Såg Zarah på Folkoperan. Die Leander själv var inte där, men det var sista föreställningen av den nyskrivna operan av Nilsson & Fellbom. Ganska bra. Inga höjdpunkter, ett jämnt musikaliskt flöde. Historieskrivningen rimlig, personporträtten av varierande trovärdighet. Vid sortin – publikens, alltså – hörde jag en äldre herre kommentera till sitt sällskap: ”Men det var väldigt mycket politik med, tycker jag.”
Fundering I:
Vad trodde mannen att han skulle få se?
Hur hade han tänkt sig en opera som utspelas i en krigshärjad diktatur, utan politik?
Fundering II:
Det var faktiskt inte särskilt mycket politik i operan Zarah. Om vi med politik menar orsak-verkan, socioekonomiska faktorer och ideologiska val. Operan skildrade individuella människoöden påverkade av en samtid av tyranni och grymhet. Vad fick mannen att tolka det han såg som politik?
Kanske att det fanns historiskt belägg. Eller att där förmärktes ett ställningstagande mot folkmord.
Fundering III:
Närvaron av det politiska uppfattas per automatik som negativ. För att den komplicerar, förstås.
Längtan till det okomplicerade skrattet eller oskuldsfulla gråten är mänskliga behov, värda all respekt.
Men hur någon idag kan förvänta sig att få ut detta ur ett stycke om Zarah på en seriös operascen
- det går mig förbi.
Det nya året ser ut att bli lika lovande som det förra ifråga om förvirrad absurditet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar