Veckan före jul gick en kulturdokumentär om Walt Disney i teve. För första gången skildrades inte Disney som världens rikaste tecknare, mannen som med en ynka smula av talang lyckades köpa sig en hel fabrik för att sentimentalisera folksagor och hjärntvätta världens barn med kapitalisthalleluja. Nej, denna film grävde i källorna efter påverkan, och fann den i europeisk konst.
Var annars? kan man fråga sig. Disney var tämligen obildad. För att se mytologiska bilder måste han resa till något kultiverat ställe och hämta dem. Varken Olympens gudar eller Dorés bibel låg på snubbelavstånd i småstan där han växte upp.
Men filmen antydde ett konstnärsskap också hos Disney själv. När han enrollerade tecknare var det vision – inte bara klåda i entreprenörens guldtumme.
Varför är det viktigt? Därför att jag tror att det är fler än jag som påverkats av Disneys produkter både symbolmässigt och stilistiskt. Drömmen om den enda rätta klänningen eller att få vara inuti en julgran har en avsändare, liksom mardrömmen om den inglasade oskulden.
Om Disney uteslutande betraktas som gör-det-självarens heta klimax och inte tas på allvar som konstnär blir det omöjligt att granska det som verkligen är intressant i filmerna: koreografisk genialitet, fascistoida böjelser och underförstådd erotik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar