Från överklassboken jag recenserade igår har jag hämtat några generaliseringar:
¤ Överklassen tror att de kan umgås med alla människor, fastän de i själva verket bara umgås med varandra.
Några av de intervjuade påpekar svårigheten för dem att lämna Östermalm. Hur de ser till att barnen går i varandras skolor, reser till samma ort på sommaren och helst gifter in sig med varandra också. Men hur ska de då träffa alla de där människorna de tror att de är uppfostrade till att umgås med?
¤ Överklassen tror också att deras speciella uppfostran gör saker ”trevliga”. Andra människor har inte trevligt. Eller, värst av allt, är inte trevliga.
Uppfostran är bra. Jag kan vara ganska noga med sådana saker. Till exempel att inte huvudlöst slänga tokiga utsagor omkring sig.
Den oförskämda och ouppfostrade överklassen har gjort sig en bild av arbetarklass, som verkar bygga på Anderssonskans Kalle. Elaka ungar, busliv på gården, kärringar som gapar på sina latoxar och fyllbultar till män. I den mån de överhuvudtaget reflekterar över hur andra människor lever, ser de i arbetarklassens livsstilar en skränande måsflock i slagsmål om fiskrenset. (Det som blivit över efter deras kalas på gösfilé, alltså.)
Är detta deras otäcka godnattsaga? Den som varje kväll bekräftar filmen om dem själva, så att de aldrig mer ska behöva lämna biografsalongen...
¤ Slutligen till den insiktsfulle herre som säger:
”Nu kan vi inte gnälla längre, när arvsskatten och gåvoskatten är borta och ingen skatt på näringsverksamhet. Och ingen förmögenhetsskatt på jordegendomar heller. Nu är det bara lite fastighetsskatt.”
Tyvärr är citatet enastående. Går inte att generalisera om. Men värt att komma ihåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar