Självklara saker är sällan självklara

Stora förhoppningar är knutna till Vänsterpartiets nyvalda ledning - två män, och de är förträffliga män så det blir säkert bra. Vänsterpartiets förträffliga kvinnor blir vice, eller bildar majoritet i styrelsen, eller får utrymme på något annat hedervärt men mera lättviktigt vis.

Den interna debatt som jag av och till följt har betonat männens odiskutabla kompetens. De blir inte valda för att de är män, utan för att de är kompetenta. Samtidigt medges att också kvinnorna är kompetenta, så slutsatsen står öppen: De blir inte bortvalda för att de är inkompetenta, utan för att de är kvinnor.

Andra argument visar en övertro på performativa satser: Vi är ett feministiskt parti, så då är alla feminister. Eller, vi är alla feminister så vi gör ingen skillnad på kön. Eller, könet är betydelselöst så vi väljer vem vi vill.
Ja, vi väljer vem vi vill. Det gör vi för att det är demokratiskt, inte för att kön på något vis skulle ha förlorat i betydelse.
Att "inte göra skillnad" är jämställdhetspolicy. Feminismen säger tvärtom att kön gör skillnad och att kön (socialt, konstruerat, fostrat) är av ofantlig betydelse för att sortera makt och tillgångar. Hur kan det vara en spridd vänsteruppfattning att detta skulle vara betydelselöst?

Vi väljer vem vi vill, men vi ska komma ihåg att om Musses kompetens är större än Mimmis säger det inte med automatik att den faktiskt är det. Det kan också vara ett tecken på att vi inom patriarkatet ser och väljer Musses kompetens, hellre än Mimmis.
Detdär är elementa. Flertusenåriga civilisationer bygger på det. Det blir inte ogiltigt för att ett litet parti som vårt för sexton år sedan ändrade en programskrivning.

De simplaste argumenten handlar om att feminismen har segrat och är självklar. Vi behöver inte fundera på den mer eftersom också Musse är feminist och kan sköta kampen nu. Enligt den sortens argumentation är det vi som tjatar feminism som inte har förstått hur ointressant kön är, eller så missbrukar vi ideologi för att fernissa en helt annan agenda, exempelvis att motarbeta en man. I sista hand antas att feminism är ett godtyckligt verktyg som vi tar till i händelse av personmotsättningar.

Personval accentuerar ofta feministiska frågor – skulle vi då inte tala om dem? De flesta vänsterpartister är överens om att om gruppen kvinnor ska få mer makt måste gruppen män avstå från makt. Det är inte så svårt – sålänge det inte går ner på individnivå. Men då kanske den kompetente Musse måste gå åt sidan när den kompetenta Mimmi ska ta plats. Då blir det obekvämt.

Vi väljer vem vi vill. Men vi ska inte tro att feminismen är utagerad. När den är obekväm är den viktigare än någonsin.
Att förändra för rättvisa är inte lika med den enklaste lösningen.