Moderaternas självbelåtenhet får dem att se syner

Det är inte bara nutiden som Moderaterna gör till sin med språkets makt. Nu försker ”det nya arbetarpartiet” också lägga under sig det förflutna. Förut var det socialdemokraternas ledord, nu är det vänsterns. Du vet, vi som knappast får säga "kamp för rättvisa" för att det inte låter mysigt nog?

I sitt nya idéprogram är det Moderaterna som utmålar sig som kämpande rättviseförespråkare. Och som kämpande rättviseförespråkare skryter de med att ha varit en drivkraft i rösträttskampen och mot apartheid.

Lögn är det, men ska det kallas självbedrägeri eller falsk varudeklaration?

Att Moderaterna inte minns hur de motarbetade rösträtten och ursäktade aparthed är uppenbart. Kanske minns de inte heller vad de sa om stater där sådan historierevisionism ingick i det politiska livet?
Diktatur. Propagandalögner. Indoktrinering. Verklighetsförfalskning.

Har deras självbelåtenhet gått så långt att de lyckas intala sig att de någonsin har brytt sig om någon sorts rättvisa? Kan de idag rentav se det för sig: hur deras moderata arbetare till mor- och farföräldrar i sin kamp för rättvisa och rösträtt piskades ner i kullerstenarna av beridna vänsterpoliser och socialistmilitärer?
Den som utan att blinka presenterar de mest hårresande påståenden brukar anses behöva hjälp.

Moderaterna är ur stånd att skämmas eller be om ursäkt för sin historia.
Överklassen känner sällan behov av sådant.
Nog behövs här kamp för rättvisa.

Läs i Aftonbladet om unga moderater på 80-talet. Kanske en del av dem som har makten idag. Jag tilltalas särskilt av att "Amnestys aktivister avfärdades som kommunister." Detdär minns jag mycket väl. Varje ställningstagande för fred, solidaritet, antirasism, lika värde och framför allt rättvisa kallades för kommunism... det vill säga, det värsta de visste.