I en kvällstidningsbilaga hade Pär Ströms avslutning eventuellt varit på sin plats. Men detta skulle föreställa brännpunkten i en välrenommerad konservativ morgontidning, vars prenumerantstock merendels betraktades som läskunniga, och här får grabbhalvan slänga ur sig saker som vore de argument, exempelvis:
”Män påstås vara djur” – vilket en enda person har yttrat i ett bekant teveprogram. Pär använder passivform för att få läsaren att tro att han syftar på en vedertagen jargong i vilken han är väl införstådd.
”En feministisk grundtes är att män konspirerar för att hålla kvinnor nere...” – Nej, de feminismer jag känner till använder inte dylika konspirationsteorier. I synnerhet inte som GRUNDTES, milda makter. Jag tror att Pär menar mäns omedvetna inbördes lojalitet, och tror att han menar att den inte finns, och tror vidare att han menar att kvinnors låga löner och representation är helt slumpartade alternativt nonexistenta.
”...inom ramen för nåogt underligt som de kallar ’patriarkatet’” – Men patriarkat är inte något tillfälligt tillmäle, utan det vedertagna begreppet inom en teoribildning. Dock en som Pär inte förstår utan bara finner underlig, vilket är precis på nivå med Pärs favoritargument: ”Jag har sett många män som... Jag har lyssnat till många upprörande berättelser...” Jag trodde jag slarvsyltade detdär i en tidigare blogg. Men Pär läser inte Politik & poesi, medan jag dessvärre läser SvD med dess två par i Pär; killen vars empiri består i att andra killar talar till honom.
Avslutningsvis vill Pär ha ”sann jämställdhet”, och lurar det inte något unket redan i ordet ”sann”? De flesta politiker av blå-röd kulör brukar nöja sig med jämställdhet. Den som börjar leta efter högre sanning har farligt lätt att halka. Vi som läsare kan bara försöka gissa vad Pär tänker – och varför skulle vi, strängt taget, göra det?
Därför att SvD inte anser det mödan lönt att hitta bättre antifeministiska skribenter. Och därmed ligger de pyrt till. Det vill säga, imorgon får vi som inte riktigt har förstått relativitetsteorin fritt utlopp för hur ”underlig” vi finner den.
Nej, kom igen. Diskutera feminism på dess egen nivå. I vilken annan fråga accepterar SvD sådana dillerier som ”mansgrisar, kvinnogrisar”? Mansgris var ett uttryck som användes på 70-talet och inte var roligt ens då.
Kan vi få ett enda intellektuellt argument, och kan det gå ut på någonting annat än att kvinnor också är taskiga? För det är precis vad en av feminismerna, nämligen likhetsfeminismen, beredvilligt intygat, gång på gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar