Föremålens hemligheter

”Museer, till vad nytta?” frågade Linder i den artikel jag skrev om igår. Han ställer en rad vassa frågor om varför museerna backar från att samla kunskap och ha den till grundbult i verksamheten: ”Var det när den sammanbindande nationalismen vittrade bort? - - Var det när postmodernismen började torpedera tilltron till humanioras kanon? - - Var det när de gammaldags auktoriteterna blev omoderna på 60-talet, eller när pengarna började tryta på 90-talet? Eller kanske när allt som liknade trista texter - - kunde förpassas till webben?”

Jag tror han ska koncentrera sig på 60- och 90-talen. Auktoriteterna punkterades, skolan skulle öppnas mot omvärlden, allt fanns att lära utanför klassrummet. Barnen skulle släppas lösa i samhälle, arbetsliv och på museum. Men då måste museerna fungera så att man barn kan hållas där. När jag började undervisa på 70-80-talen var museipedagogerna fantastiska människor som kunde levandegöra nästan vilket stoff som helst. Men när budgetarna, såväl skolornas som museernas, stramades åt, måste museerna tävla om klasserna. Skolbesöken var en stadig inkomstkälla. Om man inte längre hade råd med museipedagoger eller verkstäder, måste varje utställning riktas till barn. Detta har man blivit allt skickligare på.

Dock tycker jag artikeln motsäger sig själv något, när Nordiska museets utställning Sápmi får kritik för att den inte lägger fram en tydlig bild av minoritetens historia, utan mest visar föremål. Vem vet om inte föremålen ger den fylligaste bilden, även om vi själva måste fylla i den med tankeverksamhet eller vaga associationer.

I vilket fall som helst är målgruppen inte vi frivilliga museibesökare. Museernas uppgift är inte i första hand att samla eller ens sprida kunskap, utan marknadsföra den kunskap som finns. Då kan det inte bli annat än förenkling, innesluten i populistfällan att det som engagerar är sånt som alla gör. Men för tusan, det intressanta är det olika!

Då räcker föremålen långt, även om de inte godvilligt ger ifrån sig sina hemligheter. Det fanns en tid när museer var magiska rum fyllda med tusen ting och bilder.
Finns de kvar, valskeletten som simmade i luften på Naturhistoriska? De som lärde ut något om storlek, balanssinne, kroppsuppbyggnad och skulptur.
På Etnografiska museet i Kairo måste vi väcka vakten. Han gick in före oss och dammade faktiskt av montrarna så vi kunde urskilja svärd, vagnar och tält. Slutsatsen blev att Kairos historia består av damm och tunga transporter. Vi såg också trasiga fågelburar och dunkla speglar, en längtan efter skugga. Det var inte verklighet och inte vetenskap; det var museum.
Men så ska inte ett museum se ut.

Frågan är om museer ska ha ytterligare någon uppgift än att ge god handledning åt skolbarnen? Eller om vi bildningstörstande medelåldringar ska förpassa oss till webben.