forts från förra inlägget
Att folket konsumerar populärkultur är för Sundgren något i stil med utmanande subversiv verksamhet. Titta, nu visar dom kulturbyråkraterna!
Det är som om han aldrig fattat att kulturpolitiken är ett minoritetsstöd. Populärkulturen överlever utan det. Det som många vill ha är hyfsat lönsamt. Det betyder inte att det är dåligt! säger då Sundgren, och har alldeles rätt. Det betyder bara det jag sa: klarar sig hyfsat.
Fantasyförfattaren Pratchett skrev ungefär såhär, om en storföretagare som köpte upp hela operan: ”-Men jag trodde att att man gjorde opera och fick ut pengar. -Nej, du stoppar in pengar och gör opera. -Men vad får jag ut? -Opera!”
Så kallad finkultur är inte lönsam. Lika lite som förorternas nya eller byarnas gamla blandkulturer. Här måste vi, om vi är intresserade, skopa in pengar för att få ut – kultur. Det enda som står på egna marknadsmässiga ben är den populärkultur som Sundgren ömmar för, och därför begriper jag inte vad karln vill.
Så länge populärkulturen existerar kommer den att konsumeras, och den kommer att existera så länge den konsumeras, det är en logisk kapitalistisk ömsesidighet.
Så länge folket existerar kommer vi att producera konst. Det är en orimlig human ensidighet.
Vi fortsätter med grottmålningen, tecknen i sanden, blåsandet i benpipan, trumdunket och stampandet.
Mitt resonemang underminerar dessvärre varje kulturpolitik; Titta, dom gör det ändå!
Men vi lever i ett högt specialiserat samhälle där envar inte täljer en sälgflöjt på lunchrasten. Därför fyller statlig kulturpolitik sin funktion. Dock beklagar Sundgren att det aldrig ”blev” någon kulturpolitik; det blev konstpolitik. Det kan ligga något i det, för kanske lider vi av terminologisk förvirring.
Kultur är ett underbart mångsidigt tänjbart utspritt vitalt begrepp. Egentligen betyder det odling, vilket de som en gång sett en etymologisk ordbok älskar att upplysa om. Nåja, egentligen betyder det bara allt det vi lägger in i det. Exempelvis ”sådant som människor gör”, vilket jag brukar anföra, även om det mera liknar en fjärilshåv än en definition.
Det kanske hade varit bra om arbetarrörelsen hade vågat snäva in konstpolitiken och stå för det. För med kulturpolitik menas inte exakt kulturpolitik; det vill säga att allt som människor gör skulle vara i lika stort behov av skattesolidaritet. Med kulturpolitik menas framför allt stöd till konst och hantverk men även till föreningar och förändringar och... till en hel del icke lönsamma saker som människor gör.
Hovsångerskor och kulande kullor får del av samma stöd. Det är lite konstigt, det är mycket konst, det ryms inom samma ohörbara ackord.
Ingen luras genom detta på sin beskärda skärv, och ingen lömsk kulturkommunist har sagt att förortslajvaren skulle bli utan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar