Hem till byn, Sveriges längsta teveserie. Fick låna den i julklapp av syrran. Första säsongen är precis som jag minns den, jag som inte följt serien framåt i historien, inte har sett den alls sedan 1970-talet.Vi har blivit bortskämda med ett högre tempo sedan dess. Är inte längre vana vid att lyssna på västsvensk dialekt hos tre personer som står och glor på en grind. Men detta krav på aktion och scenväxling är inte en svaghet hos serien, utan hos oss själva.
Hem till byn, första säsongen, är ett utsökt stycke svensk historia. Jag minns kommentarerna då för tiden, hur släkten hemma i min by reagerade. Nja, sa de. Det där var väl inte helt korrekt. Harven där var ute lite för tidigt. Sådär ska man ju inte handskas med ett betsel. Och lantbruksnämnden sa väl inte precis så, utan mera liksom si.
Serien måste alltså ha varit osedvanligt adekvat. Eftersom den fick i det närmaste godkänt även även av dem som visste vad den handlade om.
Nedläggningen av familjejordbruken ser jag med starkt svårmod. Men Hem till byn kan jag se med en känsla av genomliden kris. 70-talets totala utförsbacke planade ut någon gång tjugo år senare. Idag finns det byar som har funnit en bärighet. Med deltidsjordbruk och biffkor, småföretagande och pendeljobb går det någorlunda ihop. Skolor och butiker kan hållas öppna och bussen både kommer och går.
Det finns byar där invånarantalet ökar. Inte till 1930-talets nivå, men där finns fler barn än för trettio år sedan. Det kan möjligtvis bero på rationaliseringen av jordbruket. Det kan förmodligen bero på behovet av en annan livsmiljö än förorten. Och jag är faktiskt säker på att det beror på datorerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar