Hat och hot, inte särskilt korrekt

I en artikel i DN idag skriver Sveland om sambandet mellan hatet mot mångfalden och hatet mot antifeminismen. I stort sett är det en intressant artikel, men några saker vill jag ta upp.

Sveland beklagar att hon inte tidigare förstått omfattningen av den europeiska nationalismen. Som tur är finns det andra som gjort det, och Sveland verkar ännu inte riktigt vara med eftersom hon yrvaket frågar om det är 1930-talet i repris? om det då var som nu att högerradikala idéer ”sipprar fram”?
Glöm sipprandet. Europa var gediget nationalistiskt, byggt på utrotning och utsugning av koloniernas invånare, med förföljelse av romer och judar som vanlig ventil vid social oro. Demokratin var svag och hälften av befolkningen hade knappast fått rösträtt än i det ideologiska klimat där Tysklands kapitalister ursäktade Hitlers väg mot makten.
Vi är inte i den situationen idag. Vi har levt under Europas demokratiska mellanspel.

För övrigt beskriver Sveland tydligt hur dagordningar och frågeställningar förskjutits de sista tjugo åren. När ett Aktuellt-inslag heter ”Har invandringen gått för långt?” och programledaren oövertänkt kallar vissa grupper ”svårintegrerade”, då är det någonting helt annat som gått för långt.

Sedan gör Sveland sin koppling till antifeminism. Och visst finns det beröringspunkter - rasister är i allmänhet antifeminister. Men det omvända håller inte. (Sveland nämner inte rasismen vid namn, oklart varför.) En likhet i argumentationen mellan -ismerna är förlöjligandet av vad de kallar det politiskt korrekta, liksom det formliga hat som är så lättväckt, framförallt på anonyma nätforum.
Som Sveland konstaterar finns en risk att hatet bidrar till att förskjuta gränserna. Den som inte skriver ”döda,döda” får betraktas som förhållandevis normal, medan de som gör det skrämmer till anpassning.
Någonting har gått alldeles för långt när det verkar förväntat att få en flaska i huvudet under ett antirasistiskt möte eller att mordhotas för att man haft högläsning av Solanas.

”Politiskt korrekt” har jag avfärdat som en idiotterm. Sjävklart är jag politisk och förhoppningsvis är jag korrekt, brukar jag svara. Men Sveland anser att begreppet är farligare än så, att det tystar all kritik. Där håller jag inte med henne. Nog är det mer oförskämt än hotfullt när folk påstår att vi maskerar åsikter för att hålla oss väl med en föreställd makt- och mediaelit.
Politiskt korrekt ”är ett begrepp som nästan uteslutande används på och om så kallade vänstermänniskor och feminister. Nästan aldrig om människor med konservativ politisk åskådning” avrundar Sveland. Det är det som i mitt tycke gör begreppet löjeväckande.

Samtidigt ser jag hur hånet av det ”politiskt korrekta” banar väg för trollen under stenarna. Därför är fenomenet värt att hålla ögonen på. Men det är hatet och hoten som skrämmer till anpassning och flyttar normalitetens gräns.

Tillmälen - en personlig redovisning

I senaste inlägget länkade jag till Linderborg, som i sin kolumn gav exempel på de sextrakasserier en uppkäftig kvinna riskerar att utsättas för. Tack och lov har jag inte drabbats av det, har (på gott och ont) inte Linderborgs spridning. Men hennes text gav inspirationen att sammanfatta vad mina kommentatorer brukar säga – väl att märka att kommentarer med rasistiskt innehåll inte publiceras.

Idiot. Överlägset vanligast. Kan blandas upp med synonymer som ”omåttligt naiv” eller ”ofattbar dumhet”. En gång var det en läskunnig kommentator som förundrades över hur en sådan idiot som jag var i stånd att formulera mig som, tja, som jag. De som skriver Idiot är vanligen övertygade nationalister.
Fanatiker. Ideligen återkommande, stundom ersatt med enögd, förblindad, manisk, eller hos någon verbal kommentator: ideologiskt förblindad. Manshatare och hysterika ingår ibland, ty de som skriver Fanatiker är i första hand antifeminister.
Politiskt korrekt. Ett töntuttryck härstammande från dem som själva inte har något att säga utan bara vädrar sin frustration över att någon annan har makten, och gör det på ett politiskt improduktivt vis. Förvisso är jag både politisk och korrekt, så långt stämmer det. Varför sammanställningen ska utgöra ett skällsord är ett samband som hittills undgått mig.

Den senaste veckan har jag, på ett och samma inlägg, blivit tillskriven två uttryck i dynamisk kombo: arabkramare och judinna. Med risk för att göra kommentatorerna besvikna är det såhär:
Senast jag kramade en arab var inför påsklovet. Men jag lovar att göra om det när det förefaller rimligt och passande!
Att vara judinna skulle jag inte ha något emot. Det skulle vara hedrande att ha detta gemensamt med Anne Frank, Etty Hillesum och Magda Eggens. Men såvitt jag vet är jag så kallad etnisk svensk och konfessionslös protestant. Vad jag har gemensamt med de tre nämnda är att vi är skrivande kvinnor med ett brinnande intresse för mänskliga rättigheter. Det är inte det sämsta.

Det sämsta var den gången jag blev skälld för antisemit.
Om du som skrev under på det läser dethär - tyvärr, jag har än idag svårt att förlåta det.
Idioter och fanatiker kan ursäktas på sina grunder. Det är svårare med folk som borde begripa bättre.