dragningskraft. I det rivna Klara, i den brutalt omdanade staden, skapade 08-or utan hemortsrätt sin egen mötesplats, grinig och uppkäftig som vi själva. Den ska inte in bakom glas och ram, vi behöver inga fler misstag av hysterisk sanering. Pamparna får ståkuk lika hög och bländande som pinnen i fontänen när de gläfser om att ”sätta Stockholm på kartan” – men snart är kartan och så Plattan de enda ställen där denna identitetslösa stad existerar.
ur Olle Adolphsons Lyckodrömsvals:
”Kom lapplisa, kasta blocket min syster, och dansa med gasande förstadsbilister
från Järva och Märsta, från Rågsved och Farsta, från Tyresö, Boo och Trångsund!
Och kom ni med, alla nedlagda bönder och bortlagda jobbare, dansa och glöm
att vi släpas omkring och blir fösta som boskap i lyckoplanerarnas dröm...”
måndag, januari 07, 2008
Moralkaka
Fick mess från en väninna sent igår kväll:
"Såg KÖER MED KRAVALLSTAKET hela vägen ml NK och Östermalmst. REAN börjar. HAR folk inga LIV? Har iofs inte ja heller. Men ja har inte et liv på et mer MORALIST HÖGSTÅENDE sätt."
Moralism kan ha sina poänger...
"Såg KÖER MED KRAVALLSTAKET hela vägen ml NK och Östermalmst. REAN börjar. HAR folk inga LIV? Har iofs inte ja heller. Men ja har inte et liv på et mer MORALIST HÖGSTÅENDE sätt."
Moralism kan ha sina poänger...
söndag, januari 06, 2008
Med eller utan, ut ska du
Brevledes fick jag reda på att flyktingar som kommer hit med goda ekonomiska tillgångar inte har här att göra. Är väl inte tillräckligt synd om dem, antagligen. Andra brevskrivare har uttryckt ståndpunkten att flyktingar som inte kan klara sig ekonomiskt inte har här att göra.
Sammanfattningsvis: de har inte här att göra.
Upplysningsvis, å andra sidan:
Asylskäl och anhörigskap påverkas inte av din ekonomiska ställning.
Asylskäl och anhörigskap påverkas inte heller av Sveriges arbetsmarknadsläge.
Asylskäl och anhörigskap är just skäl. De kan föranleda att du får bosätta dig i landet.
Utan asylskäl eller anhörigskap har man inte så mycket här att göra, annat är turista, om man har pengar. Eller plugga på stipendium, om man inte har det.
Sammanfattningsvis: de har inte här att göra.
Upplysningsvis, å andra sidan:
Asylskäl och anhörigskap påverkas inte av din ekonomiska ställning.
Asylskäl och anhörigskap påverkas inte heller av Sveriges arbetsmarknadsläge.
Asylskäl och anhörigskap är just skäl. De kan föranleda att du får bosätta dig i landet.
Utan asylskäl eller anhörigskap har man inte så mycket här att göra, annat är turista, om man har pengar. Eller plugga på stipendium, om man inte har det.
lördag, januari 05, 2008
Krig eller kaffe?
Två sympatiska personer i SvD vill idag ha slut på ”könskriget”. Det som av outgrundliga orsaker feministerna anses ha dragit igång! – inte Pär Ström.
Den ena är Gunnila Masreliez Steen som menar att de flesta anser det är självklart med lika lön oavsett kön. Säkert. Men när det är så fruktansvärt svårt att genomföra detta självklara, måste man fundera över andra metoder än att bjuda till och hjälpas åt. Men till skillnad från Pär ser och förhåller sig GMS till könsmaktperspektivet. Det vill säga, hon avvisar det. Tråkigt, men hederligt. Därmed bidrar hon faktiskt till att definiera oenigheten: Antingen tror vi på ett gemensamt bekymmer som lätt kan rättas till, eller på att kvinnor är strukturellt underordnade män; strukturellt som innebär precis det GMS skriver: handlingar utövas inte medvetet.
Jag menar, varför dra upp konspirationsteori, när man kan ta ställningn till patriarkatsteori.
Den andre är Inti Chavez Perez. Han är feminist, och det är bra att han får komma till tals. Men han tror det handlar om mäns personliga fobier, och menar att de ska få chansen att upptäcka att feminister egentligen är ganska trevliga. Han föreslår besök på ”feministkafé”, vad tusan det nu kan vara. Det blir lite livsstilspryl av det.
Trevlig har jag varit alldeles för länge. Och jag går på vilka djävulens kaféer som helst.
Den ena är Gunnila Masreliez Steen som menar att de flesta anser det är självklart med lika lön oavsett kön. Säkert. Men när det är så fruktansvärt svårt att genomföra detta självklara, måste man fundera över andra metoder än att bjuda till och hjälpas åt. Men till skillnad från Pär ser och förhåller sig GMS till könsmaktperspektivet. Det vill säga, hon avvisar det. Tråkigt, men hederligt. Därmed bidrar hon faktiskt till att definiera oenigheten: Antingen tror vi på ett gemensamt bekymmer som lätt kan rättas till, eller på att kvinnor är strukturellt underordnade män; strukturellt som innebär precis det GMS skriver: handlingar utövas inte medvetet.
Jag menar, varför dra upp konspirationsteori, när man kan ta ställningn till patriarkatsteori.
Den andre är Inti Chavez Perez. Han är feminist, och det är bra att han får komma till tals. Men han tror det handlar om mäns personliga fobier, och menar att de ska få chansen att upptäcka att feminister egentligen är ganska trevliga. Han föreslår besök på ”feministkafé”, vad tusan det nu kan vara. Det blir lite livsstilspryl av det.
Trevlig har jag varit alldeles för länge. Och jag går på vilka djävulens kaféer som helst.
torsdag, januari 03, 2008
Hem. Igen.
Hem till byn, Sveriges längsta teveserie. Fick låna den i julklapp av syrran. Första säsongen är precis som jag minns den, jag som inte följt serien framåt i historien, inte har sett den alls sedan 1970-talet.Vi har blivit bortskämda med ett högre tempo sedan dess. Är inte längre vana vid att lyssna på västsvensk dialekt hos tre personer som står och glor på en grind. Men detta krav på aktion och scenväxling är inte en svaghet hos serien, utan hos oss själva.
Hem till byn, första säsongen, är ett utsökt stycke svensk historia. Jag minns kommentarerna då för tiden, hur släkten hemma i min by reagerade. Nja, sa de. Det där var väl inte helt korrekt. Harven där var ute lite för tidigt. Sådär ska man ju inte handskas med ett betsel. Och lantbruksnämnden sa väl inte precis så, utan mera liksom si.
Serien måste alltså ha varit osedvanligt adekvat. Eftersom den fick i det närmaste godkänt även även av dem som visste vad den handlade om.
Nedläggningen av familjejordbruken ser jag med starkt svårmod. Men Hem till byn kan jag se med en känsla av genomliden kris. 70-talets totala utförsbacke planade ut någon gång tjugo år senare. Idag finns det byar som har funnit en bärighet. Med deltidsjordbruk och biffkor, småföretagande och pendeljobb går det någorlunda ihop. Skolor och butiker kan hållas öppna och bussen både kommer och går.
Det finns byar där invånarantalet ökar. Inte till 1930-talets nivå, men där finns fler barn än för trettio år sedan. Det kan möjligtvis bero på rationaliseringen av jordbruket. Det kan förmodligen bero på behovet av en annan livsmiljö än förorten. Och jag är faktiskt säker på att det beror på datorerna.
onsdag, januari 02, 2008
Läs om Kuvade Pär!
Prova själv. Fråga hundra män du känner: ”Kuvas du av statlig feminism?”, och de kommer att svara:
- Nej
- Ingen jävel kuvar mej
- Vadå statlig feminism?
Men Pär Ström vet bättre. Enligt honom är patriarkatet är en vrångbild förstärkt av oseriösa forskare och följsamma media, varpå han exemplifierar mansförtrycket i flera punkter.
. En av dem är att mödrar lättare än fäder får vårdnaden om barnen – vilket bottnar i den biologism som hänvisar kvinnor till moderskap och omvårdnad, som i detta fall går ut över fäderna.
. En annan är att kvinnor mammograferas medan män inte pappograferas – vilket är ett resultat uppnått i kamp. Killarna får väl ena sig och kämpa för något viktigt istället för att bli hysteriska när allt inte står serverat på operationsbordet!
. En tredje är att ”allt fler* män” har blivit förbigångna i karriären av mindre kvalificerade kvinnor – vilket är tråkigt för den det drabbar, men vem orkar tycka synd om dem efter en världshistoria präglad av karlars inkompetens?
Denhär Pär föreställer sig en från början rimlig och rättvis värld där missbelåtna kvinnor tillskansat sig orättmätiga fördelar. På den grundvalen kan han tala vackert för humanismen och förespråka könsneutralitet.
Men allt sedan husagan förbjöds och rösträtten infördes har vi provat den humana könsneutraliteten. Ändå är vi icke-statliga feminister inte tillfreds. Det kan förstås bero på vår allmänna gnällighet och vår oförmåga att förstå såna som Pär. Det kan också bero på den forskningsstatistik ifråga om löner, makt och hälsa som Pär viftar bort i grandios intellektuell nonchalans.
* Jag formligen njuter när uttryck som ”allt fler” och ”många tycker” används som argument. De ger TYNGD. T.ex.som i meningen: Allt fler räknar idag med Helena Duroj på en viktig post inom FN.
- Nej
- Ingen jävel kuvar mej
- Vadå statlig feminism?
Men Pär Ström vet bättre. Enligt honom är patriarkatet är en vrångbild förstärkt av oseriösa forskare och följsamma media, varpå han exemplifierar mansförtrycket i flera punkter.
. En av dem är att mödrar lättare än fäder får vårdnaden om barnen – vilket bottnar i den biologism som hänvisar kvinnor till moderskap och omvårdnad, som i detta fall går ut över fäderna.
. En annan är att kvinnor mammograferas medan män inte pappograferas – vilket är ett resultat uppnått i kamp. Killarna får väl ena sig och kämpa för något viktigt istället för att bli hysteriska när allt inte står serverat på operationsbordet!
. En tredje är att ”allt fler* män” har blivit förbigångna i karriären av mindre kvalificerade kvinnor – vilket är tråkigt för den det drabbar, men vem orkar tycka synd om dem efter en världshistoria präglad av karlars inkompetens?
Denhär Pär föreställer sig en från början rimlig och rättvis värld där missbelåtna kvinnor tillskansat sig orättmätiga fördelar. På den grundvalen kan han tala vackert för humanismen och förespråka könsneutralitet.
Men allt sedan husagan förbjöds och rösträtten infördes har vi provat den humana könsneutraliteten. Ändå är vi icke-statliga feminister inte tillfreds. Det kan förstås bero på vår allmänna gnällighet och vår oförmåga att förstå såna som Pär. Det kan också bero på den forskningsstatistik ifråga om löner, makt och hälsa som Pär viftar bort i grandios intellektuell nonchalans.
* Jag formligen njuter när uttryck som ”allt fler” och ”många tycker” används som argument. De ger TYNGD. T.ex.som i meningen: Allt fler räknar idag med Helena Duroj på en viktig post inom FN.
tisdag, januari 01, 2008
Från opera till absurditet
Såg Zarah på Folkoperan. Die Leander själv var inte där, men det var sista föreställningen av den nyskrivna operan av Nilsson & Fellbom. Ganska bra. Inga höjdpunkter, ett jämnt musikaliskt flöde. Historieskrivningen rimlig, personporträtten av varierande trovärdighet. Vid sortin – publikens, alltså – hörde jag en äldre herre kommentera till sitt sällskap: ”Men det var väldigt mycket politik med, tycker jag.”
Fundering I:
Vad trodde mannen att han skulle få se?
Hur hade han tänkt sig en opera som utspelas i en krigshärjad diktatur, utan politik?
Fundering II:
Det var faktiskt inte särskilt mycket politik i operan Zarah. Om vi med politik menar orsak-verkan, socioekonomiska faktorer och ideologiska val. Operan skildrade individuella människoöden påverkade av en samtid av tyranni och grymhet. Vad fick mannen att tolka det han såg som politik?
Kanske att det fanns historiskt belägg. Eller att där förmärktes ett ställningstagande mot folkmord.
Fundering III:
Närvaron av det politiska uppfattas per automatik som negativ. För att den komplicerar, förstås.
Längtan till det okomplicerade skrattet eller oskuldsfulla gråten är mänskliga behov, värda all respekt.
Men hur någon idag kan förvänta sig att få ut detta ur ett stycke om Zarah på en seriös operascen
- det går mig förbi.
Det nya året ser ut att bli lika lovande som det förra ifråga om förvirrad absurditet.
Fundering I:
Vad trodde mannen att han skulle få se?
Hur hade han tänkt sig en opera som utspelas i en krigshärjad diktatur, utan politik?
Fundering II:
Det var faktiskt inte särskilt mycket politik i operan Zarah. Om vi med politik menar orsak-verkan, socioekonomiska faktorer och ideologiska val. Operan skildrade individuella människoöden påverkade av en samtid av tyranni och grymhet. Vad fick mannen att tolka det han såg som politik?
Kanske att det fanns historiskt belägg. Eller att där förmärktes ett ställningstagande mot folkmord.
Fundering III:
Närvaron av det politiska uppfattas per automatik som negativ. För att den komplicerar, förstås.
Längtan till det okomplicerade skrattet eller oskuldsfulla gråten är mänskliga behov, värda all respekt.
Men hur någon idag kan förvänta sig att få ut detta ur ett stycke om Zarah på en seriös operascen
- det går mig förbi.
Det nya året ser ut att bli lika lovande som det förra ifråga om förvirrad absurditet.
måndag, december 31, 2007
Förbittrat eller förbättrat år
Noterar dystert att jag i år knappast känner till en enda av alla ”årets...” som tidningarna listar. Störst, värst och knäppast – men jag har inte hört talas om det. Eller kanske hört, men inte noterat. Tyckte väl inte det var nåt. Om det är viktigt att hänga med, kan jag lika gärna hänga mig.
Föralldel, det har hänt förr att tidningarna och jag värderar intresse och läsvärdhet olika. När fd kulturbilagan i SvD har en tvåsidig intervju med surpuppabloggaren Schulman undrar jag vems rygg som kliar värst.
Mest undrar jag när man får åka tunnelbana till och från Rinkeby igen? Stationen stängdes av eftersom några aggropuckon slängt raketer på folk och polisen inte har resurser att skydda oss resenärer. En till två snutar, det skulle räcka. Men det var för mycket begärt. Om rinkebyborna prompt ska lämna förorten uppmanas de att gå över Järvafältet. Eller ta bussen, som går åt ett helt annat håll.
Jämför med fotboll på Råsunda. Stopp i trafiken, fullpackad tunnelbana, svartgula eller grönvita horder som slänger ölburkar. Men med trygg bevakning av poliser busslastvis, en del rekvirerade från Avesta och Köping. Vanligt folk (typ skattebetalare) kan inte sova om kvällen, dels pga skränet, dels pga polishelikoptrarna.
Jämför! Sätta in helikoptrar – eller tvinga ut folk i leran på fältet. Visa vad vi prioriterar, och vem som är betydelselös. Sen harmas myndigheterna över att förbittrade rinkebybor alltid börjar prata om rasism. Ja – varför skulle de inte göra det? Vad skulle hindra oss?
Ett Gott Nytt År önskas er alla. Ett nytt år med stegräknare och nikotintuggummi, eller vilka förbättringsinsatser ni nu håller på med. Förresten, ta och läs Michel Azar: Den koloniala bumerangen.
Årets bok.
Föralldel, det har hänt förr att tidningarna och jag värderar intresse och läsvärdhet olika. När fd kulturbilagan i SvD har en tvåsidig intervju med surpuppabloggaren Schulman undrar jag vems rygg som kliar värst.
Mest undrar jag när man får åka tunnelbana till och från Rinkeby igen? Stationen stängdes av eftersom några aggropuckon slängt raketer på folk och polisen inte har resurser att skydda oss resenärer. En till två snutar, det skulle räcka. Men det var för mycket begärt. Om rinkebyborna prompt ska lämna förorten uppmanas de att gå över Järvafältet. Eller ta bussen, som går åt ett helt annat håll.
Jämför med fotboll på Råsunda. Stopp i trafiken, fullpackad tunnelbana, svartgula eller grönvita horder som slänger ölburkar. Men med trygg bevakning av poliser busslastvis, en del rekvirerade från Avesta och Köping. Vanligt folk (typ skattebetalare) kan inte sova om kvällen, dels pga skränet, dels pga polishelikoptrarna.
Jämför! Sätta in helikoptrar – eller tvinga ut folk i leran på fältet. Visa vad vi prioriterar, och vem som är betydelselös. Sen harmas myndigheterna över att förbittrade rinkebybor alltid börjar prata om rasism. Ja – varför skulle de inte göra det? Vad skulle hindra oss?
Ett Gott Nytt År önskas er alla. Ett nytt år med stegräknare och nikotintuggummi, eller vilka förbättringsinsatser ni nu håller på med. Förresten, ta och läs Michel Azar: Den koloniala bumerangen.
Årets bok.
söndag, december 30, 2007
Välformulerat i förrfjol
Fortsätter tema Åsa Linderborg med ett flera år gammalt citat. Jag tror det var Aftonbladet -05. Hon beskriver sin skörd av vedervärdiga kränkbrev, resonerar om att det inte handlar om henne personligen utan om bestraffningen av kvinnor... och:
”Jag är inte bara kvinna, jag är dessutom socialist - den kanske största provokationen. Vänstern ses som extrem, apart, grälsjuk, okunnig.
I liberalernas svartvita världsbild blir varje nyansering hotfull, varje motförslag ett konspirationsteoretiskt angrepp. De som ser verklighetens komplexitet och samtidigt drivs av en övertygelse stämplas som diktaturkramare eller fascister.
Man gör karikatyr av våra åsikter. Felciterar medvetet. Sätter etiketter. Och man hånar oss när vi säger att debattklimatet är väl hårt nu, att antiintellektualismen grasserar i takt med nymccartyhismen.”
Linderborg tillägger att detta drabbar alla inom vänstern oavsett kön, och avrundar: ”Bara den som skriver meningslösheter slipper undan.”
”Man gör karikatyr av våra åsikter” – för det ger jag minst fem humlor i xprsn!
”Jag är inte bara kvinna, jag är dessutom socialist - den kanske största provokationen. Vänstern ses som extrem, apart, grälsjuk, okunnig.
I liberalernas svartvita världsbild blir varje nyansering hotfull, varje motförslag ett konspirationsteoretiskt angrepp. De som ser verklighetens komplexitet och samtidigt drivs av en övertygelse stämplas som diktaturkramare eller fascister.
Man gör karikatyr av våra åsikter. Felciterar medvetet. Sätter etiketter. Och man hånar oss när vi säger att debattklimatet är väl hårt nu, att antiintellektualismen grasserar i takt med nymccartyhismen.”
Linderborg tillägger att detta drabbar alla inom vänstern oavsett kön, och avrundar: ”Bara den som skriver meningslösheter slipper undan.”
”Man gör karikatyr av våra åsikter” – för det ger jag minst fem humlor i xprsn!
lördag, december 29, 2007
Minne av klassen
Som många före mig lyfter jag på hatten för Åsa Linderborg och hennes ”Mig äger ingen”. En fin skildring av far och dotter, ett vältaligt inlägg till förmån för de barndomar som duger utan att lukta nybakt och nybadat. En lysande hågkomst av det så nära och avlägsna 70-talet, och en oerhört god bild av arbetarklassen i sitt mer eller mindre medvetna tillstånd.Jag blev varnad för att boken kunde kännas väl privat, eller tvärtom uppmuntrad att gråta över förlorad faderskärlek. Inget av det stämde. Skulle jag gråta vore det över min klass; över släktmiddagarna där någon just kommit hem från Öst-Tyskland och tyckte att det var jättebra, över tröttheten som förbannelse och förödmjukelsen som vardagsvara.
Boken är lite onödigt lång och innehåller en del upprepningar. Men de beror vanligen på att författaren valt att inte skriva kronologiskt, vilket i stort sett är en fördel då det stärker fiktionaliteten. Så har också enstaka kritiker berömt Linderborg för att hon har bidragit till tidsfenomenet att sudda gränserna mellan fiktion och biografi så att vi snart inte vet vem som är journalist och vem som är författare.
Kantänka. Jag tror inte Linderborg har tänkt sig som ett levande ställningstagande i just den frågan. Det finns många mer betydelsefulla områden där hon har mycket att tillföra.
Mig äger ingen av Åsa Linderborg (bokrecensioner)
fredag, december 28, 2007
Ondska eller organisation
Många gånger under många år har jag svarat på S Norbergs stolligheter angående vänsterpolitik.
Förmodligen är det redan verkningslöst att bemöta en person som tänker i termer av ”krafter, offer, himmelrike, ond värld”, och därmed ohjälpligt verkningslöst att vända sig till en person som utan exemplifiering beskyller andra för dylikt ideologiskt fluff.
Att börja i änden, ”nej Staffan, jag ser mig inte alls som ett offer för onda krafter” anstår mig inte. Låt oss istället ta ett jättekliv till konkret partiverksamhet. S Norberg skriver ”det som internt kallas ’konsten att bygga ett parti’ är en total katastrof”. Vad han syftar på är en arbetande organisationsgrupp som heter, inte kallas, detta något bängliga namn. Jag ingick tills ungefär för ett år sedan i gruppen som jag måste lämna av yrkesskäl. Vilka totala katastrofer som eventuellt har inträffat efteråt känner jag inte till (och det förvånar mig om S Norberg gör det). Gruppen höll regelbunden kontakt med alla 25 partidistrikt, träffade distriktsstyrelser och medlemmar och samlade en omfattande kunskap om läget i partiet på gott och ont. Vi gav ut en organisationshandbok till att bistå vid utåtriktade arrangemang, mottagande av nya medlemmar, vid studier och andra aktiviteter. Vi gjorde genomlysningar av det kvinnopolitiska läget samt satsningarna inför valrörelsen, genomförde styrelseutbildningar och erbjöd hjälp till de distrikt som på grund av låg aktivitet önskade det. Vad jag vet har gruppen idag dragit lärdom av exempel från bland annat Nederländerna när det gäller folkrörelsemobilisering.
Nåja, det kanske inte var så märkvärdigt. Men så paranoid är jag inte att jag på grundval av detta engagemang känner mig medskyldig i totala katastrofer – samma ordval som S Norberg använder om partiets skolpolitik, som jag också har arbetat en hel del med tidigare. Dess innehåll kan vi diskutera när helst S Norberg är på humör att slita sig från sina apokalyptiska visioner.
I början av 2000-talet ”gjorde sig partiet av med” en stor del av sina företrädare, enligt S Norberg. Det säger han, som fick påverka politiken i stort via det verkställande utskottet till år 2003! Själv röstades jag ut ur partistyrelsen redan vid sekelskiftet. Och ändå tror jag inte på onda krafter. Utan på orsaker och maktförhållanden, på politik och argumentation.
Förmodligen är det redan verkningslöst att bemöta en person som tänker i termer av ”krafter, offer, himmelrike, ond värld”, och därmed ohjälpligt verkningslöst att vända sig till en person som utan exemplifiering beskyller andra för dylikt ideologiskt fluff.
Att börja i änden, ”nej Staffan, jag ser mig inte alls som ett offer för onda krafter” anstår mig inte. Låt oss istället ta ett jättekliv till konkret partiverksamhet. S Norberg skriver ”det som internt kallas ’konsten att bygga ett parti’ är en total katastrof”. Vad han syftar på är en arbetande organisationsgrupp som heter, inte kallas, detta något bängliga namn. Jag ingick tills ungefär för ett år sedan i gruppen som jag måste lämna av yrkesskäl. Vilka totala katastrofer som eventuellt har inträffat efteråt känner jag inte till (och det förvånar mig om S Norberg gör det). Gruppen höll regelbunden kontakt med alla 25 partidistrikt, träffade distriktsstyrelser och medlemmar och samlade en omfattande kunskap om läget i partiet på gott och ont. Vi gav ut en organisationshandbok till att bistå vid utåtriktade arrangemang, mottagande av nya medlemmar, vid studier och andra aktiviteter. Vi gjorde genomlysningar av det kvinnopolitiska läget samt satsningarna inför valrörelsen, genomförde styrelseutbildningar och erbjöd hjälp till de distrikt som på grund av låg aktivitet önskade det. Vad jag vet har gruppen idag dragit lärdom av exempel från bland annat Nederländerna när det gäller folkrörelsemobilisering.
Nåja, det kanske inte var så märkvärdigt. Men så paranoid är jag inte att jag på grundval av detta engagemang känner mig medskyldig i totala katastrofer – samma ordval som S Norberg använder om partiets skolpolitik, som jag också har arbetat en hel del med tidigare. Dess innehåll kan vi diskutera när helst S Norberg är på humör att slita sig från sina apokalyptiska visioner.
I början av 2000-talet ”gjorde sig partiet av med” en stor del av sina företrädare, enligt S Norberg. Det säger han, som fick påverka politiken i stort via det verkställande utskottet till år 2003! Själv röstades jag ut ur partistyrelsen redan vid sekelskiftet. Och ändå tror jag inte på onda krafter. Utan på orsaker och maktförhållanden, på politik och argumentation.
torsdag, december 27, 2007
Revolution
Gråmulen mellandag, mellanläge
– men Revolutionen har kommit till Vasastan!
Hmm... det kan vara tomten som lagt av sina arbetskläder, uppgivet resignerad inför dem som har allt.
Men vi tror hellre på revolution än på resignation, visst?
onsdag, december 26, 2007
Stjärnan i det blå
Veckan före jul gick en kulturdokumentär om Walt Disney i teve. För första gången skildrades inte Disney som världens rikaste tecknare, mannen som med en ynka smula av talang lyckades köpa sig en hel fabrik för att sentimentalisera folksagor och hjärntvätta världens barn med kapitalisthalleluja. Nej, denna film grävde i källorna efter påverkan, och fann den i europeisk konst.
Var annars? kan man fråga sig. Disney var tämligen obildad. För att se mytologiska bilder måste han resa till något kultiverat ställe och hämta dem. Varken Olympens gudar eller Dorés bibel låg på snubbelavstånd i småstan där han växte upp.
Men filmen antydde ett konstnärsskap också hos Disney själv. När han enrollerade tecknare var det vision – inte bara klåda i entreprenörens guldtumme.
Varför är det viktigt? Därför att jag tror att det är fler än jag som påverkats av Disneys produkter både symbolmässigt och stilistiskt. Drömmen om den enda rätta klänningen eller att få vara inuti en julgran har en avsändare, liksom mardrömmen om den inglasade oskulden.
Om Disney uteslutande betraktas som gör-det-självarens heta klimax och inte tas på allvar som konstnär blir det omöjligt att granska det som verkligen är intressant i filmerna: koreografisk genialitet, fascistoida böjelser och underförstådd erotik.
Var annars? kan man fråga sig. Disney var tämligen obildad. För att se mytologiska bilder måste han resa till något kultiverat ställe och hämta dem. Varken Olympens gudar eller Dorés bibel låg på snubbelavstånd i småstan där han växte upp.
Men filmen antydde ett konstnärsskap också hos Disney själv. När han enrollerade tecknare var det vision – inte bara klåda i entreprenörens guldtumme.
Varför är det viktigt? Därför att jag tror att det är fler än jag som påverkats av Disneys produkter både symbolmässigt och stilistiskt. Drömmen om den enda rätta klänningen eller att få vara inuti en julgran har en avsändare, liksom mardrömmen om den inglasade oskulden.
Om Disney uteslutande betraktas som gör-det-självarens heta klimax och inte tas på allvar som konstnär blir det omöjligt att granska det som verkligen är intressant i filmerna: koreografisk genialitet, fascistoida böjelser och underförstådd erotik.
söndag, december 23, 2007
Kulturkommunist, igen
forts från förra inlägget
Att folket konsumerar populärkultur är för Sundgren något i stil med utmanande subversiv verksamhet. Titta, nu visar dom kulturbyråkraterna!
Det är som om han aldrig fattat att kulturpolitiken är ett minoritetsstöd. Populärkulturen överlever utan det. Det som många vill ha är hyfsat lönsamt. Det betyder inte att det är dåligt! säger då Sundgren, och har alldeles rätt. Det betyder bara det jag sa: klarar sig hyfsat.
Fantasyförfattaren Pratchett skrev ungefär såhär, om en storföretagare som köpte upp hela operan: ”-Men jag trodde att att man gjorde opera och fick ut pengar. -Nej, du stoppar in pengar och gör opera. -Men vad får jag ut? -Opera!”
Så kallad finkultur är inte lönsam. Lika lite som förorternas nya eller byarnas gamla blandkulturer. Här måste vi, om vi är intresserade, skopa in pengar för att få ut – kultur. Det enda som står på egna marknadsmässiga ben är den populärkultur som Sundgren ömmar för, och därför begriper jag inte vad karln vill.
Så länge populärkulturen existerar kommer den att konsumeras, och den kommer att existera så länge den konsumeras, det är en logisk kapitalistisk ömsesidighet.
Så länge folket existerar kommer vi att producera konst. Det är en orimlig human ensidighet.
Vi fortsätter med grottmålningen, tecknen i sanden, blåsandet i benpipan, trumdunket och stampandet.
Mitt resonemang underminerar dessvärre varje kulturpolitik; Titta, dom gör det ändå!
Men vi lever i ett högt specialiserat samhälle där envar inte täljer en sälgflöjt på lunchrasten. Därför fyller statlig kulturpolitik sin funktion. Dock beklagar Sundgren att det aldrig ”blev” någon kulturpolitik; det blev konstpolitik. Det kan ligga något i det, för kanske lider vi av terminologisk förvirring.
Kultur är ett underbart mångsidigt tänjbart utspritt vitalt begrepp. Egentligen betyder det odling, vilket de som en gång sett en etymologisk ordbok älskar att upplysa om. Nåja, egentligen betyder det bara allt det vi lägger in i det. Exempelvis ”sådant som människor gör”, vilket jag brukar anföra, även om det mera liknar en fjärilshåv än en definition.
Det kanske hade varit bra om arbetarrörelsen hade vågat snäva in konstpolitiken och stå för det. För med kulturpolitik menas inte exakt kulturpolitik; det vill säga att allt som människor gör skulle vara i lika stort behov av skattesolidaritet. Med kulturpolitik menas framför allt stöd till konst och hantverk men även till föreningar och förändringar och... till en hel del icke lönsamma saker som människor gör.
Hovsångerskor och kulande kullor får del av samma stöd. Det är lite konstigt, det är mycket konst, det ryms inom samma ohörbara ackord.
Ingen luras genom detta på sin beskärda skärv, och ingen lömsk kulturkommunist har sagt att förortslajvaren skulle bli utan.
Att folket konsumerar populärkultur är för Sundgren något i stil med utmanande subversiv verksamhet. Titta, nu visar dom kulturbyråkraterna!
Det är som om han aldrig fattat att kulturpolitiken är ett minoritetsstöd. Populärkulturen överlever utan det. Det som många vill ha är hyfsat lönsamt. Det betyder inte att det är dåligt! säger då Sundgren, och har alldeles rätt. Det betyder bara det jag sa: klarar sig hyfsat.
Fantasyförfattaren Pratchett skrev ungefär såhär, om en storföretagare som köpte upp hela operan: ”-Men jag trodde att att man gjorde opera och fick ut pengar. -Nej, du stoppar in pengar och gör opera. -Men vad får jag ut? -Opera!”
Så kallad finkultur är inte lönsam. Lika lite som förorternas nya eller byarnas gamla blandkulturer. Här måste vi, om vi är intresserade, skopa in pengar för att få ut – kultur. Det enda som står på egna marknadsmässiga ben är den populärkultur som Sundgren ömmar för, och därför begriper jag inte vad karln vill.
Så länge populärkulturen existerar kommer den att konsumeras, och den kommer att existera så länge den konsumeras, det är en logisk kapitalistisk ömsesidighet.
Så länge folket existerar kommer vi att producera konst. Det är en orimlig human ensidighet.
Vi fortsätter med grottmålningen, tecknen i sanden, blåsandet i benpipan, trumdunket och stampandet.
Mitt resonemang underminerar dessvärre varje kulturpolitik; Titta, dom gör det ändå!
Men vi lever i ett högt specialiserat samhälle där envar inte täljer en sälgflöjt på lunchrasten. Därför fyller statlig kulturpolitik sin funktion. Dock beklagar Sundgren att det aldrig ”blev” någon kulturpolitik; det blev konstpolitik. Det kan ligga något i det, för kanske lider vi av terminologisk förvirring.
Kultur är ett underbart mångsidigt tänjbart utspritt vitalt begrepp. Egentligen betyder det odling, vilket de som en gång sett en etymologisk ordbok älskar att upplysa om. Nåja, egentligen betyder det bara allt det vi lägger in i det. Exempelvis ”sådant som människor gör”, vilket jag brukar anföra, även om det mera liknar en fjärilshåv än en definition.
Det kanske hade varit bra om arbetarrörelsen hade vågat snäva in konstpolitiken och stå för det. För med kulturpolitik menas inte exakt kulturpolitik; det vill säga att allt som människor gör skulle vara i lika stort behov av skattesolidaritet. Med kulturpolitik menas framför allt stöd till konst och hantverk men även till föreningar och förändringar och... till en hel del icke lönsamma saker som människor gör.
Hovsångerskor och kulande kullor får del av samma stöd. Det är lite konstigt, det är mycket konst, det ryms inom samma ohörbara ackord.
Ingen luras genom detta på sin beskärda skärv, och ingen lömsk kulturkommunist har sagt att förortslajvaren skulle bli utan.
lördag, december 22, 2007
Kulturkamp, igen
Med stort intresse har jag följt Sundgrens och Hammarlunds diskussion om kulturpolitiken i Flamman. Inte bara följt faktiskt, jag skrev två blogginlägg här och här, och sa egentligen det mesta då. Men eftersom debatten är herrarnas antar jag att det är dem jag ska förhålla mig till. Så, helt kort: Hammarlund har mera rätt.
Jag undrar fortfarande om Sundgren menar att den kommunala musikskolan ska läggas ned om en majoritet inte vill ha den? ”Vi måste våga tänka nytt” säger Sundgren. Den meningen gör mig alltid misstänksam, för den brukar betyda att vi måste gå med på att försämringar egentligen är förbättringar. Som i Stockholms stads kulturskola med de chockhöjda avgifterna.
Hammarlund avslutar sin senaste artikel med att det förefaller vara endast nazisterna – de som bränner böcker och vandaliserar konstutställningar – som inser hur central kulturverksamheten är i samhällsbygget. Detta påminner mig om att jag i en låda har sparat en violett tygbit med ”kulturkamp mot kärnkraft”. Vi sydde såna lappar på våra snickarbyxor på 1970-talet när vi spelade katastrofoperett inför folkomröstningen. Idag känns kulturkamp för eller emot någonting tyvärr inte lika självklart. Och det beror inte på den goda smakens tyranni, Sundgren. Det beror på att en liberal marknadsdemokrati inte bryr sig särskilt mycket om ord och musik.
Om vi verkligen vill komma någon vart med kulturen och politiken får vi inte lämna ifrån oss varken den ena eller andra. Sundgren hamrar på om att kulturpolitiken inte är till för kulturarbetarna. Nej bevars, de klarar väl av att driva facklig kamp som alla andra. Men kulturpolitik är väl allsindar till för att fler ska kunna producera kultur? Och då ingår kulturarbetarna. Då ingår i någon mån även politikerna. Den goda smaken, som Sundgren så fruktar, har däremot inte mycket med saken att göra, och inte den dåliga smaken heller. Ty det handlar inte om att äta, utan om att göra.
forts följer
Jag undrar fortfarande om Sundgren menar att den kommunala musikskolan ska läggas ned om en majoritet inte vill ha den? ”Vi måste våga tänka nytt” säger Sundgren. Den meningen gör mig alltid misstänksam, för den brukar betyda att vi måste gå med på att försämringar egentligen är förbättringar. Som i Stockholms stads kulturskola med de chockhöjda avgifterna.
Hammarlund avslutar sin senaste artikel med att det förefaller vara endast nazisterna – de som bränner böcker och vandaliserar konstutställningar – som inser hur central kulturverksamheten är i samhällsbygget. Detta påminner mig om att jag i en låda har sparat en violett tygbit med ”kulturkamp mot kärnkraft”. Vi sydde såna lappar på våra snickarbyxor på 1970-talet när vi spelade katastrofoperett inför folkomröstningen. Idag känns kulturkamp för eller emot någonting tyvärr inte lika självklart. Och det beror inte på den goda smakens tyranni, Sundgren. Det beror på att en liberal marknadsdemokrati inte bryr sig särskilt mycket om ord och musik.
Om vi verkligen vill komma någon vart med kulturen och politiken får vi inte lämna ifrån oss varken den ena eller andra. Sundgren hamrar på om att kulturpolitiken inte är till för kulturarbetarna. Nej bevars, de klarar väl av att driva facklig kamp som alla andra. Men kulturpolitik är väl allsindar till för att fler ska kunna producera kultur? Och då ingår kulturarbetarna. Då ingår i någon mån även politikerna. Den goda smaken, som Sundgren så fruktar, har däremot inte mycket med saken att göra, och inte den dåliga smaken heller. Ty det handlar inte om att äta, utan om att göra.
forts följer
fredag, december 21, 2007
Respekt!
Ny bok på Nixon förlag: Respektguiden, redigerad av Amineh Kakabaveh och Maria Ekholm, översatt från franskan av Monica de Hagar.Det är Varken hora eller kuvad som låter oss ta del av handfasta råd till flickor och pojkar som kämpar för sitt individuella liv, utan att styras av familjen och bindas av traditionen. Respekt skildras som en ömsesidighet. Den som inte respekterar andra, är inte värd respekt.
Boken är enkel, tilltalet direkt. Tanken är att unga människor ska få en vägvisare som omedelbart går att följa – det finns lagar till ditt skydd, det finns hjälp att få. Res
Det är inte en teoretisk bok som går i polemik om hur förtrycket uppstod. Den stöder sig på feministiska och sociala förklaringsmodeller snarare än antirasistska, men den tar inte ställning till ”det kulturellas” eventuella betydelse. Detta tycker jag är en fördel. Boken har en tydlig målgrupp. Men jag hade trott att den dessutom skulle rikta sig till socionomer, skolsköterskor, pedagoger och andra som träffar flickorna i vardagen men är osäkra på tilltalet. Det gör den knappast. Iallafall inte i handledarform med samtalsnycklar eller värderingsövningar. Det är ungdomarna som står i centrum, och det genomgående rådet till dem är: ”tala om det, våga tala om det!”
Utmärkt! - men jag undrar fortfarande hur vi stöder den flicka som verkligen försökte tala men som inte fick någon hjälp. Hon som bara utsattes för starkare kontroll tills hon drog slutsatsen att det är meningslöst, eller att det lilla jag har betyder mer än de stora riskerna.
Det bestående minnet av boken är rösterna av ungdomarna själva som klippts in som citat. Modiga, rädda, anpassade eller upproriska. Var och en har sin historia. Var och en är på ett alldeles eget trappsteg i livet. Det finns inget recept, utom kanske det som i boken blir lite tjatigt: Tala om det. Våga tala om det.
Respektguiden på Nixon förlag (bokrecensioner)
torsdag, december 20, 2007
Sagoskadad
Vilken mardröm – Svenskt näringslivs julsagor. Ett så jolligt pseudo-infantilt tilltal får mig att längta efter det strängt avskalade språkbruket under aztekernas människooffer.
Man skulle kunna roas av tanken på näringslivet som en förorättad trotsåring som med snorn rinnande stampar med foten åt dumma tantej å fajbjödej – om det inte vore så att människor med makt har betalat människor med talang för kladdet.
Julnerverna räddas temporärt av Naringslivets hemsida . Har aldrig hänt mig förr. Men där debatteras sagorna, och kommunikationschefen Lifvendahl svarar. Den tjejen har alltid haft huvudet rätt påskruvat, hon försvarar kapitalismen som om hon trodde att vi andra också har det.
Missfostret till sagotant hade som uppgift att väcka debatt. Det lyckades.
För att inte ytterligare bidra till framgången, sätter jag punkt.
Man skulle kunna roas av tanken på näringslivet som en förorättad trotsåring som med snorn rinnande stampar med foten åt dumma tantej å fajbjödej – om det inte vore så att människor med makt har betalat människor med talang för kladdet.
Julnerverna räddas temporärt av Naringslivets hemsida . Har aldrig hänt mig förr. Men där debatteras sagorna, och kommunikationschefen Lifvendahl svarar. Den tjejen har alltid haft huvudet rätt påskruvat, hon försvarar kapitalismen som om hon trodde att vi andra också har det.
Missfostret till sagotant hade som uppgift att väcka debatt. Det lyckades.
För att inte ytterligare bidra till framgången, sätter jag punkt.
onsdag, december 19, 2007
Text är otrendigt
En trevlig kille skriver vers om sig själv, ges ut i bokform och belönas med recension i SvD. Detta är en prestation, även om recensionen inte är odelat positiv och knappast kan vara det att döma av de trivialrara utdragen. ”Viss charm” blir omdömet. Så frågan är varför denhär boken överhuvudtaget har givits ut. Eller recenseras. Inte ens kopiös charm brukar räcka så långt.
Förklaringen kan vara att detta inte är en skald, utan en trendvibrator. Recensenten tror att han ”motverkar reality-trendens krav på sannolikhet, genom att motarbeta den mediala pressen på att representera sitt liv i en färdigstöpt form”. Se det var en uppvisning värdig en nyklädd kejsare!
Det är ingen som har bett denhär killen att ställa upp på några trender. Inte att motstå någon obskyr extern så kallad press heller. Han har själv valt att förhålla sig till andras förhållningssätt och turligt nog blev någon intresserad av det.
”Det är i glipan mellan fiktion och biografi som samlingen tar plats” skriver recensenten. Läs: detta är ännu en i raden av de för närvarande så omskrivna nästan-jag-böckerna, av folk som vare sig kan hitta på eller renodla ordentligt. Detta tydliggörs när recensenten fortsätter med att boken är ”en länk i ett projekt som går ut på att konstruera en självbild, en projekt där” (nu kommer det:) ”poesin egentligen är underordnad”.
Envar har rätt att skaffa sig en självbild. Liksom en omvärldsbild. Då är en penna eller dator till oskattbar hjälp! Men konst är det inte. Det är ett projekt som bara angår projektledaren. Och det, fortsätter recensenten, ”rimmar också väl med tidsandan, där personen blivit det essentiella och texten det marginella”.
Vems fan då tidsanda? Och hur då blivit? Det är de som bekräftar varandra genom att runka varandras självbildsprojekt som har åstadkommit fenomenet!
Den som underordnar poesi kan faktiskt ägna sig åt precis vad som helst annat.
Förklaringen kan vara att detta inte är en skald, utan en trendvibrator. Recensenten tror att han ”motverkar reality-trendens krav på sannolikhet, genom att motarbeta den mediala pressen på att representera sitt liv i en färdigstöpt form”. Se det var en uppvisning värdig en nyklädd kejsare!
Det är ingen som har bett denhär killen att ställa upp på några trender. Inte att motstå någon obskyr extern så kallad press heller. Han har själv valt att förhålla sig till andras förhållningssätt och turligt nog blev någon intresserad av det.
”Det är i glipan mellan fiktion och biografi som samlingen tar plats” skriver recensenten. Läs: detta är ännu en i raden av de för närvarande så omskrivna nästan-jag-böckerna, av folk som vare sig kan hitta på eller renodla ordentligt. Detta tydliggörs när recensenten fortsätter med att boken är ”en länk i ett projekt som går ut på att konstruera en självbild, en projekt där” (nu kommer det:) ”poesin egentligen är underordnad”.
Envar har rätt att skaffa sig en självbild. Liksom en omvärldsbild. Då är en penna eller dator till oskattbar hjälp! Men konst är det inte. Det är ett projekt som bara angår projektledaren. Och det, fortsätter recensenten, ”rimmar också väl med tidsandan, där personen blivit det essentiella och texten det marginella”.
Vems fan då tidsanda? Och hur då blivit? Det är de som bekräftar varandra genom att runka varandras självbildsprojekt som har åstadkommit fenomenet!
Den som underordnar poesi kan faktiskt ägna sig åt precis vad som helst annat.
tisdag, december 18, 2007
Kulturarv, kult och varför inte lite kunskap?
Tänkte väl det. Att utbildningsmajoren skulle rycka fram för att bevara minnet av de gamla klosterskolorna. Debatten om skolavslutning i kyrkan kallas av Björklund såväl intensiv som infekterad, vilket var att ta i. Men kanske den kan bli det! Jag skrev ett hövligt inlägg i förra veckan, men det var innan Björklund hänvisat till ”rasisterna” som rörelse och att de ”redan tycker att invandringen leder till att vi måste ge upp vårt kulturarv”.
När rasister ”redan” tycker något – är det då dags för oss andra att följa efter? Som i den berömda politiska praxisen: Säg en sak tillräckligt många gånger så blir den sann*.
Men åter till frågan om lämpliga aktiviteter i gudstjänstlokaler. Björklund funderar inte så mycket över byggnadens syfte, utan han verkar uppfatta kristendomen mest som dekor när han godkänner en ”kyrklig inramning”. Inom denna ram kan han också tänka sig medverkan av en präst, alltså en företrädare för den kristna kyrkan, själasörjare och brobyggare mellan Gud och människor. Hon kan få berätta varför vi firar jul, tycker Björklund, vilket lärarna (som han annars vurmar för) är fullt kapabla att redogöra för. Men prästen bör inte leda bön eller trosbekännelse, vilket normalt ingår i hennes yrkesutövning. Ty där går Björklunds gräns för vad som är konfessionellt.
Det är bra att få veta hur han uppfattar det, och inget fel på gränsdragningen i sig. Men Björklunds mer eller mindre religiösa läggning säger ingenting om andra människors eventuella hemkänsla i ett rum som är djupt symbolmättat och där folk under århundraden gjort det som förväntas av oss: bett och bekänt, trott och hoppats, ångrat och lovsjungit.
”Oavsett om man går till kyrkan eller inte, så klipper barnen tomtar och smällkarameller. Till påsk är det samma sak, fast med påskkycklingar. Både jul och påsk är faktiskt religiösa traditioner.” Är det så att Björklund tillhör någon udda sekt, där smällkarameller och kycklingar ingår i liturgin? För oss andra är kulturarv inte riktigt synonymt med kult!
”På en del ställen har man traditioner som går flera hundra år tillbaka i tiden”, säger Björklund. Och det stämmer, det har man på massor med ställen, vad jag vet. Men vad jag inte vet och inte kan begripa är: på vilka ställen har den lutheranska statskyrkan i flera sekler välkomnat sekulära grundskoleavslutningar och gjort dem till ett folkligt behov?
* evangelium enl dr Goebbels
När rasister ”redan” tycker något – är det då dags för oss andra att följa efter? Som i den berömda politiska praxisen: Säg en sak tillräckligt många gånger så blir den sann*.
Men åter till frågan om lämpliga aktiviteter i gudstjänstlokaler. Björklund funderar inte så mycket över byggnadens syfte, utan han verkar uppfatta kristendomen mest som dekor när han godkänner en ”kyrklig inramning”. Inom denna ram kan han också tänka sig medverkan av en präst, alltså en företrädare för den kristna kyrkan, själasörjare och brobyggare mellan Gud och människor. Hon kan få berätta varför vi firar jul, tycker Björklund, vilket lärarna (som han annars vurmar för) är fullt kapabla att redogöra för. Men prästen bör inte leda bön eller trosbekännelse, vilket normalt ingår i hennes yrkesutövning. Ty där går Björklunds gräns för vad som är konfessionellt.
Det är bra att få veta hur han uppfattar det, och inget fel på gränsdragningen i sig. Men Björklunds mer eller mindre religiösa läggning säger ingenting om andra människors eventuella hemkänsla i ett rum som är djupt symbolmättat och där folk under århundraden gjort det som förväntas av oss: bett och bekänt, trott och hoppats, ångrat och lovsjungit.
”Oavsett om man går till kyrkan eller inte, så klipper barnen tomtar och smällkarameller. Till påsk är det samma sak, fast med påskkycklingar. Både jul och påsk är faktiskt religiösa traditioner.” Är det så att Björklund tillhör någon udda sekt, där smällkarameller och kycklingar ingår i liturgin? För oss andra är kulturarv inte riktigt synonymt med kult!
”På en del ställen har man traditioner som går flera hundra år tillbaka i tiden”, säger Björklund. Och det stämmer, det har man på massor med ställen, vad jag vet. Men vad jag inte vet och inte kan begripa är: på vilka ställen har den lutheranska statskyrkan i flera sekler välkomnat sekulära grundskoleavslutningar och gjort dem till ett folkligt behov?
* evangelium enl dr Goebbels
söndag, december 16, 2007
Skuldbördan
I en utmärkt understreckare berättar Merete Mazzarella om den brittiske sociologen Les Back, som i en ny bok försöker ge röst åt dem som tystas ner, för att ”ta sig bakom dimridan av högljudd och förenklad masskommunikation”. Om Back lyckas belysa de globala villkoren underifrån vet jag inte. Men en ryslig händelse måste förmedlas:
Två tonåringar från Guinea dog på väg till Bryssel, i ett flygplan där de lyckats ta sig med som fripassagerare. Med sig hade de ett brev med en bön om hjälp – mot undernäringen och för barnens rättigheter i Afrika. De ber också om ursäkt för att de trängde sig på.
Inte behövde de be om ursäkt. De trängde sig inte på alls. ”Hur kommer det sig att man inte hört talas om detta?” frågar sig Mazzarella. Varför blev de försynta, hjälpsökande, döda pojkarna inte en nyhet? Varför är det tåg- och båtlaster av ”flyktingströmmar”, halvkriminella gärningar av ”papperslösa” och det ”massiva trycket” av asylsökande som fyller våra media?
Skuldbördan är inte tredje världens. Det är den vita människans börda.
En hel kommunikationsstrategi krävs, för att vi ska få leva i tron att vi inte har gjort nåt.
Två tonåringar från Guinea dog på väg till Bryssel, i ett flygplan där de lyckats ta sig med som fripassagerare. Med sig hade de ett brev med en bön om hjälp – mot undernäringen och för barnens rättigheter i Afrika. De ber också om ursäkt för att de trängde sig på.
Inte behövde de be om ursäkt. De trängde sig inte på alls. ”Hur kommer det sig att man inte hört talas om detta?” frågar sig Mazzarella. Varför blev de försynta, hjälpsökande, döda pojkarna inte en nyhet? Varför är det tåg- och båtlaster av ”flyktingströmmar”, halvkriminella gärningar av ”papperslösa” och det ”massiva trycket” av asylsökande som fyller våra media?
Skuldbördan är inte tredje världens. Det är den vita människans börda.
En hel kommunikationsstrategi krävs, för att vi ska få leva i tron att vi inte har gjort nåt.
lördag, december 15, 2007
Ess dur eller ciss moll beroende på procenten?
Man borde ha vant sig. Men rubriken Stora lönelyft för Stockholms chefer sticker mycket riktigt i ögonen, precis som underrubriken påpekar.
Höga löner är logiskt acceptabelt. Om de som bestämmer inte finge mer betalt, skulle vi aldrig låta dem bestämma. Eftersom deras intelligens eller andra enastående egenskaper inte precis utmärker dem för uppgiften. I vissa fall kan man frivilligt backa på erfarenhet, kontakter, veta-hur-en-slipsten-dras etc, men i allmänhet ger vi dem makt enbart på grund av att de redan har den, att de umgås med andra som har makt, och att det avspeglas i deras lönekuvert så att de kan fortsätta flyta ovanpå.
Deras lönekuvert är vardagliga, försedda med kommunlogga, kommer hem i brevlådan varenda månad. Med sådana inkomster skulle man kunna tro att det är ängeln Gabriel som kommer trumpetandes.
Tänk dig att vakna i klingande ess-dur och ett himmelskt ”hundratusen...” Tänk dig att få det varje månad. Inte en gång, när du ärvde en liten faster som inte visste vad man har pengar till.
Men höga löner är en sak för sig, och de ska ha det. Höga lönelyft är en helt annan sak. Faktiskt mera annan sak ju högre lyft! Om medarbetarna får, säg pi procent på sin lön, då blir det pi procent av 15000 – 30000 för oss som jobbar i öppen verksamhet, och redan det är en dubbel skillnad i lönehöjning (470 – 940 kr).
Men pi procent av 80000 är cirka 2500, så nu börjar vi prata pengar. Det är bara det att de som tjänade 80000 inte nöjde sig med stadens pi procent. Och deras överordnade instämde. Folk som har tillskansat sig makt och status måste ju hitta ett rättfärdigande för detta. Utan synbara bevis på utmärkande egenskaper får man låta staden bevisa sig själv, genom att fortsätta att ge dessa människor pengar istället för begåvning eller originalitet. Med lönehöjningar från 84000 till 96000 börjar vi prata procent. Fjorton små djävla hundradelar, närmare bestämt.
”Det är bara som du är avundsjuk” hör jag manangementfilosofernas överjag förmana. Jo, det kan dom ge sig blanka den på!
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot höjningarna. Kommunal låter hälsa att de alldeles nyss tyckte att de gjort ett bra avtal – om inte cheferna kompenserar sig för det. Chefsorganisationen "Ledarna" å andra sidan tycker att dessa oerhört komplexa uppdrag behöver en bra ersättning... och det var där jag började. Bra ersättning ska ledarna ha. Att genomföra vindbabblande chefsmöten är inte särdeles komplext jämfört med att leda en förskoleklass om arton utåtagerande sexåringar med tio språkgrupper som ska tillägna sig vårt nordiska minoritetsspråk i en mögeldominerad miljö med ekologiska anspråk. Så av just den orsaken måste cheferna få sitt respektavstånd; ingen skulle respektera dem annars.
De kunde gärna ha fått sina pi procent.
Men det dög inte åt dem, och detta är ciss moll, och minst av allt en orsak till respekt.
Höga löner är logiskt acceptabelt. Om de som bestämmer inte finge mer betalt, skulle vi aldrig låta dem bestämma. Eftersom deras intelligens eller andra enastående egenskaper inte precis utmärker dem för uppgiften. I vissa fall kan man frivilligt backa på erfarenhet, kontakter, veta-hur-en-slipsten-dras etc, men i allmänhet ger vi dem makt enbart på grund av att de redan har den, att de umgås med andra som har makt, och att det avspeglas i deras lönekuvert så att de kan fortsätta flyta ovanpå.
Deras lönekuvert är vardagliga, försedda med kommunlogga, kommer hem i brevlådan varenda månad. Med sådana inkomster skulle man kunna tro att det är ängeln Gabriel som kommer trumpetandes.
Tänk dig att vakna i klingande ess-dur och ett himmelskt ”hundratusen...” Tänk dig att få det varje månad. Inte en gång, när du ärvde en liten faster som inte visste vad man har pengar till.
Men höga löner är en sak för sig, och de ska ha det. Höga lönelyft är en helt annan sak. Faktiskt mera annan sak ju högre lyft! Om medarbetarna får, säg pi procent på sin lön, då blir det pi procent av 15000 – 30000 för oss som jobbar i öppen verksamhet, och redan det är en dubbel skillnad i lönehöjning (470 – 940 kr).
Men pi procent av 80000 är cirka 2500, så nu börjar vi prata pengar. Det är bara det att de som tjänade 80000 inte nöjde sig med stadens pi procent. Och deras överordnade instämde. Folk som har tillskansat sig makt och status måste ju hitta ett rättfärdigande för detta. Utan synbara bevis på utmärkande egenskaper får man låta staden bevisa sig själv, genom att fortsätta att ge dessa människor pengar istället för begåvning eller originalitet. Med lönehöjningar från 84000 till 96000 börjar vi prata procent. Fjorton små djävla hundradelar, närmare bestämt.
”Det är bara som du är avundsjuk” hör jag manangementfilosofernas överjag förmana. Jo, det kan dom ge sig blanka den på!
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot höjningarna. Kommunal låter hälsa att de alldeles nyss tyckte att de gjort ett bra avtal – om inte cheferna kompenserar sig för det. Chefsorganisationen "Ledarna" å andra sidan tycker att dessa oerhört komplexa uppdrag behöver en bra ersättning... och det var där jag började. Bra ersättning ska ledarna ha. Att genomföra vindbabblande chefsmöten är inte särdeles komplext jämfört med att leda en förskoleklass om arton utåtagerande sexåringar med tio språkgrupper som ska tillägna sig vårt nordiska minoritetsspråk i en mögeldominerad miljö med ekologiska anspråk. Så av just den orsaken måste cheferna få sitt respektavstånd; ingen skulle respektera dem annars.
De kunde gärna ha fått sina pi procent.
Men det dög inte åt dem, och detta är ciss moll, och minst av allt en orsak till respekt.
fredag, december 14, 2007
Var gjorde jag av järnröret?
Ibland är kommentarerna bättre än inlägget och måste spridas. Nisse Sandqvist tipsade om feministsatirikern Nina Hemmingsson, som ritar i Aftonbladet. En njutbar skörd finner du här.
Sandqvists blogg innehöll glädjande nyheter om bidragsberoende expolitiker. Nämligen att de har det jättebra! Hurra för dom! Vilken lättnad! Tänk om de hade tvingats uppleva ett förnedrande utanförskap! Men innanför är de, och kul saker gör de! Flaggan i topp, alltså!
C'est bara la vie, antar jag.
Sandqvists blogg innehöll glädjande nyheter om bidragsberoende expolitiker. Nämligen att de har det jättebra! Hurra för dom! Vilken lättnad! Tänk om de hade tvingats uppleva ett förnedrande utanförskap! Men innanför är de, och kul saker gör de! Flaggan i topp, alltså!
C'est bara la vie, antar jag.
Med ett schyst järnrör*
Humor kan man inte recensera. Man har den, eller har en annan sort, eller har den i värsta fall icke. I dessa de mörkaste av tider kan jag ändå inte avhålla mig från lite gratisreklam för dessa de svartaste av humrar:
- Socker-Conny av Joakim Pirinen. Den skitigaste fulaste och elakaste tabubrytaren härifrån till kloakerna. ”Ni simulerar hår på tungan!” vore något för Försäkringskassans läkare, och ”Vi måste väl hålla ihop mot kunderna!” drömmen för varje försvarslös offentliganställd. Conny är så kvinno- och blattefientlig så vi tamefan känner oss inverterat hemma.
- Många nollor av Robert Nyberg. Boklig sammanfattning av offentliga sektorns riddare, Kommunals favoritpoet, valrörelsens vykortsmästare. ”A-kassan är till för den som vill unna sig en liten guldkant på arbetslöshetstillvaron” var en ny guldkant för mig, andra rader kan man utantill. Men det glädjande är själva erinran om att någon sett oss när vi säger hej-&-hå här på kapitalismens bakgård.
- Jan Berglin, stornäsornas upphov med strippar i SvD och ett flertal album. Mannen som vet allt om medelåldern, och resten vet hans fru. Man kan ju inte bjuda hem faster till jul, hon går bara omkring och säger Vad Härligt, Vad Härligt hela tiden... Inse hur litet steget är mellan att vara stadgad och tappa greppet, känn på det jävliga i att vara från Gävle och tämligen jämnstruken, osedd femtiotalist.
- Jan Stenmark upptäckte jag på en utställning på Kulturhuset, hittade sedan de märkliga collagen i bokform. Han klistrar vardagsplatta repliker i sextiotalets veckotidningsbilder och resultatet blir en ny grym värld... eller en möjligen bekräftelsen för bakfulla poeter. Omöjlig att citera utan bilder, men här är ett approximativ, fotot på en hysteriskt uppskruvad kille som knyter slipsen med bildtexten: Vem som helst hade kunnat se att jag var utom mig av ångest. Men jag var inte vem som helst.
Å detta liv och dess bakdelar! Men är det bara män som är roliga? Nej jag gillar Ackebo och Hon-djuret också. Har dock inga gratiscitat redo.
*kan man slå hela världen med häpnad. Enligt Pirinen
- Socker-Conny av Joakim Pirinen. Den skitigaste fulaste och elakaste tabubrytaren härifrån till kloakerna. ”Ni simulerar hår på tungan!” vore något för Försäkringskassans läkare, och ”Vi måste väl hålla ihop mot kunderna!” drömmen för varje försvarslös offentliganställd. Conny är så kvinno- och blattefientlig så vi tamefan känner oss inverterat hemma.
- Många nollor av Robert Nyberg. Boklig sammanfattning av offentliga sektorns riddare, Kommunals favoritpoet, valrörelsens vykortsmästare. ”A-kassan är till för den som vill unna sig en liten guldkant på arbetslöshetstillvaron” var en ny guldkant för mig, andra rader kan man utantill. Men det glädjande är själva erinran om att någon sett oss när vi säger hej-&-hå här på kapitalismens bakgård.
- Jan Berglin, stornäsornas upphov med strippar i SvD och ett flertal album. Mannen som vet allt om medelåldern, och resten vet hans fru. Man kan ju inte bjuda hem faster till jul, hon går bara omkring och säger Vad Härligt, Vad Härligt hela tiden... Inse hur litet steget är mellan att vara stadgad och tappa greppet, känn på det jävliga i att vara från Gävle och tämligen jämnstruken, osedd femtiotalist.
- Jan Stenmark upptäckte jag på en utställning på Kulturhuset, hittade sedan de märkliga collagen i bokform. Han klistrar vardagsplatta repliker i sextiotalets veckotidningsbilder och resultatet blir en ny grym värld... eller en möjligen bekräftelsen för bakfulla poeter. Omöjlig att citera utan bilder, men här är ett approximativ, fotot på en hysteriskt uppskruvad kille som knyter slipsen med bildtexten: Vem som helst hade kunnat se att jag var utom mig av ångest. Men jag var inte vem som helst.
Å detta liv och dess bakdelar! Men är det bara män som är roliga? Nej jag gillar Ackebo och Hon-djuret också. Har dock inga gratiscitat redo.
*kan man slå hela världen med häpnad. Enligt Pirinen
torsdag, december 13, 2007
Ack det Folkpartiet!
Det börjar likna en fixering. En besatthet. Utbildningsmajorens förhållande till betyg. Att skolorna inspekteras oftare och åläggs att ännu tydligare än idag kunna påvisa insatser som ger resultat är bara bra. Men bedömningen ska kallas betyg. Den måste vara anpassad till att lätt kunna brytas ned och jämföras i tabeller.
Är det så att ministrarna behöver den tankestöttan? Att de inte förstår mer komplexa resonemang?
Det börjar likna socialdemokrati av den sämre sorten. Märkligt nog hos Sabuni. När hon tillsätter en utredning för att analysera levnadsvillkoren för ungdomar i fattiga, mångetniska bostadsområden, där utbildning, arbete, entreprenörskap och stödinsatser ska belysas – vilket är bra – då lyder pressmeddelandet:
Ungdomar i utanförskapsområden är en viktig målgrupp i arbetet med att bryta utanförskapet. Regeringen vill därför analysera ungdomars situation i utanförskapsområdena och få underlag för vilka insatser och åtgärder som fungerar när det gäller att bryta utanförskapet bland ungdomar.
Här ser Fp ungdomarna som en målgrupp i behov av insatser och åtgärder. Var blev det av den svidande kritiken mot storebrorsfixarna i S? Här föreställs ungdomarna inte göra något själva, eftersom de är ”utanför”, och den som är utanför det som somliga definierat som innanför är ur stånd att handla, ty vad hon än gör kommer det att göras – utanför.
Här är det inte fråga om att det värdefulla innanför ska öppnas, vidgas eller förändras, utan de som tänks lida brist på innanförskap ska åtgärdas, så att de får komma in och kan bli agenter inte bara i sina egna liv utan äntligen också i andras ögon.
Det börjar likna upprepningens pedagogik.Med maxade 4 x utanförskap i samma stycke ritar Fp upp en kritlinje i asfalten runt de unga människor som är fulla av iver att arbeta, skapa, skaffa vänner, resa, sätta bo och leva. Här eller där.
Är det så att ministrarna behöver den tankestöttan? Att de inte förstår mer komplexa resonemang?
Det börjar likna socialdemokrati av den sämre sorten. Märkligt nog hos Sabuni. När hon tillsätter en utredning för att analysera levnadsvillkoren för ungdomar i fattiga, mångetniska bostadsområden, där utbildning, arbete, entreprenörskap och stödinsatser ska belysas – vilket är bra – då lyder pressmeddelandet:
Ungdomar i utanförskapsområden är en viktig målgrupp i arbetet med att bryta utanförskapet. Regeringen vill därför analysera ungdomars situation i utanförskapsområdena och få underlag för vilka insatser och åtgärder som fungerar när det gäller att bryta utanförskapet bland ungdomar.
Här ser Fp ungdomarna som en målgrupp i behov av insatser och åtgärder. Var blev det av den svidande kritiken mot storebrorsfixarna i S? Här föreställs ungdomarna inte göra något själva, eftersom de är ”utanför”, och den som är utanför det som somliga definierat som innanför är ur stånd att handla, ty vad hon än gör kommer det att göras – utanför.
Här är det inte fråga om att det värdefulla innanför ska öppnas, vidgas eller förändras, utan de som tänks lida brist på innanförskap ska åtgärdas, så att de får komma in och kan bli agenter inte bara i sina egna liv utan äntligen också i andras ögon.
Det börjar likna upprepningens pedagogik.Med maxade 4 x utanförskap i samma stycke ritar Fp upp en kritlinje i asfalten runt de unga människor som är fulla av iver att arbeta, skapa, skaffa vänner, resa, sätta bo och leva. Här eller där.
onsdag, december 12, 2007
Vad du än gör så är det Fel
Hört talas om dubbelbestraffning? Eller på utrikiska, damned if you do, damned if you don’t. En härskarteknik mot kvinnor som motsvarar deckargenrens trubbiga föremål. Inget raffinemang, bara total golvning.
Kom att tänka på det när jag bläddrade i boulevardpressen. Aftonbladets kvinnohat går bland annat ut på att visa upp misslyckad plastikkirurgi. Det vill säga, här har vi kvinnor som snabbare än oss andra fattat detta att ingen duger som hon är. Logiskt nog har de investerat xxtusen kronor i en förbättring. Sedan har de tråcklats ihop till något artificiellt fult istället för bara vardagstrist, och kan hållas upp som varnande exempel. Av en tidning som förstås visste från början hur det skulle bli - eller? Vad jag saknar är en sedvanlig kvällspressens vi-har-hela-listan på de klåpare till fältskärer som sålt en undermålig tjänst.
Kom att tänka på det när jag bläddrade i boulevardpressen. Aftonbladets kvinnohat går bland annat ut på att visa upp misslyckad plastikkirurgi. Det vill säga, här har vi kvinnor som snabbare än oss andra fattat detta att ingen duger som hon är. Logiskt nog har de investerat xxtusen kronor i en förbättring. Sedan har de tråcklats ihop till något artificiellt fult istället för bara vardagstrist, och kan hållas upp som varnande exempel. Av en tidning som förstås visste från början hur det skulle bli - eller? Vad jag saknar är en sedvanlig kvällspressens vi-har-hela-listan på de klåpare till fältskärer som sålt en undermålig tjänst.
tisdag, december 11, 2007
Kyrkan för Gud och gallerian för Mammon
Då och då hörs röster försvara den gamla fina seden att hålla skolavslutningen i kyrkan. Kanhända är det en lokal sed, på bruksorter där den lilla folkskolan låg bredvid den gamla kyrkan. Men jag som bodde i förort hade skolavslutning i matsalen. Min far gick i byskola och där var de inte fler än att de rymdes i klassrummet. Mamma gick i flickskola i stan, och hade aula.
Är aulan bortglömd? Detta egendomliga lånord för samlingssal med scen, ridå, talarstol, strålkastare och sluttande bänkrader. Vilka skolavslutningar man kunde producera! Visst hade vi på skolgården i Rinkeby fantastiska multimediaföreställningar med 400 medverkande, men vi var ruskigt väderberoende.
En skolavslutning borde lika lite som ett femtioårskalas eller en kick-off äga rum i en gudstjänstlokal. Det är generöst av kyrkan att låna ut utrymme när samlingssal saknas, men ingen tradition påbjuder att sekulära festligheter ska firas i religiösa lokaler – tvärtom. Om det en tradition har den, som många andra traditioner för övrigt, uppstått ur brist.
Och den första som säger ”det spelar väl ingen roll” avslöjar att de glömt bort eller blankt struntar i vad Svenska Kyrkan är till för.
Är aulan bortglömd? Detta egendomliga lånord för samlingssal med scen, ridå, talarstol, strålkastare och sluttande bänkrader. Vilka skolavslutningar man kunde producera! Visst hade vi på skolgården i Rinkeby fantastiska multimediaföreställningar med 400 medverkande, men vi var ruskigt väderberoende.
En skolavslutning borde lika lite som ett femtioårskalas eller en kick-off äga rum i en gudstjänstlokal. Det är generöst av kyrkan att låna ut utrymme när samlingssal saknas, men ingen tradition påbjuder att sekulära festligheter ska firas i religiösa lokaler – tvärtom. Om det en tradition har den, som många andra traditioner för övrigt, uppstått ur brist.
Och den första som säger ”det spelar väl ingen roll” avslöjar att de glömt bort eller blankt struntar i vad Svenska Kyrkan är till för.
söndag, december 09, 2007
Fakta om massinvandringen
Igår skrev jag om en utmärkt artikelserie i Dagens arbete. Den avslutas med några fakta som kan vara bra att komma ihåg:
Enligt den högerextrema skrämselprogandan tar Svge emot mest flyktingar i världen, och det talas om massinvandring. Detta är långt ifrån sanningen. Enligt FN var ca 20 miljoner människor på flykt under år 2005. Få av dem sökte sig till Europa.
Detta år beviljades drygt 56000 uppehållstillstånd beviljades i Sverige, och av dem var 8076 flyktingar. 22028 var anhöriga till personer i Sverige (tio procent anhöriga till flyktingar). Invandring under EES-avtalet, alltså av personer boende i Europa, var 18000, och cirka 6800 var gäststudenter.
Få asylsökande får uppehållstillstånd i Sverige. År 2005 beviljades endast tretton procent. Under hela 2000-talet har siffran legat mellan tio och tjugo procent.
Sjutton procent av dem som invandrar till Sverige är hemkommande svenskar. 31% av invandrarna är från Norden, hemkommande svenskar inräknade.
Källa: Anna Tiberg, Daniel Poohl, Dagens Arbete 071127
Enligt den högerextrema skrämselprogandan tar Svge emot mest flyktingar i världen, och det talas om massinvandring. Detta är långt ifrån sanningen. Enligt FN var ca 20 miljoner människor på flykt under år 2005. Få av dem sökte sig till Europa.
Detta år beviljades drygt 56000 uppehållstillstånd beviljades i Sverige, och av dem var 8076 flyktingar. 22028 var anhöriga till personer i Sverige (tio procent anhöriga till flyktingar). Invandring under EES-avtalet, alltså av personer boende i Europa, var 18000, och cirka 6800 var gäststudenter.
Få asylsökande får uppehållstillstånd i Sverige. År 2005 beviljades endast tretton procent. Under hela 2000-talet har siffran legat mellan tio och tjugo procent.
Sjutton procent av dem som invandrar till Sverige är hemkommande svenskar. 31% av invandrarna är från Norden, hemkommande svenskar inräknade.
Källa: Anna Tiberg, Daniel Poohl, Dagens Arbete 071127
lördag, december 08, 2007
Klassiker utan klasser
Mediagnällaren numro ett kan man kalla mig. Men jag känner igen god journalistik när jag ser den. Tack Anna Tiberg i Dagens Arbete! för en lysande serie intervjuer som granskar Sverigedemokraterna. Som kommunalpolitiker, som arbetskamrater och fackliga företrädare, som partistyrelseledamöter.
Intervjun med Per Björklund, den arbetsmarknadspolitiske talespersonen, kan bli en liten klassiker av imbecillitet. Eller en rysare, om du tillhör den plågade minoritet som skäms när andra gör bort sig. Björklund, visar det sig, vet ingenting om sitt partis politiska ställningstaganden, och det han vet vill han inte diskutera.
Alla i en partistyrelse kan inte förklara alla andras politikområden. Det är inget konstigt med det. Men att någon i en partistyrelse inte vare sig kan eller vill förklara partiets övergripande mål är ändå anmärkningsvärt.
SD:s modell för att få förtjänta företrädare tycks vara: Ta dina barndomsminnen och några klichéer och rör ihop till en karamellsmet som känns bra i maggropen, kanalisera ditt livs förödmjukelser i politisk revansch, bli förorättad om någon ifrågasätter det, och ta dig rätten att tro att tankeverksamhet är ett påhitt av eliten, för här vet väl ingen mer än nån’ ann’...
Det som blir tydligt genom P Björklunds (och andra SD-företrädares) grodhoppande är att en mycket skickligare politisk rörelse, högern och näringslivet, har lyckats väl i sitt uppsåt av avpolitisering och konfliktreducering. Det märks i det att SD, som betraktar sig som ett mittenparti, utöver sin halvt omedvetna rasism har tagit tydlig ställning för ännu en ideologisk linje: att hellre minska motsättningar, än klyftor.
Det vill SD därför att de drömmer om gemenskap, rentav folkgemenskap. ”Klass är ingenting vi har funderat över", säger P Björklund.
För människor som har valt bort att bilda sig framstår det förstås som en absurd anklagelse när jag kallar detta för ett typiskt drag av fascism.
Intervjun med Per Björklund, den arbetsmarknadspolitiske talespersonen, kan bli en liten klassiker av imbecillitet. Eller en rysare, om du tillhör den plågade minoritet som skäms när andra gör bort sig. Björklund, visar det sig, vet ingenting om sitt partis politiska ställningstaganden, och det han vet vill han inte diskutera.
Alla i en partistyrelse kan inte förklara alla andras politikområden. Det är inget konstigt med det. Men att någon i en partistyrelse inte vare sig kan eller vill förklara partiets övergripande mål är ändå anmärkningsvärt.
SD:s modell för att få förtjänta företrädare tycks vara: Ta dina barndomsminnen och några klichéer och rör ihop till en karamellsmet som känns bra i maggropen, kanalisera ditt livs förödmjukelser i politisk revansch, bli förorättad om någon ifrågasätter det, och ta dig rätten att tro att tankeverksamhet är ett påhitt av eliten, för här vet väl ingen mer än nån’ ann’...
Det som blir tydligt genom P Björklunds (och andra SD-företrädares) grodhoppande är att en mycket skickligare politisk rörelse, högern och näringslivet, har lyckats väl i sitt uppsåt av avpolitisering och konfliktreducering. Det märks i det att SD, som betraktar sig som ett mittenparti, utöver sin halvt omedvetna rasism har tagit tydlig ställning för ännu en ideologisk linje: att hellre minska motsättningar, än klyftor.
Det vill SD därför att de drömmer om gemenskap, rentav folkgemenskap. ”Klass är ingenting vi har funderat över", säger P Björklund.
För människor som har valt bort att bilda sig framstår det förstås som en absurd anklagelse när jag kallar detta för ett typiskt drag av fascism.
fredag, december 07, 2007
Moderaternas diskriminerande innanförskap
De nya Moderaterna jobbar på. I min hand fick jag deras direktiv till en arbetsgrupp mot utanförskap och segregation. Positivt i det är att det inte skuldbelägger immigranter utan ser dem som fullt kapabla människor, en tillgång för vårt land (=näringslivet). Problemet är ”utanförskapet”; att människor inte får ”komma in”. Inte att vi har ett samhälle som definierar sig självt så som centrum och periferi, och placerar ut människorna som schackpjäser i mönstret.
Fler problem, säger M, är förekomsten av diskriminering och främlingsfientlighet. Inte att dessa utgör orsaker till de problem vi alla kan iaktta.
M är också bekymrade över ”specifika bostadsområden med mycket stort utanförskap”. Ja ja, man behöver knappast längre dra den nötta vitsen om att de kanske menar överklassisolaten Vellinge och Djursholm, varifrån man måste åka till Genève för att bli internationell eftersom man inte kan vara det på torget.
Tillgången till bra bostäder är viktigt, anser Moderaterna, och som särskilt positivt för låginkomsttagarna nämner de bostadrättsombildningen som ”pågår” (=genomdrivs) i storstädernas förorter. Om jag inte inser det positiva i att vara tvungen att hosta upp ett lån för den lägenhet jag tidigare hyrde för rimlig månadskostnad beror det kanske på mina ringa matematiska insikter. Men i nästa stycke räknar M upp kännetecken för så kallade utsatta bostadsområden, och där återfinns: ”låg sysselsättning, bristande skolresultat, hög kriminalitet och en dominerande ställning för hyresrätterna”.
Kriterierna för den förra regeringens Storstadssatsning var: hög arbetslöshet, låg inkomst, låg utbildning, högt ohälsotal och lågt demokratiskt deltagande. Det kanske inte är de enda rätta kriterierna. Men hur kom just hyresrätten in i bilden – om inte för att nya, gamla och medelålders moderater hatar dem.
I en demokrati använder man inte sina rättigheter för att kränka andras, säger direktiven, och om detta är vi helt ense. Sålunda ogillar jag när äganderätten används för att kränka rätten att vara självförsörjande. Men för M:s del utmynnar det i frågor om tolerans och intolerans. Individuella attityder som aldrig har varit någon viktig fråga för vänstern – eller för demokratin, för den delen.
Våra demokratiska rättigheter finns till för att begränsa påverkan av de mer eller mindre toleranta personer. Men om man håller sig med en samhällssyn där några som är ”innanför” talar om vilka olikheter som ”tolereras” kan vi aldrig få något annat än ett djupt skiktat samhälle med skarpa gränser. Sådana du inte korsar med vision och initiativ.
Det bästa i M:s direktiv är att de inte vill se etniska gränser. Det sämsta är att de föredrar vanliga klassklyftor. Hur nytt är det?
Fler problem, säger M, är förekomsten av diskriminering och främlingsfientlighet. Inte att dessa utgör orsaker till de problem vi alla kan iaktta.
M är också bekymrade över ”specifika bostadsområden med mycket stort utanförskap”. Ja ja, man behöver knappast längre dra den nötta vitsen om att de kanske menar överklassisolaten Vellinge och Djursholm, varifrån man måste åka till Genève för att bli internationell eftersom man inte kan vara det på torget.
Tillgången till bra bostäder är viktigt, anser Moderaterna, och som särskilt positivt för låginkomsttagarna nämner de bostadrättsombildningen som ”pågår” (=genomdrivs) i storstädernas förorter. Om jag inte inser det positiva i att vara tvungen att hosta upp ett lån för den lägenhet jag tidigare hyrde för rimlig månadskostnad beror det kanske på mina ringa matematiska insikter. Men i nästa stycke räknar M upp kännetecken för så kallade utsatta bostadsområden, och där återfinns: ”låg sysselsättning, bristande skolresultat, hög kriminalitet och en dominerande ställning för hyresrätterna”.
Kriterierna för den förra regeringens Storstadssatsning var: hög arbetslöshet, låg inkomst, låg utbildning, högt ohälsotal och lågt demokratiskt deltagande. Det kanske inte är de enda rätta kriterierna. Men hur kom just hyresrätten in i bilden – om inte för att nya, gamla och medelålders moderater hatar dem.
I en demokrati använder man inte sina rättigheter för att kränka andras, säger direktiven, och om detta är vi helt ense. Sålunda ogillar jag när äganderätten används för att kränka rätten att vara självförsörjande. Men för M:s del utmynnar det i frågor om tolerans och intolerans. Individuella attityder som aldrig har varit någon viktig fråga för vänstern – eller för demokratin, för den delen.
Våra demokratiska rättigheter finns till för att begränsa påverkan av de mer eller mindre toleranta personer. Men om man håller sig med en samhällssyn där några som är ”innanför” talar om vilka olikheter som ”tolereras” kan vi aldrig få något annat än ett djupt skiktat samhälle med skarpa gränser. Sådana du inte korsar med vision och initiativ.
Det bästa i M:s direktiv är att de inte vill se etniska gränser. Det sämsta är att de föredrar vanliga klassklyftor. Hur nytt är det?
onsdag, december 05, 2007
Föremålens hemligheter
”Museer, till vad nytta?” frågade Linder i den artikel jag skrev om igår. Han ställer en rad vassa frågor om varför museerna backar från att samla kunskap och ha den till grundbult i verksamheten: ”Var det när den sammanbindande nationalismen vittrade bort? - - Var det när postmodernismen började torpedera tilltron till humanioras kanon? - - Var det när de gammaldags auktoriteterna blev omoderna på 60-talet, eller när pengarna började tryta på 90-talet? Eller kanske när allt som liknade trista texter - - kunde förpassas till webben?”
Jag tror han ska koncentrera sig på 60- och 90-talen. Auktoriteterna punkterades, skolan skulle öppnas mot omvärlden, allt fanns att lära utanför klassrummet. Barnen skulle släppas lösa i samhälle, arbetsliv och på museum. Men då måste museerna fungera så att man barn kan hållas där. När jag började undervisa på 70-80-talen var museipedagogerna fantastiska människor som kunde levandegöra nästan vilket stoff som helst. Men när budgetarna, såväl skolornas som museernas, stramades åt, måste museerna tävla om klasserna. Skolbesöken var en stadig inkomstkälla. Om man inte längre hade råd med museipedagoger eller verkstäder, måste varje utställning riktas till barn. Detta har man blivit allt skickligare på.
Dock tycker jag artikeln motsäger sig själv något, när Nordiska museets utställning Sápmi får kritik för att den inte lägger fram en tydlig bild av minoritetens historia, utan mest visar föremål. Vem vet om inte föremålen ger den fylligaste bilden, även om vi själva måste fylla i den med tankeverksamhet eller vaga associationer.
I vilket fall som helst är målgruppen inte vi frivilliga museibesökare. Museernas uppgift är inte i första hand att samla eller ens sprida kunskap, utan marknadsföra den kunskap som finns. Då kan det inte bli annat än förenkling, innesluten i populistfällan att det som engagerar är sånt som alla gör. Men för tusan, det intressanta är det olika!
Då räcker föremålen långt, även om de inte godvilligt ger ifrån sig sina hemligheter. Det fanns en tid när museer var magiska rum fyllda med tusen ting och bilder.
Finns de kvar, valskeletten som simmade i luften på Naturhistoriska? De som lärde ut något om storlek, balanssinne, kroppsuppbyggnad och skulptur.
På Etnografiska museet i Kairo måste vi väcka vakten. Han gick in före oss och dammade faktiskt av montrarna så vi kunde urskilja svärd, vagnar och tält. Slutsatsen blev att Kairos historia består av damm och tunga transporter. Vi såg också trasiga fågelburar och dunkla speglar, en längtan efter skugga. Det var inte verklighet och inte vetenskap; det var museum.
Men så ska inte ett museum se ut.
Frågan är om museer ska ha ytterligare någon uppgift än att ge god handledning åt skolbarnen? Eller om vi bildningstörstande medelåldringar ska förpassa oss till webben.
Jag tror han ska koncentrera sig på 60- och 90-talen. Auktoriteterna punkterades, skolan skulle öppnas mot omvärlden, allt fanns att lära utanför klassrummet. Barnen skulle släppas lösa i samhälle, arbetsliv och på museum. Men då måste museerna fungera så att man barn kan hållas där. När jag började undervisa på 70-80-talen var museipedagogerna fantastiska människor som kunde levandegöra nästan vilket stoff som helst. Men när budgetarna, såväl skolornas som museernas, stramades åt, måste museerna tävla om klasserna. Skolbesöken var en stadig inkomstkälla. Om man inte längre hade råd med museipedagoger eller verkstäder, måste varje utställning riktas till barn. Detta har man blivit allt skickligare på.
Dock tycker jag artikeln motsäger sig själv något, när Nordiska museets utställning Sápmi får kritik för att den inte lägger fram en tydlig bild av minoritetens historia, utan mest visar föremål. Vem vet om inte föremålen ger den fylligaste bilden, även om vi själva måste fylla i den med tankeverksamhet eller vaga associationer.
I vilket fall som helst är målgruppen inte vi frivilliga museibesökare. Museernas uppgift är inte i första hand att samla eller ens sprida kunskap, utan marknadsföra den kunskap som finns. Då kan det inte bli annat än förenkling, innesluten i populistfällan att det som engagerar är sånt som alla gör. Men för tusan, det intressanta är det olika!
Då räcker föremålen långt, även om de inte godvilligt ger ifrån sig sina hemligheter. Det fanns en tid när museer var magiska rum fyllda med tusen ting och bilder.
Finns de kvar, valskeletten som simmade i luften på Naturhistoriska? De som lärde ut något om storlek, balanssinne, kroppsuppbyggnad och skulptur.
På Etnografiska museet i Kairo måste vi väcka vakten. Han gick in före oss och dammade faktiskt av montrarna så vi kunde urskilja svärd, vagnar och tält. Slutsatsen blev att Kairos historia består av damm och tunga transporter. Vi såg också trasiga fågelburar och dunkla speglar, en längtan efter skugga. Det var inte verklighet och inte vetenskap; det var museum.
Men så ska inte ett museum se ut.
Frågan är om museer ska ha ytterligare någon uppgift än att ge god handledning åt skolbarnen? Eller om vi bildningstörstande medelåldringar ska förpassa oss till webben.
tisdag, december 04, 2007
Transithall eller Ismannen
Museum är underbara platser. Allt sedan min barndom har jag tagit dem för givna, dessa mystiska rum fulla med tusen förbryllande ting och bilder. Men det är länge sedan museer tystlåtet fick tända fantasin. De är absolut inte avsedda som poetens verkstad, och de är inte heller vetenskapen själv. De är snarare dess marknadsföring.
Lars Linder efterlyser i en artikel kunskap, slutsatser och inte minst det han kallar ”en berättelse”, övertygad om en museernas identitetskris som riskerar att leda till deras egen öde- eller åtminstone nedläggelse. I misstanken att Linder överdriver går jag in på Historiskas hemsida, och blir bedrövad och betänksam.
Först åtta livsöden från förhistorisk tid. Det liknar åtminstone vad Linder kallar en berättelse. Sedan en utställning som byggts upp som en transithall där man går i och ur historien via gejtar, vilket ska fungera som en resa som hjälper oss att fundera över frågor som varit viktiga för människor i alla tider. Sist kommer några viktiga frågor om historieskrivning – men det är du själv som ska besvara dem, inte historikerna.
Visst är det lätt att raljera över detta. Särskilt misstanken att du och jag inte redan skulle fundera över sådant som ”varit viktiga för människor i alla tider”. Det ser verkligen ut som om museerna backar från sitt uppdrag – men vilket är det, egentligen? Jag återkommer till det imorgon.
En alldeles utmärkt utställning på Historiska är för övrigt Ötzi, ismannen. Och han är inte ens där själv. Hans femtusenåriga kvarlevor tål inte att flyttas, så det vi får se är utsökta kopior och datoranimationer. Jag ska erkänna – jag hade för mig att forntidsmänniskor gick klädda i förmultnade trasor, för det är allt jag sett hittills. Ända tills de visade en välgjord kopia på Ötzis nysydda klädnad! Ötzi pågår till 16 mars.
Lars Linder efterlyser i en artikel kunskap, slutsatser och inte minst det han kallar ”en berättelse”, övertygad om en museernas identitetskris som riskerar att leda till deras egen öde- eller åtminstone nedläggelse. I misstanken att Linder överdriver går jag in på Historiskas hemsida, och blir bedrövad och betänksam.
Först åtta livsöden från förhistorisk tid. Det liknar åtminstone vad Linder kallar en berättelse. Sedan en utställning som byggts upp som en transithall där man går i och ur historien via gejtar, vilket ska fungera som en resa som hjälper oss att fundera över frågor som varit viktiga för människor i alla tider. Sist kommer några viktiga frågor om historieskrivning – men det är du själv som ska besvara dem, inte historikerna.
Visst är det lätt att raljera över detta. Särskilt misstanken att du och jag inte redan skulle fundera över sådant som ”varit viktiga för människor i alla tider”. Det ser verkligen ut som om museerna backar från sitt uppdrag – men vilket är det, egentligen? Jag återkommer till det imorgon.
En alldeles utmärkt utställning på Historiska är för övrigt Ötzi, ismannen. Och han är inte ens där själv. Hans femtusenåriga kvarlevor tål inte att flyttas, så det vi får se är utsökta kopior och datoranimationer. Jag ska erkänna – jag hade för mig att forntidsmänniskor gick klädda i förmultnade trasor, för det är allt jag sett hittills. Ända tills de visade en välgjord kopia på Ötzis nysydda klädnad! Ötzi pågår till 16 mars.
söndag, december 02, 2007
Överklass och övergrepp
Dagens SvD-ledare gör upp med något han kallar “svaghetens moral”. Tydligen en socialdemokratisk politik som går ut på att dadda människor och ständigt veta bäst, en tendens som är högst irriterande eftersom det är beskyddar- och inte arbetarrörelsementalitet. Men det framgår inte av skribenten Linder om det är styrkans moral eller ingen moral alls som jagar sjuka människor och spionerar på enskilda, eller på vilket sätt det är sporrande att bli av med a-kassan. Han hyllar Sabuni för hennes klarspråk gentemot immigranter, men nämner inte hur vi ytterligare ska sätta press på dessa tappra men hårt prövade människor som möts av krav och mästrande från dag ett.
Ett av Linders politiska recept är: ”Välfärdssystem som kräver ansträngning och motprestation.” Han ser tvärs förbi välfärdens väsen: Ansträngningen kommer först. När du arbetar, betalar skatt, gör rätt för dig. Avstår din del av förtjänsten utan gnäll, även om du tillhör den överklass som aldrig kommer att behöva njuta det ekonomiska biståndets fröjder. Men när du behöver hjälp, då får du den. Under värdiga former och utan snokande och krav. Det, Linder, är det gemensammas moral.
Det ser ut som en tanke att ledaren under, av Abrahamsson, har som rubrik: ”Avdragsrätt för gåvor kan öka solidariteten”. Här är nästa skribent som ser tvärs förbi kärnan. Avdragsrätt för gåvor kan kanske öka intäkterna i välgörenhetsfonderna – vilket kan vara gott i sig – men solidaritet är en fråga om att ge utan att själv tjäna på det. En vidsträckt och generös avdragsrätt skulle till och med vara slutet för det solidariska samhället, slutet för den gemensamma välfärden.
Då tar beskyddarmentaliteten och godtycket över, då gäller mössan-i-hand och tack-goa-patron. Detta, Linder, är inte hjälp till självhjälp. Det är övergrepp på självrespekten.
Ett av Linders politiska recept är: ”Välfärdssystem som kräver ansträngning och motprestation.” Han ser tvärs förbi välfärdens väsen: Ansträngningen kommer först. När du arbetar, betalar skatt, gör rätt för dig. Avstår din del av förtjänsten utan gnäll, även om du tillhör den överklass som aldrig kommer att behöva njuta det ekonomiska biståndets fröjder. Men när du behöver hjälp, då får du den. Under värdiga former och utan snokande och krav. Det, Linder, är det gemensammas moral.
Det ser ut som en tanke att ledaren under, av Abrahamsson, har som rubrik: ”Avdragsrätt för gåvor kan öka solidariteten”. Här är nästa skribent som ser tvärs förbi kärnan. Avdragsrätt för gåvor kan kanske öka intäkterna i välgörenhetsfonderna – vilket kan vara gott i sig – men solidaritet är en fråga om att ge utan att själv tjäna på det. En vidsträckt och generös avdragsrätt skulle till och med vara slutet för det solidariska samhället, slutet för den gemensamma välfärden.
Då tar beskyddarmentaliteten och godtycket över, då gäller mössan-i-hand och tack-goa-patron. Detta, Linder, är inte hjälp till självhjälp. Det är övergrepp på självrespekten.
lördag, december 01, 2007
Kvasilitterär patetik
Bra, vass skildring av de småsinta författarkrigen. De där man berättar om alla oförrätter man lidit, och kan sälja på det för att man haft turen att bli förfördelad av någon lika stingslig halvkändis. Jag menar, jag har också gått på en del smällar i livet, men vem vill ha taskiga avslöjanden om den ena eller andra chefsnollan?
SvD:s artikel visar bland annat hur jämförelserna med Strindberg haltar. Han hade något att säga, förde den tidens debatt i ideologiska och konstnärliga frågor. Sedan bar sig Strindberg också åt som en mink på arsenik när han kände sig förödmjukad – men hans litterära fajter handlade inte om det, utan han använde förolämpningen för att avrätta med bläcket som vapen.
Minns ni Jack? Boken där Lundell hade med ett nidporträtt av Maria-Pia Boëthius. Sen gav hon motbilden genom att använda den egotrippade Jack-figuren i en egen bok. Men ingen av böckerna går ut på att komma åt sitt ex. Skvallret är en bieffekt, en sidohandling, välskrivet och ganska underhållande. De har ansträngt sig för att nå så kallad verkshöjd.
Konstnärlig verksamhet går ut på att förädla, förädla, förädla.
De förorättade författarna behöver inte det. De ser att det räcker med uppräkning och uppkräkning, för läsarna kommer ändå till detta småttiga tävlande i vem som är mest kränkt. Eller för att citera SvD:s skribent: ”Det personliga är patetiskt”...
SvD:s artikel visar bland annat hur jämförelserna med Strindberg haltar. Han hade något att säga, förde den tidens debatt i ideologiska och konstnärliga frågor. Sedan bar sig Strindberg också åt som en mink på arsenik när han kände sig förödmjukad – men hans litterära fajter handlade inte om det, utan han använde förolämpningen för att avrätta med bläcket som vapen.
Minns ni Jack? Boken där Lundell hade med ett nidporträtt av Maria-Pia Boëthius. Sen gav hon motbilden genom att använda den egotrippade Jack-figuren i en egen bok. Men ingen av böckerna går ut på att komma åt sitt ex. Skvallret är en bieffekt, en sidohandling, välskrivet och ganska underhållande. De har ansträngt sig för att nå så kallad verkshöjd.
Konstnärlig verksamhet går ut på att förädla, förädla, förädla.
De förorättade författarna behöver inte det. De ser att det räcker med uppräkning och uppkräkning, för läsarna kommer ändå till detta småttiga tävlande i vem som är mest kränkt. Eller för att citera SvD:s skribent: ”Det personliga är patetiskt”...
torsdag, november 29, 2007
Kunskap åsikt upplysning
En gång höll vi på att få en partipolitisk spricka inom vänstern. Mina kamrater tyckte att Forum för Levande Historia ska läggas ned. Det tyckte inte jag. Visserligen kan jag dela det principiella ställningstagandet – att myndigheter inte ska syssla med opinionsbildning och att staten inte ska skriva historia – men jag var och är imponerad av Forums verksamhet och ville inte vara utan den. När jag idag läser Flamman och ser hur flagrant och närmast pinsamt ledande politiker vimsar till det om vad som är kunskap och vad som är åsikt, börjar jag tro att mina kamrater hade rätt.
”Regeringen kräver att de slutar tjafsa och börjar samarbeta” – så ser Björklund på Forum, en myndighet med respekterade och kompetenta företrädare. Majorn som vanligen får ståpäls av kunskap syftar i detta fall på att Forum ska samarbeta med Upplysning om Kommunismen, vilket är en fristående förening utan vare sig myndighets- eller forskningsuppdrag, med stöd från Fritt näringsliv och f.d. politiker från Estland och Lettland bland de medverkande.
Samarbete med fristående opinionsbildare tycker alltså utbildningsministern är ett lämpligt regeringskrav att ställa på en statlig myndighet - en som av flera borgerliga riksdagsledamöter redan har ifrågasatts för att driva opinionsbildning. Alltså delvis samma kritik som mina socialistiska kamrater förde fram för flera år sedan.
Det handlar om att inte se var man själv står. Den plats där mina självklarheter är din ideologi, och tvärtom.
Men i värsta fall kan det handla om rena jämförelser. ”Vem var värst, Hitler eller Stalin?”, det cyniska räknandet av lik och den summa som vi inte blir ense om eftersom vi minns olika siffror.
Mer fruktbar är frågan om vem av diktatorerna som har satt spår hos dagens politiska rörelser. Journalisten Elmbrant säger i Flamman att nazisterna, som skulle införa raslagar om de kom till makten, är ett akut demokratiproblem, medan det knappast finns några kommunister som vill återinföra Gulag. Jag är helt överens!
Men det är inte det intressanta. Utan det att borgerliga företrädare har hörts säga samma sak tvärtom; att de våldsfixerade kommunisterna utgör ett hot, medan ingen idag kan tro att någon vill inrätta nya Auschwitz.
Och vad vi tycker och tror är inte heller det intressanta. Utan att vi inte vet. Och att det inom såväl liberal som marxistisk kunskapstradition inte anstår oss att ägna oss åt spådomar!
Att skapa kunskap är universitetens uppgift. Att sprida den utåt i samhället har på senare år blivit deras uppgift, men ofta misslyckas de på grund av språkproblem. Ett mellanled saknas. Att lägga ut det på en myndighet kan vara fel.
Folkbildare, studieförbund, bibliotek och public-service-media kan vara den felande länken.
Rubriken syftar på 70-talets pedagogiska rörelse: Kunskap insikt frigörelse
”Regeringen kräver att de slutar tjafsa och börjar samarbeta” – så ser Björklund på Forum, en myndighet med respekterade och kompetenta företrädare. Majorn som vanligen får ståpäls av kunskap syftar i detta fall på att Forum ska samarbeta med Upplysning om Kommunismen, vilket är en fristående förening utan vare sig myndighets- eller forskningsuppdrag, med stöd från Fritt näringsliv och f.d. politiker från Estland och Lettland bland de medverkande.
Samarbete med fristående opinionsbildare tycker alltså utbildningsministern är ett lämpligt regeringskrav att ställa på en statlig myndighet - en som av flera borgerliga riksdagsledamöter redan har ifrågasatts för att driva opinionsbildning. Alltså delvis samma kritik som mina socialistiska kamrater förde fram för flera år sedan.
Det handlar om att inte se var man själv står. Den plats där mina självklarheter är din ideologi, och tvärtom.
Men i värsta fall kan det handla om rena jämförelser. ”Vem var värst, Hitler eller Stalin?”, det cyniska räknandet av lik och den summa som vi inte blir ense om eftersom vi minns olika siffror.
Mer fruktbar är frågan om vem av diktatorerna som har satt spår hos dagens politiska rörelser. Journalisten Elmbrant säger i Flamman att nazisterna, som skulle införa raslagar om de kom till makten, är ett akut demokratiproblem, medan det knappast finns några kommunister som vill återinföra Gulag. Jag är helt överens!
Men det är inte det intressanta. Utan det att borgerliga företrädare har hörts säga samma sak tvärtom; att de våldsfixerade kommunisterna utgör ett hot, medan ingen idag kan tro att någon vill inrätta nya Auschwitz.
Och vad vi tycker och tror är inte heller det intressanta. Utan att vi inte vet. Och att det inom såväl liberal som marxistisk kunskapstradition inte anstår oss att ägna oss åt spådomar!
Att skapa kunskap är universitetens uppgift. Att sprida den utåt i samhället har på senare år blivit deras uppgift, men ofta misslyckas de på grund av språkproblem. Ett mellanled saknas. Att lägga ut det på en myndighet kan vara fel.
Folkbildare, studieförbund, bibliotek och public-service-media kan vara den felande länken.
Rubriken syftar på 70-talets pedagogiska rörelse: Kunskap insikt frigörelse
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)