I en utmärkt understreckare berättar Merete Mazzarella om den brittiske sociologen Les Back, som i en ny bok försöker ge röst åt dem som tystas ner, för att ”ta sig bakom dimridan av högljudd och förenklad masskommunikation”. Om Back lyckas belysa de globala villkoren underifrån vet jag inte. Men en ryslig händelse måste förmedlas:
Två tonåringar från Guinea dog på väg till Bryssel, i ett flygplan där de lyckats ta sig med som fripassagerare. Med sig hade de ett brev med en bön om hjälp – mot undernäringen och för barnens rättigheter i Afrika. De ber också om ursäkt för att de trängde sig på.
Inte behövde de be om ursäkt. De trängde sig inte på alls. ”Hur kommer det sig att man inte hört talas om detta?” frågar sig Mazzarella. Varför blev de försynta, hjälpsökande, döda pojkarna inte en nyhet? Varför är det tåg- och båtlaster av ”flyktingströmmar”, halvkriminella gärningar av ”papperslösa” och det ”massiva trycket” av asylsökande som fyller våra media?
Skuldbördan är inte tredje världens. Det är den vita människans börda.
En hel kommunikationsstrategi krävs, för att vi ska få leva i tron att vi inte har gjort nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar