En gång höll vi på att få en partipolitisk spricka inom vänstern. Mina kamrater tyckte att Forum för Levande Historia ska läggas ned. Det tyckte inte jag. Visserligen kan jag dela det principiella ställningstagandet – att myndigheter inte ska syssla med opinionsbildning och att staten inte ska skriva historia – men jag var och är imponerad av Forums verksamhet och ville inte vara utan den. När jag idag läser Flamman och ser hur flagrant och närmast pinsamt ledande politiker vimsar till det om vad som är kunskap och vad som är åsikt, börjar jag tro att mina kamrater hade rätt.
”Regeringen kräver att de slutar tjafsa och börjar samarbeta” – så ser Björklund på Forum, en myndighet med respekterade och kompetenta företrädare. Majorn som vanligen får ståpäls av kunskap syftar i detta fall på att Forum ska samarbeta med Upplysning om Kommunismen, vilket är en fristående förening utan vare sig myndighets- eller forskningsuppdrag, med stöd från Fritt näringsliv och f.d. politiker från Estland och Lettland bland de medverkande.
Samarbete med fristående opinionsbildare tycker alltså utbildningsministern är ett lämpligt regeringskrav att ställa på en statlig myndighet - en som av flera borgerliga riksdagsledamöter redan har ifrågasatts för att driva opinionsbildning. Alltså delvis samma kritik som mina socialistiska kamrater förde fram för flera år sedan.
Det handlar om att inte se var man själv står. Den plats där mina självklarheter är din ideologi, och tvärtom.
Men i värsta fall kan det handla om rena jämförelser. ”Vem var värst, Hitler eller Stalin?”, det cyniska räknandet av lik och den summa som vi inte blir ense om eftersom vi minns olika siffror.
Mer fruktbar är frågan om vem av diktatorerna som har satt spår hos dagens politiska rörelser. Journalisten Elmbrant säger i Flamman att nazisterna, som skulle införa raslagar om de kom till makten, är ett akut demokratiproblem, medan det knappast finns några kommunister som vill återinföra Gulag. Jag är helt överens!
Men det är inte det intressanta. Utan det att borgerliga företrädare har hörts säga samma sak tvärtom; att de våldsfixerade kommunisterna utgör ett hot, medan ingen idag kan tro att någon vill inrätta nya Auschwitz.
Och vad vi tycker och tror är inte heller det intressanta. Utan att vi inte vet. Och att det inom såväl liberal som marxistisk kunskapstradition inte anstår oss att ägna oss åt spådomar!
Att skapa kunskap är universitetens uppgift. Att sprida den utåt i samhället har på senare år blivit deras uppgift, men ofta misslyckas de på grund av språkproblem. Ett mellanled saknas. Att lägga ut det på en myndighet kan vara fel.
Folkbildare, studieförbund, bibliotek och public-service-media kan vara den felande länken.
Rubriken syftar på 70-talets pedagogiska rörelse: Kunskap insikt frigörelse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar