Simone de Beauvoir jubilerar och ska med värme hyllas för sin insats. Kan du bara ett enda citat från henne är det förmodligen det viktiga, det ojämförligt viktiga:
Man föds inte till kvinna, man blir det. Glöm det aldrig.
För övrigt betyder de Beauvoirs livsstil mer för mig än hennes tunga böcker. Ett liv i Paris med kaféer, förälskelser, argumentation om allting och möjligheten att förändra världen med sin penna och tankeskärpa... så hade jag velat ha det.
Men vad ska följande mening (ur SvD) föreställa? ”Simone de Beauvoir förklarade krig mot patriarkatet men blev själv offer för en våldsam passion.”
Men vad ska följande mening (ur SvD) föreställa? ”Simone de Beauvoir förklarade krig mot patriarkatet men blev själv offer för en våldsam passion.”
Ska nu vi feminster beskyllas för att vara mot passion också? Är patriarkatet passionerat? Betyder ett motstånd mot offerrollen att man gör anspråk på att stå över livet? Det var ingen vidare födelsedagspresent till en mångbottnad personlighet som de Beauvoir.
Lika njuggt förminskande är de spekulationer som i olika sammanhang återkommer om att Simone ”egentligen” ville ha barn som ”alla kvinnor”, och att hennes förhållanden med unga flickor skulle ”avslöja” henne i det fallet... Tja, det kan ju vara sant, fast inte jag tror på det. Poängen är att ingen av oss vet. Kanske inte ens Simone själv.
Ska du läsa något om henne, välj bort Claudine Monteils De som älskade friheten. Att Monteil kände familjen gör henne inte synsk, och hennes påhittade dialoger och situationer är bara beskäftiga, dessutom skriver hon (eller översätts) illa. Däremot är Åsa Mobergs Simone och jag alldeles utmärkt! Den tar upp vad Simone gör med oss andra. Hur hon påverkar tänkanden och ideal ifråga om levnadssätt, familjeuppfattning, valmöjlighet. Att ha sådant inflytande på sin hundraårsdag, är stort.
Lika njuggt förminskande är de spekulationer som i olika sammanhang återkommer om att Simone ”egentligen” ville ha barn som ”alla kvinnor”, och att hennes förhållanden med unga flickor skulle ”avslöja” henne i det fallet... Tja, det kan ju vara sant, fast inte jag tror på det. Poängen är att ingen av oss vet. Kanske inte ens Simone själv.
Ska du läsa något om henne, välj bort Claudine Monteils De som älskade friheten. Att Monteil kände familjen gör henne inte synsk, och hennes påhittade dialoger och situationer är bara beskäftiga, dessutom skriver hon (eller översätts) illa. Däremot är Åsa Mobergs Simone och jag alldeles utmärkt! Den tar upp vad Simone gör med oss andra. Hur hon påverkar tänkanden och ideal ifråga om levnadssätt, familjeuppfattning, valmöjlighet. Att ha sådant inflytande på sin hundraårsdag, är stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar