Som många före mig lyfter jag på hatten för Åsa Linderborg och hennes ”Mig äger ingen”. En fin skildring av far och dotter, ett vältaligt inlägg till förmån för de barndomar som duger utan att lukta nybakt och nybadat. En lysande hågkomst av det så nära och avlägsna 70-talet, och en oerhört god bild av arbetarklassen i sitt mer eller mindre medvetna tillstånd.
Jag blev varnad för att boken kunde kännas väl privat, eller tvärtom uppmuntrad att gråta över förlorad faderskärlek. Inget av det stämde. Skulle jag gråta vore det över min klass; över släktmiddagarna där någon just kommit hem från Öst-Tyskland och tyckte att det var jättebra, över tröttheten som förbannelse och förödmjukelsen som vardagsvara.
Boken är lite onödigt lång och innehåller en del upprepningar. Men de beror vanligen på att författaren valt att inte skriva kronologiskt, vilket i stort sett är en fördel då det stärker fiktionaliteten. Så har också enstaka kritiker berömt Linderborg för att hon har bidragit till tidsfenomenet att sudda gränserna mellan fiktion och biografi så att vi snart inte vet vem som är journalist och vem som är författare.
Kantänka. Jag tror inte Linderborg har tänkt sig som ett levande ställningstagande i just den frågan. Det finns många mer betydelsefulla områden där hon har mycket att tillföra.
Mig äger ingen av Åsa Linderborg (bokrecensioner)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar