Trender i Europa

Framtidsforskarna på Kairos future har kommit fram till att de närmaste tio åren borde bli en period då politiken radikaliseras. Vid första läsningen låter det bra. Men betänk att radikal kan betyda nästan vad som helst.

Enligt Kairos F ifrågasätts idag många väletablerade institutioner. Kapitalismen och dess finansmarknader är en av dem. Som exempel anges Ockupera-rörelsen underifrån och tidskriften the Economist ovanifrån.

Kapitalismen har slitit sig, och vi är allt fler som inte vill finna oss i dess framfart. Fortfarande låter det bra. Men tankesmedjan misstänker att också demokratin är ifrågasatt, och dessvärre ser det ut att finnas ett samband.
Vissa ekonomer väljer att inte kritisera kapitalismens profitintresse utan istället de demokratiska styrelseskickens svårighet att “hushålla”. Många så kallade vanliga människor ser bara regeringarnas oförmåga att tygla utsugarna. Eftersom de överhuvudtaget inte uppfattar socialism som ett alternativ kan myten om den starke ledaren istället verka lockande.

Som om det inte vore nog menar Kairos F att också mångkulturen “har tappat sin lyskraft”. En viktig invändning här är att den aldrig etablerades. Den var ett test som Europa fann sig nödda och tvungna till under sin demokratiska epok. Nu ifrågasätts det mångkulturella samhället av politiska tungviktare inom hela unionen, för att inte tala om av de rasister som återtagit sin regeringsmedverkan i flera europeiska stater.
Problemet illustrerades i dagens SvD av EU-kommissionären Malmströms svårigheter att få igenom gemensamma regler för flyktingmottagning och arbetskraftsinvandring inom unionen. Malmströms politik är inte min. Men när ett normalliberalt uppdrag hindras av den europeiska rasismen finns all anledning till oro.

Som om inte heller detta vore nog menar Kairos F att det är fler så kallade institutioner som är ifrågasatta: konsten, allemansrätten, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna.
Som framtidsanalys bådar det inte gott.

Olikt framtidsforskarna tror jag inte att det är en ny trend. Demokrati och mänskliga rättigheter kännetecknar inte Europas historia utan är ett avbrott i den. Inom tio år kan vi ha återgått till normalläget, vilket riskerar av uppfattas som radikalt av dem som inte lever med sin historia.

Den starka kritiken mot kapitalismen är det enda som finns att sätta tilltro till – men endast om socialismen tar tillbaka sin status av att vara ett alternativ.