Larsmo
skriver i DN om den kritik som finns mot att göra fiktion på Förintelsen. Han menar att det väsentliga i fiktion är att det är bra fiktion, oavsett ämne, och i grund och botten är det nog så. Ändå anser jag att vi författare bör vara mycket stränga mot oss själva innan vi börjar fabla om Förintelsen.
Genren är inte ny, den fick sitt genombrott med teveserien Holocaust. Det otäcka då liksom nu var att få höra av vanliga normalbegåvade personer att historien blev trovärdig först när den fick en intrig om några välspelade huvudpersoners spännande men sorgliga livsöden.
Skrynkliga svartvita foton omsorgsfullt bevarade från plattformar och lägerplatser tycktes platta och oskarpa i jämförelse med Meryl Streeps tårfyllda ögon. Är mänskliga förståndsgåvor så futtiga?
Larsmo hänvisar till den viktiga oenigheten mellan Wiesel och Kertész:
”För Wiesel är det omoraliskt i sig att över huvud använda fiktionen som metod att skapa inlevelse. Kertész är rakare och brutalare - -: ’Koncentrationslägret är möjligt att föreställa sig bara som litterär text – inte som verklighet.’ Där sätter också Kertész fingret på vad vi har romaner till - -: att närma oss det som annars knappast går att förstå.”
Om det är så – om! – att vi inte kan närma oss en förståelse genom vittnesbörd utan endast genom litteratur och film, då har de goda verken självfallet ett berättigande.
Men när i stort sett vartenda koncentrationsläger går att googla fram med kartor, historia och foton, när de sista överlevarnas sista berättelser samvetsgrant insamlas för tryckning innan det är för sent, då verkar det väl så beskäftigt, om inte något ännu värre, att sätta sig och hitta på.
Låt oss se på Steve Sem-Sandbergs roman De fattiga i Lodz. Den är alldeles utomordentlig. Ämnet är hanterat med respekt och värdighet, och jag som först var skeptisk blev omvänd när jag läste den. På detta vis tycktes det faktiskt möjligt att behandla Förintelsen skönlitterärt genom återbrukade fakta.
Men sedan gick jag till fakta: Yosef Zelkowicz: In those terrible days, en del av ghettokrönikan. Den var svårsmält. Långsam, fumlig, grå. Inte alls samma flyt som i Sem-Sandbergs roman. Bara elände och grymhet nogsamt redovisat av en alltför trött krönikör.
Det var mycket mödosamt att ta sig igenom den. Den blev liggande i veckor, jag mådde illa av att se boken. Vilket jag menar ger förståelsen – nästan fysiskt.
Att säga till dem som dog i ghettot att de är tråkig läsning är skändligt, och det är i denna skändlighet en del av förståelsen uppstår. Ghettoinvånarna tog sig igenom månader och år av liv utan hopp, medan vi har svårt att ta oss igenom ens reportaget. Då är det rätt att må illa.
Det kommer att skapas fler romaner och filmer om Förintelsen, och de som görs med respekt och konstnärlig integritet, utan spekulation, har givetvis ett värde.
Men glöm inte platsen
därborta, där det fortfarande pågår.
Höghuset i Kalmar liknar rena storstaden.
